Text och bild: Staffan Castegren

Ett anonymt budskap i den riktiga världen.

När jag var liten gick jag ofta med ett stycke krita i fickan. Den var bra till att rita på asfalten, gubbar, stjärnor, och streck och rutor till olika spel. En gång ritade jag ett indianhuvud som var flera meter stort på Högalidsskolans skolgård. Det blev kvar ända till nästa regn. Stolt såg jag att de andra eleverna gillade det och undvek att trampa på kritstrecken.

Kritan gick även att använda på plank och jag minns att jag skrev ord som kuk och fitta och Kilroy was here. Men jag skrev aldrig nåt om andra, framför allt kanske för att jag var rädd att få spö. Långt senare, när Nixon var president i USA minns jag att jag skrev med min tuschpenna, Lee Harvey Oswald, var är du? Ditt land behöver dig.

Vad som var typiskt för mitt, och sannolikt allt, gatuklotter var att jag ville förmedla ett budskap, men inte behöva stå för det. Budskapet kunde vara, till exempel, kuk, och jag ville att andra skulle se det, men inte att morsan skulle veta att det var jag som skrivit det. Eskalering var viktigt också, om nån annan skrivit kuk på väggen fick jag skriva kukjävel.

Det finns vissa likheter med dagens internetvärld, bland annat en oklar anonymitet, och det gäller inte bara hat. Om nån lägger ut en bild på sig själv på Facebook kommer det omedelbart en massa kommentarer om utseende: fining, snygging, kramiz finaste fina du och liknande överdrivna utsagor. Så säger man knappast muntligt, när man är i verkligheten.

Men på Facebook är alla barn gulliga, all mat ser mumsig ut, all aktivitet är kvalitetstid och har hög mysfaktor. Till slut räcker inte språket till. Varje inlägg måste förstärkas med en hel rad smileys, som numera finns i såna enorma mängder att begripligheten går förlorad, åtminstone för mig. Andra verkar tycka att en text utan smileys är kall och oartig.

Eskaleringen är viktig inom näthatet. Om nån skriver: jag känner en balanserad oro inför Löfvens politik, svarar kanske nån: Ja, den är jobbig, och nästa skriver: förbjud de jävla sossarna, och nästa: Lee Harvey Oswald, var är du? och sen är dörren öppen för bestialiska överdrifter. Ändå skulle bara en försvinnande liten minoritet gå från ord till handling.

Det är ju väldigt likt det där bakgårdplanket jag skrev om, både anonymiteten och eskaleringen. Att argumentera mot, till exempel, feminism kräver en viss verbal förmåga, och upplevs som tråkigt. Därför sitter den där finniga pojkspolingen som har svendomen kvar och skriver att han ska straffknulla diverse kvinnor.

Sanningen är naturligtvis att han skulle skita på sig om han träffade en tuff pussy riot-tjej öga mot öga. Men volymratten i språket har fastnat i högsta läget. Antingen är det äckliga fula hora, eller gulligaste fina du, förstärkt med enfaldiga piktogram. Det är den världen många lever i, ett opium för folket så gott som något, i klass med religionen och medierna.