Den eskalerande dumheten

Text och bild: Staffan Castegren

Nu börjar det bli svårt att hänga med i dumheterna. Alla politiker måste profilera sig i sin resoluta tuffhet, somliga mer än andra, Ebba vill skjuta skarpt på demonstranter och fru König Jerlmyr, finansborgarråd i Stockholm, döper om en park utanför ryska ambassaden till Ukrainaparken, Magdalena och Ulf låter sig fotograferas i militära sammanhang och alla vill skicka vapen till stridförande nation.

Ingen verkar tänka längre än till nästa val, men jag kan berätta en hemlighet för dem alla: allt det här kommer att blåsa över. Kriget kommer att ta slut, ryssarna dra sig tillbaka och Nato flytta fram sina positioner ytterligare. Oljan kommer att börja flöda igen och oligarkerna får tillbaka sina fina flygplan och lyxiga båtar, och miljöarbetet förlorar kanske ett år i politisk energi och handlingskraft, ett år som vi faktiskt inte har.

Och här i Sverige kommer vi vakna upp och inse det vi redan visste: att Ukraina inte är fritt och demokratiskt, utan ett land där oligarkerna styr, politiska motståndare fängslas, tidningar stängs ner och militära rövarband drar omkring utan kontroll. Vi kommer sannolikt ha 30 000 ukrainska flyktingar, där många har kontakter med högerpopulistiska krafter där hemma, krafter som vi i väst nu har beväpnat till tänderna.

Nästa terrordåd i Sverige kan mycket väl genomföras med ett av de pansarskott vi skänkte så frikostigt när plötsligt all tankeverksamhet förbjöds i Sveriges riksdag. När alla vapen inte längre behövs för att döda ryssar, kan de ju säljas. Det är vapen för miljarder som samlats på hög av folk i Ukraina som har lite längre framförhållning än politikerna i väst, och kundkontakterna är redan uppbyggda. Ukraina har länge varit ett av de europeiska högerpopulisternas favoritländer.

Vi brukar ju kalla tiden efter 1945 för efterkrigstiden, ett missvisande namn eftersom krig i princip har pågått oavbrutet sedan dess. Det har varit diverse lokala konflikter, men framför allt är det stormakter som plågat små nationer. Det här har politikerna tyckt vara ett normalt förhållande, inget att orda nämnvärt om. Jag kan inte påminna mig att någon tyckte att man skulle byta namn på gatorna, typ Afghanistangränd, Falklandsparken eller Libyentorget.

Men nu säger medier och politiker att Ukraina ligger i närområdet, vilket det inte gör, att det är demokratiskt, vilket det inte är, och att vårt säkerhetsläge radikalt har förändrats, vilket det inte har. Vi måste gå med i Nato, snabbt som attan, innan folk börjar tänka igen. Ett tvåhundraårigt strategiskt tänkande, som varit tydligt och förutsägbart för omvärlden ska nu rivas ner på två månader och vi ska sitta och mysa och känna oss trygga under USA:s kärnvapenparaply.

Men även denna hets kommer att blåsa över, och då kanske vi frågar oss om den här brådskan verkligen var så klok. Vi kommer spela hockey med ryssarna och vilja sälja telefonväxlar och Ikeamöbler. De är lyckligtvis inte lika lättkränkta som vissa element i våra svenska förorter, men en sak är säker, de kommer inte glömma fru König Jerlmyr och hennes populistiska Urkrainapark. Men vi kan hoppas att någon klok person på stadsbyggnadskontoret dribblar bort hennes dumma namnförslag.