Samtliga politiker i Sveriges riksdag har enats om att vi
befinner oss i ett mycket allvarligt säkerhetspolitiskt läge, och att vi därför
ska låna 300 miljarder kronor, till militär upprustning.
Det råder också enighet om det säkerhetspolitiska hotet, som
alltid måste formuleras exakt så här: Rysslands fullskaliga invasion mot
Ukraina, ett demokratiskt, fritt och självständigt land.
Vi vanliga människor som ska betala måste fråga oss: Är
detta sant?
1. Samtliga politiker i Sveriges riksdag tycker
uppenbarligen att det är högst troligt att Ryssland hyser planer på att
attackera Sverige.
2. Samtliga politiker i Sveriges riksdag har, efter
noggranna historiska studier, kommit fram till att om alla länder rustar upp så
mycket som möjligt så leder det alltid till fred.
3. Samtliga politiker i Sveriges riksdag anser att Rysslands
krig i Ukraina är fullskaligt och syftar till total invasion, och att Ukraina
är ett demokratiskt land.
Svaret på punkt 1 är att risken för krig mellan Sverige och
Ryssland ökade något när vi gick med i Nato, men att den fortfarande är mycket
låg. Ingen av parterna har ju något att vinna på ett krig.
Punkt 2 är väl närmast retorisk. Alla som inte är helt bakom
flötet vet att historien ständigt visar att kraftig upprustning ofelbart leder
till nya krig.
Punkt 3, kriget i Ukraina är inte fullskaligt, utan ska snarast hindra byggandet av Natobaser 30 mil från Moskva. I demokratiindex ligger Ukraina på plats 92 omgivet av diktaturerna Marocko och Tunisien.
***
Det känns som om vi just nu är mycket nära ett nytt
världskrig. Men det har inte så mycket med Ryssland att göra, utan med
vapenindustrin och det alltmer sönderfallande USA med sina hundratals militärbaser
runt hela världen. Även om Sverige köper vapen för 300 miljarder skulle vi ändå
bara vara en munsbit för en beslutsam kärnvapenmakt.
De flesta bildade människor vet allt detta, men ingen törs
säga att kejsaren är naken. Det bästa skulle ju vara att Sverige gick ur Nato,
började rusta ned, och slöt förbund med andra små, fredsälskande länder. Då
skulle vi inte längre vara en del av problemet, utan en del av lösningen. Men
att någon enda politiker i Sveriges riksdag skulle driva den linjen känns
mycket avlägset.
Politiker och journalister i Sverige verkar ha
drabbats av en fullskalig fundamentalism. Den påminner om Sovjet på 30-talet,
USA på 50-talet och delar av den islamska världen i vår tid. Det handlar om ett
slags bokstavstroende. Om man inte använder exakt rätt formuleringar misstänks
man för att hysa avvikande åsikter, och det är inte tillåtet.
Man måste till exempel alltid säga “Rysslands fullskaliga invasion”. Att försöka diskutera orden fullskalig och invasion är förbjudet. Man måste också alltid säga “Putins Ryssland” och “Ukrainas kamp för Europas frihet”. Man kan också säga att Trump “givit den regelbaserad världsordning en törn”, och att vi måste “göra vår hemläxa”, och öka upprustningen.
Som alltid i fundamentalistiska skeden är all historisk analys strängeligen förbjuden. Kriget i Ukraina började 2022 med “Putins oprovocerade angrepp”. Så är det, punkt och slut. Vad som hände 1991, 2005 och 2014 får inte diskuteras. Därför känner jag mig här och nu tvungen att spalta upp några händelser i historien som ger en vidare förståelse.
***
1. På femton-, sexton- och sjuttonhundratalen växte
Europas ekonomiska överlägsenhet. Handeln med kryddor, slavar, tobak, socker
med mera skapade väldiga förmögenheter som senare investerades i industrin,
vilket ytterligare ökade västvärldens dominans.
2. På artonhundratalet började industri och
samfärdsmedel drivas med fossila bränslen. Det gav ett energiöverskott långt
över vad det samtida jordklotet kunde leverera. Men inledde också den epok av
miljöförstöring som vi fortfarande lever i.
3. Stål, järnvägar och rustning expanderade kraftigt. Det
gav utslag, till exempel i det amerikanska inbördeskriget och i fransk-tyska
kriget där industriell överlägsenhet gav segern åt respektive nordsidan och Tyskland.
4. Den enorma upprustningen därefter gjorde första
världskriget oundvikligt. Den kapitalistiska mekaniken fordrar ständig
tillväxt. När all världens länders militära förråd var fullproppade, ja då
krävde rustningsindustrin helt enkelt ett krig.
5. Andra världskriget startade i princip av samma
orsak. Upprustning är ju en överföring av pengar från skattebetalarna till
vapentillverkarna. För att folk ska gå med på detta krävs lydiga medier och en
formidabel fiende, som till exempel Hitler.
6. Efter kriget kunde man ha börjat rusta ner, men det
ville ju inte rustningsindustrin. Därför gjorde man Sovjet, den gamla
allierade, till den nya fienden. Churchill myntade begreppet järnridån,
medierna hakade på och 1949 bildades Nato.
7. Det kalla kriget och de ständiga fysiska krigen,
från Korea, Vietnam och framåt höll vapenfabrikerna i gång. Eisenhower varnade
för det militärindustriella komplexet, men han hade inte makt nog att bryta upp
det odemokratiska förbundet mellan industrin och Pentagon.
8. Natos fiende, Sovjetunionen, upplöstes 1991. Nu
öppnade sig en ny möjlighet att skrota kärnvapnen och rusta ner, vilket verkade
rimligt i ljuset av den nya miljömedvetenheten. Men ännu en gång fattades det
beslut i onåbara rum, och rustningen fortsatte.
9. Resultatet blev att Nato, mot givna löften,
utvidgades med 14 nya medlemmar österut vilket ökade inringningen av Ryssland
ytterligare. När det sen blev tal om att även Ukraina skulle bli medlem nådde
man en smärtgräns för Ryssland.
10. Vid Kubakrisen 1962 satte USA ner foten med
västvärldens fulla stöd, och förbjöd Sovjet att bygga robotbaser på Kuba. Om
Ukraina går med i Nato kommer USA kunna bygga militärbaser mindre än 50 mil
från Moskva, typ avståndet mellan Stockholm och Göteborg.
***
De här tio punkterna är sådant som varje bildad
människa känner till. De har också stor betydelse för att förstå vad som händer
i världen i dag. USA är militärt överlägset varje tänkbar fiende, och ännu mer
om man räknar med deras allierade i Nato och Anzus. USA är också det land som
har militärbaser över hela världen och som varit inblandat i nästan alla krig
sedan 1945.
Ekonomiskt kan Brik-länderna (Brasilien, Ryssland,
Indien och Kina) på sikt göra dem rangen stridig, särskilt om de så kallade
N-11 länderna (Bangladesh, Egypten, Indonesien, Iran, Mexiko, Nigeria,
Pakistan, Filippinerna, Sydkorea, Turkiet och Vietnam) ansluter sig. Men om den
ekonomiska kampen övergår i krig lär mänskligheten knappast överleva.
När det gäller informationskapaciteten är USA också
överlägset, framför allt inom det egna landet och i Europa. Demoniseringen av
Putin och Ryssland sprids ständigt i västmedierna, liksom påståendet om det
akuta krigshotet. Om man följer pengarna är det lätt att förstå vem som tjänar
på den panikartade upprustningen. Alla Nato-länder är förpliktade att köpa en
viss mängd vapen från USA.
Ändå har våra stora medier och samtliga
riksdagspartier fullskaligt stoppat huvudet i sanden och mässar samstämmigt
samma mantra: Mer vapen till Ukraina, det vill säga mer pengar till
rustningsindustrin. Hittills har Sverige stöttat Ukraina med ca 70 miljarder
kronor. Nu talar politikerna om att fördubbla den summan.
Det är lätt att se att svenska folket skulle kunna ha
större glädje av 140 miljarder kronor – i skolan, vården och infrastrukturen,
snarare än att kasta bort pengarna i ett krig som inte kan vinnas, utan som
till sist ändå måste avslutas genom fredsförhandlingar. Ändå propagerar inget
av våra åtta riksdagspartier för fred, bara för mer död, mer bomber, mer
miljöförstöring.
Jag säger att kriget i Ukraina inte kan vinnas, men
det kan eskaleras, mycket snabbt, bortom allt förnuft. Västvärldens ledare spelar
ett spel som kan leda till världskrig. De måste sluta göda kriget och ställa
starka krav på Ryssland och Ukraina om eld upphör och fredssamtal. Dödandet och
förstörelsen måste få ett slut.
Det sitter 359 personer i Sveriges riksdag och det
verkar som om alla tycker exakt likadant. Det är deprimerande. Så var det inte
förr. Finns det ingen som tycker att vi måste avsäga oss tanken om den
västerländska dominansen, sluta med fossila bränslen och sätta nosring på
rustningsindustrin. Eisenhower var ingen farlig kommunist. Det finns faktiskt
ett militärindustriellt komplex.
Ryssland och Ukraina är två diktaturer. Krig är inte
ett bra sätt att få dem att bättra sig. Börja lira hockey med dem i stället. Bjud
in dem till de vanliga konferenserna och diskutera uppbyggnad, miljö- och
fredsfrågor. Den här krigshetsen har tagit mycket kraft från miljöarbetet. Nästa
gäst i Riksdagen borde vara Greta Thunberg snarare än Volodymyr Zelenskyj.
Det är som att politikerna bär sina paroller som masker.
Så är det val igen och aldrig förr har jag känt en sån
osäkerhet. ”Använd din röst, annars kommer andra att använda din tystnad”,
säger folk som jag respekterar. Men när jag ser alla korkade valaffischer ute
på stan undrar jag om det gör någon skillnad att rösta eller inte.
Det parti jag ska rösta på måste ha en övergripande
vilja att alltid göra det som är bäst för vanligt folk (det vill säga vi, de
nittio procenten). Det innebär att föra ett aktivt arbete inom de tre
livsavgörande frågorna; fred och nedrustning, jämlikhet och miljön.
EU-parlamentariker har en lön som för dem till de tio
procenten. De flesta är dessutom politiska broilers med begränsad kunskap om
samhället på folklig nivå. Att få dem att fatta beslut för de nittio procenten
och mot sig själva lär bli svårt.
När det gäller fred och nedrustning är samtliga
svenska partier överens. De tycker att det är bra att vanligt folk betalar för
vår upprustning och för alla de vapen som vi skänker till ena parten i kriget
mellan de två diktaturerna Ryssland och Ukraina.
Alla partier tycker att jämlikhet är dåligt. De är
överens om skattesänkningspolitiken som varit en monumental överföring av
tillgångar från samhället till ett litet fåtal groteskt rika personer och
familjer (den där enda procenten).
Miljö pratar alla om, men det fattas inga verkliga
beslut. Krig och motorvägar är dåligt för miljön, men det bryr sig ingen om.
Att subventionera flyget men inte tåget är dåligt. Att motarbeta sol- och
vindkraft är dåligt. Vågar V och MP utmana näringslivet på allvar?
Valaffischerna
Huvudparollen för S är ”Gör något stort”. På bilden
sitter Magdalena med Ukrainas flagga på kavajslaget. Hon svek folkviljan och
sitt eget parti och tvingade in oss i Nato. Hon fortsätter att elda på något
som kan bli ett världskrig. Hur stort är det?
”Mitt Europa bygger murar”, skriker SD. På samma sätt
som nazistpartiet i Tyskland använde judarna för att lura folk, använder SD
islamister och gängkriminella. De populistiska metoderna känns igen, och
slutmålet är knappast ett demokratiskt Europa.
M är ganska spretiga i sin propaganda. Mer kärnkraft.
grundlagsskyddad aborträtt och tryggade europeiska gränser. Kärnkraften är ju
deras miljölinje, aborträtten kanske kan dra in några kvinnoröster, och sen
lite invandrarskräck på detta. En framgångsrik mix?
V lovar klimat, välfärd och framtidstro. Men hur ska
det gå till? Att stödja upprustning är att försämra miljön. Och kommer de våga
kräva tillbaka välfärden från riskkapitalisterna? Jag tvivlar på deras
politiska mod, och då spricker det även med framtidstron.
”Håll gränsen”, säger C, mot byråkrater,
klimatförnekare och Putin. Att Annie Lööf höll gränsen mot nazisterna och
vägrade gå med i Tidöavtalet ska hon ha beröm för. Men vad kommer de göra i
Bryssel, mer än kräva ökat lantbruksstöd?
MP håller upp tre ord: Klimatet, modet, havet. Tre bra
och viktiga ord. Men för mig har MP problem med sin trovärdighet. De går i
koalition med i stort sett vem som helst och gör då saker som är dåliga för
miljön. Kanske är det just modet som saknas.
KD:s paroll är nog den vagaste av alla: ”Gränser &
Frihet”. Vad betyder det? Gränser för vissa och frihet åt andra? Eftersom alla
vet att KD inte är kristet, utan ett mörkblått högerparti, kan man ju fantisera
lite hur man vill. Tanken svindlar.
L, till sist, använder en poetisk ingång: ”Europeisk polis
eller gängparadis?” och ”Fossilfritt stål eller kinesiskt kol?” Jag tycker ju
att de glömmer ett, kanske mer relevant grötrim: Liberalt samvete eller
nazistiskt samarbete. Tidö lär bli L:s Poltava.
Så vad blir svaret?
Hur bortskämd kan man vara? Här har jag åtta partier
att välja på och inget passar. Jag har aldrig missat att rösta, men nu känns
det ovanligt dystert. Det är som att politikerna bär sina paroller som masker. Men
det är så mycket mer som gör det svårt att välja.
Ett problem är den här nya kadern av politiker vi
fått. De är högavlönade och självsäkra. De vet att de aldrig kommer att få en
bajonett i magen, men de fortsätter att förlänga kriget i Ukraina, där vanligt
folk dödar och dör och vanliga kvinnor blir våldtagna.
De står långt under den verkliga eliten, men vet med
sig att de står över oss vanliga. Trots sin höga lön är de alltid beredda att
sno åt sig lite extra genom att fiffla med dubbelt boende. De tycker sig vara
värda sina privilegier.
De flyger kors och tvärs och somliga har taxikvitton
på hundratusentals kronor. Åtstramningar och miljöhänsyn gäller bara den lilla
människan, de där vanliga nittio procenten. Politikerna behöver inte bry sig.
Det räcker att de pratar om miljön.
Om det vore så att blankröster räknades separat som
ett politiskt ställningstagande skulle jag rösta blankt, men jag vill inte
sorteras bland de ogiltiga rösterna. Antingen kryssar jag Pär Holmgren i MP
eller också blir det V. Jag bestämmer mig på valdagen.
Vi måste föra sossarna bort från den marknadsliberala högerpolitiken
Längst inne är vi människor genetiskt kodade att
samarbeta. Vi söker enighet och samförstånd. Det är en väldigt trevlig egenskap
och den har givit oss stor evolutionär fördel genom tidsåldrarna. Men vi har en
annan egenskap också, vi har förmågan att luras, att ljuga, att manipulera
andra människor. Den är kanske inte lika trevlig, men den har också varit
nyttig på sitt sätt, den rymmer ju mycket intelligens, kreativitet, humor och
allmän fiffighet.
Denna dualism är samtidigt människans välsignelse och
förbannelse. Visst är vi starka när vi enas kring en klok och sann tanke, men
ju mer samhället skiktades genom åren, desto oftare blev tankarna kloka och
sanna bara för den ledande gruppen. Men människans behov av enighet och
samförstånd var så starkt att man gav upp sanningen och i stället enades kring
den gemensamma lögnen.
I ett historiskt perspektiv är det inte svårt att
förstå. Det förflutna är fullt av omänskliga lögner: slaveri, feodalism,
betungande skatter, ständiga krig, barnarbete, kvinnoförtryck främlingshat och
livsfientlig religion. Men hur är det i dag? Har vi äntligen befriats från alla
lögner? Är allt det vi tror på sant och riktigt? Som du förstår är det en
retorisk fråga. Historien tog inte slut i förrgår. Det skiktade samhälle vi
haft i tiotusen år finns fortfarande kvar.
Låt oss därför titta på de gemensamma tankarna. En av
de största är: Vi lever i en demokrati. Är detta sant? Demokrati betyder att vi
kan byta ut dem som bestämmer över oss. Tre viktiga beslutsfattare i allas våra
liv är arbetsgivaren, banken och hyresvärden. Dem kan vi inte byta ut. Vad vi
tänker och känner påverkas i mycket hög grad av medierna, både nyhetsmedier och
filmer och teveserier. Vad som framförs där kan vi inte påverka.
De politiska partierna styrs av sina medlemmar. I
slutet av 70-talet hade de tillsammans ca 1,5 miljoner medlemmar. I dag har de knappt
250 000. Det betyder att 2,5 % av Sveriges befolkning bestämmer vilka vi
har rätt att rösta på. Och då har de vanliga medlemmarna rätt lite att säga
till om. Gissningsvis finns det ledande grupper inom de 8 partierna på tillsammans
ca 5 000 personer, dvs en halv promille av befolkningen. Det är de som
styr den politiska agendan.
Det är lätt att se att ett sådant system är sårbart.
Den här lilla gruppen människor utsätts för en massiv påverkan av olika
intressegrupper, genom medierna, och genom spinndoktorer och influencers, vars
hela uppdrag består i att få politiker att ändra uppfattning i frågor som är
viktiga för uppdragsgivarna. Det här har lett till en allt större enighet
mellan partierna i vissa grundläggande frågor. En enighet de inte alltid delar
med de människor som röstade på dem.
Privatiseringen och underleverantörssystemet i allt
fler av våra samhällsfunktioner är en sådan fråga där politikerna har låg
förändringsbenägenhet. Detta trots att alla vet att skola, vård,
kommunikationer, apotek, snöröjning och mycket mer blivit dyrare och sämre. Den
plötsliga Natoansökan är ett annat exempel. Riksdagen var för och folket emot,
men den dåvarande minoritetsledaren, Magdalena Andersson fattade ändå beslutet
att ansöka.
Sedan dess har opinionen svängt, framför allt genom
det enorma och ensidiga mediedrevet om kriget i Ukraina. Politikerna, medierna,
militärerna, rustningsindustrin, ja kort sagt det ledande skiktet i samhället
och världen, har bestämt en uppsättning påståenden som vi, det fogliga folket,
ska enas kring: Ukraina är demokratiskt, Ryssland är ensam ansvarigt, USA är
fredligt, Nato är en försvarsorganisation, fred skapas genom att skicka mera
vapen, neutralitet är omöjligt.
Även denna lögn har de lyckats med. Vårt behov av samförstånd är så stort att den gemensamma lögnen nästan alltid lyckas som metod. Det finns så många frågor: Varför löser de inte miljöproblemen? Varför är elen så dyr? Varför går datorer och mobiler sönder inom 18 månader? Varför behåller man rut- och rotbidrag, men skär i socialbidragen? Inga politiker rör dessa frågor. De lindas bara in i nya ulliga moln av osanning.
Vad göra? Utopiskt, samla ihop 10 000 pers och infiltrera s, v, c, och mp (och kanske l) och föra partierna bort från den marknadsliberala högerpolitiken och ingjuta ekonomiskt, socialt och miljömässigt ansvar. För egen del: prata med folk och skriva en och annan artikel som högst får 50 läsare. Men jag önskar verkligen av hela mitt hjärta att flera människor öppnar sina ögon och börjar genomskåda den gemensamma lögnen.
En söndersliten fredsduva bland fimpar och engångsskräp, en bild av vår tid.
Om Nato – En kort historik
Efter andra världskrigets slut försämrades hastigt relationerna mellan Sovjet och västmakterna. Ryssarna ville fortsätta samarbetet mellan stormakterna som man gjort under kriget, men redan 1946 sa Winston Churchill att man skulle dra ner en järnridå mot Sovjetunionen för att hejda dess inflytande och kommunismens spridning.
24 augusti 1949 skapades Nato (North Atlantic Treaty Organisation). Alliansen bestod av 12 länder: USA, Belgien, Danmark, Frankrike, Island, Italien, Kanada, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal och Storbritannien. Den sades vara en försvarsallians mot hotet från Sovjet. Natos förste generalsekreterare sa att organisationens mål var att ”hålla Sovjetunionen ute, amerikanerna inne och tyskarna nere”.
Redan 1952 anslöt sig Grekland och Turkiet till
alliansen. Samtidigt ansåg man att de av västmakterna ockuperade delarna av
Tyskland var otillräckligt skyddade. Detta ledde till att Västtyskland erkändes
som suverän stat och fick inträde i Nato 1955. Efter Francos död sökte och fick
även Spanien inträde 1982.
I och med Berlinmurens fall 1989, samt Warszawapaktens och Sovjetunionens kollaps 1991 hade det kalla kriget till sist tagit slut. Här kunde ett stort steg mot fred och nedrustning ha tagits. Nato hade kunnat upplösas och världens kärnvapenarsenal skrotas. Ryssland och USA förde långtgående förhandlingar i dessa frågor i början av 1990-talet.
Men det blev inte så. Trots uttryckliga löften från
USA att inte utvidga Nato mot öster blev Polen, Tjeckien och Ungern fullvärdiga
Natomedlemmar 1999, och Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien,
Slovakien och Slovenien likaså 2004. Därefter blev Albanien och Kroatien
medlemmar 2009, samt Montenegro 2017 och Nordmakedonien 2020.
Om de sju stater som nu önskar eller söker medlemskap
vinner inträde ökar Natos inringning av Ryssland ytterligare. De staterna är
Bosnien-Hercegovina, Georgien, Azerbajdzjan, Kosovo, Ukraina, Sverige och
Finland. Att i detta läge kalla Nato för en försvarsallians blir orimligt. Det
är en angreppsallians mot Ryssland, och möjligen i förlängningen mot Kina.
Man måste se dagens situation som ett långvarigt krig mellan USA och Ryssland där USA använder Nato som vapen. Kriget kunde ha brutit ut på flera ställen, men till slut blev det Ukraina som blev smärtgränsen för Ryssland. Att låta USA bygga militärbaser i Ukraina, mindre än 50 mil från Moskva, var för mycket. Därför blev det krig, och Ukrainas skådespelarpresident tvekade inte att offra sitt folk för att få spela sitt livs roll.
Demokratiindex
Tidningen The Economist publicerar varje år ett
demokratiindex där man bedömer världens nationer utifrån 60 olika kriterier,
till exempel fria val, yttrande- och pressfrihet, grad av korruption, tilltro
till myndigheter, upplevelse av frihet och så vidare. Efter sammanräkning får
varje land en siffra mellan 0 och 10.
De länder som ligger mellan 8,01 och 10 kallas
fullvärdiga demokratier. 2022 hamnade endast 21 länder i den gruppen. Norge
ligger först med index 9,75, Sverige ligger 4. Samtliga nordiska länder hör
dit, men även Kanada, Nya Zeeland, Japan och Costa Rica.
De länder som hamnar mellan 6,01 och 8 kallas
demokratier med anmärkningar. I den gruppen hamnar 53 länder, Frankrike på
plats 22, USA på plats 26, Polen på plats 51 och sist Montenegro på plats 74,
precis på gränsen till nästa grupp.
De länder som hamnar mellan 4,01 och 6 kallas
hybridregimer, det vill säga diktaturer med vissa demokratiska inslag. Dit
räknas 34 länder, bland andra Ukraina på plats 86, Turkiet på plats 103 och
sist i den gruppen Mauretanien på plats 108.
Sista gruppen kallas auktoritära regimer, det vill
säga rena diktaturer. Det är deprimerande nog den största gruppen. Dit räknas
59 länder, bland andra Ryssland på plats 124, Azerbajdzjan på plats 141,
Saudiarabien på plats 152 och sist Afghanistan på plats 167 med ett
demokratiindex på 0,32.
Det finns kritiker som har invändningar mot vissa
placeringar på den här listan, men i huvudsak anses den tämligen rättvisande.
Om man tittar på Natoländerna utifrån denna gruppindelning finner man att
demokratiindexet i den så kallade försvarsalliansen inte är så där vansinnigt
högt.
Av Natos nuvarande 30 medlemsstater, är endast 8 fullvärdiga
demokratier, 21 är demokratier med anmärkningar varav Nordmakedonien och
Montenegro ligger sist i den gruppen, på gränsen till hybrid. En stat,
(Turkiet) ligger på plats 103 bland hybridregimerna, farligt nära de rena
diktaturerna.
Om man tittar vidare på de 7 stater som önskar eller
söker medlemskap är 2 fullvärdiga demokratier (Sverige och Finland), 3
hybridregimer och 1 auktoritär (Azerbajdzjan, som till och med har sämre
placering än Ryssland.) Kosovo är inte erkänt av FN och finns därför inte på
demokratiindexlistan, men skulle sannolikt hamna någonstans i slutet bland
demokratierna med anmärkningar.
Sverige och Finland måste välja en ny väg
Man får väl säga att det är märkligt att svenska och finska politiker anser det klokt att ingå i en allians med Nordmakedonien, Montenegro, och Turkiet, och inom en snar framtid kanske även med Georgien, Ukraina och Azerbajdzjan. Det är också egendomligt att de vill ge upp sin alliansfrihet och låta sig styras av USA, den överlägset starkaste och aggressivaste militärmakten i vår tid, det enda landet som har militärbaser spridda över hela jordklotet, och som snart kanske får Donald Trump som president och överbefälhavare.
Hur kunde detta ske utan att några politiker eller medier opponerade sig det minsta? Hur kunde två fullvärdiga demokratier samtidigt låta sina parlament egenmäktigt fatta ett så viktigt beslut utan att låta folket yttra sig? De kan ju inte gärna tro att Ryssland plötsligt ska gå till anfall, Ryssland som har problem nog med Ukraina. Har de blivit skrämda av sitt eget och mediernas vapenskrammel, eller är det någon annan som viskat något hemskt i deras öron?
Diktaturen Turkiet har givit Sverige och Finland en chans att välja en annan väg, att dra tillbaka sina Natoansökningar, och i stället söka nya allianser. Vi borde naturligtvis försöka samla de andra fullvärdiga demokratierna, men även världens mindre nationer i ett globalt initiativ för fred. Ett fullskaligt krig mellan USA och Ryssland med brinnande oljekällor och kärnvapen på drift måste stoppas till varje pris. Fred måste vara det bästa för en förkrossande majoritet av jordens befolkning.
De nordiska länderna har en tradition av fredlig humanism. Vi skulle kunna komma dit igen. Det verkar kanske svårt i Sverige med den nuvarande regeringen, men det skulle egentligen bara behövas att Liberalerna vände åter till sina gamla värderingar och lämnade det blåbruna blocket att ruva över sitt hat och sina järnrör. Jag vet att det är en utopisk tanke, men med miljöproblemen hängande över oss har vi inte tid med krig. Alla goda krafter måste samlas för att lösa de stora problemen.
Här har
vi politikerna som vet bättre än namnberedningens experter.
I början av maj skrev jag en artikel om Anna König
Jerlmyr, och hennes dumma idé om att döpa om en park utanför ryska ambassaden
till något Ukrainainriktat. Jag uttalade även en förhoppning att någon klok
person i namnberedningen skulle dribbla bort hennes förslag. Men så blev det
inte och nu står det en gatuskylt i Mariebergsparken med namnet Fria Ukrainas
Plats. Därför mejlade jag stadsbyggnadskontoret och bad dem att skicka
underlaget till beslutet, och det gjorde de gärna.
Så här gick det till: Den 11 mars skrev gruppledarna i den styrande majoriteten i ett brev till Namnberedningen att de ville ha frågan utredd snarast möjligt om ett namnbyte utanför ryska ambassaden till något som kunde stödja Ukraina. Undertecknarna var Anna König Jerlmyr (m), Jan Jönsson (L), Erik Slottner (Kd), Daniel Helldén (Mp) samt Karin Ernlund (C). Den 8 april skrev Namnberedningen ett underlag som belyste reglerna för namnsättning.
De började med att berätta för politikerna vilka som sitter i namnberedningen: ”Ledamöterna i namnberedningen utgörs av företrädare med särskild kunskap inom bland annat namnforskning, språkhistoria, språkvård, historia, Stockholmskunskap, arkitektur och arkivkunskap.” Sedan berättade de om de namn som politikerna ville ändra Gjörwellsgatan, Mariebergsparken och Wivalliusgatan och varför de bör få behålla sina namn.
Sedan beskrev de principerna för namnsättning, bland annat att så kallade memorialnamn inte bör användas förrän tidigast efter fem år sedan personen dött eller händelsen inträffat. Detta är regler som tillämpas i hela landet och som också harmoniserar med ett FN-beslut. Hela frågan om namngivning regleras av Kulturmiljölagen. Namnberedningen skrev också att namnsättning är en olämplig metod att agerai ett pågående skeende. Risken finns att en första namnändring snart leder till nya i framtida konflikter.
Deras
rekommendation är synnerligen tydlig och lättläst:
1) Att ändra
namn på befintlig gata är inte lämpligt.
2)
Memorialnamn, enligt inkomna förslag, är inte lämpligt.
3)
Namnsättning i ett pågående skeende är inte lämpligt.
Hela skrivelsen är en uppläxning av politikerna som för 20 år sedan skulle avgjort frågan. Men vår tids politiker bryr sig inte om annat än sin kortsiktiga medieflirt och sin erbarmliga populism. Därför körde de över dem som har en expertkunskap i de här frågorna som politikerna inte är i närheten av, och nu ska vi i eviga tider ha Fria Ukrainas Plats bland våra gatunamn. Men någonstans har jag en aning om att framtiden kommer att göra det namnet svårsmält för medborgarna, och då kan vi ju påminna oss vilka vi har att tacka för beslutet.
De kom över havet från öster
tysta skogsfinnar på jakt efter ödemark,
folktomma skogar att bruka på gammalt sätt
hugga, barka, bränna och sedan i askan
sätta svedjeråg, rovor och kanske en blomma.
Men den magra jorden gav några år bara
sedan måste nästa skog vara bränd och redo
och sedan nästa och nästa tills efter många år
de åter svedde platsen där de börjat och i askan
satte sin svedjeråg, sina rovor och kanske en blomma.
Men kronan ville bruka skogen på annat sätt
odla högmod och stormaktsdrömmar,
stångjärnshyttor för export och vapen,
tjärkokerier till krigsflottors behov
och skogsfinnarna drog tysta vidare norrut.
Men tiden hann alltid i kapp dem
Sågverk och massafabriker vid norrlandskusten
hade omättliga behov av hugget timmer.
Mot baggböleri och storbönder stod de sig slätt
och de slutade som skogsproletärer hos bolagen
Men svedjebruket fortsatte i än större skala.
När skogen sinat hittade man nya skogar
miljontals år gamla, smälta till olja och kol,
och de brände och brände utan sans
för att driva sina monstruösa fabriker.
Skogsfinnarna levde trots allt ett cirkulärt liv.
När barnbarnen kom åter till gamla svedjor
hade brandnävor, sly och barrskog återhämtat sig.
Till dagens skövlade kalhyggen bär de ingen skuld.
För artdöd och monokultur ska andra människor svara.
Dagens svedjebruk lever i ständig obalans
med vatten, sten, jord, luft, människor och djur.
De fiskar rent i haven, bergen mals till död lera,
de utarmar jorden och förändrar lufthavet,
och de ger folk betalt för att förspilla sina egna liv.
Och varför gör de allt detta, är det för sitt
livsuppehälle?
Nej, det är för att öka sin redan groteska rikedom.
De vet att de fördärvar grunden för allt liv,
men ännu en lustjakt, ett flygplan, ett vinslott
och känslan av den totala makten, är alltid viktigare.
De finns i alla länder och lyder inga länders lagar
blott den egna gruppens, den lilla eliten
som vistas i en högre sfär på en ofattbar olymp.
Där ser de ner på sina marionetter, politiker, militärer
domare, skribenter och det fördummade folket
För de äger allt, den bästa jorden, de största husen,
industrierna för vapen, bilar och tröstegods.
Deras båtar och medier fraktar råvaror och lögner
deras pengar och tankesmedjor förblindar oss
till okunskap, aningslöshet och handlingsförlamning
Vi lever i knivseggarnas tid. Varje beslut kan kasta oss antingen mot förintelse eller återhämtning. Eliten ger aldrig med sig. Deras idioti och girighet kommer att förstöra villkoren för människor och många andra livsformer. De måste helt enkelt bort.
Var finns de svedjebönder som nu skulle behövas till att bränna av allt sly av tvivel och tröstlöshet? Var ska elden tändas som samlar världens alla folk, till att störta våra herrar och rädda vår jord? Men här tar dikten slut. Den orkar frågan, men inte svaret.
Jag blir så trött på alla orden som de styrande svänger sig med: Vad är till exempel en trollfabrik? Det är, sägs det, en organisation som via sociala medier sprider desinformation och som vill påverka, manipulera och indoktrinera människor. De styrande har enats om att det är något som bara finns i Ryssland och Kina. Är det verkligen sant? Det låter konstigt att västländerna skulle låta bli att använda ett sådant vapen om det nu är så kraftfullt.
Häromdagen rasslade det in ett stort antal inlägg från helt
främmande människor på min Facebooksida. Alla uppmanade mig att köpa Teslas nya
kryptovaluta. Man kan misstänka att inläggen styrdes från en central
organisation. Kan det möjligen vara en trollfabrik? De vill ju få mig att gå
med i något olustigt pyramidspel, genom påverkan, manipulation och indoktrinering.
Eller måste det vara politisk påverkan? Okay, samtliga partier i Sverige har en
stark närvaro på sociala medier. Är det trollfabriker? Nej, troligen inte det
heller.
Det verkar som om det per definition måste vara onda
krafter. Men vem bestämmer graden av ondska? Tidningen The Economists har ett
demokratiindex, där man listar samtliga länder. De 21 första kallas fulla
demokratier, där ligger Sverige på plats 4. Länderna mellan 22 och 74 kallas
bristfälliga demokratier, där ligger USA på plats 26. Nästa grupp, mellan 75
och 108 kallas hybridregimer, diktaturer med vissa demokratiska inslag. Där
ligger Ukraina på plats 86. Gruppen mellan 109 och 167 kallas auktoritära
regimer. Där ligger Ryssland på plats 124.
Om trollfabriker är ondskans instrument, är det väl så att
de fulla demokratierna inte har sådant, medan de bristfälliga demokratierna har
det i viss utsträckning, hybridregimerna ännu lite mer och de auktoritära
regimerna fullt ut, men så låter det inte. I mediebilden är det bara Ryssland
och Kina som använder detta ondskefulla vapen.
Men på något sätt har det ändå spridits desinformation och
manipulerade fakta om kriget i Ukraina. Det har starkt påverkat de svenska
riksdagsledamöterna. Låt oss ta några exempel. Över en natt förvandlades
Ukraina från hybridregim till ett fritt och demokratiskt land i medierna. Samtidigt
slogs det fast att det ryska anfallskriget var brutalare och hänsynslösare än
alla andra krig sedan andra världskriget. Sedan kom man på att vi var
allvarligt hotade av ett ryskt militärt angrepp.
Inget av detta är sant. Ukraina är fortfarande ett ofritt
land där oligarker styr och fascistiska militära kårer drar omkring. Vi bör
naturligtvis inte skicka vapen eller döpa parker efter ett sådant land. Det
ryska kriget är brutalt och hänsynslöst, liksom alla krig, till exempel alla
USA:s anfallskrig de senaste 70 åren. Vi bör fördöma alla krig med samma kraft.
Vi är inte hotade av Ryssland militärt. Det finns varken rim eller reson i ett
sådant påstående.
Men var har den här desinformationen kommit ifrån? Finns det
västliga trollfabriker i alla fall? Ja på sätt och vis. En bedövande majoritet
av alla medier i väst kan sägas vara trollfabriker. De pumpar ut information
som är pro väst och anti öst, vare sig informationen är sann eller inte. En
tidning som DN som tidigare var för en svensk atombomb och som länge varit för
Nato har varje dag spridit desinformation. Varför? Därför att den stöder deras
politiska agenda.
Och nu har de lyckats dupera Riksdagen att skicka in en
Natoansökan. Det är helt sanslöst att dessa 349 ledamöter tycker att det är
demokratiskt att de själva, utan att möta folkets vilja i ett val, kan riva upp
en tvåhundraårig alliansfrihet. Och även här smyger desinformationen sig in.
Nato kallas hela tiden ”försvarsallians”. Varför då? Nato är en av USA:s
militära tentakler och USA är vår tids aggressivaste supermakt. Nato är en
angreppsallians, inget annat. Sverige ska naturligtvis inte vara med i en
sådan.
Men vad kommer hända nu? Ett värstascenario är ju att det
här bara är början. Ryssland lär inte orka mycket mer, men det kan tänkas att
USA kommer att använda metoden Libyen och Irak på hela Ryssland och mala ner
den lilla civilisation som finns för att sedan stå redo för den stora finalen
mot Kina. Den aggressiva utvidgningen av Nato österut, med elva nya medlemmar under
2000-talet (tretton med Finland och Sverige) har ju pekat åt det hållet.
Men det troliga är att Ukrainakriget kommer att ebba ut, som
alla andra krig, och att vi återgår till en ny vardag, med ett ytterligare försvagat
Ryssland och ett ännu starkare USA. Då hoppas jag att det ska komma en ny
generation historiker, som inte sålt sig till krigspartiet, och som på allvar
försöker ta reda på vad det var som hände den där konstiga våren 2022 när
trollfabrikerna i väst gick på högvarv och Europas politiker totalt tappade
tankeförmågan.
Nu börjar det bli svårt att hänga med i dumheterna. Alla
politiker måste profilera sig i sin resoluta tuffhet, somliga mer än andra,
Ebba vill skjuta skarpt på demonstranter och fru König
Jerlmyr, finansborgarråd i Stockholm, döper om en park utanför ryska ambassaden
till Ukrainaparken, Magdalena och Ulf låter sig fotograferas i militära sammanhang
och alla vill skicka vapen till stridförande nation.
Ingen verkar tänka längre än till nästa
val, men jag kan berätta en hemlighet för dem alla: allt det här kommer att
blåsa över. Kriget kommer att ta slut, ryssarna dra sig tillbaka och Nato
flytta fram sina positioner ytterligare. Oljan kommer att börja flöda igen och
oligarkerna får tillbaka sina fina flygplan och lyxiga båtar, och miljöarbetet
förlorar kanske ett år i politisk energi och handlingskraft, ett år som vi
faktiskt inte har.
Och här i Sverige kommer vi vakna upp och
inse det vi redan visste: att Ukraina inte är fritt och demokratiskt, utan ett
land där oligarkerna styr, politiska motståndare fängslas, tidningar stängs ner
och militära rövarband drar omkring utan kontroll. Vi kommer sannolikt ha 30 000
ukrainska flyktingar, där många har kontakter med högerpopulistiska krafter där
hemma, krafter som vi i väst nu har beväpnat till tänderna.
Nästa terrordåd i Sverige kan mycket väl
genomföras med ett av de pansarskott vi skänkte så frikostigt när plötsligt all
tankeverksamhet förbjöds i Sveriges riksdag. När alla vapen inte längre behövs
för att döda ryssar, kan de ju säljas. Det är vapen för miljarder som samlats
på hög av folk i Ukraina som har lite längre framförhållning än politikerna i
väst, och kundkontakterna är redan uppbyggda. Ukraina har länge varit ett av de
europeiska högerpopulisternas favoritländer.
Vi brukar ju kalla tiden efter 1945 för
efterkrigstiden, ett missvisande namn eftersom krig i princip har pågått
oavbrutet sedan dess. Det har varit diverse lokala konflikter, men framför allt
är det stormakter som plågat små nationer. Det här har politikerna tyckt vara
ett normalt förhållande, inget att orda nämnvärt om. Jag kan inte påminna mig att
någon tyckte att man skulle byta namn på gatorna, typ Afghanistangränd, Falklandsparken
eller Libyentorget.
Men nu säger medier och politiker att Ukraina
ligger i närområdet, vilket det inte gör, att det är demokratiskt, vilket det
inte är, och att vårt säkerhetsläge radikalt har förändrats, vilket det inte
har. Vi måste gå med i Nato, snabbt som attan, innan folk börjar tänka igen. Ett
tvåhundraårigt strategiskt tänkande, som varit tydligt och förutsägbart för
omvärlden ska nu rivas ner på två månader och vi ska sitta och mysa och känna
oss trygga under USA:s kärnvapenparaply.
Men även denna hets kommer att blåsa över, och då kanske vi frågar oss om den här brådskan verkligen var så klok. Vi kommer spela hockey med ryssarna och vilja sälja telefonväxlar och Ikeamöbler. De är lyckligtvis inte lika lättkränkta som vissa element i våra svenska förorter, men en sak är säker, de kommer inte glömma fru König Jerlmyr och hennes populistiska Urkrainapark. Men vi kan hoppas att någon klok person på stadsbyggnadskontoret dribblar bort hennes dumma namnförslag.
Varför finns det inte 7,9 miljarder fredsaktivister …
Jag måste skriva om vanvettet som råder i världen, fast jag
vet att ingen kommer att bry sig. Yttrandefrihet innebär inte någon rätt att
bli hörd, bara rätten att få ropa ut i tomheten. Ändå måste jag skriva. Jag
tänker att om 50 år kommer det finnas folk som undrar: Hur jävla tokiga var de
på 2020-talet, fanns det ingen som hade något i huvudet? Och då vill jag att de
ska hitta alla oss, vi som ropade vår ångest ut i tomheten.
Det finns en lista på Wikipedia över samtliga krig. Man kan
lätt konstatera att den inte på långt när är fullständig, men den är
deprimerande nog som den är. Den börjar med det trojanska kriget på 1200-talet
före Kristus och slutar med Ukrainakriget som pågår just nu. Eftersom alla
krig, utan undantag, följer samma mall: fattiga människor dödar varandra för
att rika människor ska få fördelar, kan jag fyllas både av sorg för de fattiga
och hat mot de rika.
På listan redovisar de 63 krig efter 1945. Vissa av dem
minns man bättre än andra: Frankrike mot Vietnam och Algeriet, Falklandskriget,
Iran – Irak, Sovjet mot Afghanistan och Tjetjenien och en del av USA:s alla
krig runt vår jord. Det finns dock ingen sammanställning av antalet döda, men
vi kan utgå ifrån att det handlar om många miljoner, både soldater och civila,
och säkert en miljon ihjälsvultna barn och våldtagna kvinnor, för så har det
alltid varit i krig.
Någonting som förvånar mig är att fredsrörelsen är så svag.
Vem som helst kan ju inse att mer än 99 % av jordens befolkning förlorar på
krig. Även om de inte bor i ett krigförande land kan varubrist och
prisstegringar orsaka svår nöd. Varför finns det inte 7,9 miljarder
fredsaktivister som står upp och tvingar fram en global nedrustning? Och varför
röstar en bred majoritet av våra politiker år efter år för fortsatta anslag
till militären?
Det finns två påståenden som används ofta i samband med
krig: ”Det första offret i krig är alltid sanningen.” och ”Man kan inte starta krig
utan massmedier.” De har nästan blivit plattityder, men det är viktigt att
förstå att bägge är sanna. Alla hyggligt bildade människor vet att de är sanna,
och eftersom nu journalister och politiker oftast är hyggligt bildade kan man
undra varför de gång på gång bortser från denna uppenbara sanning.
I det krig som pågår nu har man enats om vissa grundfakta
som inte får betvivlas: 1. Ukraina är ett fritt och demokratiskt land. 2.
Rysslands angreppskrig var helt oprovocerat och förs med en grymhet som överträffar
alla tidigare krig de senaste 70 åren. 3. Sanktionerna mot Ryssland och det
militära stödet till Ukraina har ingenting med världspolitik att göra, utan är
bara sympatiåtgärder från den fria världen för det lilla demokratiska landet
(1) mot den bestialiska supermakten (2).
Jag tar mig friheten att travestera Émile Zola och ropa: Jag
anklagar er, politiker och journalister, för att ni vet om att dessa ovannämnda
grundfakta är ren och skär lögn, och att ni ändå spelar med i ett ovärdigt spel
som riskerar att utlösa ett världskrig och en kärnvapenkatastrof. Ni vet att ni
skulle kunna börja tala besinningens språk, men ni väljer medvetet att låta
bli, och jag hoppas innerligt att historien ska döma er för detta.
Ukraina är inte ett demokratiskt land. På alla demokratilistor hamnar Ukraina långt ner. Kriget förs inte mellan två nationella arméer, utan det drar dessutom omkring självständiga militära förband vars politiska agenda är minst sagt oklar. Zelenskyj spelade i en teveserie en folklig politiker som räddade Ukraina. När serien blev en succé erbjöd sig oligarken som ägde tevekanalen att bekosta en valkampanj om Zelenskyj ställde upp i presidentvalet. Han fick över 70 % av rösterna. Men var det personen eller rollfiguren som fick rösterna?
Rysslands krig är liksom alla krig förkastligt och värt vårt
fördömande. Det finns inget försonande i det. Det är helt klart att de dödar
både soldater och civila, bombar sönder infrastruktur, plundrar och våldtar,
men så är det i alla krig. Alla angripare genom historien; svenskar, ryssar,
engelsmän, tyskar, kineser och amerikaner har alltid varit fruktade av
civilbefolkning. Ryssarna är säkert för jävliga, men att peka ut just dem som
värre än andra angripare bidrar bara till krigshetsen.
Sanktionerna mot Ryssland drabbar i princip bara vanligt
folk. Oligarkerna vet att de får tillbaka sina pengar och lyxjakter när allt
blåst över. Vapenströmmen till Ukraina kan leda till att man beväpnar framtida terrorister,
sånt har USA gjort förr. Den amerikanska oljeindustrin vill gärna sälja olja
och gas till Europa för dubbla priset. Den oljan ska tas fram genom så kallad
fracking, vilket flyttar tillbaka miljökampen minst tio år.
Medierna och politikerna upprepar sina påståenden gång på
gång, fast de vet att de inte är sanna, och till slut blir de skrämda av sitt
eget vapenskrammel och börjar skrika om upprustning och Nato-medlemskap. Är de
nyttiga idioter som aningslöst går USA:s ärenden, eller är de cyniker som
Hearst och Pulizer som i princip drog i gång spansk-amerikanska kriget 1898 för
att de insåg att krig är bra för lösnummerförsäljningen?
Sverige har varit alliansfritt i över hundra år, Finland sedan andra världskrigets slut. Att bägge länderna nu överväger ett Natomedlemskap, bara på grund av en massiv mediestorm är fullkomligt sanslöst. Man kunde ju tycka att ett sådant viktigt beslut inte får slarvas fram på några månader bara för att tillfredsställa rent populistiska nycker. Lägg frågan på is fram till valet och tillsätt därefter en oberoende kommitté som kan utreda ett medlemskap ur alla aspekter.
Om vi går med i Nato finns ju möjligheten att vi får President Trump som överbefälhavare, amerikanska kärnvapenbaser på svensk mark och att vi blir tvungna att till exempel hjälpa Natomedlemmen Turkiet att jaga kurder. Sverige har en fin tradition av att mäkla fred och skapa trygghet och försoning i världen. Vi ägde en trovärdighet på Dag Hammarskjölds och Olof Palmes tid. Dit borde vi sikta igen.
