Text och musik: Staffan Castegren
Där sökte jag natthamn och just när jag nått den så stillnade brisen i försommarkväll …
Här kan du ladda hem text och ackord
En kamrat skrev på Facebook: Det skrivs för få sjömansvalser. Så då tänkte jag att jag skulle göra ett försök. Till en början visste jag bara två saker. Jag skulle rimma på lind och vind och jag skulle ha en så kallad trio i moll.
Så blev det också, och texten handlar om kärlek. längtan och naturmystik. Kvinnan i texten är ju verkligen inte någon lekboll för en manlig ensamseglare, snarare tvärtom. Hon är ett naturväsen som är släkt med skogsrået och utnyttjar män för sitt eget syfte.
Texten i min inspelning på Youtube stämmer inte med den som finns här nedan och i länken ovan. Det är den skrivna texten som är den korrekta, inte den sjungna.
Natthamn – text
Staffan Castegren
Jag minns när jag hittade just den där viken
som skyddar vid varje slags väder och vind
Där vågbruset falnar i fågelmusiken
klingande rankor kring strandäng och lind
Där sökte jag natthamn och just när jag nått den
så stillnade brisen i försommarkväll
Jag kände att draggen fick fäste i botten
och jag hoppa i land på en blankslipad häll
Min förtamp fick törn runt en rönn i en spricka
Det blev så underligt tyst och jag vände mig om
Där i skogsbrynet stod det en spejande flicka
med rött band i håret och klänningen som
lyste grönt som ett lövträd. Jag stod där förlägen
En vackrare kvinna jag aldrig har sett
Så kom hon emot mig med tvekan i stegen
och stannade nära så klarögd och lätt
Jag frågade: Stör jag? Jag far om du ber mig
Hon skakade huvudet, sa sedan att
Du är knappast ondsint vad jag tror när jag ser dig
Du får gärna ligga i land här i natt
Hon stannade kvar för att dela min soppa
mitt läskande vin och min plommonkompott
och kaffe och söta små skorpor att doppa
i Marsalavin, ni må tro att det var gott
Det slutade som det måste sluta
i kojen i båtens kajuta
Där njöt vi vår älskog och aldrig jag träffat
en kvinna så brinnande som hon
Vi somnade sent och jag drömde om vatten
om jord och om vind och om årstiders gång
Jag samlade så mycket insikt den natten
och den stannade kvar som en uråldrig sång
Men redan i gryningen långt före vinden
hon vakna och kapade kärlekens band
Hon log och hon kysste mig hastigt på kinden
och lättfotat sprang hon därefter i land
Jag skyndade ut: Nej men vänta min kära
När träffas vi åter, älskade vän?
Men allting var tyst och så stilla och nära
och aldrig såg jag den flickan igen
Jag gjorde loss min förtöjning, och då som en hägring
i vaknande vind flög nåt fritt ner vid sjön
en strandskata stolt i sin skönaste fägring
och en rödhake sjöng i min blommande rönn
Det var ganska länge sen. Så många gånger
jag seglat och sökt hennes hemliga hamn
För jag tror att min längtan och kärlekens sånger
ska ta mig tillbaka till hennes famn