Author Archives: Staffan Castegren

Dungeons of pain and heavens of beauty

Text och bild: Staffan Castegren

Simon Steensland releasing a new album

Let me, right from the beginning, state that Simon Steenslands new album, Let´s go to hell, is nothing less than a masterpiece. I have followed him for decades and seen his music grow, unfold, and develop new and exciting landscapes and heavens, I have heard him evolve from being a rock drummer with an attitude to what he is today: a free artist that doesn´t need any attitudes, a composer that creates music you can´t hear anywhere else.

In his last few albums, I have noticed a movement towards the “classical” music. You can hear Edgar Varese, of course, and Witold Lutoslawski. When I ask him, he mentions Krzysztof Penderecki, but in the same breath Annette Peacock and Joni Mitchell.
– There are so many ways music can be great, he says. And no way is necessarily better than the other. This is my way, and it feels completely natural and obvious, I can´t even imagine any other way to create music.

I said, Steensland is moving towards the “classical” music, but he will never totally get there, because he comes from a Rock idiom. Somewhere in the reptile brain of his music lurks Frank Zappa, Henry Cow, Magma and a few others, not so much their music, but the tale they tell about how music can sound.

But when we are talking it is apparent that there is a difference between what I hear in his music, and what he actually put there. He says he never listened to Lutoslawski, but when I mention Charles Ives he agrees:
– Wow, what a guy. He was a real visionary. If there is such a thing as having an idol, that would be him.
 Ives was an American composer that, like Steensland, was so far ahead of his time, that very few understood his music.
– That´s right, his monumental 4:th symphony had its world premiere eleven years after his death.

Simon Steenslands new album, Let´s go to hell, consists of three parts, I wouldn´t call them tunes or movements, but parts: Schrödingers friends, The flagellant march, and Zombie B. Goode. The titles connect to fields of interest that can be found in the earlier albums. Erwin Schrödinger was an Austrian quantum physicist that is mostly known for his metaphor about the cat. A flagellant was a person, mostly in medieval times, that would whip himself, thinking that pain would get him closer to the sufferings of Christ. And Zombie B. Goode? I guess it alludes to old Johnny, deep down in Louisiana, but I can’t say I hear any references to Chuck Berry.

The music moves in spheres that sometimes can be recognized as a 4/4 rock beat, but soon the rhythm disintegrates, and the pulse becomes irregular, and suddenly it disappears, and you find yourself in a dungeon of pain and anxiety or in a heaven of beauty. I think I can identify some of the flagellants as being very contemporary, trying to handle war, pollution, and inequality. But in the end, the music doesn´t give up, the world is going to pieces, but still there is hope and resistance. And of course; humor DO belong in music. All along fear, fascination, and awe, I laughed several times.

I ask him about notation, it is hard to imagine that there is a complete score. But he says that every part is exactly notated. He uses live musicians, and many of them want to have the music written down. But of course, in the final work he is alone in the studio, with his mixing table, his earphones, and his computer. He laughs when he tells me that the time he put into this album is ridiculously immense.
– I have lived with this music like with a person, and now it´s hard to let go. I write rather slowly, and I´m no wizard at the mixing table, but mostly I´m insecure about the quality, is it good enough? But on a good day I go to the studio, and when I “wake up” a few hours later I have some music that I hardly know where it came from.

Let´s go to hell, is an album that probably will sell a few thousand copies around the world. I should say that´s a shame. Think about the billions they put into orchestras and concert halls, just to play Mozart, Brahms, and Stravinsky. I have nothing against these composers, but I think a few bucks could drizzle down to a struggling artist like Simon Steensland. I, myself, have written to the Swedish public service radio, and asked them to play some of Steenslands music, and I urge you to do the same. If you have a radio channel that is not totally into mindless pop music in your part of the world, write to them and try to get them to play this masterpiece. Maybe together we can make a difference.

Den okände soldaten

Text och musik: Ruben Nilsson

Jag slets itu av tyskarnas granater …

Lyssna på min version på Youtube

Den här sången kommer från Ruben Nilssons första samling, Vanvördiga visor från 1935. Under hela sitt liv kände han stark motvilja mot krig och militärer. När han själv gjorde lumpen satt han ofta i arresten, eftersom han brukade lämna sin post och gå ut och ta en pilsner med någon polare. Om du vill veta mer om Ruben Nilsson kan du titta på texten till Balladen om Eken här på Fritext.

Här vilar jag, den okände soldaten
inunder en triumfbåges vita marmorvalv
Man hittade min kropp – nåja åtminstone en halv
och jag fick fin begravning utav staten

Jag slets itu av tyskarnas granater
Det var på sista tampen sen blåstes eld upphör
ty det ska vara tyst och lugnt när som en mänska dör
den regeln gäller även för soldater

Jag plockades ihop utav kamrater
och lades i en kista, som var förfärligt fin
Min vänstra arm har suttit på en jude från Berlin
men sånt det spelar inte nån teater

Nu blir jag hyllad utav diplomater
och en och annan furste han lägger ner en krans
och ber en bön för ruttet kött från landet Ingenstans
och pratar stort om mina hjältedater

Här ligger jag, den sanne demokraten
och skrattar ganska gott med min skalles döda grlin
Ett ben från Prag, en arm från Kiel och en ifrån Berlin
det kallar dom Den okände soldaten

Älskar inte jag dig då

Text och musik: Olle Adolphson

Om dagen gryr och är lik den andra …

Lyssna på min version på Youtube

Olle Adolphsons kärlekssånger är aldrig enkla och rätlinjiga. Det finns alltid någon reservation i texten. I första versen står ett guldrött skimmer i gräset, i andra hör vi skräckens flöjt. Det regnar om natten och tiden stannar. Men han påstår inte att han älskar henne, utan frågar, älskar inte jag dig då?

Vem frågar han egentligen? Sig själv, eller henne? Först i sista versen säger han att han ska älska henne ändå. Vad då ändå? Det får vi inte riktigt veta. Men visst lyser det av ångest i visan. Både kärleken och naturupplevelsen färgas av det.

Låten är väldigt elegant komponerad. I princip går den i A dur, men första versen börjar i D dur. De två följande verserna börjar i moll, H moll, respektive D moll. I sista versen återgår han i stort sätt till första versen harmonik och börjar i D dur.

Om solen skiner så milt om kvällen
och guldrött skimmer i gräset står
om lindar lyser och ask och alar
och doft av sommar i gräset går
När duvan ropar och trasten talar
och vattnen ligger så himmelsblå
älskar inte jag dig då

Om tiden stannar när dagen tiger
och ingen vindfläkt i träden rörs
om himlen brinner och solens pilar
och skräckens flöjt under träden hörs
När värmen vit över fälten vilar
och tiden äntligen börjar gå
älskar inte jag dig då

Om regnet vandrar så tyst om natten
Och stryker lätt över trädens blad
om regnet skänker åt marken lisa
när himlens kärlek gör jorden glad
När regnet sjunger sin tysta visa
och sommarnatten kan andas så
älskar inte jag dig då

Om dagen gryr och är lik den andra
och kvällar kommer och nätter går
om tiden rusar, om tiden stannar
och sommar blir höst och vinter vår
Tills år och dagar och timmar blandas
och jag ska älska dig ändå
Älskar inte jag dig då

En valsmelodi

Text: Nils Ferlin Musik: Lillebror Söderlundh

Dagen är släckt, mörkret har väckt …

Här kan du höra min version på Youtube

Dikten En valsmelodi publicerades 1930 i Ferlins första diktsamling, En döddansares visor. Han var då bara 32 år, men dikten andas ändå, om inte dödsskräck, så en medvetenhet och en resignation inför dödens oundviklighet. Men det finns också en solidaritet med samhällets fattiga och utstötta, dit ju Ferlin själv räknade sig.

Dikten tonsattes redan 1930 av trubaduren Gunnar Tureson, men den melodi som de flesta känner igen, och den jag sjunger, är Lillebror Söderlundhs från 1939. Ferlin tillhörde en löslig grupp som kallades Klarabohemerna, författare, konstnärer och musiker, ofta med arbetarbakgrund som höll till på nedre Norrmalm i det Stockholm som nu är försvunnet.

Dagen är släckt mörkret har väckt
stjärnor och kattor och slinkor
fyllda av skarn, slödder och flarn
sova polishus och finkor

Barnet det skådar i drömmarnas brus
hur en ängel med lyktor går runt våra hus
Och ensam i kvällen den sena
jag slåss med en smäktande vals
och jag är ganska mager om bena
tillika om armar och hals

Jag har sålt mina visor till nöjets estrader
och Gud må förlåta mej somliga rader
ty jag är ganska mager om bena
tillika om armar och hals

Grämelsens son i grammofon
sprattlar för Hans och för Greta
Pajas ack ja, schajas ack ja
Gott kan det vara att veta.

Så skänk mej nu bara ett rimord på sol
när jag redan har använt fiol och viol
Och ensam i kvällen den sena
jag slåss med en smäktande vals
och jag är ganska mager om bena
tillika om armar och hals

Jag har ingenting alls här i världen att vinna
och snart i min grop skola maskarna finna
att jag är ganska mager om bena tillika om armar och hals

Gammelvals i Roslagen

Text och musik: Evert Taube

Kring dina blänkande fjärdar o Roslag mitt hemland i havet

Den här sången ingår i vissamlingen Sjösalaboken som gavs ut 1942. Texten är skriven på det antika versmåttet Hexameter, som Homeros använde i sina stora verk. Sången är en kärleksförklaring till Stockholms skärgård och som vanligt har Evert koll på alla detaljer och alla termer.

I andra versen talar han om öbornas vikingafäder. Sånt är ju inte opportunt i dag. När jag jobbade på Historiska museet fanns det arkeologer som var livrädda för all koppling mellan nutid och vikingatid. Jag minns en som helt enkelt tog bort vikingatiden som epok.

I fjärde versen påminner Evert om rysshärjningarna på 1700-talet, och han beskriver stormarna och drivsnön, men han kommer hela tiden tillbaka till kärleken. Det är lätt att föreställa sig hur han går därute på lövängarna och diktar, på Sjösala som var familjen Taubes sommarparadis.

Lurviga Roslag o sjöland du häver dig halvdränkt ur havet
med dina sandiga åsar och urberg och stormvridna tallar
med dina tusentals tångsvepta ärriga öar och kobbar
kupiga knalliga bucklor på jordklotets isrivna hjässa
Vindpinat vresiga Roslag jag hälsar dig havsörnars hemland

Här byggdes drakskepp av Sjöbloms och Östermans vikingafäder
de som i välmening grundade Ryssland i tiden och satte
Volgasjöfarten i gång och höll ordning i Konstantinopel
liksom det ännu i dag finnes pojkar från Väddö och Möja
som håller ordning i avlägsna främmande länder på jorden

På melanesiska öar är blidöbor kopramagnater
pojkar från Runmarö Ljusterö Rådmansö Arholma Gräsö
är amiraler där ute och somliga är guvernörer
saknar nog gistgårdar skötekor saknar nog glittrande strömming
gråbruna flundror och gulvita torskar och gråsäl och grisslor

Snötjockans isskruvens land du skeppsbrottens fruktade havsband
piskat av stormar och drivsnö vareviga vinter och fordom
plundrat och härjat och skändat och bränt av pirater från öster
Var finns väl ändå ett land lika trevligt och vackert jag frågar
som dina kringströdda öar dem havet och fjärdar förenar

Sjösala lövängar blomstra nu fröjdar sig åter naturen
primulan blommar och smörblomman lyser som guld i det gröna
vattnet i tunnan vid knuten är guldgult av frömjöl från tallen
poppeldun snögar och häggarna sprida sin vällukt med vinden
kring dina blänkande fjärdar o Roslag mitt hemland i havet

Coronaåret 2020

Text och bild: Staffan Castegren

En förändring måste vara möjlig.

Under åren 2015 till 2019 dog i genomsnitt 91 157 personer per år i Sverige. Den preliminära siffran för 2020 är 97 941. Det är en ökning med 6 784. Under hela 2000-talet har siffrorna hållit sig kring 90 000 per år, med en topp 2002 med 95 009 döda. De vanligaste dödsorsakerna är hjärt- och kärlsjukdomar och cancer, som tillsammans står för mer än hälften av alla dödsfall.

Medierna har fortlöpande informerat om dem som dött av Covid 19. Siffran för 2020 landade på drygt 10 000. Den siffran är dock lite missvisande. Att någon har covid, behöver inte betyda att det var dödsorsaken. Om vi tittar på den ökade dödligheten 2020 som alltså var 6 784, är det kanske en rimligare siffra på antalet döda i Covid 19, men även den siffran är osäker eftersom det vi jämför med är ett genomsnittsvärde.

Döden är ju inte bara människans villkor, utan det gäller allt levande på jorden. Det finns dödstal och medellivslängder för alger, ejdrar och elefanter. För människan påverkas siffrorna av levnadsstandard, samhällsklimat och demografi. I Sverige kommer dödstalen öka framöver allt eftersom 40-talets stora barnkullar börjar komma upp i åren. Vi kan alltså ännu inte säkert bedöma hur ”onaturligt” dödstalet för 2020 var.

I USA som har det högsta antalet döda i Corona, dör normalt ca 2,8 miljoner människor per år. För 2020 tror man att den siffran ska överstiga 3 miljoner. Ca 400 000 har registrerats som döda i Covid 19, men den siffran är lika osäker som den svenska, och av samma orsaker. Även i USA dör de allra flesta av hjärt- och cancersjukdomar.

Man kan diskutera rimligheten i de resurser som satsas på just denna dödsorsak. Vi pratar sannolikt om en siffra som ligger mellan 5 och 10 procent av alla döda, och som nästan uteslutande drabbar personer över 70 år med olika bidragande sjukdomar, folk som troligen ändå skulle ha dött inom några år. Om man hade satsat en bråkdel av resurserna på värdiga och professionella äldreboenden skulle fler liv ha räddats och sjukvården blivit mindre belastad.

Vi måste se Coronavirusen som ett tecken på en större sjuka. Att försöka stoppa tecknen, utan att angripa orsakerna är ju rätt enfaldigt. En samlad vetenskap säger att vi håller på att förstöra vår jord. Extremväder, våld och pandemier är tydliga tecken på detta. Men ska vi lyckas vända den utvecklingen krävs det samlade globala insatser.

Politikerna och medierna måste ställa sig i spetsen, men tyvärr har världen fastnat i en lögnbubbla. Det som publiceras i tidningar, teve och sociala medier är ofta skamlöst och genomskinligt lögnaktigt. Det gör att de enstaka kornen av sanning döljs eller misstänkliggörs. Och det är svårt att hitta politiker som kämpar för att rädda världen. De som bereds mest plats i medierna verkar bara vara intresserade av den egna karriären.

Det får inte vara så att Greta är vårt enda hopp (Gud välsigne henne). Rörelsen måste breddas. Vi måste ställa krav på politikerna. Sluta rösta på de partier som bara vill öka hat, krig och ojämlikhet. Skriv till era lokala partidistrikt och säg att de ska lyssna på vetenskapen och rädda världen. Låt Covid 19 bli den väckarklocka vi behöver. En förändring måste vara möjlig.

Trettionionde våningen

Text och bild: Staffan Castegren

Jag ser mig nog i huvudsak som engelsman. Även om jag tillbringade mycket av min barndom i Cannes, Karibien och Cap Cod, var det ändå huset i Belgravia, och Thornton Castle i Kent som kändes mest hemma. Vår familj adlades av George II, kanske inte så märkvärdigt, men sen dess har vi gift in oss i många av de gamla engelska familjerna. Min mormor föddes i Niedersachsen, men växte upp i Rhodesia. Hon räknar släktskap med de flesta av Europas kungahus, och vi träffar ofta kungligheter på semestrar och privata fester. Ändå var jag inte ett bortskämt barn. Visst: vi hade tjänstefolk, och vi reste mycket och jag behövde aldrig sakna något, men mina föräldrar hade höga krav på mitt uppförande. De var borta mycket, men när vi träffades pratade de vuxet med mig och ville att jag skulle reflektera kring olika samhällsfrågor. Efteråt har jag förstått att de guvernanter jag och mina syskon hade alltid var mycket bildade och intellektuella människor.

Sista året på Eton, få se, det var -98, då var jag alltså arton år, då kom jag i sällskap med en grupp vänsteraktivister. Den sommaren bodde jag i ett kollektiv i Finsbury. Vi var ute och demonstrerade mot rasisterna och fascisterna nästan varenda dag. Jag lyckades tona ner min bakgrund. De fattade inte riktigt hur rik min familj är. Den sommaren låg jag för första gången med en flicka, pojkar hade jag naturligtvis legat med i flera år på Eton. Hon hette Vera Tibbet och var 22, och hjälpte mig med kondomen. Vi var lite paranoida i den där gruppen och vi trodde att MI5 bevakade oss. Framför allt var det en kraftig man i en tunn ljusbrun läderjacka som vi misstänkte. Vi såg honom ofta utanför vårt hus och i olika demonstrationer. Han gjorde inget, men höll sig alltid nära oss. Och vi tyckte förstås att vi var väldigt samhällsfarliga, att vi krävde noggrann bevakning, och vi skrek ännu högre och viftade vildsint med våra flaggor och plakat.

Men så på ett möte i Hyde Park stötte vi ihop med ett gäng riktigt hårda typer från Hackney som ville skjuta poliser och bränna bilar. Jag kände att de gick för långt, men samtidigt reagerade jag lite barnsligt, jag blev avundsjuk och ville vara lika radikal. Mannen i läderjackan höll extra koll på oss, ja, det kändes som om han framför allt bevakade mig. Och mycket riktigt, när jag stod lite för mig själv kom han fram och sa snabbt och tyst:
– De här människorna är dåligt folk. Jag föreslår att du går hem genast.
Jag blev först förvånad och sedan arg, och jag ville väl visa mig på styva linan. Så jag måttade ett slag, långt nere från höften, rakt mot hans ansikte. Jag tänkte att han var ju polis, han skulle parera slaget och arrestera mig. Men det gjorde han inte. Han såg slaget komma och tog bara emot det. Det gjorde ganska ont i handen och han började blöda om munnen och kladdade ner jackan. Och då förstod jag plötsligt: Han var inte polis. Han var tjänstefolk. Jag har ju levt med dem i hela mitt liv. Precis så ser riktigt professionellt tjänstefolk ut.

Mina vänner kom och drog iväg med mig. Jag var dagens hjälte, och eftersom jag nu var efterlyst av polisen fick jag sova hos en sympatisör i Islington. Den adressen skulle vara säker sa de, men tidigt nästa morgon ringde det på dörren och där stod Benji, en av min fars advokater och sa att pappa ville prata med mig. Jag tvekade inte många sekunder, utan gick och hämtade min väska och följde med i bilen hem till Belgravia. Far och mor tog emot i lilla salongen. Det var underbart att få äta en riktig frukost. Både Seppings och Susanne hälsade på mig med uppriktig glädje. Mor tittade ömsint kritiskt på mig:
– När du talat med din far går du och badar, sa hon, sedan åker vi upp till Saville Row, du och jag, så du får ekipera dig. Du ser förfärlig ut
Men vi gjorde oss ingen brådska och far berättade en rolig anekdot om när änkehertiginnan av Glen Gwyrlgh träffade Mr. Tony Blair för första gången.

Men när vi satt inne på pappas kontor, med fönstret på glänt ut mot den lilla parken tittade han på mig med en värderande, avvaktande blick.
– Din kamrat uppe i Finsbury, David Miller, är tydligen intresserad av politik, sa han. Du har ju träffat många framstående politiker kring vårt middagsbord. Tror du Mr. Miller är kvalificerad för det yrket?
Jag visade inte att jag var förvånad att han kände till David.
– Nej, det tror jag inte, sa jag, inte på den nivån.
– Hur är det med Mr. Griffith, Mr. Shastri och Miss Dilby-Hoyle?
– Nej knappast de heller.
Han fortsatte att räkna upp alla i min umgängeskrets, även Vera Tibbet, kvinnan jag legat med, och han bad mig att tänka tanken att jag skulle anställa dem, och vad de i så fall skulle passa till. Jag började med att så ärligt som möjligt utvärdera deras, som jag märkte, rätt begränsade användbarhet. Men efter en stund hejdade jag mig.
– Är det så fruktbart det här? Det är imponerande att du känner till alla dessa människor, och att du kommer ihåg namnen. Jag antar att mannen jag slog i ansiktet står på din lönelista.
– Naturligtvis inte. Men jag kan inte riskera att min son av misstag blir dödad av en polis eller får en gatsten i huvudet. Därför pratade jag med Benji, som gick vidare till någon som vet vem som vet var de bästa livvakterna finns.
– Han var väldigt duktig. Jag skulle vilja be honom om ursäkt.
– Det ska du inte göra.
– Men hans jacka blev förstörd.
– Han kommer att bli kompenserad för det av sin chef. Och den kostnaden hamnar väl nånstans, men det ska du och jag inte bry oss om.

– Du har i ett halvårs tid, fortsatte min far, propagerat för något slags socialism. Men du vet ju att din familj tillhör en elit som styr denna vår värld så gott vi kan. Nu vill jag höra vad du tror: Om din socialism fick världsherravälde i dag, skulle allt bli bättre då?
– Bättre och bättre, jag vet inte.
– Men jag vill verkligen att du funderar igenom det här. Om du kan övertyga mig skulle jag med glädja satsa stora resurser på att nå dina mål. Och varför skulle jag inte det om ditt system är mycket bättre än det jag trott på i hela mitt liv?
– Det är svårt att jämföra. Jag kan inte så mycket om hur världen fungerar, alltså om man ser den uppifrån, i det perspektiv som du och dina vänner har.
Min far log vänligt mot mig.
– Jag vet att du gått en marxistisk grundkurs och en fortsättningskurs om leninismen och Mao Tse Tungs tänkande. Men det är alltid väldigt bra om man kan identifiera sina kunskapsluckor.
Han tog fram en tjock mapp ur en låda och la på skrivbordet mellan oss.
– Det här kan vi kalla en påbyggnadskurs, sa han. Det är en utförlig beskrivning av vår familjs intressesfär. Din vän David Miller skulle bli mycket fascinerad av att studera detta material, och om du väljer att lämna över det till honom så kommer jag inte hindra dig. Men jag skulle vilja att du visade mig den respekten att du först delar dina tankar med mig. Vi åker till Thornton i övermorgon och blir där i fjorton dagar. Din mor skulle bli mycket glad om du ville följa med och vila upp dig lite. Och jag skulle uppskatta om du ville ta dig tid och diskutera dina tankar om världen och din framtid med mig.

Jag ringde lägenheten i Finsbury. Det var Vera som svarade, och jag berättade att jag skulle resa ut på landet och ligga lågt en tid. Hon lovade att tala med de andra och önskade mig lycka till. Tiden fram till avresan tillbringade jag med diverse praktiska bestyr och förberedelser. Bland annat ville mamma att jag skulle titta på en personlig betjänt, en gentlemans gentleman, som hennes bästa vän, Lady Coves-Domehurst rekommenderat. Det var en lugn mörkhårig man i trettioårsåldern. Han var från Dulwich och hette Norris. Han verkade mycket kompetent och jag lovade att ta honom på prov under de två veckorna i Kent. Jag visste ju att jag inte skulle behålla honom, men mamma ville kunna ringa sin väninna och berätta.

På Thornton hade tiden stått stilla, samma persiska mattor, samma knarrande trappor, tennisplanen, den lilla dammen och de prunkande Rhododendronbuskarna. Jag gick runt och hälsade på tjänstefolket och de var alla glada att se mig. Mamma tyckte inte att det var passande att jag bodde i mitt lilla pojkrum längre. I stället fick jag Rothschildrummet där Nathan Rothschild sades ha sovit på tidigt artonhundratal. Det kändes lite smickrande för det var ett av de finaste rummen i huset och pappa sa att jag skulle tala med husfrun om vilka möbler och tavlor jag ville ha. Av konsten valde jag en rätt djärv Hockney som pappa köpt några år tidigare, men som mamma inte ville ha på sina väggar, en Gainsborough och en liten Matisse. Norris ordnade min garderob och mina toalettartiklar och for in till Canterbury på eget bevåg och kompletterade förråden. När far och mor kom och inspekterade dagen därpå, blev de vederbörligt chockerade av Hockneyn över soffan, men jag tror också lite stolta. Mamma tittade i lådor och skåp och nickade gillande. Hon sa ingenting, men det verkade som om även Norris fått godkänt.

På fjärde dagen efter lunch satt jag ute på altanen i skuggan under den stora linden. På ett bord vid min sida stod ett glas och en tillbringare med kokerskans fläderblomslemonad. Jag såg ut över parken där trädgårdsmästaren och två av hans medhjälpare pysslade med ett stenparti. Bara en vecka tidigare hade jag haft ett litet rum med madrass på golvet i Finsbury, med ständigt umgänge, illa lagad vegetarisk mat och påträngande rockmusik från alla håll. Jag slogs av hur lätt jag kunde återgå till min familjs förfinade tillvaro. Det är klart att allt detta hade ett pris, men det tänkte jag aldrig på som liten och nu kändes det lite otacksamt mot mina föräldrar. Men så kom jag på att jag hade ett personligt pris att betala, något jag lovat min far. Jag ringde på Norris och bad honom hämta en tjock mapp från mitt rum.
– Genast Sir. Den ligger i vänstra lådan i skrivbordet.

Jag läste igenom hela bunten. Det tog en trekvart ungefär. Sedan läste jag allting en gång till. Den här gången tog det över en timma. Sedan satt jag och bara tittade utan att fästa blicken. Jag kände mig äcklad, fascinerad och stolt. Jag lekte med tanken att åka in till London och visa handlingarna för David och mina andra vänner i Finsbury, men det var inte på allvar. Löftet till min far vägde tyngre. Och jag mindes ett tillfälle när jag gick min marxistiska grundkurs. Jag tyckte att allt var så förenklat och jag försökte problematisera kapitalismens styrmekanik. Men då blev jag ordentligt avbasad, och de kallade mig revisionist, marknadsliberal och gammaltory, och jag vet inte allt. Det var en nyttig läxa, och här ute på altanen i den doftande sommarvinden förstod jag att jag hållit inne med en hel del synpunkter under diskussionerna i Finsbury. Nu svajade tankarna hit och dit, möjligen somnade jag till en stund, men till slut kom Norris och harklade sig diskret.
– Ursäkta mig, Sir. Det är strax eftermiddagste. Ni önskar kanske gå upp och tvätta händerna och byta?
– Ja, självklart, Norris. Jag satt i andra tankar.
Jag följde honom upp, och medan jag gick in i badrummet lade han fram passande kläder. En skjorta med diskret rosa randning, en ljusröd slips, en udda blazer och inneskor. Medan jag klädde mig småpratade vi lite och jag kände mer och mer att jag trivdes med hans sällskap.

Nästa morgon efter frukost tog jag med mig kaffet och pappas mapp till biblioteket. Jag satte mig vid skrivbordet och läste för tredje gången. Nu hade jag penna och papper och antecknade och skissade. Efter en timme hade jag hunnit halvvägs ungefär. Jag reste mig, sträckte på ryggen och ringde efter lite isvatten. Efter en kort bensträckare runt altanen fortsatte jag och efter ytterligare en timme var jag klar. Nu tänkte jag att det svåraste jobbet var gjort. Nu skulle jag bara samla ihop argumenten för socialismen i en tung okrossbar låda, men det visade sig lite besvärligare än vad jag trott. Socialismens enkla logik passade inte riktigt in längre, inte i den oändligt komplicerade värld min far visat mig. Jag tänkte på våra möten i Finsbury, med David och Vera och de andra. Vi hade pratat om solidaritet och rättvisa, men hur skulle vi kunna ersätta det kapitalistiska systemet som byggts upp och finslipats under hundratals år? Skulle vi kunna förstå flödena av varor, arbetskraft och kapital som krävdes för att allting skulle fortsätta att fungera? Här var ju skällsord rätt meningslösa eftersom pappa knappast gjorde någon hemlighet av att han var både marknadsliberal och gammaltory.

Den eftermiddagen hade vi vårt första samtal, pappa och jag. Vi satt i hans arbetsrum i den danska soffgruppen och han frågade om vad som var det viktigaste i min socialistiska världsbild. Jag svarade naturligtvis jämlikhet, rättvisa och solidaritet.
– Jo, det är viktigt, sa han, och det skulle vara lätt att säga att ojämlikheten alltid har funnits, men du kan för mycket historia för att acceptera ett sådant påstående. Fast jag skulle ändå vilja höra hur du ser på frågan om rättvisa i ett historiskt perspektiv. Om vi ser på 1700-talets två revolutioner, den amerikanska och den franska, handlade de om jämlikhet?
– Nej, knappast. Den amerikanska var väl snarare en frigörelse från den engelska kolonialmakten. Sedan skrev de stora jordägarna ihop en massa snygga ord om frihet, samtidigt som de ville fortsätta att bruka jorden med hjälp av slavar och underbetalda immigranter.
Pappa skrattade.
– Bättre kan det knappast uttryckas.
– Och den franska, fortsatte jag, handlade väl i princip om en omfördelning av makten från adeln till den grupp inom borgarklassen som ägde bankerna och industrierna. För de breda folklagren var förändringen marginell.
– Din familj tjänade faktiskt mycket pengar på båda revolutionerna, och framför allt knöt vi kontakter som fortfarande är av stor vikt.
Han tittade klurigt på mig och jag funderade över uttrycket din familj, jag visste inte om jag skulle känna mig stolt eller manipulerad.
– Det har jag inte läst i några historieböcker, sa jag.
– Nej, det behåller vi för oss själva. Men låt oss gå längre tillbaka i historien, säg tusen år. Hur var det med kungarna av Wessex, och Harald Blåtands ättlingar och erövraren som segrade vid Hastings? Var de enväldiga kungar av Guds nåde, tror du?
– Jag har inte forskat närmre i detta, men jag gissar att enväldet mest var ett spel för galleriet, ett sätt att hålla folket på plats. Regenten var nog tvungen att förankra sina beslut hos samhällets ekonomiska elit. Precis som nu, när du och dina vänner blir inbjudna till Downing Street om politikerna plötsligt fått någon ny snillrik idé.
– Och om man går ännu längre tillbaka i tiden?
– Tja, i Rom, eller hos Alexander eller i de stora flodkulturerna gällde nog samma sak. Ska vi hitta någon form av jämlikhet får vi nog leta före den neolitiska revolutionen, innan vi gick över till jordbruk och boskapsskötsel.
– Jo, nickade pappa, den senaste forskningen pekar på att det var ett tämligen jämlikt samhälle, där människor sällan dödade människor och där kvinnan stod högt i rang. Kanske var det mänsklighetens gyllene tidsålder.
– Kanske det.
Vi satt tysta en stund och tänkte väl samma sak. Till slut fullföljde pappa:
– Medellivslängden var knappt trettio år, barnadödligheten skrämmande. Man kunde inte äga mer än man kunde bära med sig, och ibland förlorade man kampen mot svält och vilddjur. Nej, jag skulle inte vilja byta.
Vi tystnade igen, men jag såg på hans kroppsspråk att det skulle komma mer och efter en stund suckade han.
– När man reflekterar över förtryckets historia tycker jag ändå att man kan se en långsam förbättring. Barnadödlighet, medellivslängd, undernäring, utbildning, alla värden förbättras över hela världen. Och se bara på Thornton Castle, vi har 22 anställda, det gör oss till kommunens tredje största arbetsgivare, det genererar goda skatteintäkter. Dessutom handlar vi lokalt, och gärna närproducerat. Förr var slottet en tärande kraft, nu är vi snarare en närande. Visst lever vår familj ett priviligierat liv, men det är också stora summor som sipprar ut i grevskapet, och så vill jag ha det. Naturligtvis blir även jag provocerad av de här nyrika brackorna som skryter med sitt överflöd, men samtidigt tror jag inte på jämlikhet. Om jorden vore platt skulle inget röra sig. En flod kräver fallhöjd, sedan kan man välja om man bara vill sitta och bada fötterna eller bygga ett vattenhjul. 

Den kvällen hade vi gäster till middag: en statssekreterare i utrikesdepartementet och en sektionschef på BBC, med fruar och en framstående författare och hennes man. Mamma hade givit vår kock fria händer att botanisera i vinkällaren och resultatet var fantastiskt, och nivån på samtalen kring middagsbordet och i gröna salongen efteråt var helt enastående. Jag kände hur mycket jag saknat den kvickheten, den elegansen och de smarta kulturella och politiska anspelningarna. Och nästa dag efter lunch satt vi där igen, pappa och jag, i hans arbetsrum. Han frågade om jag läst mappen han givit mig. Jag nickade och han bad mig att utveckla mina tankar.
– När jag fick mappen tänkte jag, oj, det var mycket, men det är klart om vår familj nu är så mäktig som du antyder så måste det ju finnas en organisation som hanterar makten. Men när jag läst igenom allt första gången tänkte jag tvärt om, oj, var det inte mer? Visst, jag såg de tre bankerna och de fem investmentbolagen och jag förstår att de genererar stora inkomster, men genererar de verkligen makt? Men samtidigt insåg jag att det fanns saker jag inte förstod. Och naturligtvis måste det vara så. Du sa att jag kunde få visa mappen för mina kamrater i Finsbury, då måste ju hemligheterna vara fördolda. Du är nog tillitsfull, men du är inte dum i huvudet.
Pappa skrattade hjärtligt.
– Vad är det du inte förstår? Sa han.
Jag plockade fram mappen och bläddrade fram några sidor och pekade.
– De här företagen kan jag inte riktigt förstå vad de har för funktion. Och här, några sidor fram finns det en hel grupp som känns viktiga, men rätt oklara.
Han nickade.
– Ditt skarpsinne imponerar. Jag förstår att du var en tillgång i kurserna om Marx, Lenin och Mao. Låt mig berätta. I går pratade jag om nyrika brackor. De rör sig med mycket pengar, men de har ingen verklig makt, annan än den vi ger dem. Det är ur den här gruppen vi hämtar VD:ar och högre tjänstemän. Men de är lite speciella, och de vill absolut inte betala skatt. För dem är det nästan viktigare än avkastningen. Vi hjälper dem med det. Vi har små företag som flyttar stora summor till olika så kallade skatteparadis. Men det handlar naturligtvis inte om fysiska pengar som ligger i stora kassavalv. Vi har andra små företag som flyttar tillbaka pengarna där de kan göra nytta. De här människorna konsumerar mycket. Det är lägenheter i Mayfair, Manhattan och Montmartre, det är dyra bilar, lyxjakter och privatplan. Vi låter dem köpa detta på kredit, eftersom vi, i den allra innersta kretsen, kontrollerar sedelpressarna, och lån skapar nya pengar. Men det finns andra viktiga små företag, till exempel den här gruppen som du undrade över. De hanterar så kallade fientliga nationer. Men i vår värld finns det inga fientliga nationer. Du vet ju att efter oktoberrevolutionen 1917 utbröt det ryska inbördeskriget. Men det var kanske snarare ett angreppskrig där nitton olika nationer, inklusive USA och Storbritannien skickade vapen och trupper för att bekämpa bolsjevikerna. Mycket av de vapnen kom från tillverkare där vi har intressen. Men vi hjälpte även till att finansiera uppbyggnaden av den sovjetiska stål- och rustningsindustrin.
– Men opponerade sig inte politikerna mot ett sånt dubbelspel?
– Nej, vi har ju ”uppfostrat” dem, de vet att det är så det går till. De utnyttjar för övrigt ofta våra diskreta kontakter för att förhandla med ”fienden”. Vi har stora intressen i Ryssland och Kina, men även i Nordkorea, Iran och Kuba.
– Och farfar gjorde naturligtvis affärer med både Stalin och Hitler?
– Ja, självklart.
– Men det var ju onda människor.

För första gången höjde jag rösten och han tittade på mig med en kallt värderande blick. I bakgrunden fanns min far som alltid skulle älska och hjälpa mig, men framför honom stod en av de tio mäktigaste männen i världen, som undrade om hans son verkligen höll måttet. Det var en vändpunkt i mitt liv. Jag var tvungen att välja. Jag skulle kunnat fortsätta läsa kommunikation och retorik och sånt jox och blivit journalist eller informationschef nån stans, kanske gift mig med Vera. Men just där och då vände jag in på en annan väg, för jag ville motsvara min pappas förväntningar.

Hur mycket han läste i mitt ansikte vet jag inte. Men jag såg hur han mjuknade, hur han hittade tillbaka till tålamodet och viljan att få mig att förstå.
– Jo, sa han, de var nog onda människor. Jag träffade själv Idi Amin några gånger när han fortfarande var diktator i Uganda. Han var verkligen ryslig. Men vad tror du om den allierade militärledningen under andra världskriget? Du har ju läst om terrorbombningarna av Essen, Hamburg och Berlin, om eldstormen i Dresden? Var det goda människor som beslutade om det. Den ständigt återkommande svälten i det koloniala Indien, var det naturkatastrofer eller?
Jag skakade på huvudet, men sa ingenting, och efter en stund fortsatte han:
– Det är alltid segraren som skriver historien, men du kan utgå från att segraren knappast är mindre ond än den besegrade.
– Men pappa, sa jag. Förlåt om jag ställer en naiv fråga, men måste det alltid finnas en segrare och en förlorare? Måste det finnas krig?
– Vet du. Jag skulle vilja att du själv besvarar den frågan. Tänk efter och gå på djupet. Varför måste det finnas krig?
Jag tänkte en stund, men inte så länge. Det var lite lustigt. Jag visste ju hur det hängde ihop och jag hade lärt mig det på mina marxistiska studiecirklar, eller snarare efteråt, när jag var ensam och reflekterade över frågorna, för jag lärde mig ju snabbt att inte avslöja allt jag tänkte för kamraterna.
– Man kan ju börja med den gamla hypotesen, sa jag, att nationerna kämpar om inflytande, kolonier och marknadsandelar, men det du berättar om hur vår familj stöder båda sidorna i krig, motsäger detta. Och jag minns att jag läste om att engelska Vickers Armstrong och tyska Krupp hade ömsesidiga patentavtal och att båda företagen gjorde förtjänster både på Blitzen och Dresden. Man kan också säga att rustningsindustrin genererar stora inkomster och ger många människor arbete, men det kan heller inte vara avgörande. Det borde inte vara omöjligt att lägga om verksamheten, att så att säga smälta ner svärden och smida plogbillar i stället.
Jag gjorde en kort retorisk konstpaus innan jag fortsatte:
– Nej, sa jag. Det måste vara något annat. Jag tänker att när Storbritannien förklarar krig mot en nation så är det inte i första hand mot den nationen vi går i krig, utan mot vår egen befolkning. Varje nation hävdar ju rätten att kunna skicka ut sina invånare att dö på slagfältet, och att avrätta dem som eventuellt skulle få för sig att vägra. Krig handlar inte om Gud eller om demokrati, utan om att skrämma det egna folket till att acceptera att det styrs av en liten exklusiv elit.
– Det låter ju förfärligt cyniskt, sa pappa.
– Ja, kanske det. Men vad säger du? Har jag rätt?
– Du har alldeles rätt. Det är det allra viktigaste, men det finns en aspekt till som handlar om fördelning av rikedomar. Vi betalar ju ut mycket pengar för att allt ska fungera, dels till gruppen jag nämnde förut, men också till forskare, politiker, fackföreningar, konstnärer och inte minst till alla miljarder löntagare. Jag skulle säga att samtliga krig som någonsin utkämpats har handlat om just detta; att försvara elitens rätt att fortsätta att styra.
Vi satt tysta en stund.
– Vår rätt att styra, sa jag till slut.
Pappa nickade.
– Ja, vår rätt, sa han. Är du beredd att ta det ansvaret?
Vi hade fler samtal: om politik, om ekonomi, om råvaror, om människor, djupa viktiga samtal, men inget så viktigt som när jag såg min far i ögonen och sa att jag var beredd.

Några dagar senare kom Benji och några experter på utbildning. De föreslog Cambridge, Sorbonne eller Harvard, men jag lyckades få dem att gå med på Columbia så jag kunde bo i New York och Benji sa att han skulle skaffa en lägenhet. Vid middagen den kvällen föreslog mamma att jag skulle tillbringa några veckor på Antigua innan terminen började. Jag behövde få lite färg i ansiktet, sa hon. Och eftersom jag inte hade lust att träffa mina kamrater i Finsbury gick jag med på det. Mina föräldrar skulle vara kvar i London och jag stannade några dagar i Belgravia och lät Norris komplettera min garderob. Jag kände att jag trivdes allt bättre med honom och att jag ville behålla honom.

Vad mer ska jag berätta? Tre veckor i Västindien gjorde mig gott. Sedan installerade jag mig i min sexrummare på Upper East Side, med utsikt över parken, två rum åt Norris innanför köket, matsal och vardagsrum med stor altan, sovrum och arbetsrum. Där bodde jag i tre år. Benji hade utsett en av familjens amerikanska advokater till min mentor. Han lät mig praktisera på flera av våra mest strategiska företag, parallellt med studierna. Han hjälpte mig även att knyta sociala kontakter och min lägenhet blev en viktig knutpunkt för ett ganska stort umgänge. Bland annat en grupp jämnåriga som jag träffat sporadiskt genom åren, men som jag nu förstod hörde till andra inflytelserika familjer. En viktig del i den sociala succén var Norris. Många var avundsjuka och beundrade hans tysta professionella effektivitet. Men det var inget som förvånade mig. Kvinnorna i den engelska överklassen har en speciell förmåga att hitta bra tjänstefolk, och mor och några av hennes närmaste väninnor är oöverträffade inom det området.

Jag träffade pappa och mamma med jämna mellanrum och även mina syskon, ofta i New York dit ju alla har ärende då och då, men ibland träffades pappa och jag i andra städer, Tokyo, Hongkong, Riyadh, Madrid och Buenos Aires. Då handlade det ofta om att han ville att jag skulle träffa olika människor. Han påminde mig en gång om att jag måste anteckna alla namn och alla personliga detaljer om dem jag träffade. Jag skrattade och sa att det hade jag gjort sen den dan han sa åt mig det första gången när jag var tretton år. Jag noterade även att mamma sällan försummade att ha ett enskilt samtal med Norris. Vad de pratade om tog jag aldrig reda på. Jag förstod att jag skulle sjunka i deras aktning om jag visade nyfikenhet på den punkten. Jul i Belgravia var självklar liksom några veckor på Thornton varje sommar. Jag tog inte kontakt med Vera, men en gång strax före jul träffade jag min kamrat, David Miller på Neal Street. Han såg lite luggsliten ut. Vi gick och tog en öl och pratade en stund. Kollektivet var upplöst, men han hade kvar lägenheten i Finsbury och hyrde ut några av rummen.  Han hankade sig fram som frilansskribent för olika branschtidningar, men började längta efter ett fast jobb, med fast lön varje månad. Jag sa att jag hade en del kontakter och att jag skulle höra mig för.

Mina storasyskon arbetade också i familjesfären. Min bror var intresserad av industriprojekt och råvaror. Han reste säkert 200 dagar om året, vilket gav hans hustru gott om tid att skriva bästsäljande detektivromaner. Min syster jobbade i finansvärlden och var enligt pappa oerhört duktig. Hon bodde i Cambridge med två barn och en make som forskade i datologi vid Cavendishlaboratoriet. Han hette lustigt nog själv Cavendish och var släkt med hertigen av Devonshire. Mitt intresse var människor, ideologier, kommunikation och politik. Jag förstod tidigt internets betydelse. Jag berättade för pappa att jag ville starta ett företag när jag var färdig med studierna, ett företag som hittade begåvningarna och placerade dem på rätt plats, både näringsliv och samhälle, både höger och vänster. Han lyssnade uppmärksamt och sa att jag inte skulle vänta.
– Anställ några som kan börja uppbyggnaden enligt dina riktlinjer, sa han. Var inte rädd för att skynda långsamt, var diskret och behåll dina långsiktiga planer för dig själv. Det räcker om du når lönsamhet inom fem år.

Jag placerade företaget i London och anställde en psykolog, en dataingenjör, en statistiker och en alltiallo, Roger som skrev hygglig engelska, kunde byta en glödlampa och laga riktigt te. Deras första uppgift var att bygga upp ett personregister som var sökbart på många olika sätt. Och det visade sig att jag med familjens kontakter fick gratis tillgång till inte bara den brittiska folkbokföringen, utan även register från hälso- och utbildningsministerierna, ja till och med polisen ställde upp. Jag anade att den givmildheten berodde på ovana vid datahantering, och att den snart skulle strypas. Jag mejlade från New York till mina fyra anställda och sa att de skulle förbereda mottagandet av hela Storbritanniens befolkning. Från mina tre akademiker kom tre förtvivlade ångestskrik. Detta var helt omöjligt. Det saknades resurser. De hade ingen möjlighet att hantera sådana datamängder. Från Roger hördes från början ingenting, men två dagar senare kom ett mejl, där han berättade att det fanns ett underjordiskt skyddsrum under huset som skulle kunna bli datorhall, att spillvärmen skulle kunna säljas till övriga hyresgäster och att hela fastigheten, för övrigt, var till salu för en rimlig summa. Jag ringde pappa och sa att jag skulle spräcka budgeten rejält med datorer, hårddiskar, värmeväxlare och en fastighet. Han lyssnade och tyckte att det var motiverat. Och redan nästa år nådde vi lönsamhet, framför allt genom headhunting och rekrytering, men även som hyresvärd och försäljare av centralvärme.

På en mottagning på brittiska konsulatet i New York träffade jag en kvinna som arbetade som kulturattaché. Hon hette Joan Beaufort och var brorsdotter till hertigen av Somerset. Vi började umgås och snart nog var vi ett par, men vi var båda inne i våra karriärer och enades om att avvakta med förlovning och sådant. Men till julen reste vi hem till London och lät oss presenteras i våra respektive familjer. Mamma var förtjust och jag tror att Joans föräldrar också var nöjda. Det var i den vevan jag träffade David Miller, som jag nämnde förut. Han ville ju ha ett jobb, men jag ville inte framstå som hans arbetsgivare. Mitt företag hade köpt upp flera av de bästa head hunting-firmorna i Storbritannien. Jag talade med Roger som omedelbart förstod vad jag ville och som placerade honom i ett rekryteringsföretag med inriktning på journalistik och kommunikation. Jag bodde ju i New York och skötte det strategiska ledarskapet via mail och telefon, de dagliga besluten togs av ett råd bestående av de fyra jag först anställde, inklusive Roger. Det var kanske inte helt idealiskt, men jag tänkte att det ju bara gällde ett och ett halvt år till.

Men bara någon månad senare aviserade pappa att han skulle komma över och prata. Han ville att vi skulle vara hemma hos mig och Norris serverade en god middag och kaffet i biblioteket. Där satt vi och småpratade och han bad mig berätta hur det gick med företaget. Här kände jag mig på säker mark och jag skröt kanske lite om den snabba utvecklingen, från fyra till tjugo anställda, förutom de nya rekryteringsföretagen som verkade oberoende, men som i praktiken var dotterföretag, och för att inte tala om den goda lönsamheten.
– Ja, lönsamhet, sa pappa eftertänksamt. Den kan lura en på villovägar ibland.
– Hurdå, menar du?
Han var tyst en stund innan han fortsatte:
– När du la fram dina planer för företaget fanns det mer än bara rekrytering på programmet. Du pratade om en mer aktiv styrning, att kunna placera pålitligt folk där man önskar inflytande, att placera opålitligt folk där de märker att pålitlighet syns i lönekuvertet.
– Ja, jag vet. Men jag kände att jag ville bygga upp ett företag som var transparant och någorlunda begripligt för omvärlden, och lönsamheten är ju en del av trovärdigheten. Den aktiva styrningen, som du frågar efter, kräver mycket av sökfunktionerna, och det är programmeringsavdelning som har växt mest. Vi börjar se goda resultat, men jag har ju lite ont om tid. Jag vill gärna avsluta mina studier.
– Jag tycker verkligen att du har skött det här bra, men det börjar kanske bli dags för dig att gå vidare och att lämna över företaget till en kompetent VD.
– Lämna företaget?
Han log åt min bestörtning.
– Men kära du, det måste du väl förstå att jag har större planer för dig än att göra dig till föreståndare på någon sorts arbetsförmedling.
Han lutade sig fram och klappade mig på handen.
– Din mor och jag är helt överens om att du är den som är mest lämpad för att bli familjens huvudman. Dina syskon är duktiga, särskilt din syster, men de saknar din förmåga till överblick. Jag borde kunna vara aktiv i tio år till, kanske femton. Det betyder att du har god tid att sätta dig in i verksamheten.

Pappa hjälpte mig att hitta en VD. Hon kom närmast från en av familjens banker, men hade ett förflutet i den militära underrättelsetjänsten. Samtidigt plockade jag ut Roger ur företaget. Honom skickade jag runt i världen. På bara några månader hade han startat ett fyrtiotal systerföretag i olika länder, formellt självständiga men uppbundna med stränga licensavtal för programvaran. Vi fick gratis tillgång till deras databaser och de fick betala för att söka i andra länders. På mycket kort tid ökade våra register från 40 miljoner människor till nästan två miljarder, ett informationsförsprång vi fortfarande har och som genererar goda inkomster och intressanta bytesmöjligheter. Jag lät pappa träffa Roger och han blev naturligtvis förtjust. Vi enades om att låta honom praktisera på Benjis kontor en tid och lära sig knepen en global trouble shooter måste känna till.

I maj 2001 var jag färdig med mina studier och jag flyttade hem till en nyinredd lägenhet i Mayfair. Den 11 september samma år kom attentatet mot World Trade Center i New York. Jag satt klistrad vid teven och insåg genast att det fanns många oklara punkter i händelseförloppet. Lite senare den dagen träffade jag pappa och jag frågade hur han såg på saken. Han var tyst en stund, sen suckade han och sa:
– På den nivå vi sitter har vi tillgång till oändligt mycket kunskap, mer än politikerna, medierna eller polisen. När jag själv inte varit delaktig, när besluten delegerats till andra på samma nivå, folk som jag måste lita på, brukar jag inte efterfråga detaljerna. Jag har märkt att jag mår bättre av det.
– Men, sa jag. Det här är en sån extrem händelse. Nog måste du väl bli nyfiken?
– Jag tror inte riktigt du förstår vad jag säger, sa han långsamt.
Jag hejdade mig och sa inte mer. Han ville förskona mig.  Jag ville inte bli förskonad, men senare har jag förstått hur viktigt hans råd var, och fortfarande vet jag inte i detalj vad som inträffade 11 september 2001. Men ett drygt år senare, hösten 2002 tog pappa med mig på ett möte i Boston där Irakkriget beslutades. Det var bara folk från vår egen krets, inga politiker, inga militärer. Men efteråt försäkrade pappa att beslutet var definitivt och utan återvändo. När sedan kriget bröt ut 20 mars 2003 kände jag en stark ångest, för jag förstod att nu var jag delaktig och att även jag, definitivt och utan återvändo, var försvuren till familjen och till den elit som styr världen.

 I juni gifte vi oss, Joan och jag. Efter en fantastisk bröllopsresa kom vi tillbaka till ett färdigrenoverat hus i Belgravia, inte långt från pappas och mammas. Jag ville att Joan skulle fortsätta sin yrkeskarriär, men hon hävdade att rollen som min hustru var en heltidssysselsättning, med representation, flera hushåll och tjänstefolk. Hon kom ju själv från en adlig familj, så hon visste hur det fungerade, men hon tillbringade ändå mycket tid med min mamma, för att lära sig hur det var hos oss. Och jag fortsatte min utbildning hos pappa. Jag tänkte ofta på mappen jag fick av honom den där sommaren 1998, och hur skrattretande ofullständig den var. Det fanns stora sektorer som ägdes av osynliga bulvanbolag, och andra centrala innehav som verkade hänga bara på muntliga överenskommelser. Vi reste mycket, ibland bara vi, ibland med mamma och Joan. Jag hade ju träffat många mäktiga människor när jag var barn, men då klappade de mig på huvudet. Nu möttes jag med yttersta respekt av drottningen, USA:s president och ordföranden i Kinas kommunistiska parti.

Joan och jag hade ett begränsat, men utvalt umgänge av släkt och vänner. Sedan fanns det ett trettiotal personer som utgjorde den närmaste staben inom familjeföretaget. Till detta kom ca 500 viktiga beslutsfattare runt om i världen, både ekonomiska och politiska, och ytterligare tusen inte fullt så viktiga. Vi levde på flera nivåer. Visst kunde jag lämna bilen hemma och slinka in i en antikaffär på Brompton Road, eller gå och ta en öl på en pub, men min dagliga verksamhet bedrev jag på ett kontor i City och det handlade om flöden av pengar, varor och tankar, högt över gatunivån. Men ibland när jag satt vid min dator, 39 våningar upp, hände det att jag vred min stol ett kvarts varv, la upp fötterna på en liten stoppad pall och tittade ut över taken, parkerna, avgasdiset och Themsens lojt krängande blåa band. Då tänkte jag inte sällan tillbaka på kollektivet i Finsbury och mina vänner där och på Vera Tibbet. David Miller hade visat sig vara en god rekryterare och han hade fixat jobb åt alla sina vänsterpolare. Jag vet inte hur mycket han fattade av systemets inbyggda parametrar, men det blev precis som jag sagt till pappa, han placerade pålitligt folk där vi önskade inflytande, och opålitligt folk där de märkte att pålitlighet syns i lönekuvertet. Alla i Finsburygänget hade styrts in på nya vägar, alla utom Vera Tibbet. Hon jobbade på en fri teatergrupp i Clapham och avböjde alla karriärerbjudanden David kom med. Då pratade jag med Roger och låtsades att det var David jag var intresserad av och att Vera bara var en övningsuppgift, så Roger pratade med Davids chef som i sin tur sa att David skulle jobba vidare med Vera.

Jag skötte ju mitt dagliga arbete och ibland tänkte jag inte på saken på månader, men hela tiden fick jag fortlöpande rapporter. Det visade sig att David Miller hade en viss fallenhet för ondska. Han lyckades få myndigheterna att dra in bidraget till teatergruppen i Clapham så att den var tvungen att lägga ner. Men Vera ville ändå inte ha jobb genom David. Hon försvann och dök upp i ett litet samhälle i Cornwall där hon jobbade som barnbibliotekarie något år. Men plötsligt lades biblioteket ner av oklara skäl och David erbjöd henne ett toppjobb på Barbican Centre, men hon tackade nej och försvann igen. När hon dök upp igen var det i Skottland. Hon hade gift sig med en man och bodde på en gård som tillhört hans familj i 300 år. De producerade getost och var aktiva i en anarkistgrupp inne i Dundee. Jag funderade lite allmänt på hur man skulle kunna lösa den knuten när Roger kom och knackade på min dörr. Vi slog oss ner i soffgruppen och det första han sa, märkligt nog, var:
– Den här kvinnan, Vera Tibbet, hur viktig är hon?
Jag blev en aning överrumplad, och Roger backade:
– Jag menar naturligtvis inte att du ska berätta om henne, utan bara om hur stort problemet är. För David Miller är det här fallet en pain in the neck, och det får honom att göra saker som han mår dåligt av. Han är egentligen en rätt bra person som ännu inte nått sin fulla potential.
– Herre Gud, Roger, är du här för att bistå David Miller?
– Självklart inte, jag är här för att bistå dig. Jag märker ju att det här oroar dig av någon anledning. Därför kommer jag för att lösa problemet åt dig.
– Och hur tänkte du ordna det?
Han gjorde en liten grimas och jag ångrade mina ord. Men han såg mig rätt in i ögonen.
– Du är min chef, sa han. När jag började jobba åt dig förändrades mitt liv. Först trodde jag att du bara ägde vårt dataföretag. Vi var fyra anställda, och de andra behandlade mig som en vaktmästare, men du såg mig och fick mig att växa. Och nu börjar jag få en liten aning om hur omfattande din verksamhet är. Du är viktigt för mig för att du är min chef, men den du är i världen är oändligt mycket viktigare. Du ska inte behöva störas av ovidkommande detaljer.
– Som Vera Tibbet.
– Ja, som sagt, jag vet ju inte hur viktig hon är. Är det viktigt att hon dör, behöver du bara säga ett ord och sen kan du glömma henne.
Jag tänkte tanken en stund, att jag faktiskt kunde säga att hon måste dö, och att jag inte kunde säga att jag oroade mig för polisen, eftersom det skulle förolämpa Roger. Och jag förstod att pappa troligen haft liknande samtal med Benji. Jag förstod också att jag måste ta mig samman.
– Så här säger vi, sa jag. Befria David från Vera. Vad jag förstår säljer hon och hennes man getost. Det vore kanske bra om deras produkt nådde en begränsad kultstatus i Skottland och gav goda inkomster. Jag kommer vilja ha fortlöpande rapporter både om David och Vera, kanske en gång om året.
Mera blev inte sagt och Roger var nöjd. Han frågade inte varför och han löste allt osynligt och effektivt.

Åren gick. Jag var med på ett möte 2006 som beslutade om finanskrisen 2007–2008, en insats som omfördelade betydande tillgångar från stat, folk och småhandlare till platser där de gjorde mer nytta. Men pappa följde allt mer sällan med på sådana resor, och när jag sedan rapporterade om vad som hänt, var han allt mindre intresserad. Till slut var jag tvungen att fråga honom, men han bara log.
– Jag är helt trygg, sa han. Du har tagit över ansvaret för familjen och du gör det bra. Din mor och dina syskon håller med mig och jag kan glida in i en sorts deltidspensionering, läsa böcker, köpa konst och pyssla med rosengården på Thornton.

Men visst träffades vi, flera gånger i veckan och han var viktig för mig som historiker. Han berättade om människor och händelser, men också saker han hört från farfar och farfars far. En dag kom han och viftade med en bok, Chockdoktrinen av Naomi Klein.
– Den här boken är rolig. Har du läst den?
Jag har inte tid att läsa, men jag har en kultur- och samhällsredaktion med tio anställda som följer debatter, ser film, teater och utställningar och läser böcker. De skriver en intern bulletin som går ut på chefsnivå, och jag försöker hinna med att låta deras chef komma och briefa mig varannan vecka.
– Jag har fått ett sammandrag, sa jag. Vad är det för roligt med den?
– Hon upptäcker med någon slags förtjusning saker som vi har hållit på med i hundratals år och hon sätter namn på dem. Jag kan inte minnas att någon pratat om chockkapitalism tidigare.
– Hon går hårt åt din gamla vän, Milton Friedman.
– Någon gammal vän vet jag inte att han var. Jag träffade honom flera gånger, men jag tyckte att han var lite framfusig. Vi bjöd honom på middag i New York, någon gång på 80-talet och din mors kommentar efteråt var rätt dräpande: Snabb i repliken, men ingen riktig gentleman.
– Men du menar alltså att den här Klein har rätt?
– Mja, det blir mycket gissningar, för hon kan ju inte veta hur det fungerar på vår nivå.

En annan dag pratade vi om trettiotalet och om nazismen. Och trots att jag borde lärt mig hur annorlunda världen ser ut uppifrån, ställde jag ändå en dum fråga:
– Försökte farfars far påverka de tyska företagen att inte stödja Hitler?
jag såg hans lilla grimas som alltid kom när han var besviken på mig.
– Nej, varför då? Frågade han kallt.
Jag tystnade och lade snabbt om pusslet i huvudet, så där som jag visste att det skulle vara.
– Nej precis, sa jag, varför då?
Han tittade på mig och nickade. Sen lutade han sig tillbaka i soffan och slöt ögonen.
– Jag minns min pappa berättade hur han var med på ett stort möte på Hotell Ritz redan 1927. Farfar var ju fortfarande huvudman, men pappa var med för att lära. Det var Henry Ford som tagit initiativet. Han hade mycket goda kontakter i Tyskland. Han hade J.P. Morgan Jr med sig från New York, från Frankrike kom vapenfabrikanten Eugène Schneider, från Italien Fiatchefen Giovanni Agnelli och från oss var det vi och nån av de engelska Rothschildarna. Men från Tyskland kom en massa folk: Günther Quandt från BMW, Carl Friedrich von Siemens, Fritz Thyssen, Carl Duisberg från IG Farben och Alfried Krupp. De visste ju att depressionen skulle komma 1929 och tanken var att extrem nationalism skulle vara ett bra recept mot för mycket kommunism. Så på det mötet blev det beslutat att de skulle släppa fram Hitler och Mussolini.
– Ödets ironi, sa jag, med tanke på hur det gick sen, att Rothschild var med och beslutade.
– Ja, lika ironiskt att din farfar var med. Honom minns du väl knappast som någon elakartad antisemit?
– Nej verkligen inte.
– Eller, fortsatte pappa obevekligt, lika ironiskt att du var med och beslutade om Irakkriget.
Jag suckade.
– Det som måste göras, måste göras, sa jag.

De här samtalen som jag hade med min far var sällan en slump. Ofta ville han plantera någon idé hos mig. Och mycket riktigt, när jag satt och lyssnade på ett symposium om internets framtid lite senare kom hans tankar om nazismen tillbaka. Jag visste ju att internet skulle expandera explosivt de kommande åren, och jag hade tänkt mycket på hur man skulle styra innehållet. Dumhet är alltid bra och högerextremister har ju ett stort överskott av den varan. 2007 hade vi ett möte där vi diskuterade detta. Det var det första mötet jag sammankallade och det var påfallande låg medelålder, men naturligtvis var det ett antal äldre kloka män med. Det som beslutades där gällde inte bara internet utan även det politiska livet. Att stödja extremhögern i världens parlament skulle ju skapa en evig och ofarlig konflikt, där intelligentsian kunde stöta sina huvuden blodiga mot något som vi lika gärna kunde ha och mista.

Det här mötet hölls i San Fransisco, och jag passerade New York ett par dar och när jag kom hem rapporterade jag till far, men han hade redan hört det viktigaste och han berättade att många var nöjda med hur jag skött det hela. Och senare när jag satt på mitt kontor på trettionionde våningen var det inte utan att jag kände mig lite stolt, men samtidigt kunde jag inte låta bli att tänka att det var ironiskt. Joan och jag har aldrig röstat, men vi skulle väl kunna sägas vara bildad labour, och ändå hade jag varit med om att ge stöd åt politiska rörelser som jag avskydde och människor jag föraktade. Jag lade upp fötterna på min lilla pall och såg ut över London, där skymningen började sänka sig, och jag tänkte på Vera Tibbet. Skulle hon låta lura sig, och tro att National Front är hennes verkliga fiender? Jag kanske skulle låta henne vara ett benchmark för hur vår inriktning lyckas. Samtidigt insåg jag hur orimligt det var. Min uppgift var att hantera många miljarder människor, vad en person tyckte kunde inte få spela någon roll. Jag försökte frammana hennes bild, men det var svårt. De gånger vi låg med varandra hade hon varit lyhörd och lite överlägset ömsint. Då tänkte jag att det var för att jag var så oerfaren, men kanske var det egentligen en klassinsikt, att hon intuitivt förstod var jag kom ifrån, mer än de andra kamraterna i Finsbury. Kanske var hon min verkliga fiende. Trots att jag förstod att jag var paranoid kunde jag inte låta bli att tänka på Roger: Säg bara ett ord så är hon borta och du behöver inte tänka på henne mer. Jag lade handen på telefonen, bara för att bevisa att jag hade styrkan att göra det som måste göras. Men när jag väl lyfte luren var det för att beställa fram en bil som kunde köra mig hem.

25 waka från Södermalm

Text och bild Staffan Castegren

Den här diktsamlingen har jag jobbat med ett antal år och jag har fortlöpande publicerat olika versioner här på fritext. Nu har jag plockat ihop 25 dikter. De finns för gratis nedladdning i länkarna nedan.

Jag har försökt intressera tre olika bokförlag att ge ut samlingen, men de har tyvärr tackat nej, och de har väl sina skäl, kan jag tro. Men jag tänker att det kanske ändå kan finnas några djärva lyrikvänner som vågar sig på en genomläsning, trots förlagens bestämda avrådan.

Jag har tyvärr inte råd att ge ut en riktig bok på egen bekostnad. Det är synd för den skulle kunnat bli ganska snygg. Den här versionen består av 27 A4-sidor med färgbilder. WordPress gillar inte stora filer. Därför har jag varit tvungen att dela samlingen i två pdf:er.
Mycket nöje.

Ladda hem 25 waka från Södermalm första halvan

Ladda hem 25 waka från Södermalm andra halvan

Hur ska man hantera sitt liv i coronatider?

Text och bild: Staffan Castegren


Många av mina vänner verkar mycket oroliga för att drabbas av Covid 19. Somliga låter oron styra sina liv och sjunker ned i leda och depression. Själv bestämde jag mig ganska tidigt att jag inte hade råd att låta månader, och kanske år, försvinna in i någon sorts självvald karantän. Jag är 72 och har för kort tid kvar. Om det nu skulle hampa sig att jag går och dör om ett halvår, skulle jag tycka att det vore rätt försmädligt om jag tillbringat mina sista sex månader med att sitta och stirra in i väggen.

Jag bestämde mig också för att inte låta mig styras av medierna. Jag har valt att tro på Anders Tegnell, men jag tror inte på politiker eller journalister. Därför har jag fortlöpande laddat hem statistik från SCB. Den senaste publicerades 21 september, den heter Preliminär statistik över döda. Där kan man jämföra döda per dag 2020 med ett genomsnitt av de senaste fem åren. Där kan man konstatera att vi 2020 har en överdödlighet fram till 15 september på ca 3 000–3 500.

Det dör ca 90 000 personer i Sverige varje år. Visst finns det många som har en allmän dödsångest, men få går i karantän för att undvika att vara en av de där 90 000. Däremot gör man rätt stora ansträngningar för att inte råka bli en av de 3 500, det vill säga, det nuvarande värdet på överdödligheten. Det är faktiskt inte rationellt. Döden är oundviklig, en dag står han där och knackar en på axeln och säger: Jag har redan länge gått vid din sida.

Jag kan inte oroa mig för min död. Det tar för mycket kraft. Jag måste spela och skriva och tänka. Men jag kan ta ett samhällsansvar och dra mitt strå till stacken för att minska smittspridningen. Det gör jag genom att undvika trängsel och överfulla kommunikationer och genom att tvätta händerna noggrant när jag kommer hem. Jag åker tunnelbana, men aldrig i rusningstid och jag handlar, men bara på tider då jag vet att det är lugnt i affären.

Jag behöver min dagliga promenad och jag har bestämt mig för att vara prestigelös på trottoaren. Det finns ju alltid de där tjugo procenten, de som alltid skiter i allt, och jag sicksackar runt dem och går ut i gatan om det behövs. Det är ju inte för att hålla mig vid liv, utan för att minska smittspridningen. Så när jag ser folk med mobilen uppe, med barnvagn, eller med hund så går jag över på andra sidan gatan. De grupperna är oförbätterliga, men de hade ju generell dispens från att visa hänsyn redan före pandemin.

Det är som att livet har blivit viktigare, och min utmätta tid dyrbarare. Plötsligt har jag fått en bättre arbetsdisciplin och jag jobbar fler timmar per dag än före Coronan. Och jag önskar att jag kunde sträcka ut handen och lugna alla dem som låtit sina liv bli förpestade av mediabranschen och populistpolitikerna. Mitt råd är: Tänk själv och tvätta händerna.

Svensk dödsstatistik

Text och bild: Staffan Castegren

Jag har skrivit om detta tidigare och jag vill även denna gång betona att jag inte raljerar. Alla dödsfall är beklagliga för de närstående, men också i långa loppet oundvikliga. Ingen social distansering i världen kan skydda oss från döden.

Jag var inne på SCB i dag och hämtade lite siffror. Då hittade jag denna sammanfattning om läget i Sverige:

”Under 2000-talet har ungefär 90 000 personer dött varje år, med en topp år 2002 då drygt 95 000 avled. År 2019 dog färre än 89 000 personer, vilket är det lägsta antalet döda under ett enskilt år sedan 1977.”

Under perioden 1 jan – 31 maj 2020 dog 42 815 personer i Sverige. Medeltalet för samma månader de fem föregående åren är 39 481 döda. Skillnaden är alltså 3 334 döda. Denna överdödlighet inträffade under två månader från mitten av mars till mitten av maj när coronan härjade som värst. Nu verkar dödssiffrorna vara nere på normala nivåer igen.

Om inget nytt utbrott av pandemin drabbar landet är det tveksamt om coronan kommer att ge något utslag i statistiken när siffrorna för hela 2020 ligger klara. Bland de döda är ju gamla och mycket gamla klart överrepresenterade. Många av dessa skulle sannolikt ha avlidit ändå under året av andra orsaker. Dödstalen kan alltså komma att hamna under medeltalet en tid framåt.

Sveriges strategi under coronapandemin verkar trots allt ganska rimlig. Vad man inte riktigt förutsåg var hur hårt privatiseringen av apoteken och nedskärningarna i sjuk- och äldrevården skulle slå. Det är där skillnaden mot våra nordiska grannländer ligger. Men i gengäld har vi haft ett tämligen öppet land.

Nu går vi in i en utvärderingsfas, och jag hoppas att inte frågorna tas över av populister och amatörepidemiologer. Vi behöver mängder med vettiga människor som diskuterar vad som hände och vad vi kan göra bättre, och framförallt hur vi går vidare med de stora frågorna, miljön, krigen och den groteska ojämlikheten.