Text och bild: Staffan Castegren. Bokomslag: Hanna Nylén.

En rätt kul bok om klasskamp, leda och alienation.

Några punkter om min bok, Den sextonde familjen.

1 Den är väldigt bra.

2 Den är ovanlig.

3 De flesta läsarna rekommenderar den.

4 Den är utgiven på eget förlag.

Jag har alltså skrivit boken, jag har gett ut den, jag recenserar den och jag försöker sälja den. Det sista är det svåraste. Det är förvånansvärt många som verkar tro att de etablerade bokförlagen bara ger ut bra böcker – och att de som blir refuserade alltid är dåliga.

Ändå vet vi att litteraturhistorien är full av verk som ingen ville ge ut, och vi tänker:
– Vad dumma de var. Tänk om jag hade fått det manuset. Jag skulle fattat.
Okay! Nu har du chansen. Köp min bok och lek förläggare. Skulle du ha publicerat den?

Skicka ett mejl till mig på fritext [snabel-a] fritext.se med ditt namn och din adress och lägg din beställning. Vill du ha en dedikation skriver du det. Sedan kommer jag med egna händer att skriva en faktura, packa paketet och lämna in det på posten i Ringen på Götgatan.

Boken kostar 159 :- inklusive frakt och moms. Du kan även köpa två för 295:-.

Här kan du läsa vad andra sagt om Den sextonde familjen.

Text och bild: Staffan Castegren

Vart är vi på väg? Och är det verkligen dit vi vill?

Det finns ett land som förbrukar ca 50 % av världens samlade rustningsanslag. Det landet anser sig också ha rätt att när som helst gå ut i krig så snart det anser sina intressen hotade. Det här landet har även knutit till sig andra stater i olika allianser, Nato, Anzus och OAS. Tillsammans kontrollerar de en bedövande överlägsen militär slagkraft.

Det här landet, ja jag talar naturligtvis om USA, har även en överlägsen kontroll över medierna. De kan påstå att två små u-länder, Iran och Nordkorea utgör ett hot mot världsfreden, och omedelbart dyker den ”sanningen” upp i tidningar och teve. Och politiker i hela världen bjäbbar med. Ingen ställer sig den självklara frågan: Men hallå, är detta rimligt?

Libyen och Irak är två länder som de tyckte absolut måste bombas sönder och samman. Där råder i dag ett demokratiskt vakuum. Lokala banditgäng plågar och suger ut befolkningen under olika religiösa förevändningar. Och nu gäller det Ryssland. Varje dag skriver DN – på diktamen som det tycks – om hotet från Putin, och om vikten att stödja Nato.

Våra politiker rättar mangrant in sig i ledet; Alliansen, ja självklart; men också sossarna, som ju borde vårda svensk neutralitet och arvet från Palme; och Miljöpartiet som kanske skulle fundera lite på hur upprustning, jättemanövrer och krig påverkar miljön. Men regeringen väljer krigshets framför alliansfrihet, det sänder dåliga signaler både åt väst och åt öst.

Om Sverige skulle säga nej till Nato, börja rusta ned, sluta med vapenexport och i alla lägen propagera för fred, skulle vi kunna få ett trendbrott i världen. Fred måste vara det första steget mot en vettigare, mer hållbar värld. Det vore säkert ett bra försvar också. Många miljarder människor skulle bli rasande om någon angrep det enda landet som verkar för fred på jorden.

Jag försvarar inte Putin, men hallå, han är inte det stora hotet mot världsfreden, lika lite som Kadaffi och Saddam. Ryssland har inte kapacitet att föra ett stort angreppskrig. Det är faktiskt bara USA som har den kapaciteten. Om de skulle välja att bomba sönder Ryssland skulle världen få problem, med olja, atomkraft och kärnvapen utan kontroll.

Men det finns sannolikt dolda agendor. USA kan ju faktiskt uttala både militära och ekonomiska hot. De har kanske sagt åt den svenska regeringen att stödja Nato, annars jävlar… Sen är det även en klassfråga. Det finns en elit som verkar kontrollera politikerna i alla länder och dem kommer vi aldrig få tillfälle att avsätta i några demokratiska val. Vad de vill får vi aldrig veta, förrän det är för sent.

Lyssna på den amerikanska komikern George Carlin om ”klubben” som äger oss.

Text: Staffan Castegren  Bild: från nätet

Ett spartanskt föredöme för ungdomen.

Förr kunde bildade européer skratta åt pryda och inskränkta amerikaner. Det var lätt att plocka poäng på att Hollywood gärna skildrade psykopatiskt våld, men inte kunde visa ett kvinnobröst. Den kulturaristokratiska eliten citerade Rilke och Södergran, när den diskuterade de existentiella implikationerna hos Lucille Ball och Mickey Spillane.

Så är det inte längre. Europa går mot ökad prydhet och amerikanerna har insett att explicita sexscener har en kommersiell potential, särskilt när det handlar om sexuellt våld mot kvinnor. Kulturaristokratin är detroniserad och den allmänna enfalden verkar ha nått en utjämning längs den mittatlantiska ryggen, ”i en rasande hunger efter enkelhet”, som Tranströmer sa.

Det svenska deckarundret bygger på bestialiskt våld. De sexskildringar som finns handlar antingen om misshandel och mord, eller verklighetsflykt hos de traumatiserade poliserna. Och eftersom våldet är obegripligt blir även de sexuella relationerna fulla av avstånd, alienation och en stönande tillfredsställelse som inte känns särskilt trovärdig.

I det antika Sparta uppfostrades pojkarna från tidiga år att inte frukta döden, att inte känna medlidande och att obrottsligt lyda sina officerare. Samhället var satt på ständig krigsfot och all propaganda, all kultur och alla lagar och förordningar var inriktade på detta. Det känns som att vi här i västvärlden är i en liknande situation.

I filmer och dataspel är hjältarna alltid benägna att ta till våld. De använder ofta fula knep, gärna med en skojig replik och glimten i ögat. Trevliga, rättvisa och solidariska personer går det ofta illa för, inte sällan visar det sig att de är förrädare. Alla barn har före femton års ålder sett hundratals filmer där en ensam hjälte dödar ett stort antal människor.

Många har ondgjort sig över att den senaste amerikanske massmördaren, Dylann Roof, inte kallas terrorist, utan mentalsjuk. Men Roof gjorde ju precis det han uppfostrats till, fast han gjorde det på eget bevåg, inte när han blev beordrad, och det är sinnessjukt. Soldater från väst, öst, nord och syd som reser runt och har order att döda folk, de är terrorister.

Det är beklämmande att höra Herman Lindqvist klaga över att svenskar är fega och konflikträdda. Vad är det han vill? Ska vi vara mer som USA, Saudiarabien, Israel och Nordkorea? Han propagerar för konflikt och upprustning. Fredlig neutralitet är mesigt. Alla ska rätta in sig i krigsyran. För oss som är nice guys kommer det att gå åt helvete.

Text och bild: Staffan Castegren

Den stackars konstnären har verkligen sitt ok att bära.

Karl Ove Knausgård är en av många författare som jag inte har läst. Min instinkt styr mig bort från skribenter som i allt för hög utsträckning odlar myten om sig själv. För en narcissist är en bok eller en tavla bara ett medel för inkomsts förvärvande. Konstnären själv är alltid det verkliga konstverket, hans kropp, hans själ, hans tankar, hans drifter, hans gudomliga kuk och alla som rör sig i utkanten av hans spegelbild. Sådant blir gärna lite tröttsamt.

Nu hände det sig att jag läste Ebba Witt Brattströms artikel som ju bland annat handlade om bemälde Knausgård och jag tyckte att hon hade vissa poänger. Hans svar däremot var så jävla långt att jag inte gitte läsa det. Men nu har så många av mina vänner och bekanta på Facebook kommit med synpunkter att jag till sist kände mig tvungen att traggla mig igenom det. Och jag får väl säga att han bekräftar min instinktiva föreställning.

Han blir kritiserad av en enda svensk (EWB) och känner att en proportionerlig hämnd är att fördöma hela svenska folket. Alla är vi enögda cykloper: statsministern, samtliga kulturredaktioner, alla litteraturvetare, författare och debattörer och alla han träffar på diverse middagar. De enda som han ger en gnutta förståelse är Sverigedemokraterna, som åtminstone inte jag kan se som något föredöme när det gäller vidsynthet.

Han skriver om vikten av att litteraturen inte väjer för något. Allt måste kunna beskrivas. Och som ett exempel tar han en av de många som Breivik mördade, en kvinna (inte helt otippat) som sköts på ett speciell bestialiskt sätt. Varför måste detta beskrivas? Vill kvinnans anhöriga det? Har jag nån glädje att det? Nej, för narcissisten är allt som sker bara material till att bygga det egna livsprojektet, det vill säga det verkliga konstverket.

Vi ska alltså beundra hans virila frimodighet, hans orädda klarsynthet, modet som gör att han törs säga det som andra bara tänker. Men det som sker är att han öppnar gamla unkna garderober och lockar fram rasism och kvinnohat. Jag har träffat människor av hans typ, och visst, när de sätter den sidan till kan de vara mycket charmerande, men personer som inte kan känna solidaritet har ett handikapp som försvårar allt umgänge.

I Sverige har vi lagar som förbjuder hets mot folkgrupp. Men det finns ett undantag och det är svenskarna. Vi har ett uttryck: ”Han är så härligt osvensk”. Försök att föreställa er orden onorsk, oamerikansk, ofransk eller obrittisk. Tanken svindlar. Men de här masochistiska tankarna dyker nu upp i debatten. Många skriver om vad bra det är att Knausgård ryter till om den svenska dammen där de enögda ankorna simmar runt.

Sverige är ett rätt bra land. Vi har fått det till skänks av mödrar och fäder i flera generationer som kämpade i folkrörelserna mot okultur, dryckenskap, slavlöner och klassförtryck. Vi har skäl att vara stolta över vad de skapade och vi ska fortsätta att värna om miljö och solidaritet. Vi behöver inte ta skit från en person från Norge där ju alla, det vet vi, från statsministern till sketnaste författare är torskätande, inskränkta, nationalistiska xenofober. Eller hur!

Text och bild: Staffan Castegren

I dag har det regnat oavbrutet. Vilken lättnad för allergiker och mc-överkänsliga.

Våren är en besvärlig tid för många. För singeln ökar pressen hundrafalt att skaffa en moatjé att svärmiskt vandra hand i hand med. Våra allergiker löper gatlopp mellan ondsinta växter, allt från hassel till gråbo, som vräker ut tonvis med pollen som i stor utsträckning fastnar i flimmerhår och slemhinnor. Själv är jag känslig mot motorcyklar utan ljuddämpare.

Gud välsigne vintern då de flesta mc-förare låter sina avgrundsmaskiner stå oskattade i garaget. Man löper visserligen risk att få frostskador, men man slipper åtminstone tinnitus. Men första april börjas det. Premiärturen dock är ofta tyst. Då åker de till bilprovningen och då måste ljuddämparen vara på. Men sen är det öppna spjäll.

Jag förstår inte riktigt hur de tänker. Tycker de att buller är något bra som det finns alldeles för lite av? Brukar de ta med en megafon till mysiga krogen så att alla ska höra vad de viskar i sin älskades öra? Övar de på sin vuvuzela på biblioteket eller i kyrkan under högmässan? De kanske kan damma av gamle Janov och köra primalskrik i hissen.

Eller de kanske tycker att alla ljuddämpare ska tas bort på bussar, bilar, mopeder och gräsklippare. Det skulle bli en pampig kör. Om man dessutom tänker sig att ett femtiotal helikoptrar hoovrar över stan och att flyglarmen står på dygnet runt så skulle de kanske få sitt lystmäte, eller behövs det en pålkran var tionde meter också?

Fast vid närmare eftertanke tror jag inte att de är intresserade av demokrati. De tycker inte att alla ska ha rätt att bullra, det är bara de som får förpesta tillvaron för andra. När de sätter på sig sin fina läderstass förvandlas de till Mr Hyde och då spelar det ingen roll hur raffinerat kulturella de är i sin vanliga Dr Jekyll-persona.

Vad ska man göra med dem? Polisen lär knappast bry sig. Själv sätter jag alltid demonstrativt fingrarna i öronen. Möjligen kunde det ge effekt om tillräckligt många visade sin avsky över den här totala bristen på folkvett att köra utan ljuddämpare bland sina medmänniskor. Men det skulle förutsätta en lyhördhet som mc-förarna troligen förlorat i sitt öronbedövande smatter.

Text och bild: Staffan Castegren

Vi måste lära oss att det finns kriminella fårskallar och omedvetna fårskallar.

Ibland kan jag fantisera om vad framtida bedömare kommer att säga om vår tid. De har ju facit och kommer att tycka att vi var enfaldiga som inte såg det uppenbara. Jag minns historieundervisningen i skolan. Läraren pratar om hur jorden i det bördiga tvåflodslandet genom konstbevattningen blev allt saltare och till sist blev en steril öken, eller hur de gamla grekerna högg ner all skog och utsatte jorden för erosion.

– Vilka fårskallar, säger vi på tryggt, mångtusenårigt avstånd. Fattade de inte att det var fel? Eller spanjorerna på 1400-talet som utvisade morer och judar vilket orsakade landet stor ekonomisk skada. Eller aningslösa jägare som utrotat dronten, den amerikanske vandringsduvan och otaliga andra arter. Vad hade de i huvudet? Eller de som i dag kanske skjuter den sista noshörningen för att asiaterna tror att deras horn ökar potensen. Hur tänker de?

Men hur stora krav kan man ställa på samtiden att förstå vad som händer? Kommer det finnas fog för framtida skolbarn att kalla oss fårskallar? Tyvärr är det nog så, och de kommer undra över hur vi använder de här odefinierade begreppen vi, oss och vårt. Vi måste lära oss att det finns kriminella fårskallar och omedvetna fårskallar. De allra flesta av oss tillhör den senare gruppen och vårt ansvar ligger i att vi inte protesterar, trots att vi vet i stora drag vad som är fel.

Fossila bränslen är dåligt, vi skulle kunna övergå till förnybar energi på tio år, ändå fortsätter kriminella fårskallar att borra efter olja i Arktis och bygga gigantiska motorvägar. En livsstil som kräver att alla ska byta mobil, dator, kök, badrum, cykel och möbler var artonde månad är dåligt. Det går att tillverka varor med mycket längre hållbarhet. Ändå fortsätter kriminella fårskallar i alla medier att propagera för just den livsstilen.

Ekonomisk ojämlikhet är dåligt, ändå ökar den ständigt, och nu är de kriminella fårskallarna i USA så rika att de kan köpa senaten och låta den slå fast att klimatförändringen inte beror på mänsklig aktivitet och att det således inte finns skäl att lagstifta om miljön. Krig är dåligt. Det finns bättre sätt att lösa konflikter, ändå fortsätter de kriminella fårskallarna i hela världen, inte minst i Sverige, att tillverka allt fler och allt mer fasansfulla vapen.

Problemet med oss omedvetna fårskallar är att vi är allt för rädda för förändring. Vi håller fast vid en välfärd som blivit rätt urholkad och som numera mest består av junk food och meningslösa elektroniska manicker. Vi håller även hårt fast i vårt politiska styrelseskick, därför att våra ledare säger att det är det bästa som finns och att allt annat leder till terrorism, förtryck, censur och intellektuell likriktning.

Här finns det även en speciell grupp av de omedvetna fårskallarna som hårdnackat försvarar de kriminellas rätt att vara kriminella. Om jag andas ordet planekonomi, skriker de Nordkorea, om jag viskar något om ett globalt regelverk, vrålar de Stalin. Det märkliga är att de inte tjänar ett dugg på att stödja systemet. Kanske är det den gruppen som de framtida bedömarna kommer att undra mest över, och jag håller med, de är verkligen svårartat fårskalliga.

Text och bild: Staffan Castegren
Musik: Johann Sebastian Bach (1685–1750)
Erbarme dich, ur Matteuspassionen

Dagen innan Jesus greps satt han samman med sina lärjungar till en sista måltid. Där berättade han att en av dem skulle förråda honom, och där instiftade han den heliga nattvarden. Han bjöd dem av brödet och vinet och sade att detta är min lekamen och blodet som varder utgjutet till syndernas förlåtelse.

Han sade även att i denna natt skulle de alla komma på fall för hans skull, men Petrus försäkrade honom att han aldrig skulle svika. Då sade Jesus: Sannerligen säger jag dig, i denna natt, förrän hanen har galit skall du tre gånger förneka mig. Och i allt skedde såsom Jesus hade förutsagt.

Judas ledde den grupp människor som skulle gripa Jesus och sa till dem, den jag kysser skall ni gripa. Men Jesus förstod vad kyssen betydde och sade: Gör vad du är här för att göra. Och han greps och fördes till översteprästen Kaifas hus där de skriftlärde och äldste hade församlats.

Alla lärjungarna blev rädda och flydde, endast Petrus följde med till Kaifas hus och väntade ute på gården. Där blev han igenkänd som en av Jesu följeslagare, men han förnekade detta två gånger, och när han tredje gången sagt: Jag känner icke den mannen, hörde han hanen gala och han mindes Jesu ord och grät bitterligen.

Johann Sebastians Bachs Matteuspassion berättar denna historia och just när Petrus gråter sin skam kommer denna hjärtskärande vackra musik, Förbarme dig, min Gud. Det är som att Bach vänder sig direkt till Gud och säger: I allt har din vilja skett, även i Petrus svek. Han kunde inte handlat annorlunda. Nu får du ge dig. Nu måste Du förlåta honom.

Petrus och Judas har viktiga roller, för att inte säga dramaturgiska funktioner. Deras handlande skall bygga den kristna religionen och är styrt av Guds avsikt. Petrus sviker, men blir förlåten och är en av kyrkans grundare. Men Judas får bära sin skuld under årtusendena, trots att han bara uppfyllde Guds vilja. Kanske ville Bach med Erbarme dich ge upprättelse även åt honom.

Min farfar var troende och jag blev glad och styrkt när han med sin lite knarriga röst sade: Gud välsigne er kära barn. Hela den kristna historien har utspelat sig i kraftfältet mellan de skriftlärde och de troende; mellan inkvisitorer och de passionerade. Det är svårt att hitta Bachs innerliga människokärlek när man hör dagen kristna makthavare.

*****

Här är originaltexten och min översättning:

Erbarme dich, mein Gott
Um meiner Zähren Willen
Schaue hier, Herz und Auge
Weint vor dir bitterlich
Erbarme dich

Förbarme dig, min Gud
för mina tårars skull
Se här, hur hjärta och ögon
gråter bitterligen inför dig
Förbarme dig

Länk till musiken

Alt: Delphine Galou
Violinsolo: François-Marie Drieux
Dirigent: François-Xavier Roth
Inspelat: Sommaren 2008

Text och bild: Staffan Castegren

Vi träffas vid T-baneuppgången i Björns Trädgård.
(Klicka på bilderna för att förstora dem.)

Flera år har vi svikit våra ideal och varit på landet första maj. Men i år kände vi att vi ville gå ut på gatorna och propagera för en tydlig vänsterlinje i politiken. Prognosen var lite sisådär så vi klädde oss väl, men bortsett från några regnstänk i början var det rätt hyggligt väder. Vi hade stämt möte med goda vänner som vi även skulle äta middag med frampå kvällen och vi stod en stund och tittade på tåget för att hamna under någorlunda schyssta paroller.

Lattehipsters, förortskämpar och hårdföra sambatrummisar fyllde gatorna.

Jag vill till exempel gärna skandera: krossa USA-imperialismen, för den är ett lika stort hot i dag som när de åkte på dingel i Vietnam för 40 år sen. Men flera av mina gamla kamrater från förr kan skriva hårresande saker på Facebook, som att det inte fanns någon segrare, att Nixon och onkel Ho var lika goda kålsupare. Ja, det är samma dumma jävla kålsuparteori som de använder när de säger att de rasister och antirasister som drabbade samman i Kärrtorp var lika onda.

Hos Östra Reals marxister som är emot sexism och rasism har Marx en lampskärm på huvudet.

Jag tycker att vänstern har ett attitydproblem. Alla paroller som skiljer den från de borgerliga partierna verkar vara förbjudna: Ordet kommunism, som är tillåtet i övriga Europa, är totalt tabu i Sverige. Men jag fick även leta länge efter orden socialism, imperialism eller kapitalism. Snälla cheerleaders med megafon försökte få igång talkörerna, men allt handlade om rasism och sexism, frågor som inte lär oroa den där procenten som äger världen.

Skända arbetslinjen, vägra jobba, svik tillväxten, var oförmögen, Kuken.

Plakatet ovan var inte bara en snygg travesti på De Geers gamla bild, utan får väl även sägas vara hyggligt subversivt. En kamp mot arbete, tillväxt och förmögenhet skulle skapa problem för de svinaktigt rika om den spred sig, men de omstörtande parollerna var synnerligen glest utspridda i demonstrationståget. Alla partier är emot rasism och sexism, möjligen med undantag av SD och KD. Varför gör V det till en huvudparoll i ett första maj-tåg?

Framför Slottet stod en fanborg med röda flaggor.

Arbetarrörelsen och de andra folkrörelserna byggde det här landet. Kortare arbetstider, semester, pensioner, sjukvård, skola, högre lön, allt har de slagits för. Inget har de fått till skänks av kapitalet. Men i dag slåss vi inte. I dag är politiken ett personligt val, i stil med elabonnemang, pensionsfonder och friskolor. De har fått oss att tro att det individuella är det fria. Det är inte sant. Rolf Wikström klargör saken med stor tydlighet: Vi har inget annat än vår solidaritet.

Tantpatrullen kräver verkliga lösningar på verkliga problem.

Jag skulle vilja att V vågade stryka medelklassen mothårs, att de vågade säga att kapitalismen är orsak till rasism, sexism, miljöförstöring och vår allmänna jävla alienation. Vi måste få ett verkligt vänsteralternativ som törs be borgarna dra åt helvete när de kommer dragande med Stalin och Nordkorea. Så tyckte vi som gick tillsammans, och som satt hemma hos oss hela kvällen och åt god mat, drack vin, pratade politik och hade det riktigt trevligt.

Text och bild: Staffan Castegren

Det är inte många i Sverige i dag som vill renovera kommunismen.

Den svenska statistikern Hans Rosling reser världen runt och håller bejublade föreläsningar där han hävdar att allt håller på att bli bättre: Livslängden ökar, fattigdomen minskar, världens befolkning kommer att plana ut vid ca 11 miljarder. Det finns egentligen ingen anledning till oro. Ändå har aldrig medierna varit så svarta av ångest och rädsla som nu.

Nordkorea, Iran och Islamska staten upplever nästan alla som allvarliga hot. Terrorismen och miljön är också läskiga. Bildade människor i Europa fruktar högerpopulismen, obildade människor i USA fruktar vänsterdemokrater. Somliga ser partikelacceleratorer som ren ondska, andra går till storms mot rasistiska inslag i gamla böcker, misshagliga byggprojekt eller plågsamma djurförsök.

Detta är förvisso verkliga hot, men det är väl bara miljön som globalt sett är riktigt allvarligt. Hur mycket sorg och plåga IS än orsakar lokalt skördar rökningen, bilismen och den kommersiella skräpmaten oändligt många fler dödsfall i världen. Och som om det inte räckte med de verkliga hoten dyker det ständigt upp nya konspirationsteorier.

Jag tror att det finns konspirationer som är tillräckligt belagda. Glödlampskartellens överenskommelse på 20-talet om lampornas begränsade livslängd, eller vapenindustrins patentavtal under andra världskriget som gjorde att de tjänade pengar vem än vapnen avlossades mot. Men i dag känns konspirationerna mer långsökta: Varför skulle CIA vilja spränga US Trade Center, vad skulle poängen med det vara?

Det är påfallande många på Facebook som oroar sig, både över verkliga och konspiratoriska hot, men det är få som diskuterar de grundläggande orsakerna. Man skriver om miljö och rasism, men inte om USA:s ständiga vapenskrammel eller den problematiska kapitalismen. Rasism och antirasism är liksom religion egentligen ofarliga frågor för de verkliga makthavarna.

Är detta följden av en konspiration? Finns det lobbygrupper och tankesmedjor som fyller tidningar och sociala medier med desinformation? Har de gjort så att vänsterpolitik numera bara handlar om att kläcka individuella oneliners som ska ge många gillamarkeringar. Har de äntligen lyckats desarmera folkens enda verkliga vapen, solidariteten?

Om Hans Roslings optimistiska världsbild var allmän över hela världen, skulle nog många nationella och religiösa motsättningar försvinna. Men vem skulle då köpa vapen? Vi skulle också bli otåligare med vissa saker: Varför fixar de inte klimathoten? Varför tjänar en VD mer än 60 arbetare? Måste vi verkligen jobba så förbannat? Det är väl de som ogillar att vi ställer såna frågor som också är ansvariga för konspirationerna.

Text och bild: Staffan Castegren

Nånstans förstår jag att mamma är galen
men jag följer henne ändå
för jag vet inget annat

De har grävt oss ett hägn
där vi inte ryms
Även jag ska bli sjuk av längtan

Men jag känner norr i nosen
och jag bygger det språng jag en gång ska ta
över muren och de skrämda ansiktena