Natthamn

Text och musik: Staffan Castegren

natthamnDär sökte jag natthamn och just när jag nått den så stillnade brisen i försommarkväll …

Hör sången på Youtube

En kamrat skrev på Facebook: Det skrivs för få sjömansvalser. Så då tänkte jag att jag skulle göra ett försök. Till en början visste jag bara två saker. Jag skulle rimma på lind och vind och jag skulle ha en så kallad trio i moll.

Så blev det också, och texten handlar om kärlek. längtan och naturmystik. Kvinnan i texten är ju verkligen inte någon lekboll för en manlig ensamseglare, snarare tvärtom. Hon är ett naturväsen som är släkt med skogsrået och utnyttjar män för sitt eget syfte.

Natthamn – text
Staffan Castegren

Jag minns när jag hittade just den där viken
som skyddar mot varje slags väder och vind
Där vågbruset tystnar och fågelmusiken
tar vid, och det doftar från strandäng och lind

Där sökte jag natthamn och just när jag nått den
så stillnade brisen i försommarkväll
Jag kände att draggen fick fäste i botten
och jag hoppa i land på en blankslipad häll

Min förtamp fick törn runt en rönn i en spricka
Det blev så underligt tyst och jag vände mig om
Där i skogsbrynet såg jag en spejande flicka
med rött band i håret och klänningen som

lyste grönt som ett lövträd. Jag stod där förlägen
En vackrare kvinna jag aldrig har sett
Så kom hon emot mig med tvekan i stegen
och stannade nära så klarögd och lätt

Jag frågade: Stör jag? Jag far om du ber mig
Hon skakade huvudet, sa sedan att
Du är knappast ondsint vad jag tror när jag ser dig
Du får gärna ligga i land här i natt

Hon stannade kvar för att dela min soppa
mitt läskande vin och min plommonkompott
och kaffe och söta små skorpor att doppa
i Marsalavin, ni må tro att det var gott

Det slutade som det måste sluta
i kojen i båtens kajuta
Där njöt vi vår älskog och aldrig jag träffat
en kvinna så brinnande som hon

Vi somnade sent och jag drömde om vatten
om jord och om vinden och årstiders gång
Jag samlade så mycket insikt den natten
och den stannade kvar som en uråldrig sång

Men redan i gryningen långt före vinden
hon vakna och kapade kärlekens band
Hon log och hon kysste mig hastigt på kinden
och lättfotat sprang hon därefter i land

Jag skyndade ut: Nej men vänta min kära
När träffas vi åter, älskade vän?
Men allting var tyst och så stilla och nära
och aldrig såg jag den flickan igen

Jag löste förtöjningen, och då som en hägring
i ögonvrån flög något fritt ner vid sjön
en strandskata stolt i sin skönaste fägring
och en rödhake sjöng i min blommande rönn

Det var ganska länge sen. Så många gånger
jag seglat och sökt hennes hemliga hamn
För jag tror att min längtan och kärlekens sånger
ska ta mig tillbaka till hennes famn