Tag Archives: Mot Nato

Den gemensamma lögnen

Text och bild: Staffan Castegren

Vi måste föra sossarna bort från den marknadsliberala högerpolitiken

Längst inne är vi människor genetiskt kodade att samarbeta. Vi söker enighet och samförstånd. Det är en väldigt trevlig egenskap och den har givit oss stor evolutionär fördel genom tidsåldrarna. Men vi har en annan egenskap också, vi har förmågan att luras, att ljuga, att manipulera andra människor. Den är kanske inte lika trevlig, men den har också varit nyttig på sitt sätt, den rymmer ju mycket intelligens, kreativitet, humor och allmän fiffighet.

Denna dualism är samtidigt människans välsignelse och förbannelse. Visst är vi starka när vi enas kring en klok och sann tanke, men ju mer samhället skiktades genom åren, desto oftare blev tankarna kloka och sanna bara för den ledande gruppen. Men människans behov av enighet och samförstånd var så starkt att man gav upp sanningen och i stället enades kring den gemensamma lögnen.

I ett historiskt perspektiv är det inte svårt att förstå. Det förflutna är fullt av omänskliga lögner: slaveri, feodalism, betungande skatter, ständiga krig, barnarbete, kvinnoförtryck främlingshat och livsfientlig religion. Men hur är det i dag? Har vi äntligen befriats från alla lögner? Är allt det vi tror på sant och riktigt? Som du förstår är det en retorisk fråga. Historien tog inte slut i förrgår. Det skiktade samhälle vi haft i tiotusen år finns fortfarande kvar.

Låt oss därför titta på de gemensamma tankarna. En av de största är: Vi lever i en demokrati. Är detta sant? Demokrati betyder att vi kan byta ut dem som bestämmer över oss. Tre viktiga beslutsfattare i allas våra liv är arbetsgivaren, banken och hyresvärden. Dem kan vi inte byta ut. Vad vi tänker och känner påverkas i mycket hög grad av medierna, både nyhetsmedier och filmer och teveserier. Vad som framförs där kan vi inte påverka.

De politiska partierna styrs av sina medlemmar. I slutet av 70-talet hade de tillsammans ca 1,5 miljoner medlemmar. I dag har de knappt 250 000. Det betyder att 2,5 % av Sveriges befolkning bestämmer vilka vi har rätt att rösta på. Och då har de vanliga medlemmarna rätt lite att säga till om. Gissningsvis finns det ledande grupper inom de 8 partierna på tillsammans ca 5 000 personer, dvs en halv promille av befolkningen. Det är de som styr den politiska agendan.

Det är lätt att se att ett sådant system är sårbart. Den här lilla gruppen människor utsätts för en massiv påverkan av olika intressegrupper, genom medierna, och genom spinndoktorer och influencers, vars hela uppdrag består i att få politiker att ändra uppfattning i frågor som är viktiga för uppdragsgivarna. Det här har lett till en allt större enighet mellan partierna i vissa grundläggande frågor. En enighet de inte alltid delar med de människor som röstade på dem.

Privatiseringen och underleverantörssystemet i allt fler av våra samhällsfunktioner är en sådan fråga där politikerna har låg förändringsbenägenhet. Detta trots att alla vet att skola, vård, kommunikationer, apotek, snöröjning och mycket mer blivit dyrare och sämre. Den plötsliga Natoansökan är ett annat exempel. Riksdagen var för och folket emot, men den dåvarande minoritetsledaren, Magdalena Andersson fattade ändå beslutet att ansöka.

Sedan dess har opinionen svängt, framför allt genom det enorma och ensidiga mediedrevet om kriget i Ukraina. Politikerna, medierna, militärerna, rustningsindustrin, ja kort sagt det ledande skiktet i samhället och världen, har bestämt en uppsättning påståenden som vi, det fogliga folket, ska enas kring: Ukraina är demokratiskt, Ryssland är ensam ansvarigt, USA är fredligt, Nato är en försvarsorganisation, fred skapas genom att skicka mera vapen, neutralitet är omöjligt.

Även denna lögn har de lyckats med. Vårt behov av samförstånd är så stort att den gemensamma lögnen nästan alltid lyckas som metod. Det finns så många frågor: Varför löser de inte miljöproblemen? Varför är elen så dyr? Varför går datorer och mobiler sönder inom 18 månader? Varför behåller man rut- och rotbidrag, men skär i socialbidragen? Inga politiker rör dessa frågor. De lindas bara in i nya ulliga moln av osanning.

Vad göra? Utopiskt, samla ihop 10 000 pers och infiltrera s, v, c, och mp (och kanske l) och föra partierna bort från den marknadsliberala högerpolitiken och ingjuta ekonomiskt, socialt och miljömässigt ansvar. För egen del: prata med folk och skriva en och annan artikel som högst får 50 läsare. Men jag önskar verkligen av hela mitt hjärta att flera människor öppnar sina ögon och börjar genomskåda den gemensamma lögnen.

Den eskalerande dumheten

Text och bild: Staffan Castegren

Nu börjar det bli svårt att hänga med i dumheterna. Alla politiker måste profilera sig i sin resoluta tuffhet, somliga mer än andra, Ebba vill skjuta skarpt på demonstranter och fru König Jerlmyr, finansborgarråd i Stockholm, döper om en park utanför ryska ambassaden till Ukrainaparken, Magdalena och Ulf låter sig fotograferas i militära sammanhang och alla vill skicka vapen till stridförande nation.

Ingen verkar tänka längre än till nästa val, men jag kan berätta en hemlighet för dem alla: allt det här kommer att blåsa över. Kriget kommer att ta slut, ryssarna dra sig tillbaka och Nato flytta fram sina positioner ytterligare. Oljan kommer att börja flöda igen och oligarkerna får tillbaka sina fina flygplan och lyxiga båtar, och miljöarbetet förlorar kanske ett år i politisk energi och handlingskraft, ett år som vi faktiskt inte har.

Och här i Sverige kommer vi vakna upp och inse det vi redan visste: att Ukraina inte är fritt och demokratiskt, utan ett land där oligarkerna styr, politiska motståndare fängslas, tidningar stängs ner och militära rövarband drar omkring utan kontroll. Vi kommer sannolikt ha 30 000 ukrainska flyktingar, där många har kontakter med högerpopulistiska krafter där hemma, krafter som vi i väst nu har beväpnat till tänderna.

Nästa terrordåd i Sverige kan mycket väl genomföras med ett av de pansarskott vi skänkte så frikostigt när plötsligt all tankeverksamhet förbjöds i Sveriges riksdag. När alla vapen inte längre behövs för att döda ryssar, kan de ju säljas. Det är vapen för miljarder som samlats på hög av folk i Ukraina som har lite längre framförhållning än politikerna i väst, och kundkontakterna är redan uppbyggda. Ukraina har länge varit ett av de europeiska högerpopulisternas favoritländer.

Vi brukar ju kalla tiden efter 1945 för efterkrigstiden, ett missvisande namn eftersom krig i princip har pågått oavbrutet sedan dess. Det har varit diverse lokala konflikter, men framför allt är det stormakter som plågat små nationer. Det här har politikerna tyckt vara ett normalt förhållande, inget att orda nämnvärt om. Jag kan inte påminna mig att någon tyckte att man skulle byta namn på gatorna, typ Afghanistangränd, Falklandsparken eller Libyentorget.

Men nu säger medier och politiker att Ukraina ligger i närområdet, vilket det inte gör, att det är demokratiskt, vilket det inte är, och att vårt säkerhetsläge radikalt har förändrats, vilket det inte har. Vi måste gå med i Nato, snabbt som attan, innan folk börjar tänka igen. Ett tvåhundraårigt strategiskt tänkande, som varit tydligt och förutsägbart för omvärlden ska nu rivas ner på två månader och vi ska sitta och mysa och känna oss trygga under USA:s kärnvapenparaply.

Men även denna hets kommer att blåsa över, och då kanske vi frågar oss om den här brådskan verkligen var så klok. Vi kommer spela hockey med ryssarna och vilja sälja telefonväxlar och Ikeamöbler. De är lyckligtvis inte lika lättkränkta som vissa element i våra svenska förorter, men en sak är säker, de kommer inte glömma fru König Jerlmyr och hennes populistiska Urkrainapark. Men vi kan hoppas att någon klok person på stadsbyggnadskontoret dribblar bort hennes dumma namnförslag.