Text och bild: Staffan Castegren

Det är något märkligt på gång i Sverige just nu. Det är svårt att inte bli konspiratorisk. Ett personval i Borlänge undersöks av valmyndigheten. Omedelbart rycker en samlad mediekår ut och ropar valfusk. SVT och TV4 har inslag varje dag, alltid med en byline med bokstaven V och ordet Valfusk. Diverse ”experter” intervjuas och uttrycket ”valfuskhärvan i Borlänge” har blivit ett mantra som alla verkar vara skyldiga att använda.

Inslagen är ofta ganska tunna, eftersom något resultat av valmyndighetens undersökning ännu inte har presenterats. Men det massiva drevet från medierna sätter naturligtvis stark press på de personer som ska genomföra undersökningen. De är inte mer än människor och de känner vilket resultat omvärlden vill att de ska komma fram till.

***

I dagarna har det kommit ut en bok som heter ”Maosekten – Rebellrörelsen i Sverige”. Den handlar om en grupp vänstermänniskor som under några vårmånader 1968 slöt sig samman i något som började som frihetliga diskussionsklubbar, men som utvecklades till en självdestruktiv sekt där många människor for illa. Jag vet ganska mycket om den sekten eftersom jag själv var med.

Författaren till boken heter Johan Erlandsson. Han har tidigare skrivit en bok om de amerikanska desertörerna som kom till Sverige på 70-talet för att slippa slåss i Vietnam. Han tog kontakt med mig i augusti 2025 och sa att han skrev om rebellerna och ville intervjua mig. Jag avböjde dock och jag motiverade mitt beslut ganska utförligt.

Året innan hade jag blivit kontaktad av en producent på Sveriges Radio, Lovisa Haag, som ville göra en dokumentär om rebellerna. Jag sa att jag inte tyckte att det hade någon relevans i dag vad ett hundratal människor hade för sig 1968, och att det verkade handla om spekulation, sensationsmakeri och demonisering av vänstern. Detsamma sa jag till Johan Erlandsson.

Till detta kommer Lukas Moodisson roman ”Rebellerna” som också kom i år. Jag har inte hunnit läsa vare sig den eller Erlandssons bok, men jag förundras över att så många av mina kamrater från den tiden gång på gång ställer upp, trots att de borde se vad det här ständiga omtuggandet av samma historia har för funktion i dag.

Redan 1971 skrev Torbjörn Säfve en bok som hette Rebellerna i Sverige. Sedan gjorde Bosse Lindqvist en radiodokumentär 1997. Där ställde jag upp och lät mig intervjuas eftersom Bosse är en seriös journalist. Det var också en annan tid, innan partipolitiken och medierna totalt förflackats. Det var även spännande rent personligt att återkomma till de minnena.

***

Men det som är intressant i allt det här är varför så många vill demonisera vänstern. Det kan ju inte vara det tämligen oförargliga Vänsterpartiet man vill åt. Inte heller de olika vänsterorganisationer som finns här och där med några hundra eller några tusen medlemmar. Det måste uppenbarligen finnas en annan, kanske en hypotetisk, vänster som måste hållas i schack.

Jag blev vänster när jag var tretton år. Vi bodde på söder och jag upplevde orättvisorna så starkt. På den tiden visade de även ocensurerade dokumentärfilmer om andra världskriget på teve. När jag såg högarna av lik i snön runt Stalingrad och i koncentrationslägren tänkte jag, det här kan ju inte folk vilja själva. Vem fan är det som bestämmer att det ska bli krig?

Några år senare gick jag med i FNL-rörelsen, samlade pengar, demonstrerade, sålde bulletiner. När Vietnamkriget tog slut kände jag mig lite hemlös, KFMLr lockade inte nämnvärt. Men jag gick i alla stora demonstrationer, och där kunde jag känna en del av vad vänster betyder, Det som Roffe Wikström sjunger: Vi har inget annat än vår solidaritet.

Irakdemonstrationen 2003 var mäktig och även de senaste årens miljömarscher, men en av de mest fantastiska var demonstrationen mot nazismen i Kärrtorp 2013 där 20 000 människor från hela Stockholm spontant samlades för att visa solidaritet med de demonstranter som en vecka tidigare hade angripits av stenkastande nazister.

Jag tror att det är den vänstern man vill demonisera. Massrörelsen, stora mängder av människor som reser sig och säger: Nu jävlar får det vara nog! För eliten, den lilla procenten som skapar orättvisorna och startar krigen, de vet att Roffe Wikström har rätt. Det enda hotet mot dem är en verklig massrörelse, inte tusentals utan miljarder som vägrar spela med. Det är den tanken som de till varje pris måste demonisera.