Author Archives: Staffan Castegren

Vad ska man rösta på i EU-valet?

Text och bild: Staffan Castegren


Det är som att politikerna bär sina paroller som masker.

Så är det val igen och aldrig förr har jag känt en sån osäkerhet. ”Använd din röst, annars kommer andra att använda din tystnad”, säger folk som jag respekterar. Men när jag ser alla korkade valaffischer ute på stan undrar jag om det gör någon skillnad att rösta eller inte.

Det parti jag ska rösta på måste ha en övergripande vilja att alltid göra det som är bäst för vanligt folk (det vill säga vi, de nittio procenten). Det innebär att föra ett aktivt arbete inom de tre livsavgörande frågorna; fred och nedrustning, jämlikhet och miljön.

EU-parlamentariker har en lön som för dem till de tio procenten. De flesta är dessutom politiska broilers med begränsad kunskap om samhället på folklig nivå. Att få dem att fatta beslut för de nittio procenten och mot sig själva lär bli svårt.

När det gäller fred och nedrustning är samtliga svenska partier överens. De tycker att det är bra att vanligt folk betalar för vår upprustning och för alla de vapen som vi skänker till ena parten i kriget mellan de två diktaturerna Ryssland och Ukraina.

Alla partier tycker att jämlikhet är dåligt. De är överens om skattesänkningspolitiken som varit en monumental överföring av tillgångar från samhället till ett litet fåtal groteskt rika personer och familjer (den där enda procenten).

Miljö pratar alla om, men det fattas inga verkliga beslut. Krig och motorvägar är dåligt för miljön, men det bryr sig ingen om. Att subventionera flyget men inte tåget är dåligt. Att motarbeta sol- och vindkraft är dåligt. Vågar V och MP utmana näringslivet på allvar?

Valaffischerna

Huvudparollen för S är ”Gör något stort”. På bilden sitter Magdalena med Ukrainas flagga på kavajslaget. Hon svek folkviljan och sitt eget parti och tvingade in oss i Nato. Hon fortsätter att elda på något som kan bli ett världskrig. Hur stort är det?

”Mitt Europa bygger murar”, skriker SD. På samma sätt som nazistpartiet i Tyskland använde judarna för att lura folk, använder SD islamister och gängkriminella. De populistiska metoderna känns igen, och slutmålet är knappast ett demokratiskt Europa.

M är ganska spretiga i sin propaganda. Mer kärnkraft. grundlagsskyddad aborträtt och tryggade europeiska gränser. Kärnkraften är ju deras miljölinje, aborträtten kanske kan dra in några kvinnoröster, och sen lite invandrarskräck på detta. En framgångsrik mix?

V lovar klimat, välfärd och framtidstro. Men hur ska det gå till? Att stödja upprustning är att försämra miljön. Och kommer de våga kräva tillbaka välfärden från riskkapitalisterna? Jag tvivlar på deras politiska mod, och då spricker det även med framtidstron.

”Håll gränsen”, säger C, mot byråkrater, klimatförnekare och Putin. Att Annie Lööf höll gränsen mot nazisterna och vägrade gå med i Tidöavtalet ska hon ha beröm för. Men vad kommer de göra i Bryssel, mer än kräva ökat lantbruksstöd?

MP håller upp tre ord: Klimatet, modet, havet. Tre bra och viktiga ord. Men för mig har MP problem med sin trovärdighet. De går i koalition med i stort sett vem som helst och gör då saker som är dåliga för miljön. Kanske är det just modet som saknas.

KD:s paroll är nog den vagaste av alla: ”Gränser & Frihet”. Vad betyder det? Gränser för vissa och frihet åt andra? Eftersom alla vet att KD inte är kristet, utan ett mörkblått högerparti, kan man ju fantisera lite hur man vill. Tanken svindlar.

L, till sist, använder en poetisk ingång: ”Europeisk polis eller gängparadis?” och ”Fossilfritt stål eller kinesiskt kol?” Jag tycker ju att de glömmer ett, kanske mer relevant grötrim: Liberalt samvete eller nazistiskt samarbete. Tidö lär bli L:s Poltava.

Så vad blir svaret?

Hur bortskämd kan man vara? Här har jag åtta partier att välja på och inget passar. Jag har aldrig missat att rösta, men nu känns det ovanligt dystert. Det är som att politikerna bär sina paroller som masker. Men det är så mycket mer som gör det svårt att välja.

Ett problem är den här nya kadern av politiker vi fått. De är högavlönade och självsäkra. De vet att de aldrig kommer att få en bajonett i magen, men de fortsätter att förlänga kriget i Ukraina, där vanligt folk dödar och dör och vanliga kvinnor blir våldtagna.

De står långt under den verkliga eliten, men vet med sig att de står över oss vanliga. Trots sin höga lön är de alltid beredda att sno åt sig lite extra genom att fiffla med dubbelt boende. De tycker sig vara värda sina privilegier.

De flyger kors och tvärs och somliga har taxikvitton på hundratusentals kronor. Åtstramningar och miljöhänsyn gäller bara den lilla människan, de där vanliga nittio procenten. Politikerna behöver inte bry sig. Det räcker att de pratar om miljön.

Om det vore så att blankröster räknades separat som ett politiskt ställningstagande skulle jag rösta blankt, men jag vill inte sorteras bland de ogiltiga rösterna. Antingen kryssar jag Pär Holmgren i MP eller också blir det V. Jag bestämmer mig på valdagen.

Ska nya röster sjunga

Text och musik: Mikael Wiehe


Nya röster… nya röster …


Här kan du höra min version på Youtube

Här hittar du text och ackord

Jag har skrivit tidigare att många av Mikael Wiehes låtar har blivit moderna folksånger. Den här visan sjöng jag på ett barndop, eller en namngivningsceremoni, som det väl heter om Gud inte är bjuden.

Det var de vänsterorienterade föräldrarna som bad om just den låten och den funkade klockrent. Gästerna hade inga svårigheter att känna att det lilla barnet var en av de nya rösterna och att det alltid finns ett hopp.

En enda sak är säker och det är livets gång
att allting vänder åter och allting börjar om
Och fastän våra röster ska mattas och förstummas
ska nya röster sjunga ska nya röster sjunga

När vi har blivit gamla vårt hår har blivit grått
och livet börjar mörkna och dagarna har gått
och våra kroppar kroknar och våra steg blir tunga
ska nya röster sjunga ska nya röster sjunga

Sångerna om frihet om rättvisa och fred
sångerna om folket som aldrig kan slås ner
sångerna om kärlek som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga ska nya röster sjunga

Du och jag ska sitta vid fönstret i vårt hus
och ta varandras händer i vårens klara ljus
och utanför på gatan där vindarna är ljumma
ska nya röster sjunga ska nya röster sjunga

Så segrar inte döden fast åren har sin gång
så stannar inte tiden, den bara börjar om
för sångerna om livet som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga, nya röster nya röster


Sångerna om kärlek som aldrig kan förstummas
Ska nya röster sjunga, nya röster sjunga

Sign Karlsson – Evig vår

Text och musik: Olle Adolphson
Arr: Staffan Castegren

Med doft från skog och mark …

Här kan du höra min version på Youtube

Här hittar du text och ackord

Olle Adolphsons kärlekssånger har ofta en liten knorr, ett filter, ett indirekt tilltal. Här beskriver han ett möte för länge sedan genom en kontaktannons. Man leds att betänka den där ständiga frågan, vad skulle hänt om … Våra liv består ju av goda val och dåliga val och faktiskt till en stor del av rena slumpen. Det är nog det visan handlar om.

I Olles originaltext sker mötet 1937, vilket ju är väldigt längesen även för Olle som är född 1934. Han sjunger uppenbarligen om en annan man. Rikard Wolff väljer året 1977 i sin version, medan jag som är tio år äldre än Rikard väljer 1967. Vi föredrar att tolka texten som att den handlar om oss själva. Det finns en uppföljande visa där kvinnan svarar på annonsen, men den kommer jag inte spela in.

Det var när sommarnatten kom
med doft från skog och mark.
Då såg jag dig en enda gång
i Västerviks Folkets park. Du var det vackraste jag sett
du hade ljusröd kjol.
Din hud var så brun och ditt hår så slätt
och långt och blekt av sol.
Jag ödde bort den bästa chans
som livet nånsin ger.
Vi dansade en enda dans
sen såg jag dig aldrig mer.

Jag undrar om du minns mig än
och hur du har det nu.
Det var ju ganska längesen
om sommaren 37
Kanhända blev du någons fru
och jag hoppas det gick bra
men kanske går du ensam nu
och har det liksom jag
Så om du detta läsa får
och du vill träffa mig
så skriv till ”Karlsson –evig vår”
och vet att jag väntar dig.

Den gemensamma lögnen

Text och bild: Staffan Castegren

Vi måste föra sossarna bort från den marknadsliberala högerpolitiken

Längst inne är vi människor genetiskt kodade att samarbeta. Vi söker enighet och samförstånd. Det är en väldigt trevlig egenskap och den har givit oss stor evolutionär fördel genom tidsåldrarna. Men vi har en annan egenskap också, vi har förmågan att luras, att ljuga, att manipulera andra människor. Den är kanske inte lika trevlig, men den har också varit nyttig på sitt sätt, den rymmer ju mycket intelligens, kreativitet, humor och allmän fiffighet.

Denna dualism är samtidigt människans välsignelse och förbannelse. Visst är vi starka när vi enas kring en klok och sann tanke, men ju mer samhället skiktades genom åren, desto oftare blev tankarna kloka och sanna bara för den ledande gruppen. Men människans behov av enighet och samförstånd var så starkt att man gav upp sanningen och i stället enades kring den gemensamma lögnen.

I ett historiskt perspektiv är det inte svårt att förstå. Det förflutna är fullt av omänskliga lögner: slaveri, feodalism, betungande skatter, ständiga krig, barnarbete, kvinnoförtryck främlingshat och livsfientlig religion. Men hur är det i dag? Har vi äntligen befriats från alla lögner? Är allt det vi tror på sant och riktigt? Som du förstår är det en retorisk fråga. Historien tog inte slut i förrgår. Det skiktade samhälle vi haft i tiotusen år finns fortfarande kvar.

Låt oss därför titta på de gemensamma tankarna. En av de största är: Vi lever i en demokrati. Är detta sant? Demokrati betyder att vi kan byta ut dem som bestämmer över oss. Tre viktiga beslutsfattare i allas våra liv är arbetsgivaren, banken och hyresvärden. Dem kan vi inte byta ut. Vad vi tänker och känner påverkas i mycket hög grad av medierna, både nyhetsmedier och filmer och teveserier. Vad som framförs där kan vi inte påverka.

De politiska partierna styrs av sina medlemmar. I slutet av 70-talet hade de tillsammans ca 1,5 miljoner medlemmar. I dag har de knappt 250 000. Det betyder att 2,5 % av Sveriges befolkning bestämmer vilka vi har rätt att rösta på. Och då har de vanliga medlemmarna rätt lite att säga till om. Gissningsvis finns det ledande grupper inom de 8 partierna på tillsammans ca 5 000 personer, dvs en halv promille av befolkningen. Det är de som styr den politiska agendan.

Det är lätt att se att ett sådant system är sårbart. Den här lilla gruppen människor utsätts för en massiv påverkan av olika intressegrupper, genom medierna, och genom spinndoktorer och influencers, vars hela uppdrag består i att få politiker att ändra uppfattning i frågor som är viktiga för uppdragsgivarna. Det här har lett till en allt större enighet mellan partierna i vissa grundläggande frågor. En enighet de inte alltid delar med de människor som röstade på dem.

Privatiseringen och underleverantörssystemet i allt fler av våra samhällsfunktioner är en sådan fråga där politikerna har låg förändringsbenägenhet. Detta trots att alla vet att skola, vård, kommunikationer, apotek, snöröjning och mycket mer blivit dyrare och sämre. Den plötsliga Natoansökan är ett annat exempel. Riksdagen var för och folket emot, men den dåvarande minoritetsledaren, Magdalena Andersson fattade ändå beslutet att ansöka.

Sedan dess har opinionen svängt, framför allt genom det enorma och ensidiga mediedrevet om kriget i Ukraina. Politikerna, medierna, militärerna, rustningsindustrin, ja kort sagt det ledande skiktet i samhället och världen, har bestämt en uppsättning påståenden som vi, det fogliga folket, ska enas kring: Ukraina är demokratiskt, Ryssland är ensam ansvarigt, USA är fredligt, Nato är en försvarsorganisation, fred skapas genom att skicka mera vapen, neutralitet är omöjligt.

Även denna lögn har de lyckats med. Vårt behov av samförstånd är så stort att den gemensamma lögnen nästan alltid lyckas som metod. Det finns så många frågor: Varför löser de inte miljöproblemen? Varför är elen så dyr? Varför går datorer och mobiler sönder inom 18 månader? Varför behåller man rut- och rotbidrag, men skär i socialbidragen? Inga politiker rör dessa frågor. De lindas bara in i nya ulliga moln av osanning.

Vad göra? Utopiskt, samla ihop 10 000 pers och infiltrera s, v, c, och mp (och kanske l) och föra partierna bort från den marknadsliberala högerpolitiken och ingjuta ekonomiskt, socialt och miljömässigt ansvar. För egen del: prata med folk och skriva en och annan artikel som högst får 50 läsare. Men jag önskar verkligen av hela mitt hjärta att flera människor öppnar sina ögon och börjar genomskåda den gemensamma lögnen.

Rörande vindriktning

Musik: Trad, Sångtext: Cornelis Vreeswijk
Bild och text: Staffan Castegren

Vad blåser det för vind i dag …

Lyssna på min version på min Youtubekanal

Här kan du ladda ned text och ackord

Rörande vindriktning kommer från en av Cornelis allra sista skivor, I elfte timmen som gavs ut hösten 1986. Här samarbetade han med ett gäng yngre musiker, och många av låtarna på albumet var äldre material i modernare tappning, men Rörande vindriktning var nyskriven.

Cornelis förde en livslång kamp mot myndigheter, kronofogdar och tjänstemän på Skatteverket. Han var en slarver som gärna gick med tusentals kronor i fickan, och frikostigt bjöd sina polare på krogen, men rätt ofta glömde bort att pröjsa skatten.

Jag uppfattar den här sången som ett samtal mellan en byråkrat och Cornelis själv, och poängen i sången är hur olika de beskriver huvudpersonen. Cornelis själv säger sig vara en som inte vänder kappan efter vinden trots att han vistas vid floden Lethe i dödsriket. Hans hjärna är en boxningsboll och han timglas tickar sekunder. (Han hade levercancer och dog 1987)

Byråkraten kallar honom spion, kurir, pacifist och agent och anklagar honom för att ha gått på driven, och tycker att han ska lära sig att veta hut där han sitter i maskinen. Cornelis blir honom inte svaret skyldig och visan mynnar ut i ett ömsesidigt avsked. Jag hade lite problem i min tolkning med sista raden. Vem är det som säger vad?

Musiken är en gammal medeltida låt, troligen från Spanien eller Portugal, La Folia. Den har använts som tema av många kompositörer genom åren och många folkvisor över hela Europa har den som grund.

Rörande vindriktning
Text: Cornelis Vreeswijk

Vad blåser det för vind i dag? Det ger jag välan fan i
Jag vänder inte kappan jag, att fånga en orkan i
Vad rör det mig åt vilket håll vind blåser över Lethe
För in det i ditt protokoll och far sen åt helvete

Var står du nu, den dag som är, i dessa galna tider?
Så vitt jag vet så står jag här och ser hur tiden lider
Min hjärna är en boxningsboll, ett timglas för sekunder
För in det i ditt protokoll och dra ett streck därunder

Spion, kurir, pacifist, agent hur vill du bli beskriven?
Enligt ett annat dokument, har du visst gått på driven.
Att man är satt under viss kontroll det hör till vardagsrutinen
Men med eller utan protokoll sitter man i maskinen

Där får du lära dig veta hut! Förlåt att jag avbryter
Det rinner papper ur din trut du är en bluff som ryter
En fjärt i uniform och sen. En humbug och inget mera
God vind om du får storm, min vän. Ajöss med dig, passera

Starta ett finsk/svenskt fredsinitiativ

Text och bild: Staffan Castegren

En söndersliten fredsduva bland fimpar och engångsskräp, en bild av vår tid.

Om Nato – En kort historik

Efter andra världskrigets slut försämrades hastigt relationerna mellan Sovjet och västmakterna. Ryssarna ville fortsätta samarbetet mellan stormakterna som man gjort under kriget, men redan 1946 sa Winston Churchill att man skulle dra ner en järnridå mot Sovjetunionen för att hejda dess inflytande och kommunismens spridning.

24 augusti 1949 skapades Nato (North Atlantic Treaty Organisation). Alliansen bestod av 12 länder: USA, Belgien, Danmark, Frankrike, Island, Italien, Kanada, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal och Storbritannien. Den sades vara en försvarsallians mot hotet från Sovjet. Natos förste generalsekreterare sa att organisationens mål var att ”hålla Sovjetunionen ute, amerikanerna inne och tyskarna nere”.

Redan 1952 anslöt sig Grekland och Turkiet till alliansen. Samtidigt ansåg man att de av västmakterna ockuperade delarna av Tyskland var otillräckligt skyddade. Detta ledde till att Västtyskland erkändes som suverän stat och fick inträde i Nato 1955. Efter Francos död sökte och fick även Spanien inträde 1982.

I och med Berlinmurens fall 1989, samt Warszawapaktens och Sovjetunionens kollaps 1991 hade det kalla kriget till sist tagit slut. Här kunde ett stort steg mot fred och nedrustning ha tagits. Nato hade kunnat upplösas och världens kärnvapenarsenal skrotas. Ryssland och USA förde långtgående förhandlingar i dessa frågor i början av 1990-talet.

Men det blev inte så. Trots uttryckliga löften från USA att inte utvidga Nato mot öster blev Polen, Tjeckien och Ungern fullvärdiga Natomedlemmar 1999, och Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien, Slovakien och Slovenien likaså 2004. Därefter blev Albanien och Kroatien medlemmar 2009, samt Montenegro 2017 och Nordmakedonien 2020.

Om de sju stater som nu önskar eller söker medlemskap vinner inträde ökar Natos inringning av Ryssland ytterligare. De staterna är Bosnien-Hercegovina, Georgien, Azerbajdzjan, Kosovo, Ukraina, Sverige och Finland. Att i detta läge kalla Nato för en försvarsallians blir orimligt. Det är en angreppsallians mot Ryssland, och möjligen i förlängningen mot Kina.

Man måste se dagens situation som ett långvarigt krig mellan USA och Ryssland där USA använder Nato som vapen. Kriget kunde ha brutit ut på flera ställen, men till slut blev det Ukraina som blev smärtgränsen för Ryssland. Att låta USA bygga militärbaser i Ukraina, mindre än 50 mil från Moskva, var för mycket. Därför blev det krig, och Ukrainas skådespelarpresident tvekade inte att offra sitt folk för att få spela sitt livs roll.

Demokratiindex

Tidningen The Economist publicerar varje år ett demokratiindex där man bedömer världens nationer utifrån 60 olika kriterier, till exempel fria val, yttrande- och pressfrihet, grad av korruption, tilltro till myndigheter, upplevelse av frihet och så vidare. Efter sammanräkning får varje land en siffra mellan 0 och 10.

De länder som ligger mellan 8,01 och 10 kallas fullvärdiga demokratier. 2022 hamnade endast 21 länder i den gruppen. Norge ligger först med index 9,75, Sverige ligger 4. Samtliga nordiska länder hör dit, men även Kanada, Nya Zeeland, Japan och Costa Rica.

De länder som hamnar mellan 6,01 och 8 kallas demokratier med anmärkningar. I den gruppen hamnar 53 länder, Frankrike på plats 22, USA på plats 26, Polen på plats 51 och sist Montenegro på plats 74, precis på gränsen till nästa grupp.

De länder som hamnar mellan 4,01 och 6 kallas hybridregimer, det vill säga diktaturer med vissa demokratiska inslag. Dit räknas 34 länder, bland andra Ukraina på plats 86, Turkiet på plats 103 och sist i den gruppen Mauretanien på plats 108.

Sista gruppen kallas auktoritära regimer, det vill säga rena diktaturer. Det är deprimerande nog den största gruppen. Dit räknas 59 länder, bland andra Ryssland på plats 124, Azerbajdzjan på plats 141, Saudiarabien på plats 152 och sist Afghanistan på plats 167 med ett demokratiindex på 0,32.

Det finns kritiker som har invändningar mot vissa placeringar på den här listan, men i huvudsak anses den tämligen rättvisande. Om man tittar på Natoländerna utifrån denna gruppindelning finner man att demokratiindexet i den så kallade försvarsalliansen inte är så där vansinnigt högt.

Av Natos nuvarande 30 medlemsstater, är endast 8 fullvärdiga demokratier, 21 är demokratier med anmärkningar varav Nordmakedonien och Montenegro ligger sist i den gruppen, på gränsen till hybrid. En stat, (Turkiet) ligger på plats 103 bland hybridregimerna, farligt nära de rena diktaturerna.

Om man tittar vidare på de 7 stater som önskar eller söker medlemskap är 2 fullvärdiga demokratier (Sverige och Finland), 3 hybridregimer och 1 auktoritär (Azerbajdzjan, som till och med har sämre placering än Ryssland.) Kosovo är inte erkänt av FN och finns därför inte på demokratiindexlistan, men skulle sannolikt hamna någonstans i slutet bland demokratierna med anmärkningar.

Sverige och Finland måste välja en ny väg

Man får väl säga att det är märkligt att svenska och finska politiker anser det klokt att ingå i en allians med Nordmakedonien, Montenegro, och Turkiet, och inom en snar framtid kanske även med Georgien, Ukraina och Azerbajdzjan. Det är också egendomligt att de vill ge upp sin alliansfrihet och låta sig styras av USA, den överlägset starkaste och aggressivaste militärmakten i vår tid, det enda landet som har militärbaser spridda över hela jordklotet, och som snart kanske får Donald Trump som president och överbefälhavare.

Hur kunde detta ske utan att några politiker eller medier opponerade sig det minsta? Hur kunde två fullvärdiga demokratier samtidigt låta sina parlament egenmäktigt fatta ett så viktigt beslut utan att låta folket yttra sig? De kan ju inte gärna tro att Ryssland plötsligt ska gå till anfall, Ryssland som har problem nog med Ukraina. Har de blivit skrämda av sitt eget och mediernas vapenskrammel, eller är det någon annan som viskat något hemskt i deras öron?

Diktaturen Turkiet har givit Sverige och Finland en chans att välja en annan väg, att dra tillbaka sina Natoansökningar, och i stället söka nya allianser. Vi borde naturligtvis försöka samla de andra fullvärdiga demokratierna, men även världens mindre nationer i ett globalt initiativ för fred. Ett fullskaligt krig mellan USA och Ryssland med brinnande oljekällor och kärnvapen på drift måste stoppas till varje pris. Fred måste vara det bästa för en förkrossande majoritet av jordens befolkning.

De nordiska länderna har en tradition av fredlig humanism. Vi skulle kunna komma dit igen. Det verkar kanske svårt i Sverige med den nuvarande regeringen, men det skulle egentligen bara behövas att Liberalerna vände åter till sina gamla värderingar och lämnade det blåbruna blocket att ruva över sitt hat och sina järnrör. Jag vet att det är en utopisk tanke, men med miljöproblemen hängande över oss har vi inte tid med krig. Alla goda krafter måste samlas för att lösa de stora problemen.

Fria Ukrainas plats – Så gick det till

Text: Staffan Castegren Bild: snodd från Internet

Här har vi politikerna som vet bättre än namnberedningens experter.

I början av maj skrev jag en artikel om Anna König Jerlmyr, och hennes dumma idé om att döpa om en park utanför ryska ambassaden till något Ukrainainriktat. Jag uttalade även en förhoppning att någon klok person i namnberedningen skulle dribbla bort hennes förslag. Men så blev det inte och nu står det en gatuskylt i Mariebergsparken med namnet Fria Ukrainas Plats. Därför mejlade jag stadsbyggnadskontoret och bad dem att skicka underlaget till beslutet, och det gjorde de gärna.

Så här gick det till:
Den 11 mars skrev gruppledarna i den styrande majoriteten i ett brev till Namnberedningen att de ville ha frågan utredd snarast möjligt om ett namnbyte utanför ryska ambassaden till något som kunde stödja Ukraina. Undertecknarna var Anna König Jerlmyr (m), Jan Jönsson (L), Erik Slottner (Kd), Daniel Helldén (Mp) samt Karin Ernlund (C). Den 8 april skrev Namnberedningen ett underlag som belyste reglerna för namnsättning.

De började med att berätta för politikerna vilka som sitter i namnberedningen: ”Ledamöterna i namnberedningen utgörs av företrädare med särskild kunskap inom bland annat namnforskning, språkhistoria, språkvård, historia, Stockholmskunskap, arkitektur och arkivkunskap.”  Sedan berättade de om de namn som politikerna ville ändra Gjörwellsgatan, Mariebergsparken och Wivalliusgatan och varför de bör få behålla sina namn.

Sedan beskrev de principerna för namnsättning, bland annat att så kallade memorialnamn inte bör användas förrän tidigast efter fem år sedan personen dött eller händelsen inträffat. Detta är regler som tillämpas i hela landet och som också harmoniserar med ett FN-beslut. Hela frågan om namngivning regleras av Kulturmiljölagen. Namnberedningen skrev också att namnsättning är en olämplig metod att agerai ett pågående skeende. Risken finns att en första namnändring snart leder till nya i framtida konflikter.

Deras rekommendation är synnerligen tydlig och lättläst:

1) Att ändra namn på befintlig gata är inte lämpligt.

2) Memorialnamn, enligt inkomna förslag, är inte lämpligt.

3) Namnsättning i ett pågående skeende är inte lämpligt.

Hela skrivelsen är en uppläxning av politikerna som för 20 år sedan skulle avgjort frågan. Men vår tids politiker bryr sig inte om annat än sin kortsiktiga medieflirt och sin erbarmliga populism. Därför körde de över dem som har en expertkunskap i de här frågorna som politikerna inte är i närheten av, och nu ska vi i eviga tider ha Fria Ukrainas Plats bland våra gatunamn. Men någonstans har jag en aning om att framtiden kommer att göra det namnet svårsmält för medborgarna, och då kan vi ju påminna oss vilka vi har att tacka för beslutet.

Svedjebruk

Text och bild: Staffan Castegren

Dagens svedjebruk lever i ständig obalans …

De kom över havet från öster
tysta skogsfinnar på jakt efter ödemark,
folktomma skogar att bruka på gammalt sätt
hugga, barka, bränna och sedan i askan
sätta svedjeråg, rovor och kanske en blomma.

Men den magra jorden gav några år bara
sedan måste nästa skog vara bränd och redo
och sedan nästa och nästa tills efter många år
de åter svedde platsen där de börjat och i askan
satte sin svedjeråg, sina rovor och kanske en blomma.

Men kronan ville bruka skogen på annat sätt
odla högmod och stormaktsdrömmar,
stångjärnshyttor för export och vapen,
tjärkokerier till krigsflottors behov
och skogsfinnarna drog tysta vidare norrut.

Men tiden hann alltid i kapp dem
Sågverk och massafabriker vid norrlandskusten
hade omättliga behov av hugget timmer.
Mot baggböleri och storbönder stod de sig slätt
och de slutade som skogsproletärer hos bolagen

Men svedjebruket fortsatte i än större skala.
När skogen sinat hittade man nya skogar
miljontals år gamla, smälta till olja och kol,
och de brände och brände utan sans
för att driva sina monstruösa fabriker.

Skogsfinnarna levde trots allt ett cirkulärt liv.
När barnbarnen kom åter till gamla svedjor
hade brandnävor, sly och barrskog återhämtat sig.
Till dagens skövlade kalhyggen bär de ingen skuld.
För artdöd och monokultur ska andra människor svara.

Dagens svedjebruk lever i ständig obalans
med vatten, sten, jord, luft, människor och djur.
De fiskar rent i haven, bergen mals till död lera,
de utarmar jorden och förändrar lufthavet,
och de ger folk betalt för att förspilla sina egna liv.

Och varför gör de allt detta, är det för sitt livsuppehälle?
Nej, det är för att öka sin redan groteska rikedom.
De vet att de fördärvar grunden för allt liv,
men ännu en lustjakt, ett flygplan, ett vinslott
och känslan av den totala makten, är alltid viktigare.

De finns i alla länder och lyder inga länders lagar
blott den egna gruppens, den lilla eliten
som vistas i en högre sfär på en ofattbar olymp.
Där ser de ner på sina marionetter, politiker, militärer
domare, skribenter och det fördummade folket

För de äger allt, den bästa jorden, de största husen,
industrierna för vapen, bilar och tröstegods.
Deras båtar och medier fraktar råvaror och lögner
deras pengar och tankesmedjor förblindar oss
till okunskap, aningslöshet och handlingsförlamning

Vi lever i knivseggarnas tid. Varje beslut kan kasta oss
antingen mot förintelse eller återhämtning.
Eliten ger aldrig med sig. Deras idioti och girighet
kommer att förstöra villkoren för människor
och många andra livsformer. De måste helt enkelt bort.

Var finns de svedjebönder som nu skulle behövas
till att bränna av allt sly av tvivel och tröstlöshet?
Var ska elden tändas som samlar världens alla folk,
till att störta våra herrar och rädda vår jord?
Men här tar dikten slut. Den orkar frågan, men inte svaret.

Trollfabriken Dagens Nyheter

Text och bild: Staffan Castegren


Fredens duva är ordentligt nedmyllad i asfalten

Jag blir så trött på alla orden som de styrande svänger sig med: Vad är till exempel en trollfabrik? Det är, sägs det, en organisation som via sociala medier sprider desinformation och som vill påverka, manipulera och indoktrinera människor. De styrande har enats om att det är något som bara finns i Ryssland och Kina. Är det verkligen sant? Det låter konstigt att västländerna skulle låta bli att använda ett sådant vapen om det nu är så kraftfullt.

Häromdagen rasslade det in ett stort antal inlägg från helt främmande människor på min Facebooksida. Alla uppmanade mig att köpa Teslas nya kryptovaluta. Man kan misstänka att inläggen styrdes från en central organisation. Kan det möjligen vara en trollfabrik? De vill ju få mig att gå med i något olustigt pyramidspel, genom påverkan, manipulation och indoktrinering. Eller måste det vara politisk påverkan? Okay, samtliga partier i Sverige har en stark närvaro på sociala medier. Är det trollfabriker? Nej, troligen inte det heller.

Det verkar som om det per definition måste vara onda krafter. Men vem bestämmer graden av ondska? Tidningen The Economists har ett demokratiindex, där man listar samtliga länder. De 21 första kallas fulla demokratier, där ligger Sverige på plats 4. Länderna mellan 22 och 74 kallas bristfälliga demokratier, där ligger USA på plats 26. Nästa grupp, mellan 75 och 108 kallas hybridregimer, diktaturer med vissa demokratiska inslag. Där ligger Ukraina på plats 86. Gruppen mellan 109 och 167 kallas auktoritära regimer. Där ligger Ryssland på plats 124.

Om trollfabriker är ondskans instrument, är det väl så att de fulla demokratierna inte har sådant, medan de bristfälliga demokratierna har det i viss utsträckning, hybridregimerna ännu lite mer och de auktoritära regimerna fullt ut, men så låter det inte. I mediebilden är det bara Ryssland och Kina som använder detta ondskefulla vapen.

Men på något sätt har det ändå spridits desinformation och manipulerade fakta om kriget i Ukraina. Det har starkt påverkat de svenska riksdagsledamöterna. Låt oss ta några exempel. Över en natt förvandlades Ukraina från hybridregim till ett fritt och demokratiskt land i medierna. Samtidigt slogs det fast att det ryska anfallskriget var brutalare och hänsynslösare än alla andra krig sedan andra världskriget. Sedan kom man på att vi var allvarligt hotade av ett ryskt militärt angrepp.

Inget av detta är sant. Ukraina är fortfarande ett ofritt land där oligarker styr och fascistiska militära kårer drar omkring. Vi bör naturligtvis inte skicka vapen eller döpa parker efter ett sådant land. Det ryska kriget är brutalt och hänsynslöst, liksom alla krig, till exempel alla USA:s anfallskrig de senaste 70 åren. Vi bör fördöma alla krig med samma kraft. Vi är inte hotade av Ryssland militärt. Det finns varken rim eller reson i ett sådant påstående. 

Men var har den här desinformationen kommit ifrån? Finns det västliga trollfabriker i alla fall? Ja på sätt och vis. En bedövande majoritet av alla medier i väst kan sägas vara trollfabriker. De pumpar ut information som är pro väst och anti öst, vare sig informationen är sann eller inte. En tidning som DN som tidigare var för en svensk atombomb och som länge varit för Nato har varje dag spridit desinformation. Varför? Därför att den stöder deras politiska agenda.

Och nu har de lyckats dupera Riksdagen att skicka in en Natoansökan. Det är helt sanslöst att dessa 349 ledamöter tycker att det är demokratiskt att de själva, utan att möta folkets vilja i ett val, kan riva upp en tvåhundraårig alliansfrihet. Och även här smyger desinformationen sig in. Nato kallas hela tiden ”försvarsallians”. Varför då? Nato är en av USA:s militära tentakler och USA är vår tids aggressivaste supermakt. Nato är en angreppsallians, inget annat. Sverige ska naturligtvis inte vara med i en sådan.

Men vad kommer hända nu? Ett värstascenario är ju att det här bara är början. Ryssland lär inte orka mycket mer, men det kan tänkas att USA kommer att använda metoden Libyen och Irak på hela Ryssland och mala ner den lilla civilisation som finns för att sedan stå redo för den stora finalen mot Kina. Den aggressiva utvidgningen av Nato österut, med elva nya medlemmar under 2000-talet (tretton med Finland och Sverige) har ju pekat åt det hållet.

Men det troliga är att Ukrainakriget kommer att ebba ut, som alla andra krig, och att vi återgår till en ny vardag, med ett ytterligare försvagat Ryssland och ett ännu starkare USA. Då hoppas jag att det ska komma en ny generation historiker, som inte sålt sig till krigspartiet, och som på allvar försöker ta reda på vad det var som hände den där konstiga våren 2022 när trollfabrikerna i väst gick på högvarv och Europas politiker totalt tappade tankeförmågan.

Den eskalerande dumheten

Text och bild: Staffan Castegren

Nu börjar det bli svårt att hänga med i dumheterna. Alla politiker måste profilera sig i sin resoluta tuffhet, somliga mer än andra, Ebba vill skjuta skarpt på demonstranter och fru König Jerlmyr, finansborgarråd i Stockholm, döper om en park utanför ryska ambassaden till Ukrainaparken, Magdalena och Ulf låter sig fotograferas i militära sammanhang och alla vill skicka vapen till stridförande nation.

Ingen verkar tänka längre än till nästa val, men jag kan berätta en hemlighet för dem alla: allt det här kommer att blåsa över. Kriget kommer att ta slut, ryssarna dra sig tillbaka och Nato flytta fram sina positioner ytterligare. Oljan kommer att börja flöda igen och oligarkerna får tillbaka sina fina flygplan och lyxiga båtar, och miljöarbetet förlorar kanske ett år i politisk energi och handlingskraft, ett år som vi faktiskt inte har.

Och här i Sverige kommer vi vakna upp och inse det vi redan visste: att Ukraina inte är fritt och demokratiskt, utan ett land där oligarkerna styr, politiska motståndare fängslas, tidningar stängs ner och militära rövarband drar omkring utan kontroll. Vi kommer sannolikt ha 30 000 ukrainska flyktingar, där många har kontakter med högerpopulistiska krafter där hemma, krafter som vi i väst nu har beväpnat till tänderna.

Nästa terrordåd i Sverige kan mycket väl genomföras med ett av de pansarskott vi skänkte så frikostigt när plötsligt all tankeverksamhet förbjöds i Sveriges riksdag. När alla vapen inte längre behövs för att döda ryssar, kan de ju säljas. Det är vapen för miljarder som samlats på hög av folk i Ukraina som har lite längre framförhållning än politikerna i väst, och kundkontakterna är redan uppbyggda. Ukraina har länge varit ett av de europeiska högerpopulisternas favoritländer.

Vi brukar ju kalla tiden efter 1945 för efterkrigstiden, ett missvisande namn eftersom krig i princip har pågått oavbrutet sedan dess. Det har varit diverse lokala konflikter, men framför allt är det stormakter som plågat små nationer. Det här har politikerna tyckt vara ett normalt förhållande, inget att orda nämnvärt om. Jag kan inte påminna mig att någon tyckte att man skulle byta namn på gatorna, typ Afghanistangränd, Falklandsparken eller Libyentorget.

Men nu säger medier och politiker att Ukraina ligger i närområdet, vilket det inte gör, att det är demokratiskt, vilket det inte är, och att vårt säkerhetsläge radikalt har förändrats, vilket det inte har. Vi måste gå med i Nato, snabbt som attan, innan folk börjar tänka igen. Ett tvåhundraårigt strategiskt tänkande, som varit tydligt och förutsägbart för omvärlden ska nu rivas ner på två månader och vi ska sitta och mysa och känna oss trygga under USA:s kärnvapenparaply.

Men även denna hets kommer att blåsa över, och då kanske vi frågar oss om den här brådskan verkligen var så klok. Vi kommer spela hockey med ryssarna och vilja sälja telefonväxlar och Ikeamöbler. De är lyckligtvis inte lika lättkränkta som vissa element i våra svenska förorter, men en sak är säker, de kommer inte glömma fru König Jerlmyr och hennes populistiska Urkrainapark. Men vi kan hoppas att någon klok person på stadsbyggnadskontoret dribblar bort hennes dumma namnförslag.