Author Archives: Staffan Castegren

Den eskalerande dumheten

Text och bild: Staffan Castegren

Nu börjar det bli svårt att hänga med i dumheterna. Alla politiker måste profilera sig i sin resoluta tuffhet, somliga mer än andra, Ebba vill skjuta skarpt på demonstranter och fru König Jerlmyr, finansborgarråd i Stockholm, döper om en park utanför ryska ambassaden till Ukrainaparken, Magdalena och Ulf låter sig fotograferas i militära sammanhang och alla vill skicka vapen till stridförande nation.

Ingen verkar tänka längre än till nästa val, men jag kan berätta en hemlighet för dem alla: allt det här kommer att blåsa över. Kriget kommer att ta slut, ryssarna dra sig tillbaka och Nato flytta fram sina positioner ytterligare. Oljan kommer att börja flöda igen och oligarkerna får tillbaka sina fina flygplan och lyxiga båtar, och miljöarbetet förlorar kanske ett år i politisk energi och handlingskraft, ett år som vi faktiskt inte har.

Och här i Sverige kommer vi vakna upp och inse det vi redan visste: att Ukraina inte är fritt och demokratiskt, utan ett land där oligarkerna styr, politiska motståndare fängslas, tidningar stängs ner och militära rövarband drar omkring utan kontroll. Vi kommer sannolikt ha 30 000 ukrainska flyktingar, där många har kontakter med högerpopulistiska krafter där hemma, krafter som vi i väst nu har beväpnat till tänderna.

Nästa terrordåd i Sverige kan mycket väl genomföras med ett av de pansarskott vi skänkte så frikostigt när plötsligt all tankeverksamhet förbjöds i Sveriges riksdag. När alla vapen inte längre behövs för att döda ryssar, kan de ju säljas. Det är vapen för miljarder som samlats på hög av folk i Ukraina som har lite längre framförhållning än politikerna i väst, och kundkontakterna är redan uppbyggda. Ukraina har länge varit ett av de europeiska högerpopulisternas favoritländer.

Vi brukar ju kalla tiden efter 1945 för efterkrigstiden, ett missvisande namn eftersom krig i princip har pågått oavbrutet sedan dess. Det har varit diverse lokala konflikter, men framför allt är det stormakter som plågat små nationer. Det här har politikerna tyckt vara ett normalt förhållande, inget att orda nämnvärt om. Jag kan inte påminna mig att någon tyckte att man skulle byta namn på gatorna, typ Afghanistangränd, Falklandsparken eller Libyentorget.

Men nu säger medier och politiker att Ukraina ligger i närområdet, vilket det inte gör, att det är demokratiskt, vilket det inte är, och att vårt säkerhetsläge radikalt har förändrats, vilket det inte har. Vi måste gå med i Nato, snabbt som attan, innan folk börjar tänka igen. Ett tvåhundraårigt strategiskt tänkande, som varit tydligt och förutsägbart för omvärlden ska nu rivas ner på två månader och vi ska sitta och mysa och känna oss trygga under USA:s kärnvapenparaply.

Men även denna hets kommer att blåsa över, och då kanske vi frågar oss om den här brådskan verkligen var så klok. Vi kommer spela hockey med ryssarna och vilja sälja telefonväxlar och Ikeamöbler. De är lyckligtvis inte lika lättkränkta som vissa element i våra svenska förorter, men en sak är säker, de kommer inte glömma fru König Jerlmyr och hennes populistiska Urkrainapark. Men vi kan hoppas att någon klok person på stadsbyggnadskontoret dribblar bort hennes dumma namnförslag.

Hur tokiga är makthavarna egentligen?

Text och bild: Staffan Castegren


Varför finns det inte 7,9 miljarder fredsaktivister …

Jag måste skriva om vanvettet som råder i världen, fast jag vet att ingen kommer att bry sig. Yttrandefrihet innebär inte någon rätt att bli hörd, bara rätten att få ropa ut i tomheten. Ändå måste jag skriva. Jag tänker att om 50 år kommer det finnas folk som undrar: Hur jävla tokiga var de på 2020-talet, fanns det ingen som hade något i huvudet? Och då vill jag att de ska hitta alla oss, vi som ropade vår ångest ut i tomheten.

Det finns en lista på Wikipedia över samtliga krig. Man kan lätt konstatera att den inte på långt när är fullständig, men den är deprimerande nog som den är. Den börjar med det trojanska kriget på 1200-talet före Kristus och slutar med Ukrainakriget som pågår just nu. Eftersom alla krig, utan undantag, följer samma mall: fattiga människor dödar varandra för att rika människor ska få fördelar, kan jag fyllas både av sorg för de fattiga och hat mot de rika.

På listan redovisar de 63 krig efter 1945. Vissa av dem minns man bättre än andra: Frankrike mot Vietnam och Algeriet, Falklandskriget, Iran – Irak, Sovjet mot Afghanistan och Tjetjenien och en del av USA:s alla krig runt vår jord. Det finns dock ingen sammanställning av antalet döda, men vi kan utgå ifrån att det handlar om många miljoner, både soldater och civila, och säkert en miljon ihjälsvultna barn och våldtagna kvinnor, för så har det alltid varit i krig.

Någonting som förvånar mig är att fredsrörelsen är så svag. Vem som helst kan ju inse att mer än 99 % av jordens befolkning förlorar på krig. Även om de inte bor i ett krigförande land kan varubrist och prisstegringar orsaka svår nöd. Varför finns det inte 7,9 miljarder fredsaktivister som står upp och tvingar fram en global nedrustning? Och varför röstar en bred majoritet av våra politiker år efter år för fortsatta anslag till militären?

Det finns två påståenden som används ofta i samband med krig: ”Det första offret i krig är alltid sanningen.” och ”Man kan inte starta krig utan massmedier.” De har nästan blivit plattityder, men det är viktigt att förstå att bägge är sanna. Alla hyggligt bildade människor vet att de är sanna, och eftersom nu journalister och politiker oftast är hyggligt bildade kan man undra varför de gång på gång bortser från denna uppenbara sanning.

I det krig som pågår nu har man enats om vissa grundfakta som inte får betvivlas: 1. Ukraina är ett fritt och demokratiskt land. 2. Rysslands angreppskrig var helt oprovocerat och förs med en grymhet som överträffar alla tidigare krig de senaste 70 åren. 3. Sanktionerna mot Ryssland och det militära stödet till Ukraina har ingenting med världspolitik att göra, utan är bara sympatiåtgärder från den fria världen för det lilla demokratiska landet (1) mot den bestialiska supermakten (2).

Jag tar mig friheten att travestera Émile Zola och ropa: Jag anklagar er, politiker och journalister, för att ni vet om att dessa ovannämnda grundfakta är ren och skär lögn, och att ni ändå spelar med i ett ovärdigt spel som riskerar att utlösa ett världskrig och en kärnvapenkatastrof. Ni vet att ni skulle kunna börja tala besinningens språk, men ni väljer medvetet att låta bli, och jag hoppas innerligt att historien ska döma er för detta.

Ukraina är inte ett demokratiskt land. På alla demokratilistor hamnar Ukraina långt ner. Kriget förs inte mellan två nationella arméer, utan det drar dessutom omkring självständiga militära förband vars politiska agenda är minst sagt oklar. Zelenskyj spelade i en teveserie en folklig politiker som räddade Ukraina. När serien blev en succé erbjöd sig oligarken som ägde tevekanalen att bekosta en valkampanj om Zelenskyj ställde upp i presidentvalet. Han fick över 70 % av rösterna. Men var det personen eller rollfiguren som fick rösterna?

Rysslands krig är liksom alla krig förkastligt och värt vårt fördömande. Det finns inget försonande i det. Det är helt klart att de dödar både soldater och civila, bombar sönder infrastruktur, plundrar och våldtar, men så är det i alla krig. Alla angripare genom historien; svenskar, ryssar, engelsmän, tyskar, kineser och amerikaner har alltid varit fruktade av civilbefolkning. Ryssarna är säkert för jävliga, men att peka ut just dem som värre än andra angripare bidrar bara till krigshetsen.

Sanktionerna mot Ryssland drabbar i princip bara vanligt folk. Oligarkerna vet att de får tillbaka sina pengar och lyxjakter när allt blåst över. Vapenströmmen till Ukraina kan leda till att man beväpnar framtida terrorister, sånt har USA gjort förr. Den amerikanska oljeindustrin vill gärna sälja olja och gas till Europa för dubbla priset. Den oljan ska tas fram genom så kallad fracking, vilket flyttar tillbaka miljökampen minst tio år.

Medierna och politikerna upprepar sina påståenden gång på gång, fast de vet att de inte är sanna, och till slut blir de skrämda av sitt eget vapenskrammel och börjar skrika om upprustning och Nato-medlemskap. Är de nyttiga idioter som aningslöst går USA:s ärenden, eller är de cyniker som Hearst och Pulizer som i princip drog i gång spansk-amerikanska kriget 1898 för att de insåg att krig är bra för lösnummerförsäljningen?

Sverige har varit alliansfritt i över hundra år, Finland sedan andra världskrigets slut. Att bägge länderna nu överväger ett Natomedlemskap, bara på grund av en massiv mediestorm är fullkomligt sanslöst. Man kunde ju tycka att ett sådant viktigt beslut inte får slarvas fram på några månader bara för att tillfredsställa rent populistiska nycker. Lägg frågan på is fram till valet och tillsätt därefter en oberoende kommitté som kan utreda ett medlemskap ur alla aspekter.

Om vi går med i Nato finns ju möjligheten att vi får President Trump som överbefälhavare, amerikanska kärnvapenbaser på svensk mark och att vi blir tvungna att till exempel hjälpa Natomedlemmen Turkiet att jaga kurder. Sverige har en fin tradition av att mäkla fred och skapa trygghet och försoning i världen. Vi ägde en trovärdighet på Dag Hammarskjölds och Olof Palmes tid. Dit borde vi sikta igen.

Om Peter Englund och Ukraina


Krig och fred – Liv och död – Det är dags att välja



Den 13 mars publicerade Peter Englund en artikel i DN Kultur med rubriken: Därför kommer Putin att förlora. Hans text är välskriven, som vanligt, och välstrukturerad och ordet transmogrifiera ingår, som vanligt. Man behöver inte tveka, detta är en Peter Englund-text, läsvärd, rolig och intressant, som vanligt.

Ändå är det något som skaver. Eftersom han är den han är, historikern, akademikern, vetenskapsmannen kommer folk att säga att detta är en vetenskaplig text, oantastlig och objektiv. Men det stämmer inte. Texten han skrivit är en politisk text och den är skriven utifrån en agenda, därför väljer han sina historiska fakta lite för medvetet.

Redan i ingressen hävdar han att Hitlers största misstag var att förklara USA krig 1941. Ett större misstag var naturligtvis invasionen av Sovjet 1941. Där förlorade Tyskland miljontals män, massor av krigsmateriel och, framför allt, hemmafrontens blinda tilltro. USA var ju i realiteten redan med i kriget på de allierades sida med sin starka ekonomi och industri.

I inledningen beskriver Englund ett besök i Kabul 1996, med kilometer efter kilometer av ruiner, och han undrar om även de ukrainska städerna ska bli nya namn i listan av sönderbombade platser. Det här är oärlig journalistik. När Sovjet lämnade Afghanistan 1989 var Kabul i princip intakt. Det Englund såg var resultatet av inbördeskrig, till en stor del finansierat av USA.

Sovjets invasion av Afghanistan var ett brott som troligen kostade över en miljon civila dödsoffer. Det kan inte försvaras. Men om man jämför siffrorna med Ukraina blir åtminstone jag lite förvånad. FN beräknar att antalet civila dödsoffer i denna invasion inte överstigit tusen. Vad beror detta på? Är det inkompetens eller hänsyn?

Peter Englund vill förklara det ryska misslyckandet i Ukraina, bland annat med att Ryssland är ett av världens mest ojämlika länder där en liten grupp oligarker äger det mesta. Hur tror han att det är i Ukraina? Även där finns det oligarker. Hur är det i Sverige och övriga västvärlden? Finns det inte en elit som äger i princip allt som är av strategiskt värde?

Rysslands invasion av Ukraina är ett brott och jag borde kanske inte svara Englund, men jag får stark ångest av det enorma vapenskramlet i alla medier, och sanningens totala bankrutt. En majoritet av  alla politiker, journalister och historiker verkar tro på mer upprustning och mer krig, men det är som vanligt inte de som ska dö i skyttegravarna.

Medierna har på kort tid fått den svenska opinionen att svänga i Nato-frågan, de har fått hela västvärlden att öka sina vapeninköp och blockerat allt kritiskt tänkande. Ingen diskuterar Putins ursprungliga krigsmål, nämligen att hindra USA från att sätta upp robotbatterier vid Ukrainas östra gräns, ca 50 mil från Moskva.

Peter Englund skriver i stället att väst har tassat så försiktigt runt Putin på grund av sitt olje- och gasberoende. Under 2000-talet har Nato utvidgats österut med elva nya medlemsstater. Är det verkligen att tassa försiktigt? På vilket sätt skulle man varit mindre tassig och mer resolut, enligt Englund? Är det metoden Libyen och Irak han förordar?

När USA brådstörtat lämnade Afghanistan flydde deras marionettpresident med en helikopter fullastad med pengar och skatter som han stulit från sitt folk. Visst är Putin en bandit, men vi måste värja oss mot mediernas förenklingar. Det kan finnas fler banditer än en i världen. Själv oroar jag mig mycket över USA:s groteska militära överlägsenhet.

Jag skulle vilja att världens historiker, akademiker och vetenskapsmän börjar bygget av ett fredsparti snarare än att ansluta sig till krigspartiet. Det krävs ingen examen för att förstå att Natos samlade militärbudget som överstiger tusen miljarder dollar, knappast är gynnsam för miljön och knappast minskar krig, svält eller ojämlikhet. Greta och hennes likar är så jävla ensamma. Det är dags för många många fler att ta ställning mot alla krigsherrar och för jorden.

Om kriget i Ukraina

Text och bild: Staffan Castegren

När första världskriget bröt ut flockades Europas medborgare till rekryteringskontoren. Pressen spred lögner både om fiendernas ondska och om det egna landets godhet. Många upplevde kriget som ett äventyr, som ett mandomsprov, som en nationell rening. Detta gick dock över mycket fort. Snart insåg de flesta att det enda som händer i krig är att fattiga människor dödar varandra och att en liten grupp rika människor blir ännu rikare.

Efter 1918 var det folk som sade att det här var kriget som skulle göra slut på alla krig. Men så blev det inte, som vi vet. Men varför fortsätter mänskligheten att kriga? Det är väl rimligt att anta att en överväldigande majoritet av jordens befolkning helst vill slippa det fasansfulla valet att döda eller att dödas. Det enda rätta, då som nu måste vara att kämpa för freden.

Min tro är att kriget som idé växte fram samtidigt som klassamhället för ca 12 000 år sedan. Det vill säga när mänskligheten slog sig på jordbruk och började producera överskott. För det är ju så att om det finns ett överskott, så finns det alltid folk som anser sig ha rätt att bestämma över det. En elit växte fram som med våld och list tryckte ner majoritetens berättigade missnöje.

Våldet och listen sköttes av soldater och präster vars första uppgift var att kuva det egna folket. Senare kunde man vända sig mot andra grupper av människor och då växte det ledande skiktet med nya funktioner, eliten behövde bland annat konstnärer och historieberättare. Många tidiga bildfriser och texter handlar om mäktiga kungar som dödar och stympar oräkneliga fiendesoldater.

Och så här fortsatte det genom historien. Religionerna avlöste varandra, taktiken på slagfälten och vapnen utvecklades och med tryckkonstens hjälp kunde lögnerna spridas allt effektivare. Men grundidén var densamma: Det var eliten som önskade krigen, inte minst för att befästa sin egen makt. Kanske riktar sig alla krig egentligen i första hand mot det egna folket.

Situationen i dag är sig rätt lik. Religionen är på tillbakagång, men otaliga filmer, som till exempel Star Wars och Sagan om ringen bedriver en skamlös krigshets. Där är alla fiender demoner, men alla som dör på den rätta sidan kan räkna med ett liv efter detta. I dag drar eliten in ofattbara förmögenheter på sin krigsindustri och medierna sprider villigt sina ägares åsikter om krigets oundviklighet.

Putin och den ryska eliten har naturligtvis en odiskutabel skuld till kriget i Ukraina. Men allt måste sättas i en historisk kontext. USA har sedan 1945 bedrivit en oerhört aggressiv utrikespolitik. Landet har i princip varit i krig oavbrutet sedan dess och deras militärbaser är spridda tätt över jordens yta. Men trots alla miljoner som dött i deras krig, tycker i princip alla medier och politiker i väst att det är ett acceptabelt förhållande.

Ryssarna upplever dock detta som ett hot och när nu nätet av Nato-baser dras åt ytterligare växer både deras rädsla och deras motstånd. Aggressivitet väcker alltid aggressivitet. När nu alla västländer okritiskt ställer sig på USA:s sida känner de sig sannolikt alltmer trängda. Krigshetsen i våra medier har ju pågått i månader och nu verkar det svårt ens för de klokaste att tänka sansat.

Sverige har inte skickat vapen till krigförande nation sedan finska vinterkriget. Men nu är det tydligen dags igen. Medierna fylls av så kallade experter som säger att även Sverige är utsatt för krigshot. Och i riksdagen sprider sig populismen som Corona. Alla vill överträffa varandra i hårdförhet. Ingen säger att kejsaren är naken. Mediedrevet har fått opinionen att svänga från alliansfrihet till Nato-anslutning.

Situationen i riksdagen är verkligen häpnadsväckande: Arbetarpartierna anser att arbetarna ska gå ut och döda varandra igen i elitens krig, miljöpartiet tror att krig är bra för miljön, det kristna partiet tycker att bergspredikan bara är skitprat. Det är egentligen bara de blåbruna partierna som är som vanligt, deras grundidé har ju alltid varit att miljardärerna ska få ännu fler miljarder.

Vad var det som startade första världskriget, Agadirkuppen 1911, skotten i Sarajevo? Därom tvista de lärde. Men situationen då är skrämmande lik dagens läge. Den totala aningslösheten, likriktningen, där alla springer åt samma håll, upprustningen, det öronbedövande vapenskramlet i alla medier. Ska Ukraina 2022 bli en ny symbol i historien tillsammans med skotten i Sarajevo 1914 och inmarschen i Polen 1945?

Vi måste säga nej till Rysslands krig, men också till USA:s världsherravälde. Vi måste säga nej till upprustningen överallt i världen. Vi måste få bort kärnvapenhotet. Nej till resursslöseriet och miljöförstöringen, nej till den groteska ojämlikheten. Ska vi lyckas lösa jordklotets akuta problem måste vi fokusera och jobba tillsammans. Vi har faktiskt inte tid med den här skiten.

Dungeons of pain and heavens of beauty

Text och bild: Staffan Castegren

Simon Steensland releasing a new album

Let me, right from the beginning, state that Simon Steenslands new album, Let´s go to hell, is nothing less than a masterpiece. I have followed him for decades and seen his music grow, unfold, and develop new and exciting landscapes and heavens, I have heard him evolve from being a rock drummer with an attitude to what he is today: a free artist that doesn´t need any attitudes, a composer that creates music you can´t hear anywhere else.

In his last few albums, I have noticed a movement towards the “classical” music. You can hear Edgar Varese, of course, and Witold Lutoslawski. When I ask him, he mentions Krzysztof Penderecki, but in the same breath Annette Peacock and Joni Mitchell.
– There are so many ways music can be great, he says. And no way is necessarily better than the other. This is my way, and it feels completely natural and obvious, I can´t even imagine any other way to create music.

I said, Steensland is moving towards the “classical” music, but he will never totally get there, because he comes from a Rock idiom. Somewhere in the reptile brain of his music lurks Frank Zappa, Henry Cow, Magma and a few others, not so much their music, but the tale they tell about how music can sound.

But when we are talking it is apparent that there is a difference between what I hear in his music, and what he actually put there. He says he never listened to Lutoslawski, but when I mention Charles Ives he agrees:
– Wow, what a guy. He was a real visionary. If there is such a thing as having an idol, that would be him.
 Ives was an American composer that, like Steensland, was so far ahead of his time, that very few understood his music.
– That´s right, his monumental 4:th symphony had its world premiere eleven years after his death.

Simon Steenslands new album, Let´s go to hell, consists of three parts, I wouldn´t call them tunes or movements, but parts: Schrödingers friends, The flagellant march, and Zombie B. Goode. The titles connect to fields of interest that can be found in the earlier albums. Erwin Schrödinger was an Austrian quantum physicist that is mostly known for his metaphor about the cat. A flagellant was a person, mostly in medieval times, that would whip himself, thinking that pain would get him closer to the sufferings of Christ. And Zombie B. Goode? I guess it alludes to old Johnny, deep down in Louisiana, but I can’t say I hear any references to Chuck Berry.

The music moves in spheres that sometimes can be recognized as a 4/4 rock beat, but soon the rhythm disintegrates, and the pulse becomes irregular, and suddenly it disappears, and you find yourself in a dungeon of pain and anxiety or in a heaven of beauty. I think I can identify some of the flagellants as being very contemporary, trying to handle war, pollution, and inequality. But in the end, the music doesn´t give up, the world is going to pieces, but still there is hope and resistance. And of course; humor DO belong in music. All along fear, fascination, and awe, I laughed several times.

I ask him about notation, it is hard to imagine that there is a complete score. But he says that every part is exactly notated. He uses live musicians, and many of them want to have the music written down. But of course, in the final work he is alone in the studio, with his mixing table, his earphones, and his computer. He laughs when he tells me that the time he put into this album is ridiculously immense.
– I have lived with this music like with a person, and now it´s hard to let go. I write rather slowly, and I´m no wizard at the mixing table, but mostly I´m insecure about the quality, is it good enough? But on a good day I go to the studio, and when I “wake up” a few hours later I have some music that I hardly know where it came from.

Let´s go to hell, is an album that probably will sell a few thousand copies around the world. I should say that´s a shame. Think about the billions they put into orchestras and concert halls, just to play Mozart, Brahms, and Stravinsky. I have nothing against these composers, but I think a few bucks could drizzle down to a struggling artist like Simon Steensland. I, myself, have written to the Swedish public service radio, and asked them to play some of Steenslands music, and I urge you to do the same. If you have a radio channel that is not totally into mindless pop music in your part of the world, write to them and try to get them to play this masterpiece. Maybe together we can make a difference.

Den okände soldaten

Text och musik: Ruben Nilsson

Jag slets itu av tyskarnas granater …

Lyssna på min version på Youtube

Den här sången kommer från Ruben Nilssons första samling, Vanvördiga visor från 1935. Under hela sitt liv kände han stark motvilja mot krig och militärer. När han själv gjorde lumpen satt han ofta i arresten, eftersom han brukade lämna sin post och gå ut och ta en pilsner med någon polare. Om du vill veta mer om Ruben Nilsson kan du titta på texten till Balladen om Eken här på Fritext.

Här vilar jag, den okände soldaten
inunder en triumfbåges vita marmorvalv
Man hittade min kropp – nåja åtminstone en halv
och jag fick fin begravning utav staten

Jag slets itu av tyskarnas granater
Det var på sista tampen sen blåstes eld upphör
ty det ska vara tyst och lugnt när som en mänska dör
den regeln gäller även för soldater

Jag plockades ihop utav kamrater
och lades i en kista, som var förfärligt fin
Min vänstra arm har suttit på en jude från Berlin
men sånt det spelar inte nån teater

Nu blir jag hyllad utav diplomater
och en och annan furste han lägger ner en krans
och ber en bön för ruttet kött från landet Ingenstans
och pratar stort om mina hjältedater

Här ligger jag, den sanne demokraten
och skrattar ganska gott med min skalles döda grlin
Ett ben från Prag, en arm från Kiel och en ifrån Berlin
det kallar dom Den okände soldaten

Älskar inte jag dig då

Text och musik: Olle Adolphson

Om dagen gryr och är lik den andra …

Lyssna på min version på Youtube

Olle Adolphsons kärlekssånger är aldrig enkla och rätlinjiga. Det finns alltid någon reservation i texten. I första versen står ett guldrött skimmer i gräset, i andra hör vi skräckens flöjt. Det regnar om natten och tiden stannar. Men han påstår inte att han älskar henne, utan frågar, älskar inte jag dig då?

Vem frågar han egentligen? Sig själv, eller henne? Först i sista versen säger han att han ska älska henne ändå. Vad då ändå? Det får vi inte riktigt veta. Men visst lyser det av ångest i visan. Både kärleken och naturupplevelsen färgas av det.

Låten är väldigt elegant komponerad. I princip går den i A dur, men första versen börjar i D dur. De två följande verserna börjar i moll, H moll, respektive D moll. I sista versen återgår han i stort sätt till första versen harmonik och börjar i D dur.

Om solen skiner så milt om kvällen
och guldrött skimmer i gräset står
om lindar lyser och ask och alar
och doft av sommar i gräset går
När duvan ropar och trasten talar
och vattnen ligger så himmelsblå
älskar inte jag dig då

Om tiden stannar när dagen tiger
och ingen vindfläkt i träden rörs
om himlen brinner och solens pilar
och skräckens flöjt under träden hörs
När värmen vit över fälten vilar
och tiden äntligen börjar gå
älskar inte jag dig då

Om regnet vandrar så tyst om natten
Och stryker lätt över trädens blad
om regnet skänker åt marken lisa
när himlens kärlek gör jorden glad
När regnet sjunger sin tysta visa
och sommarnatten kan andas så
älskar inte jag dig då

Om dagen gryr och är lik den andra
och kvällar kommer och nätter går
om tiden rusar, om tiden stannar
och sommar blir höst och vinter vår
Tills år och dagar och timmar blandas
och jag ska älska dig ändå
Älskar inte jag dig då

En valsmelodi

Text: Nils Ferlin Musik: Lillebror Söderlundh

Dagen är släckt, mörkret har väckt …

Här kan du höra min version på Youtube

Dikten En valsmelodi publicerades 1930 i Ferlins första diktsamling, En döddansares visor. Han var då bara 32 år, men dikten andas ändå, om inte dödsskräck, så en medvetenhet och en resignation inför dödens oundviklighet. Men det finns också en solidaritet med samhällets fattiga och utstötta, dit ju Ferlin själv räknade sig.

Dikten tonsattes redan 1930 av trubaduren Gunnar Tureson, men den melodi som de flesta känner igen, och den jag sjunger, är Lillebror Söderlundhs från 1939. Ferlin tillhörde en löslig grupp som kallades Klarabohemerna, författare, konstnärer och musiker, ofta med arbetarbakgrund som höll till på nedre Norrmalm i det Stockholm som nu är försvunnet.

Dagen är släckt mörkret har väckt
stjärnor och kattor och slinkor
fyllda av skarn, slödder och flarn
sova polishus och finkor

Barnet det skådar i drömmarnas brus
hur en ängel med lyktor går runt våra hus
Och ensam i kvällen den sena
jag slåss med en smäktande vals
och jag är ganska mager om bena
tillika om armar och hals

Jag har sålt mina visor till nöjets estrader
och Gud må förlåta mej somliga rader
ty jag är ganska mager om bena
tillika om armar och hals

Grämelsens son i grammofon
sprattlar för Hans och för Greta
Pajas ack ja, schajas ack ja
Gott kan det vara att veta.

Så skänk mej nu bara ett rimord på sol
när jag redan har använt fiol och viol
Och ensam i kvällen den sena
jag slåss med en smäktande vals
och jag är ganska mager om bena
tillika om armar och hals

Jag har ingenting alls här i världen att vinna
och snart i min grop skola maskarna finna
att jag är ganska mager om bena tillika om armar och hals

Gammelvals i Roslagen

Text och musik: Evert Taube

Kring dina blänkande fjärdar o Roslag mitt hemland i havet

Den här sången ingår i vissamlingen Sjösalaboken som gavs ut 1942. Texten är skriven på det antika versmåttet Hexameter, som Homeros använde i sina stora verk. Sången är en kärleksförklaring till Stockholms skärgård och som vanligt har Evert koll på alla detaljer och alla termer.

I andra versen talar han om öbornas vikingafäder. Sånt är ju inte opportunt i dag. När jag jobbade på Historiska museet fanns det arkeologer som var livrädda för all koppling mellan nutid och vikingatid. Jag minns en som helt enkelt tog bort vikingatiden som epok.

I fjärde versen påminner Evert om rysshärjningarna på 1700-talet, och han beskriver stormarna och drivsnön, men han kommer hela tiden tillbaka till kärleken. Det är lätt att föreställa sig hur han går därute på lövängarna och diktar, på Sjösala som var familjen Taubes sommarparadis.

Lurviga Roslag o sjöland du häver dig halvdränkt ur havet
med dina sandiga åsar och urberg och stormvridna tallar
med dina tusentals tångsvepta ärriga öar och kobbar
kupiga knalliga bucklor på jordklotets isrivna hjässa
Vindpinat vresiga Roslag jag hälsar dig havsörnars hemland

Här byggdes drakskepp av Sjöbloms och Östermans vikingafäder
de som i välmening grundade Ryssland i tiden och satte
Volgasjöfarten i gång och höll ordning i Konstantinopel
liksom det ännu i dag finnes pojkar från Väddö och Möja
som håller ordning i avlägsna främmande länder på jorden

På melanesiska öar är blidöbor kopramagnater
pojkar från Runmarö Ljusterö Rådmansö Arholma Gräsö
är amiraler där ute och somliga är guvernörer
saknar nog gistgårdar skötekor saknar nog glittrande strömming
gråbruna flundror och gulvita torskar och gråsäl och grisslor

Snötjockans isskruvens land du skeppsbrottens fruktade havsband
piskat av stormar och drivsnö vareviga vinter och fordom
plundrat och härjat och skändat och bränt av pirater från öster
Var finns väl ändå ett land lika trevligt och vackert jag frågar
som dina kringströdda öar dem havet och fjärdar förenar

Sjösala lövängar blomstra nu fröjdar sig åter naturen
primulan blommar och smörblomman lyser som guld i det gröna
vattnet i tunnan vid knuten är guldgult av frömjöl från tallen
poppeldun snögar och häggarna sprida sin vällukt med vinden
kring dina blänkande fjärdar o Roslag mitt hemland i havet

Coronaåret 2020

Text och bild: Staffan Castegren

En förändring måste vara möjlig.

Under åren 2015 till 2019 dog i genomsnitt 91 157 personer per år i Sverige. Den preliminära siffran för 2020 är 97 941. Det är en ökning med 6 784. Under hela 2000-talet har siffrorna hållit sig kring 90 000 per år, med en topp 2002 med 95 009 döda. De vanligaste dödsorsakerna är hjärt- och kärlsjukdomar och cancer, som tillsammans står för mer än hälften av alla dödsfall.

Medierna har fortlöpande informerat om dem som dött av Covid 19. Siffran för 2020 landade på drygt 10 000. Den siffran är dock lite missvisande. Att någon har covid, behöver inte betyda att det var dödsorsaken. Om vi tittar på den ökade dödligheten 2020 som alltså var 6 784, är det kanske en rimligare siffra på antalet döda i Covid 19, men även den siffran är osäker eftersom det vi jämför med är ett genomsnittsvärde.

Döden är ju inte bara människans villkor, utan det gäller allt levande på jorden. Det finns dödstal och medellivslängder för alger, ejdrar och elefanter. För människan påverkas siffrorna av levnadsstandard, samhällsklimat och demografi. I Sverige kommer dödstalen öka framöver allt eftersom 40-talets stora barnkullar börjar komma upp i åren. Vi kan alltså ännu inte säkert bedöma hur ”onaturligt” dödstalet för 2020 var.

I USA som har det högsta antalet döda i Corona, dör normalt ca 2,8 miljoner människor per år. För 2020 tror man att den siffran ska överstiga 3 miljoner. Ca 400 000 har registrerats som döda i Covid 19, men den siffran är lika osäker som den svenska, och av samma orsaker. Även i USA dör de allra flesta av hjärt- och cancersjukdomar.

Man kan diskutera rimligheten i de resurser som satsas på just denna dödsorsak. Vi pratar sannolikt om en siffra som ligger mellan 5 och 10 procent av alla döda, och som nästan uteslutande drabbar personer över 70 år med olika bidragande sjukdomar, folk som troligen ändå skulle ha dött inom några år. Om man hade satsat en bråkdel av resurserna på värdiga och professionella äldreboenden skulle fler liv ha räddats och sjukvården blivit mindre belastad.

Vi måste se Coronavirusen som ett tecken på en större sjuka. Att försöka stoppa tecknen, utan att angripa orsakerna är ju rätt enfaldigt. En samlad vetenskap säger att vi håller på att förstöra vår jord. Extremväder, våld och pandemier är tydliga tecken på detta. Men ska vi lyckas vända den utvecklingen krävs det samlade globala insatser.

Politikerna och medierna måste ställa sig i spetsen, men tyvärr har världen fastnat i en lögnbubbla. Det som publiceras i tidningar, teve och sociala medier är ofta skamlöst och genomskinligt lögnaktigt. Det gör att de enstaka kornen av sanning döljs eller misstänkliggörs. Och det är svårt att hitta politiker som kämpar för att rädda världen. De som bereds mest plats i medierna verkar bara vara intresserade av den egna karriären.

Det får inte vara så att Greta är vårt enda hopp (Gud välsigne henne). Rörelsen måste breddas. Vi måste ställa krav på politikerna. Sluta rösta på de partier som bara vill öka hat, krig och ojämlikhet. Skriv till era lokala partidistrikt och säg att de ska lyssna på vetenskapen och rädda världen. Låt Covid 19 bli den väckarklocka vi behöver. En förändring måste vara möjlig.