Author Archives: Staffan Castegren

Fem waka från Södermalm del 4

Text och bild: Staffan Castegren

Så var det dags igen för några japanska femradingar. Det här är ett pyssel som passar mig som södermalmsflanör. Titta, lukta, minns, tänk. Somliga av dikterna beskriver vår tid, andra är minnen från den tiden då jag gick här som barn. Ibland flyter det ihop och jag vet inte var i livet jag är.

Här har du länkar till mina tidigare försök:

Fem waka från Södermalm del 1

Fem waka från Södermalm del 2

Fem waka från Södermalm del 3

*******

Nu dödgrävare
ska en urna i jorden
Gräv smala spade –
Hör du sländan som svirrar
i bruset från Hornsgatan

*******

Här från Masthamnen
styr jag M/S Södermalm
ut mot skärgården –
Kvar blir vårt rum mot gården
och blommorna som vissnat

*******

Snickarn i Pryssgränd
spröjsar en fönsterram till
grannens sportstuga –
Hans son ska ta studenten
långt långt bort i Vasastan

*******

Visch visch torkarblad
skvätter ljus och regndroppar –
Tysta i bilen
ser vi skyltfönstrens sken och
Ricardos röda lyktor

*******

Blåmes på plåten
utanför vårt fönster mot
Blekingetäppan –
Här är vi så skyddslösa
så nakna och så nära

*******

 

Svartvita porträtt

Text och bild: Staffan Castegren

På 70-talet plåtade jag jättemycket, mest dia, men även en del svartvitt. Jag hade inga ambitioner att bli fotograf, det var skrivandet musicerandet och Birka musik som var det viktiga. Men nu när jag sitter och skannar in gamla negativ, tycker jag att många bilder håller en rätt god kvalitet. Hur skulle livet gestaltat sig om jag hade fortsatt på den linjen och gått någon bra fotoutbildning?

På såna frågor finns naturligtvis inga svar. Men bilderna finns kvar och berättar om den tiden. När jag nu visar upp dem här på Fritext väljer jag att namnge de personer jag minns. Jag tror ingen kommer ta illa upp. Men somliga kommer jag inte ihåg vad de hette, och somliga är främlingar på gatan.

svmaj2018a1b2

Här är jag. Vi var ju ofta ute i parkerna med en flarra vin. Här tror jag vi är på Pelousen i Hagaparken. Notera mina tidstypiska träskor. Fotograf Micke Wehle.

svmaj2018a3b

Ännu en bild från samma tillfälle.

svmaj2018a4b

En herre väntar på bussen (kanske 54:an) utanför Handelsbanken i hörnet Rörstrandsgatan och S:t Eriksgatan. Sådana herrar var vanliga på den tiden och det var väl därför jag ville plåta honom.

svmaj2018a6b

Konstnärlig (?) bildkomposition. Den här killen heter Pelle Hellberg och var vän till en vän och vi stötte på varandra då och då. Jag möter honom fortfarande ibland när han sjunger i tunnelbanan.

svmaj2018a7b

Samma person, vid samma tillfälle, fast med lite sämre skärpa.

svmaj2018a8b

Henne kommer jag inte ihåg vem hon var. Hon ser inte så glad ut, men alla mådde väl lite halvpissigt på den tiden. Det hörde liksom till.

svmaj2018a9b

Barnbild från Birkastan, med okänd modell.

svmaj2018a10b

Ännu ett okänt barn, plåtat utanför tobaksaffären på Rörstrandsgatan 13. Veckotidningarnas löpsedlar ger tidsfärg.

svmaj2018a11b

Peder Björkegren, en fantastisk fotograf som gjorde jobb åt oss på Birka musik. Han är fortfarande i branschen och jag kan verkligen rekommendera honom.

svmaj2018a12b

Den här killen med sina jättelika glasögon jobbade på restaurangen Svenson & Butler där jag ofta åt på den tiden när jag hade bättre råd än nu.

svmaj2018a13b

Mera anonyma birkastadsungar, med den tidens bilar bakom sig. Kläderna är också tidstypiska.

svmaj2018a14b

Och vad hette han? Var han kund på Birka? eller var han en de många hippa typer som bodde i Birkastan och som man morsade på och bytte några ord med?

svmaj2018a15b2

Hon jobbade också på vårt stamlokus Svenson & Butler. Underbart leende, vacker komposition. Men minnet sviker mig när jag försöker komma ihåg hennes namn.

svmaj2018a18b

Denne man hörde till ett lekfullt gäng som jag brukade hänga med i Vasaparken på lediga stunder.

svmaj2018a20b

De här tre fotbollspojkarna är väl omkring 50 år i dag. Undrar vad det blev av dem. Det vore nog rätt svårt att reda ut.

svmaj2018a21b2

Var kan detta vara taget? Svårt att se när det är så litet skärpedjup. Och flickan, vem är hon, och vad gör hon i dag? Hennes blick väcker frågor.

svmaj2018a23b

En likbil utanför Filadelfia på Rörstrandsgatan. Chauffören ser stel och formell ut, begravningsgästerna förvånansvärt alldagliga.

svmaj2018a27b

Min vän Theo va de Pohl och hans dotter Hanna. Han är konstnär, och bilden är tagen på hans ställe, Bringes på östra Gotland.

svmaj2018a31b

Min brorsas dåvarande Sambo, Karin Nordberg, hemma i deras lägenhet på Skeppargatan. I dag är bägge döda.

svmaj2018a34b

Min exfru och mor till tre av mina barn, hemma i vår lägenhet på Rådmansgatan. Här har vi nyligen träffats och hon heter ännu Karin Ringenson.

svmaj2018a36b2

Den här bilden av mig och min vän, Bert Mellblom har Karin tagit. Hans teeshirt känner jag inte igen, men på min stod det Samla Mammas Manna.

svmaj2018a40b

Min dotter Amanda hemma hos Karin och mig på Rådmansgatan. Textilapplikationen i bakgrunder har Karin gjort.

svmaj2018a41b

Karin vid samma tillfälle och framför samma bild.

svmaj2018ab2

Min kompis Micke Wehle. Han är också borta i dag. Han var en riktig knickedick, men också en musikalisk och lekfull vän. Jag tänker på honom ibland.

Är det nån mening att rösta?

Text och bild: Staffan Castegren

Glada förstagångsväljare.

Nu är det val igen. Sannolikt kommer en frustrerad väljarkår lämna över stafettpinnen till Alliansen så att de med stöd av SD kan föra i princip samma politik som de rödgröna. Skillnaden mellan de politiska partierna blir allt mindre för varje mandatperiod. De har samma tro på den otyglade marknadsekonomin och de jagar efter samma tillfälliga opinionsfläktar.

För den som följt mitt skrivande här på Fritext är det rätt uppenbart att jag har en socialistisk grundsyn. I alla år har jag röstat på V, trots att jag inte alltid varit så förtjust i deras politik. Men jag har tänkt att det är viktigt att rösta. Det är ett sätt att försvara demokratin. Fast nu är jag inte lika säker på den saken. Finns det nån demokrati att försvara egentligen?

Jag minns från skolan att demokrati kommer från grekiskan och betyder folkstyre. Tanken är att vi, ca 7,3 miljoner röstberättigade, ska utse politiker som företräder våra intressen i riksdagen. Men är det så? Företräder de verkligen våra intressen? Det känns som om de som äger Sverige, mindre än en procent av befolkningen, har oproportionerligt stort inflytande.

Jag ska inte utge mig för att vara folkets talesman, men för mig finns det tre saker som är extra viktiga: miljö, fred och jämlikhet. Jag tror att det är ödesfrågor för vår framtid här på planeten. Jag tror att de tre problemen hänger ihop vad gäller orsak, men jag tror också att det finns mycket små möjligheter att lösa dem, med de politiker vi har i dag.

Jag nämnde de som äger Sverige. De ingår i en större grupp, som dock procentuellt är lika liten: de som äger världen. Jag vet att när jag skriver så, förlorar jag många läsare. Det är egentligen ganska konstigt. Det är ju inte några falska fakta som Kim Jong-Un har hittat på. I princip alla människor vet att det är på det här viset, men man får visst inte tala om det.

Den här gruppen äger alla viktiga företag inom industri, energi, transport, handel, livsmedel, media, reklam, banker och finansbolag. I många länder vill de även ta över utbildning, vård, omsorg, ja till och med socialhjälp, polis och militärmakt. Jag hävdar att de här människornas vettlösa jakt på ständig tillväxt och ökad rikedom är jordens allvarligaste problem.

Att tillverka produkter som ska gå sönder inom 18 månader, att ta fram syntetiska material utan att göra en miljökonsekvensanalys, att fortsätta pumpa upp fossila bränslen trots att vi kan gå över till sol- och vindenergi, allt det är kriminellt. Det är därför sopbergen växer, haven fylls av mikroplaster och luften av koldioxid. Och det är denna grupp som är skyldig.

De äger rustningsindustrierna och vill naturligtvis sälja sina vapen. I en trygg värld skulle det vara svårt. Men deras medier rycker ut och skriver lögnaktiga artiklar om massförstörelsevapen, diktatur och annat. Det är svårt att tro att världens största fiender skulle varit Irak, Libyen och Syrien. Ändå bombades dessa länder sönder och samman.

Det finns forskning som visar att de flesta kan acceptera rimliga löneskillnader, att en läkare tjänar dubbelt så mycket eller någon annan fem gånger så mycket. Men när en vd tjänar 60 gånger så mycket, börjar folk må dåligt. Ojämlikhet skapar oro och minskad samhällsmoral, både inom landet och globalt, med flyktingströmmar och terrorism som följd.

Om jag nu vill rösta efter min övertygelse blir det svårt. Jag vill sätta en nosgrimma på den här gruppen människor. Jag vill ha en radikal skärpning av miljökraven, att industrin och flyget ska bära sina miljökostnader. Jag vill att Sverige är alliansfritt, rustar ner och förbjuder all vapenexport. Jag vill att alla människor ska ha nånstans att bo och nån slags inkomst.

Vilket parti ska jag då rösta på? Riksdagen känns rätt belastad. Nyligen röstade de igenom Ceta-avtalet, som ger storföretag rätt att stämma oss om vi fattar fel beslut (Vem sätter nosgrimma på vem?) De fortsätter att bygga motorvägar och bevilja flyget skattefrihet. De samarbetar med Nato och ökar de militära anslagen. De saknar helt radikala planer för ökad jämlikhet.

Medier och lobbygrupper styr och ställer. De säger att ryssarna har trollfabriker som kan påverka det svenska valet. Vi måste öka vår försvarsförmåga mot Ryssland, säger Riksdagen. Men när Cambridge analyticas bedrifter uppdagades, och när det visade sig att LO och Svenskt näringsliv har egna trollfabriker, blev det påfallande tyst i talarstolen.

Så länge politikerna går i maktens ledband kommer det knappast ske några större förändringar och då går det åt helvete. Vi skulle behöva en ny generation politiker som säger nej till marknadsekonomin och som ställer sig på mänsklighetens sida. Men att vår privatiserade skola skulle lyckas frambringa en sådan lysande generation känns ju inte särskilt troligt.

Fem Waka från Södermalm del 3

Text och bild: Staffan Castegren

Jag tycker om att skriva waka, det vill säga en femradig dikt av japanskt ursprung med stavelsemönstret 5 – 7 – 5 – 7 – 7. Det är ett långsamt arbete, man tänker mycket och filar och putsar och ändrar ett ord här och där. På något sätt känns det extra tillfredsställande i vår quick fix-kultur.

Här nedan hittar du länkar till mina tidigare dikter.

Fem Waka från Södermalm del 1

Fem Waka från Södermalm del 2

*******

Demonstranterna
stolpar struttande nedför
Götgatans backe –
Första maj, solidariskt
sträcker vi knälederna

*******

Oktoberskymning
Kajorna talar sorgset
i Tantolunden –
En liknande dag i fjol
valde du en egen väg

*******

Nylagd svart asfalt
Vit rök bland kala buskar –
Vinterfjärilar
på Ansgariegatan
1957

*******

Folk på Södermalm
Flödande förväntningar
tyngre än vinslott –
Så sällan hör man tvivlets
ojämnt fallande droppar

*******

Först kommer sedan
sedan kommer efteråt
och sen är det slut –
Sparvmoln i Vita bergen
för dem kvittar det lika

*******

 

The mighty Simon Steensland

Text och bild: Staffan Castegren

En viktig röst i det svenska musiklivet.

Det är mer än två år sen Simon Steensland gav ut sitt förra album, A farewell to brains. Denna tystnad har knappast orsakat någon chockvåg av förundran på svenska kulturredaktioner. Steensland ingår inte i den kulturella fårhage som anses kräva speciell bevakning. Ändå är vi några enstaka finsmakare som längtar och kanske till och med hör av oss till honom och frågar: Hur går det? Kommer det nån ny platta snart? Och nu är det faktiskt dags.

Det nya albumet heter 25 years of minimum R&B och består av två CD-skivor. Som namnet antyder är det en retrospektiv betraktelse över en lång karriär som kompositör. Detta gäller särskilt första skivan. Steenslands gamla plattor är i princip omöjliga att få tag på, och kan bli ganska dyra om man mot förmodan skulle springa på något lösgående exemplar. Första skivan i nya albumet ger en god bild av hans tidigare produktion, allt i nymastrade versioner.

När jag lyssnat igenom den tänkte jag: Bra, bra, ett utmärkt pedagogiskt initiativ. Nya lyssnare kan här ledas in i den egendomliga steenlandska musikvärlden. Bra, bra, men nu vill jag höra det nya materialet. Fast redan baksidestexten gör mig konfunderad. Förra plattan innehöll fem låtar. Den här skivsidan består av tjugo. Jag anar en risk för splittring och snuttifiering.

Min tveksamhet håller i sig ganska länge, trots att skivan innehåller nummer som vart och ett motiverar priset på albumet, det gäller till exempel The Wooden Panther, den hjärtskärande vackra Is It You Then? och den totalskruvade Das Blues. Men sen sitter jag där i mina hörlurar och det är bara tre låtar kvar. Nummer 18 och 19 är två rätt tunga dystopier, sen kommer nummer 20, sista låten, ett stycke på 15 minuter som heter Orkestern, och plötsligt öppnar sig en fantastisk floddal och allt blir annorlunda.

Det här är en tondikt. Inte så som Richard Strauss skulle skrivit den, inte som Pärt eller Schnittke, utan så som Simon Steensland skapar den. Det här är fruktansvärt bra musik. Plötsligt får de tidigare 19 låtarna ett nytt sammanhang. Vi leds i en osynlig grimma förbi det dystopiska, det skruvade och det vackra till en evighet där allt som finns kvar är en slags häpenhet och stilla humor.

Man undrar när kulturetablissemanget ska vakna. När kommer Sveriges Radio med en beställning till Simon Steensland? Inte på en pianokonsert, inte ett requiem, inte ett orkesterstycke, utan på ett stort anlagt Steenslandverk som han själv väljer att komponera det. Han är en viktig röst i det svenska musiklivet. Eller som Morgan Ågren skrev på Facebook för nåt år sen när han jobbade med den här plattan: Another day at work: music by the mighty Simon Steenland. Som sagt, det finns finsmakare.

Här kan du läsa recensionen på förra plattan.

 

 

Nu är det gott att leva

Text och musik: Olle Adolphson

Nu är det gott att leva på en sommardag

Olle Adolphson har skrivit många sånger om en sorts oglamorös, tafatt, men oundviklig kärlek. Man kan tänka på Trubbel, Karlsson – evig vår och Fröken Frensen. Det finns flera, bland annat den här.

Sommardagen är så vacker med sina gökar, häggar och Adam och Evor. Ändå är allt för jävligt, ja rena fasan, därför att vännen inte är där. När hon sedan kommer blir allt härligt och det är gott att leva.

Men deras dagliga kärlek verkar inbegripa gråtande och grävande, stretande och strävande och han kallar henne gamla kratta. Kärleken känns komplicerad och motvalls, och kanske trovärdig just därför.

Här kan du höra min version på Youtube

Nu är det gott att leva – Text
Olle Adolphson

Nu är det gott att leva på en sommardag
Här står Adam och Eva här står du och jag
Du kan tro att här var det jävligt att gå runt omkring utan dig
Du kan tro att nu är det härligt för du kom hit till mig

Göken han gal i dalen gal i tröst och bäst
Tänk att vi kom på balen att vi två kom på fest
Nu är det slut på gråt och gräva vi ska dansa du och jag
Ja nu är det gott att leva på en sommardag

Nu är det gott att sjunga kärlekens refräng
Häggen viftar och gungar över våran äng
Du kan tro att här var det fasa att gå runt omkring utan dig
Nu kan rubbbet ta sig i brasan för du kom hit till mig

Nu är det gott att skratta att det blev vi två
Att du kom gamla kratta att du kom ändå
Vi ska streta vi ska sträva genom livet du och jag
Men nu är det gott att leva på en sommardag

 

 

Mer än ord

Text och musik: Staffan Castegren

Det är rätt sent och bandet lirar bara blues

Den här låten började med musiken och med en bild jag såg inom mig av ett par på ett halvsunkigt hak som dansar utan att egentligen röra sig. Resten kom ur den enda bilden.

Eftersom jag är snart 70 handlar mina kärlekssånger om vuxen kärlek, om kärlek med perspektiv. Vad händer om man träffar en partner från en kraschad relation, men nu med 20 års ytterligare livserfarenhet?

Här kan du höra låten på Youtube

Mer än ord – text
Staffan Castegren

Det är rätt sent
och bandet lirar bara blues
Fastän vi dansar
så står vi nästan still
Våra varma kroppar
säger mer än ord:
att när vi går så ska vi
gå hem med varann

Det är väl tjugo år sen
som det var vi två
Men vi säger inget
nej inget, om hur det var då
Kanske kan vår tystnad
säga mer än ord
som ett suddigt svartvitt
blekt fotografi

När du kom hit i kväll
med nån främmande man
kröp jag in i ett hörn med min öl
men då så kände jag plötsligt din doft
och så stod du där
och du viskade
Jag har saknat dig så

Det är rätt sent
men ännu törs vi inte gå
för vad finns kvar av allt
i morgon när vi stiger upp
Ska vår gamla närhet
lyckas säga mer än ord
eller får vi bara
denna enda kväll

Allt som vi sa förr
alla viktiga ord
alla tårar och löjliga gräl
blir till en dimma som svävar i väg
när jag håller dig
och du håller mig
i kärlek

Ja det är sent
och bandet kör en sista dans
Vi går hem när natten
sakta blir till dag
Måsar över Strömmen
Minnen, mer än ord
och vi landar lugnt
i värmen hos varann
och våra mjuka läppar
säger mer än ord

 

Fem Waka från Södermalm del 2

Text och bild:  Staffan Castegren

För två år sedan lade jag ut en samling korta, femradiga dikter här på Fritext. Nu har jag fått ihop fem till. Jag jobbar inte sådär blixtsnabbt direkt. Här nedan finns en länk där du kan läsa de tidigare fem, och även få en beskrivning av vad en Waka är.

Fem Waka från Södermalm del 1

*******

På hemväg från dig
Luften vit, äppelblom i
Skinnarviksparken –
Blind av kärlek och lycka
ser jag inte snön som yr

*******

En gammal hoj, grön
av nate och sediment
slängd från Pålsundsbron –
Jag såg den när jag var barn
förvånad, rädd och sorgsen

*******

Fjolårsgräset är
ett vykort från i somras
till kommande vår –
Murkna isar speglar knappt
snälltåget på Årstabron

*******

Sädesärlorna
liknar badmintonbollar
frasande lätta –
Förvirrar besökarna
vid Allhelgonakyrkan

*******

Jag flyger uppför
Hargränds kullerstensbacke –
Ett liv senare
söker jag de dofterna –
Minnets arkeologi

*******