Gammalt orört med vacker patina …
Fritext är en sajt som funnits i över 25 år. Det är gammalt på internet. Ja, så gammalt att till sist fungerade inte tekniken så jag kunde inte längre uppdatera sidorna. Därför startade jag en helt ny plattform 2014, med samma grund: kultur, humanism och ren schysst socialism.
Till den första sajten har jag ingen statistik, men för den nya sajten har jag intill 2023 haft bortåt en miljon etthundrafemtio tusen besökare. På 25 år har det blivit väldigt mycket material. Därför har jag skapat en ny länk i raden ovan som heter Fritext förlag.
Där har jag samlat mycket av det jag skrivit, både politiskt och litterärt i lättlästa pdf-filer. Men du kan naturligtvis botanisera fritt bland länkarna ovan. Och bakom rubriken Gamla Fritext hittar du webbplatsen jag startade förra århundradet: orörd, med vacker patina. Mycket nöje!
*******************
8 oktober 2018
Så här ser en del av min pensionärstillvaro ut: Jag flanerar i stan och tittar på saker, och jag vet att jag är en del av ett hemligt sällskap av okänd storlek, för jag ser spår av andra hela tiden. Som detta i hörnet Västgötagatan och Åsögatan.
De som äger huset har lagt ut en bild av två unga urbana framgångsrika människor, och plötsligt kommer någon från det hemliga sällskapet och ritar dit ett öga och ett obscent leende och plötsligt är bilden helt förändrad.
Sedan kommer jag och tar min bild, där jag själv syns längst till vänster och där 66:an just passerar på väg till Reimersholme och allt snurrar runt ännu ett varv. Det finns en dold anarkism i världen och tur är väl det.
*******************
7 september 2018
Vilken sommar vi har haft. Man sitter ute på verandan och pratar, mätt och belåten, med en skvätt vin kvar i glaset. Den varma kvällen sänker sig mjukt omkring oss och man fylls av närhet, vänskap och solidaritet. Jag är glad att bo i det här landet.
Och nu när hösten känns i kroppen och valet står för dörren, tänker jag: Vad är det som är mest typiskt för Sverige och svenskarna? Är det inte just omtanken och solidariteten? Men hur kan man då vilja rösta på nazisterna? Det är svårt att förstå.
*******************
30 augusti 2018
Jag har varit otroligt slö när det gäller uppdateringar på Fritext. Men ändå kommer ni och tittar. För några månader sedan passerade antalet besökare en halv miljon. Det är rätt imponerande faktiskt. Jag ska rycka upp mig – för er skull.
Det är ju val om några veckor, och frågan är ska man välja rött eller blått. Ni som följer mig behöver inte tveka på vad jag väljer i politiken. I naturen däremot vill jag ha båda färgerna. Och gärna lite gula kantareller.
*******************
19 december 2016
Har sett senaste Stjärnornas krig. Lite jihad-varning, faktiskt: det är så jävla ärorikt att kriga, och så ärorikt att dö. Man får inte 72 oskulder, men man lever i ”the force” även när man stönat fram sin sista hjältemodiga oneliner.
De matar oss med fortsatt tolerans inför ständiga krig. Vi är bara kanonmat, men vi ska tro att vi är så unika, och att Gud eller the force ser till just oss. Men bilderna på dem som dött i verkliga strider visar bara ruttnande kroppar. Säg nej till krig och krigspropaganda!
*******************
26 november 2016
Första gången, för tio år sedan, när jag hörde en ung person använda ordet olla, blev jag förvånad, dels för att han kände till ordet, dels att han använde det som ett verb. I min vokabulär var det ett substantiv som betyder torklåda för frukt (ett typiskt korsordsord).
Senare fick jag klart för mig den nya betydelsen och när jag såg denna lapp tänkte jag: men kära hjärtanes, var inte det kallt? Men det var ju bra att du hade med dig den här klisterlappen så att du kunde informera om ditt tilltag.
Att ord får nya betydelser är ju inte ovanligt. Ordet frilla till exempel, betyder älskarinna eller bihustru. Sven Tveskägg var frilloson till Harald Blåtand. Men vad är då en hockeyfrilla? Min första tolkning var någon sorts ishockeygroupie.
I SAOB står olla även som ett verb med betydelsen tala högljutt. Där fanns detta drastiska exempel: ”I kyrckian gåå the när dem synes. Olla och gaasa som ostyriga getter”. Gaasa betyder föra oljud. Olla och gaasa skulle kunna vara ganska användbara ord i vår tid.
I teve om helgerna ollas och gaasas det oavbrutet i alla kanaler och går man ut för att dricka ett glas vin och tala med en vän är det svårt att göra sig hörd. Men orden är kanske särskilt lämpliga för att beskriva folk i ett visst parti som verkar ha ett obegränsat överskott av ostyriga getter.
*******************
15 november 2016
Har haft några jobbiga dagar och man får väl säga att vädret passar perfekt; dimmigt, tungt, töigt. Jag går längs Årstaviken och smältvattnet droppar från presenningarna som täcker alla upplagda båtar. Ett lastfartyg passerar ute på fjärden, men svallen har inte nått land än.
Vattnet är stilla, och grått som gammalt tenn. De röda bojarna och deras spegelbilder bjuder på ett mycket lågmält fyrverkeri. Jag tar några bilder och en slumpartad joggare kastar en likgiltig blick på mig och mitt motiv, men verkar inte inspireras nämnvärt.
*******************
11 november 2016
Jag har upplevt 68 vintrar och många av dem har tyvärr försvunnit i en lätt irritation: Fan, nu är det dags igen. Halt och kallt, is på bilrutorna, försenade och inställda kommunikationer, ett jävla besvär i mitt viktiga värv i samhälls- och yrkeslivet.
Men nu blir det mer och mer som det var när jag var liten. Jag har återgått till att vara nyfiken betraktare, mitt värv är flanörens, och jag tycker det är roligt att se vårt väloljade samhälle falla isär. Ansvarsfulla höginkomsttagare hoppar över snödrivor och drattar understundom på sina ansvarsfulla arslen.
*******************
3 oktober 2016
Jag gillar egentligen inte klotter. De som säger att allt som kladdas på väggarna är graffiti, det vill säga konst, har fel, tycker jag. Men ibland blir det snyggt, som här: En hammare och en skära, två höstlöv och en liten pinne på regnvåt asfalt.
Men själva symbolen är vansklig. Hammaren och skäran är ryssen, kommunismen, Stalin, allt som vi fått lära oss är fel. Men vilka är våra lärare? Karl XII, Churchill, Tingsten, det militärindustriella komplexet och västmedia. Deras trovärdighet har jag länge betvivlat.
*******************
23 augusti 2016
En typisk miljö för en stockholmare i dag; en buss på väg någonstans i natten. Trafikljus och baklyktor som reflekteras i taket. Om tjugo år kommer någon gammal stöt minnas, stoppknappen och de gula handtagen på stolarna.
Jag är ju själv en gammal stöt och minns hur det var i dubbeldäckarna som trafikerade vissa sträckor på 60- och 70-talet och spårvagnarna på 50-talet där jag gärna satt på enkelsätet längst fram där man kunde titta in på föraren och lära sig hans handgrepp.
*******************
28 juli 2016
De knaprar i sig ständigt nya delar av vår vackra stad. Räntegapet är alltid hungrigt och har vassa titanlegerade tänder. Det gemensamma utvecklingsekonomiska komplexet inom kommun och byggbolag tål inte att se mark som inte genererar inkomster.
Blasieholmen, Masthamnen och små munsbitar här och där ur våra parker och grönområden nafsar de i sig. Och alltid ska det byggas större och dyrare än nödvändigt. Utsikten från Katarinahisssen är på väg att förändras för alltid.
*******************
19 maj 2016
När jag såg den här bilen på gatan läste jag inte det finstilta och jag undrade över uttrycket Fog Team. Vad kan det betyda: Dimlaget? Vad pysslar de med? Hör de till säkerhetspolisen eller Dagens Nyheter? Far de omkring och sprider dimridåer överallt där folk plötsligt kommer till insikt?
Sedan såg jag att det gällde fogar. Det är alltid knepigt att blanda språk. Men ordet Foglaget förstår man inte självklart och foggruppen ser väldigt konstigt ut. Kanske borde de skrivit team med svensk böjning i bestämd form, Fogteamet. Språk är intressant.
Titta på min bildblogg med andra intressanta reklamtexter.
*******************
2 maj 2016
Jag går gärna ut och demonstrerar första maj. Det var en gång arbetarklassens högtidsdag, och visst ser man fortfarande stolta knegare i tåget, men nu är det snarare en allmän vänsterpolitisk profildag. Dagsfrågorna överröstar klasskampen.
Jag har min kamera med mig och jag gör som jag brukar och ber om lov att få plåta. Men i en folksamling kommer även andra ansikten med. Kvinnan till vänster, saxofonisterna och hon i grönt närmast väggen bidrar till att bilden blev mer än vad jag tänkte.
*******************
24 april 2016
Det här är Stockholm för mig. Man har träffats en kväll, några polare hemma hos någon, ätit en bit, druckit en del och snackat en massa. Också blir det dags att dra sig hemåt. Det tar alltid lite tid. Var är skorna? Fan, jag ska bara pissa. Inkubationstiden på ett gäng äldre herrar är rätt lång.
Sen kommer man ut på nån regnig gata i Vasastan. Man pratar och skrattar och porten slår igen. En ska ta bussen, en går till T-banan, men en vill lyssna på jazz och dricka mer vin så vi slår följe. Men kvällen tar slut även för oss, lite senare bara. Tar två glas vatten och en Ipren och somnar.
*******************
27 mars 2016
Vårtecken kan se ut på många sätt. Vatten som övergår från frusen till flytande form. Mikroorganismer som lite trögstartat börjar föröka sig genom delning. Maskar som hållit sig på frostfritt djup i jorden, men som börjar röra sig uppåt.
Jag vet med mig att jag tenderar att framhålla bofinkar, blåsippor och strålande sol som hettar på kinderna. Men dolt för ögat finns lavarnas livscykel och ännu en påbörjad årsring i martallens knotiga stam.
*******************
17 mars 2016
En selfie på väg från Strängnäs hem till Stockholm i en tvåvåningsvagn med välvda fönster. Vi åkte genom ett vårvintergrått Sörmland, med dimmor, svarta åkrar och våtblanka hästar. Men i tunnlarna, där det blev svart, förvandlades rutan till en konkav spegel.
I mitt huvud dröjde ett samtal kvar, några värdefulla timmar i ett hus på Regementsgatan. Vi talade om andliga ting, om det inre ljuset och om möjligheten att hitta tillbaka till en religion som inte skrämmer och förtrycker, utan tröstar och förklarar. Om detta handlar bilden ovan.
*******************
9 mars 2016
Det här var väl en konstnärlig bild, eller hur? Eller? Det kan diskuteras. Min kamera läste fel i mörkret och la månen och fönstren i husen mitt emot i total oskärpa. Med min gamla analoga Pentax laborerade jag medvetet med sådana bilder ibland, men detta var ett rent missöde.
Men sedan använde jag mig av det bildseende som jag utvecklat under femtio år av fotograferande, beskar lite, ökade kontrasten, förtätade. Jag oroar mig inte så mycket över det konstnärliga. Uttrycket, en bra bild, räcker alldeles utmärkt för mig.
Fritext har funnits i ett och ett halvt år ungefär och nu har besökare nummer 200 000 surfat in. Det är jag stolt och glad över. Jag tror det är mångfalden, humanismen och vänsterlinjen som lockar hit folk, och kanske bilderna. Nästa mål är en kvarts miljon.
*******************
23 februari 2016
Det är inte orimligt med snödroppar i slutet av februari. Det känns inte som om jag behöver banka på största klimathotstrumman. Det rör sig där nere i jorden, särskilt när solljuset kan reflekteras mot en vägg eller, som här, ett falurött staket.
Det händer något med oss när talgoxen sjunger sin frenetiskt tvåtoniga kåthets visa, när det plötsligt doftar jord under gråsparvarnas buskage och när en fluga oförhappandes dyker upp flera veckor för tidigt dömd till döden av sin okuvliga trånad.
*******************
19 februari 2016
Dörrar har alltid haft en speciell symbolik i litteraturen. I Dantes Den gudomliga komedin möter berättaren en inskription som markerar ingången till underjorden: I som här inträden, låten hoppet fara. Döden är slutgiltig och inte förhandlingsbar.
I Strindbergs Ett drömspel förekommer en port med en fyrväppling som får stå för intigheten, medan dörren i Hesses Stäppvargen markerar ingången till en magisk teater, endast för förryckta. Den här dörren bär sin egen hemlighet och vi kan fylla den med våra fantasier.
*******************
4 februari 2016
En väg, en vattenpost och en vaksam koltrast, folktomt, men spår av människor överallt. Fruset grus lyser som silver och man vill både bort ur det fjättrande fotografiet, och ännu längre in i bildens eget universum. Vad händer där borta där vägen vänder?
Bilden är tagen en vardag i februari på Södermalm i Stockholm. På bekvämt gångavstånd ligger den närmsta gallerian. Där dånar trafiken, där frasar kreditkorten. Skakningarna i marken, är det revolutionen eller är det tunnelbanan till Hagsätra?
*******************
25 januari 2016
– En älg, ropade en av flickorna när hon såg Robert Rauschenbergs konstverk Monogram häromdagen på Moderna museet. De stod länge och tittade, flickorna lite mer frimodiga, pojken ville gärna hålla pappa i handen.
Rauschenberg kallade den här typen av verk för combines. Här möts lantlighet och storstad, natur och konst, det egna jaget och omvärlden. Jag känner igen pojkens rädsla. Kan även jag ställas ut, uppstoppad med färgfläckar i ansiktet, viljelös och förnedrad, ett verktyg för en annans uttryck?
*******************
18 januari 2016
Många gator här i Stockholm är uppkallade efter krigiska män, Banér, Armfeldt, Torstensson och Rutger Fuchs. Denna obetydliga plats på Södermalm bär namn efter Torine Torines som hade en symaskinsverkstad på Brännkyrkagatan.
Hon startade den redan 1891 när hon bara var 15 år gammal. 45 år senare hade hon reparerat bortåt 35 000 symaskiner. Jag måste säga att hon förtjänar att ihågkommas bland Stockholms gatunamn mer än många andra.
*******************
14 januari 2016
Vintern är verkligen försåtlig. Först snöade det så fint och när det klarnade upp låg det ett vitt vackert täcke över stan. Det knarrade under klackarna och jag kände att vintern är en omistlig del av vår tillvaro. Men det höll inte i sig länge.
Salt och sand och bilars avgaser smutsade ned det rena täcket. Sedan töade det och allt blev en grynig gråbrun sörja. I dag visar termometern på 14 minusgrader och jag kryper ihop under täcket och längtar efter värme, gröna blad och en bofinks okuvliga sång.
*******************
13 september 2015
Urberg! Men är det gnejs eller granit? Svårt att vara bergsäker. Jag vet inte om jag inbillar mig, men jag tycker att det är skillnad att vistas i landskap där graniten är förhärskande, jämfört med Gotland och Öland som vilar på sprödare, osäkrare bergarter.
Det finns ca 2 000 olika lavar i Sverige. De växer långsamt och kan bli över tusen år gamla. Detta är någon sorts skorplav. Egentligen är det en svamp och en alg som lever symbiotiskt. Svampen löser ut mineraler ur berget och algen kan hantera fotosyntes.
*******************
26 augusti 2015
I Stockholm är det mer och mer som blir privat område. Det kan vara små gårdar, genvägar, badbryggor och cykelparkeringar. Fast jag minns skyltarna som fanns i många portar förr: Bettleri undanbedes vänligt men bestämt.
När jag var liten fanns det inte så många förbudsskyltar och låsta portar. I gengäld fanns det ilskna portvakter som kom utspringande om man gjorde nåt på deras gård: Dra åt helvete med er ungjävlar innan jag skickar radiopolisen på er, ropade de, kanske inte så vänligt, men väldigt bestämt.
*******************
23 augusti 2015
I dag var vi på marknaden vid Hornstulls strand. Det är ju rätt trångt där nere vid vattnet, ändå hade de klämt in fem snabbmatsbilar med vidhängande stekos och kundköer. Och barnfamiljerna som träffades ställde som vanligt sina dubbelvagnar i bredd när de stod och kvittrade och kindpussades.
Och cyklisterna, det vet man, de måste alltid ha med sig sina järnhästar genom trängseln av folk och ryggsäckar. Och joggarna ska naturligtvis ha rätt att jogga utan att behöva slå av det minsta på tempot. I detta skrattretande tumult stod den här mannen lugnt i ett stånd och sålde krimskrams.
*******************
17 augusti 2015
När jag hittar en stig i skogen undrar jag ofta hur gammal den är. Om det är en självklar sträckning mellan två visten som varit länge i bruk kan den vara hundratals år gammal, kanske tusentals. Vems fötter var det som först trampade upp den?
Jag vet inte om det forskats på detta. Vad finns det för dateringsmetoder? dendrokronologi, eller några sönderfallande isotoper? Inget är ju byggt, inget tillfört, det är bara befintlig mark som trampats av folk som gick den väg som tedde sig naturlig där och då.
*******************
3 augusti 2015
De senaste dagarna har jag försökt lära mig att hantera alla poänger med Youtube, men jag blir aldrig någon naturlig hacker, så där som mina killar som växt upp med datorer och Internet och krångliga flikar som heter inställningar.
Men det får bli som det kan. Jag har fått ut fyra låtar i alla fall och det låter rätt kul. Det är Staten och kapitalet, Slavvals, Vem kan man lita på? och Peps underbara Falsk matematik. Här kommer en länk: Gå in på min Youbekanal och prenumerera så missar du inget.
*******************
30 juli 2015
Allvarligt talat: Är den unga kvicksanden farligare än den gamla? Och är det verkligen någon som oroar sig över det. Nej, skämt åsido, detta är naturligtvis ett helt onödigt språkfel, ett brott mot subjektsregeln som det kallades när jag gick i skolan.
Vad kostar en stor reklamkampanj i Stockholms tunnelbana? Många hundra tusen gissar jag. Ändå finns det inte en tusenlapp till att skicka texterna på språkgranskning. Copywritern kan uppenbarligen inte sitt jobb. Kanske kan jag hjälpa till. Klicka här!
*******************
27 juli 2015
Jag tjackade en ny kamera för några veckor sedan och den är väldigt mycket bättre än min gamla, bland annat på filminspelningar. Så nu har jag gjort något roligt: Jag har sjungit in några låtar som jag ska lägga ut på Youtube.
Först ut är Blå tågets proggklassiker Staten och kapitalet. Det kommer att komma fler fast jag tar dem lite pö om pö. Låten finns ju även här på Fritext, men det blir alltid en annan stämning när det är rörliga bilder. Här är länken.
*******************
13 juli 2015
Jag älskar Stockholm. Här är jag född och uppväxt. Jag går på långa promenader och njuter av miljöerna, färgerna och dofterna. Men jag är kluven också: Stan är full av rika knösar som byter kök en gång om året med rut- och rot- och alla slags jävla bidrag.
Var är människorna jag minns från min barndom på Söder? Var är de som säger ”eta reker” i stället för äta räkor? Men det är inte många städer som är vackrare än gamla Eken. Jag har skrivit en deckare som utspelar sig i Stockholm 1972.
Läs mer om min deckare Den sextonde familjen.
*******************
8 juli 2015
I natt kommer en speciell person surfa in här på Fritext. Han eller hon är nummer 100 000 sen jag började i augusti 2014. Alla dessa besökare har tillsammans genererat ca 800 000 sidträffar. De som hittar hit klickar sig alltså vidare i snitt till ytterligare åtta av mina sidor.
Jag är rätt stolt över de siffrorna. Fritext är en vänsterinriktad kulturwebb som ställer krav på folk. Här finns inga gulliga katter, inga ”funny home videos” eller andra klickmagneter. Det är mina texter, mina bilder och min musik.
Jag har valt att illustrera detta med en vacker äng. Jag tror att en mark som betas av frigående individer utvecklar en stor variation med en mångfald olika arter. För att fira har jag satt ihop en ny bildblogg för ditt nöjes skull. Här kommer länken Bra bilder.
*******************
6 juli 2015
Vi har varit ute med båten några dar. Det är en snipa som gör sju knop med hemlängtan, nedförsbacke och medvind. Den känns lite otidsenlig bland alla jättebåtar som far omkring med tonade rutor i snorkig förnämhet och river upp en massa sjö.
Men lite utanför farlederna hittade vi en vik med lä och kvällssol där vi kunde grilla en laxbit och dricka ett glas vin. Gitarren trivs bra med båtens mahogny och det känns rätt att sjunga Taube och Olle Adolphson i sommarnatten som aldrig blir riktigt mörk.
Här kan ni få höra en skärgårdsvals som jag skrivit.
*******************
30 juni 2015
Civil olydnad på Tjustgatan. Vi pensionärer ska ju sitta på en bänk i parken och mata duvorna. Det gör inte jag. Om jag bestämt att de jävlarna ska vara modeller på min bild, så blir det så, hur mycket ångesthormon jag än skrämmer upp i deras små skvättartade blodomlopp.
Vi är själva som en duvflock. Medierna sprider kittlande skrämskott, och alla flaxar vi till. Men det handlar aldrig om systemet, bara om systemets uttryck, en mördad kvinna, ett svältande barn, en traumatiserad vit soldat. Våra vingar klipper i oskärpa på Facebook och säger något om demokrati, men det är oklart vad.
*******************
27 juni 2015
Jag ber ofta att få fotografera folk. Säger de nej, låter jag naturligtvis bli. Hos somliga verkar det vara en betingad reflex att le när någon höjer en kamera, men denna unga man tittade in i kameran, liksom med en insikt om att han samtidigt tittar ut i världen.
Vi var på Taxinge slott i dag och frossade i kaffe och diverse extravaganta bakverk. Solen behagade skina och vi kunde sitta i parken och titta ut över Mälarens vatten. Den här mannen stod i kassan. Först tog jag några tråkiga bilder på sötsakerna, och sedan det här porträttet.
*******************
23 juni 2015
Nu vänder vi på året
och nätterna blir längre
Där går hönan, där går fåret
deras dagsljustid blir trängre
Även kossorna och geten
måste mörkret kontemplera
för elektriciteten
kan blott människan hantera
Ännu en text om årstidsväxlingar
*******************
18 juni 2015
I morgon är det midsommarafton. Då brukar vi sjunga snapsvisor, och i många år skrev jag en ny varje år. I dag har jag gjort det igen och jag hoppas den kommer till glädje. Melodin är “Jag fångade en räv”, ni vet från Snövit.
På sociala medier ibland folk jag knappast känner
jag irrar runt och söker där mina digitala vänner
Men hej hå, nu stänger jag min dator med en smäll
En snaps i goda vänners lag är aldrig virtuell
Skål
Om ni vill ha fler visor kan klicka på de här länkarna:
Snapsvisor del 1
Snapsvisor del 2
Flerstämmiga dryckesvisor
Glad midsommar!
*******************
12 juni 2015
Absolut! Fuck stater. Fuck klassamhälle, krig, konsumism och miljöförstöring. Varför nöja sig med mindre? Vi vet ju alla att mediemyterna inte är sanna, som till exempel den om den ständiga tillväxten, eller den om att egennyttan, snarare än solidariteten är en framstegsmotor.
Anarkister, socialdemokrater, kommunister, humanistiska liberaler, miljöaktivister och engagerade generation x-, y- och z-personer måste börja tala förutsättningslöst med varandra. Reaktionärerna tycker att utopi är ett skällsord. Det tycker inte jag.
Läs min text Välkommen till Utopia.
*******************
3 juni 2015
Jag läste nånstans att nästa istid inte börjar med pukor och trumpeter. Apokalypsens fyra ryttare kommer inte farande i fasansfull galopp. Nej, en vår är det så kallt att snön inte smälter undan, och redan i augusti börjar det snöa igen. Efter tio sådana år är islagret meterhögt.
Denna vår har varit kall, blåsig och regnig och nu borde väl sommaren ha börjat, med det märks inte så mycket av det. I måndags gick jag förbi Helgalunden och såg att den envisa byiga vinden brutit av en stor gren. Bilägaren var väl inte glad direkt.
*******************
1 juni 2015
Jag står där och tittar
och byarna river i håret
och dånar i träden,
men tärnorna klipper
lekfullt, befriade
vindakrobater
*******************
25 maj 2015
I kväll var jag på en demonstration mot Natos militärövning i Sverige. Tyvärr var det dåligt annonserat och illa organiserat, knappt 50 personer var där. Och jag saknade en politisk linje i manifestationen. Regeringen måste ställas till ansvar.
Jag säger som Thommy Berggren: Vad är det för jävla sossar? Ska de upplåta Sverige åt Nato som är USA-imperialismens förlängda arm? Och MP hur tänker de? Tror de att ett världskrig är bra för miljön? Tillbaka till neutraliteten, Sverige!
*******************
22 maj 2015
I Ghanas huvudstad Accra minns jag den röda jorden. Asfalten förde en ojämn kamp, ständigt sprack det svarta skinnet och Afrikas röda kött lyste fram. På de mindre gatorna försökte de inte ens. Regnvattnet fick gräva sina fåror och överallt byggde termiterna höga stackar.
I Stockholm är jorden tämjd långt långt ner. Några myrstackar hittar man inte. Om den stora katastrofen kommer skulle Accra återgå till naturen fortare än Stockholm, men till sist skulle även våra avloppsrör, elledningar och tunnelbanor vittra och bli intressanta spår i framtida kulturlager. Om nu någon finns att studera dem. Bilden tagen på Östgötagatan.
*******************
14 maj 2015
Nu ligger alla båtklubbens båtar i sjön och aktiviteten har flyttats ner till vattnet där många glada bryggseglare bullar upp med kaffe och wienerbröd. Våren har ju varit så kall, vi hann inte med allt som skulle göras, så vi var där i dag och pysslade.
Jag gick en lov över den tomma varvsplanen där bockvirke och presenningar är nödtorftigt undanstoppade, det är städdag i nästa vecka. På marken hittade jag den här stenen där någon spillt olika färger. Bilden skulle ha platsat i min bildblogg Färger.
*******************
10 maj 2015
I dag droppar regnet på plåttaket utanför våra fönster. Men i går hade vi sjösättning och då var det sol och varmt hela dan. Ibland blir det så där lyckat, helt enkelt. Det kan vara bra att lägga det på minnet.
På kvällen stötte jag på ett gäng ute i Blekingetäppan som också hade tur med vädret. De sa att de firade ett träbröllop (fem år). Det var dock inte paret på bilden, men de såg så fina ut där de satt med sin lilla bebis under hjärtat.
*******************
8 maj 2015
Den här bilden har min pappa, Nils Castegren tagit. Året är 1937 och platsen någonstans på Gotland. Pappa och mamma är där på bröllopsresa tillsammans med min morbror och hans fru. Det är dem vi ser på bilden.
Egentligen är allt fel. Kortet är oskarp och människorna långt ifrån kameran, men det är en märklig svartvit Tarkovskij-känsla i bilden. Det ser kallt ut, fast jag vet att det var en varm sommar. Och vad är det för tåg? Det går väl inga tåg på Gotland.
I dag är alla fyra döda, pappa Nisse, mamma Ulla, morbror Ragnar och hans fru Titti, och jag har just fyllt 67 år. De var omkring trettio den där sommaren på Gotland, två år innan andra världskriget bröt ut. Jag minns dem mycket väl, alla fyra.
*******************
4 maj 2015
Denna man skred gravitetiskt omkring på Plattan framför Kulturhuset i dag, släpande på ett kvantum järnskrot i fler kedjor än vad som egentligen såg ut att behövas. Han var sminkad, men inte som en gatuartist och ingenstans såg jag någon hatt eller kaffemugg att lägga pengar i.
Troligen var han en konstnär som skapade en installation mitt på Sergels Torg, och jag tänkte med viss spänning att jag blev en del av verket i samma ögonblick jag knäppte min bild, och kanske ännu mer nu när jag publicerar bilden här på Fritext.
Däremot går jag bet på själva poängen. Vad vill han förmedla? Musik, dans och litteratur kräver hårt arbete. Det gäller även riktigt måleri, men en del konstnärer verkar vilja slippa det arbetet. De tänker sin konst och de vill att vi ska tänka med, men jag känner mig frestad att som Mr Pickwick säga: Ni är en humbug, Sir.
*******************
28 april 2015
Skärgårdsväder är svårbedömt. Siv studerar prognoserna och suckar: I morgon ska det regna, säger hon, men faktum är att det varit sol varenda dag. I lä på altanen kan man pressa rätt bra. Det kommer att synas på oss när vi kommer hem till första maj.
Och i backen står blåsippan och niger. Verkligen, blåsippan i singular. På hela ön finns säkert inte fler än tio stycken. Allt är två veckor senare här ute i det karga skärgårdsklimatet, men vitsipporna har precis kommit, och sädesärlan som ska bo under takpannorna.
*******************
25 april 2015
I dag kommer besökare nummer 75 000 att surfa in på Fritext. Det är en siffra som gör mig glad och stolt. Dessa 75 000 besökare har dessutom genererat nästan en halv miljon sidträffar. Besökarna gillar alltså att klicka runt och låta sig roas.
Jag bestämde redan från början att Fritext skulle vara vänsterinriktad och kulturell, och jag tror att det är det mina besökare gillar. För att fira har jag just lagt ut en ny knippa snapsvisor. Håll till godo och klicka här.
*******************
21 april 2015
Så värmer solen och då längtar jag ut till landet. Även om det är molnigt som på bilden är det alltid något visst att uppleva det därute. Men snart är det dags igen. Snart bär det iväg med bussen från Slussen och Waxholmsbåten från Sollenkroka mot Möja.
Namnen doftar barndom. Lyssna på dem! Kasholmen, Trulsör, Kurstack, Kunnan, Tärnkobb, Återvändorna. Jag kan sitta med sjökortet och bara resa i huvudet och uppleva poesin i alla gamla namn och alla människor som uttalat dem genom århundradena.
*******************
16 april 2015
I dag tog jag tåget för att hälsa på min yngsta dotter. Jag har fyra barn och de är spridda på olika håll; Norrköping, Västertorp, Uppsala och Åkersberga. Det är lite långt att åka, men jag gillar Norrköping, särskilt de gamla industrikvarteren nere vid strömmen.
Men det är väl fan att det kostar så mycket att åka tåg, och att alla avgångar kostar olika. Vad ska det vara bra för? Om de menade allvar med sitt miljösnack skulle de höja flygbiljetterna med hundra procent och sänka tågbiljetterna med åttio. Svårare är det inte.
*******************
14 april 2015
Två ord rör sig i mitt huvud. Det ena ordet är modstulen. Det är någon som har stulit mitt mod och jag misstänker förkylningen jag hade med mig hem från landet. Det som var ett livfullt, nysande, rinnande, dunkande sjukdomstillstånd har nu övergått i en gulgrå tristess.
Det andra ordet är håglös. Någon har kirurgiskt avlägsnat min håg och ingenting är längre roligt. Ni som hoppas på arga, fyndiga och skojiga blogginlägg får ge er till tåls ännu en tid. Bilden ovan passar utmärkt till att illustrera min modstulna håglöshet.
Det här är en sång som jag inte tror att du hört: Möte med musik
*******************
10 april 2015
En ung kvinna sitter i solen och filar sina naglar två våningar upp. Endast foten leker lite tankspritt med fallhöjd, dragningskraft och den hårda trottoaren. Jag tänker att hon ska ramla och jag ska ta emot henne hjältemodigt.
Newtons gravitationskonstant och massans acceleration låter jag inte spela någon roll. Efteråt sitter vi i rännsten och hon klamrar sig fast vid mig som om hon inte slutat falla. Och jag säger mjukt gång på gång, såja vännen min, såja. Nu är allt bra.
Men inte heller denna gång blir mina dagdrömmar verklighet och det är som det ska. Det är leken som roar mig. Lite senare är jag på Ica och köper filmjölk, kaffefilter, stekfläsk och ett paket plåster för att förbinda såret jag fick av den fallande kvinnans nagelfil.
Road av dagdrömmar? Här är en annan text: Att göra en pudel
*******************
8 april 2015
Denna glada lapp hittade jag på ett stuprör i dag. Jag blir nyfiken på vem det är som satt upp den. Samtidigt har jag förståelse för behovet att lämna personliga avtryck i en medial värld där alla skriker, skrattar, skjuter, säljer, gråter och pippar på högsta volym.
Fritext är väl just det här, en klisterlapp på ett stuprör. Här är det bara jag, Staffan Castegren, som formulerar texterna. I dag har jag skapat en ny rubrik, under Lyssna/Musik; låtar på engelska. Den allra första är gamla Tennessee waltz.
*******************
6 april 2015
Tillbaka i stan efter en vecka på landet. Tillbaka till bilar, människor, buller och tusentals intryck. Men hur är det på landet? ejdrar, vandrande moln, snöblandat regn, vinden som vrider mellan strecken, nötväckan och ett avgnagt ryggben från en gädda i mossan.
Skillnaden är inte mängden intryck, utan att det som sker därute sker oberoende av mig. Nötväckan försöker inte påverka mig. Informationen gäddbenet förmedlar är att havsörnen ännu lever här. Mossan säljer inget. Den är grön och doftande av egna hemliga skäl.
*******************
2 april 2015
Den här skylten plåtade jag för några år sen i hörnet Idungatan Norrtullsgatan och kanske finns den där än. Jag uppfattar att den föreställer en stor sardinburk med sand. I den finns en skarabé, det vill säga en dyngbagge, med fyra ben och stora antenner.
Den verkar vara en aln lång om man jämför med de uppstickande armarna, vilket är rekord för dyngbaggar. Kulan av spillning är stor som en basketboll. Men vad har detta med hudvård att göra? Vad vill de förmedla?
Ligger det en hel människa nedgrävd i sanden? Är det egentligen huvudet baggen rullar bort? Insekter har alltid sex ben och de kan av flera skäl inte bli så här stora. Jag tänker inte låta scaraboeus vårda, varken min hud eller min kropp. Tyvärr kamrater, ni är lite för udda.
*******************
*******************