Category Archives: Visor

Den okände soldaten

Text och musik: Ruben Nilsson

Jag slets itu av tyskarnas granater …

Lyssna på min version på Youtube

Den här sången kommer från Ruben Nilssons första samling, Vanvördiga visor från 1935. Under hela sitt liv kände han stark motvilja mot krig och militärer. När han själv gjorde lumpen satt han ofta i arresten, eftersom han brukade lämna sin post och gå ut och ta en pilsner med någon polare. Om du vill veta mer om Ruben Nilsson kan du titta på texten till Balladen om Eken här på Fritext.

Här vilar jag, den okände soldaten
inunder en triumfbåges vita marmorvalv
Man hittade min kropp – nåja åtminstone en halv
och jag fick fin begravning utav staten

Jag slets itu av tyskarnas granater
Det var på sista tampen sen blåstes eld upphör
ty det ska vara tyst och lugnt när som en mänska dör
den regeln gäller även för soldater

Jag plockades ihop utav kamrater
och lades i en kista, som var förfärligt fin
Min vänstra arm har suttit på en jude från Berlin
men sånt det spelar inte nån teater

Nu blir jag hyllad utav diplomater
och en och annan furste han lägger ner en krans
och ber en bön för ruttet kött från landet Ingenstans
och pratar stort om mina hjältedater

Här ligger jag, den sanne demokraten
och skrattar ganska gott med min skalles döda grlin
Ett ben från Prag, en arm från Kiel och en ifrån Berlin
det kallar dom Den okände soldaten

Älskar inte jag dig då

Text och musik: Olle Adolphson

Om dagen gryr och är lik den andra …

Lyssna på min version på Youtube

Olle Adolphsons kärlekssånger är aldrig enkla och rätlinjiga. Det finns alltid någon reservation i texten. I första versen står ett guldrött skimmer i gräset, i andra hör vi skräckens flöjt. Det regnar om natten och tiden stannar. Men han påstår inte att han älskar henne, utan frågar, älskar inte jag dig då?

Vem frågar han egentligen? Sig själv, eller henne? Först i sista versen säger han att han ska älska henne ändå. Vad då ändå? Det får vi inte riktigt veta. Men visst lyser det av ångest i visan. Både kärleken och naturupplevelsen färgas av det.

Låten är väldigt elegant komponerad. I princip går den i A dur, men första versen börjar i D dur. De två följande verserna börjar i moll, H moll, respektive D moll. I sista versen återgår han i stort sätt till första versen harmonik och börjar i D dur.

Om solen skiner så milt om kvällen
och guldrött skimmer i gräset står
om lindar lyser och ask och alar
och doft av sommar i gräset går
När duvan ropar och trasten talar
och vattnen ligger så himmelsblå
älskar inte jag dig då

Om tiden stannar när dagen tiger
och ingen vindfläkt i träden rörs
om himlen brinner och solens pilar
och skräckens flöjt under träden hörs
När värmen vit över fälten vilar
och tiden äntligen börjar gå
älskar inte jag dig då

Om regnet vandrar så tyst om natten
Och stryker lätt över trädens blad
om regnet skänker åt marken lisa
när himlens kärlek gör jorden glad
När regnet sjunger sin tysta visa
och sommarnatten kan andas så
älskar inte jag dig då

Om dagen gryr och är lik den andra
och kvällar kommer och nätter går
om tiden rusar, om tiden stannar
och sommar blir höst och vinter vår
Tills år och dagar och timmar blandas
och jag ska älska dig ändå
Älskar inte jag dig då

En valsmelodi

Text: Nils Ferlin Musik: Lillebror Söderlundh

Dagen är släckt, mörkret har väckt …

Här kan du höra min version på Youtube

Dikten En valsmelodi publicerades 1930 i Ferlins första diktsamling, En döddansares visor. Han var då bara 32 år, men dikten andas ändå, om inte dödsskräck, så en medvetenhet och en resignation inför dödens oundviklighet. Men det finns också en solidaritet med samhällets fattiga och utstötta, dit ju Ferlin själv räknade sig.

Dikten tonsattes redan 1930 av trubaduren Gunnar Tureson, men den melodi som de flesta känner igen, och den jag sjunger, är Lillebror Söderlundhs från 1939. Ferlin tillhörde en löslig grupp som kallades Klarabohemerna, författare, konstnärer och musiker, ofta med arbetarbakgrund som höll till på nedre Norrmalm i det Stockholm som nu är försvunnet.

Dagen är släckt mörkret har väckt
stjärnor och kattor och slinkor
fyllda av skarn, slödder och flarn
sova polishus och finkor

Barnet det skådar i drömmarnas brus
hur en ängel med lyktor går runt våra hus
Och ensam i kvällen den sena
jag slåss med en smäktande vals
och jag är ganska mager om bena
tillika om armar och hals

Jag har sålt mina visor till nöjets estrader
och Gud må förlåta mej somliga rader
ty jag är ganska mager om bena
tillika om armar och hals

Grämelsens son i grammofon
sprattlar för Hans och för Greta
Pajas ack ja, schajas ack ja
Gott kan det vara att veta.

Så skänk mej nu bara ett rimord på sol
när jag redan har använt fiol och viol
Och ensam i kvällen den sena
jag slåss med en smäktande vals
och jag är ganska mager om bena
tillika om armar och hals

Jag har ingenting alls här i världen att vinna
och snart i min grop skola maskarna finna
att jag är ganska mager om bena tillika om armar och hals

Nu är det gott att leva

Text och musik: Olle Adolphson

Nu är det gott att leva på en sommardag

Olle Adolphson har skrivit många sånger om en sorts oglamorös, tafatt, men oundviklig kärlek. Man kan tänka på Trubbel, Karlsson – evig vår och Fröken Frensen. Det finns flera, bland annat den här.

Sommardagen är så vacker med sina gökar, häggar och Adam och Evor. Ändå är allt för jävligt, ja rena fasan, därför att vännen inte är där. När hon sedan kommer blir allt härligt och det är gott att leva.

Men deras dagliga kärlek verkar inbegripa gråtande och grävande, stretande och strävande och han kallar henne gamla kratta. Kärleken känns komplicerad och motvalls, och kanske trovärdig just därför.

Här kan du höra min version på Youtube

Nu är det gott att leva – Text
Olle Adolphson

Nu är det gott att leva på en sommardag
Här står Adam och Eva här står du och jag
Du kan tro att här var det jävligt att gå runt omkring utan dig
Du kan tro att nu är det härligt för du kom hit till mig

Göken han gal i dalen gal i tröst och bäst
Tänk att vi kom på balen att vi två kom på fest
Nu är det slut på gråt och gräva vi ska dansa du och jag
Ja nu är det gott att leva på en sommardag

Nu är det gott att sjunga kärlekens refräng
Häggen viftar och gungar över våran äng
Du kan tro att här var det fasa att gå runt omkring utan dig
Nu kan rubbbet ta sig i brasan för du kom hit till mig

Nu är det gott att skratta att det blev vi två
Att du kom gamla kratta att du kom ändå
Vi ska streta vi ska sträva genom livet du och jag
Men nu är det gott att leva på en sommardag

 

 

Post festum

Text: Olle Adolphsson Musik: John Riley, engelsk folkmelodi

mossaNu doftar mark, doftar jord och träd.

Lyssna på min inspelning på Youtube

Post festum betyder ordagrant efter festen (absolut inte efterfesten), men uttrycket används oftast i betydelsen efteråt eller för sent. I Olle Adolphsons text är det nog det ordagranna som avses. Berättaren och hans vän har festat sig igenom en natt, kanske bara de två eller tillsammans med andra. Nu sitter de dock ensamma och ser gryningen växa.

Olle bodde uppe på Mariaberget, men det kan inte vara den utsikten han beskriver. Solen går ju upp i nordost på sommaren. Ska man se hur den speglar sig måste man vara på Kungsholmssidan. Men hans mor bodde på Norr Mälarstrand och därifrån kan man se Riddarfjärden, skutorna och solens eld när den speglar sig i fönsterrutorna på andra sidan vattnet.

Det finns ingen bitterhet i sången, inget för sent, bara kärlek till vännen och till staden. Nattens timmar har flutit, nästan omärkligt och när den nya dagen höjt sitt rop sjunger han: Drick ur ditt glas, låt oss sova sedan. Morgonen spelar på silverflöjt.

Post festum
Text: Olle Adolphsson

Snart stiger solen
här vänder natten
Tätt bakom taken
har dagen dröjt
Snart stiger vind
över vita vatten
Morgonen spelar
på silverflöjt

Än stiger dimma
ur vattenspegeln
och stryker hastigt
längs Strömmen ned
Än glänser daggen
på takens tegel
Nu doftar mark
doftar jord och träd

Och ser du där
hur den första skutan
gör loss från kajen
och glider ut?
Det bränner till
i en fönsterruta
Dagen är nära
och natten slut

Se hur det brinner
Det lyser, glimmar
Det flyter guld
ur var fönsterram
Säg, har du märkt
att det flutit timmar
sen natten sänkte
sig över stan?

Drick med mig, drick
Snart står solen redan
högt, och en ny dag
sitt rop har höjt
Drick ur ditt glas
låt oss sova sedan
Morgonen spelar
på silverflöjt

Möte med musik

Text och musik: Gösta Kullenberg

filmjournalenÖver axeln hänger vita silkessjalen som jag sett på bild nån gång  i Filmjournalen …

Lyssna på min version på Youtube

Gösta Kullenberg 1909–1958 var journalist till och från. En tid var han korrekturläsare på Nordisk Familjebok. Under långa tider som arbetslös började han skriva och framföra egna visor. Jag kan sympatisera både med hans livsöde och med drömmaren i den här visan.

Vi får följa en man som hör musik från ett öppet fönster när han passerar utanför på gatan. Ordet mezzanin betyder ett våningsplan med mindre fönster och lägre takhöjd än de andra våningsplanen.

Omedelbart fantiserar han om en vacker kvinna som spelar Chopin, och i sista versen är han i rummet och njuter av musiken och av kvinnans sällsynta skönhet. Men verkligheten kommer ifatt honom, en grålätt man, där han står och drömmer.

Möte med musik – text
Gösta Kullenberg

Liksom en ärla på smala ben
som trippar runt kring en blomma
ser jag musiken ta form och sken
i allt det fyrkantigt tomma

Från ett fönster halvt på glänt i mezzaninen
strömmar toner genom blåa rullgardinen
trillar ut och blir, jag tror en vals utav Chopin
Ensam står jag nittonhundratalsbarbaren
plus en cykel längre bort vid trottoaren
medan hela gatan annars tycks ha gått i säng

Liksom en ärla på smala ben
som trippar runt kring en blomma
ser jag musiken ta form och sken
i allt det fyrkantigt tomma

Tänk vad musiken då hittar lätt
till själens mjuka partier
Tänk vad den färgar på något sätt
och blåser upp fantasier

Plötsligt ser jag genom muren, grå och solkad
klart en våning av min fantasi befolkad
med en vacker flicka sittande vid ett klaver
över axeln hänger vita silkessjalen
som jag sett på bild nån gång i Filmjournalen
väggens Tavelmozart hänger ovanför och ler

Tänk vad musiken då hittar lätt
till själens mjuka partier
Tänk vad den färgar på något sätt
och blåser upp fantasier

Och som jag står här en grålätt man
med vardagsvecken i pannan
är det precis som jag själv försvann
och liksom blev till en annan

Se, som fjärilsvingar skrämda av pedalen
fladdrar pianistens händer i finalen
medan hela rummet brusar som en vårlig älv
Lutad mot klaveret står en man betagen
av musiken dels, och dels av anletsdragen
hos den sällsynt vackra flickan – det är visst jag själv

Och som jag står här en grålätt man
med vardagsvecken i pannan
är det precis som jag själv försvann
och liksom blev till en annan

Flickan och pastorn

Text och musik: Olle Adolphson

olle - CopyPå Mariaberget på Södermalm i Stockholm ligger denna vackra vildvuxna park.

 

Den här visan skrev Olle Adolphson till Lena Anderssons skiva 12 nya visor från 1972. Var inspirationen kom ifrån vet jag inte. Olle Adolphson var ju verkligen inte någon protestsångare, men han avskydde hyckleri i alla former. Här hävdar han två människors rätt till kärlek, vilken roll de än har i samhället och vad än domkapitlet må tycka om saken.

Flickan och pastorn – text
Olle Adolphson

Och flickan hon gick sig till havets vita strand
för all sorg och all möda
Där stod en liten pastor så fager och så grann
allt för den kärleken röda
Och säg liten pastor varför du sörjer så
för all sorg och all möda
Kapitlet gav mig sparken så sent som i går
allt för den kärleken röda

Så pastor är jag inte fast det kan synas så
för all sorg och all möda
Men du är skönsta jungfrun i socknen här mån gå
allt för den kärleken röda
Nå men om det nu är så att du inte är nån präst
för all sorg och all möda
Så är jag ingen jungfru, det vet du allra bäst
allt för den kärleken röda

Så görs vi till syndaskarn med skammen här får gå
för all sorg och all möda
så låt då hela socknen med lång näsa få stå
allt för den kärleken röda
Och så tog liten pastor den flickan i sin famn
för all sorg och all möda
och nu är du min kvinna och nu är jag din man
allt för den kärleken röda

Veronica

Text och musik: Cornelis Vreeswijk

telefonSpring bort till telefonen och ring till din vän …

 

Den här låten finns på plattan Tio vackra visor och Personliga Person från 1968. Det är kanske Cornelis mest helgjutna skiva, med bland annat Deirdres samba, Somliga går med trasiga skor och Felicia adjö. Enligt Wikipedia kom inspirationen av att han upptäckte den norske författaren Axel Sandemose och för första gången besökte Rio de Janeiro.

Det må vara hur det vill med den saken. Men det är intressant att jämföra Grimasch om morgonen som ju handlar om ett samtal i sängen mellan två verkliga människor med Veronica som verkar handla om en kvinna han mist. Hon beskrivs helt utifrån ett manligt perspektiv, det är hattar, parasoller och strumpeband, det är kontroll och längtan.

I min tolkning vill mannen att kvinnan ska släppa ut sitt hår, det vill säga bli en riktig kvinna. Hon ska säga att han får komma till henne och hon ska inse att detta kommer att göra även henne lycklig. Men vad händer egentligen när det dagas? Kan han förstå att hon har gått vidare och är någon annan än den han drömmer om?

Veronica – text
Cornelis Vreeswijk

Veronca Veronica var är din blåa hatt?
Din älskling letar efter den allt i den mörka natt
Din älskling är försvunnen han kommer inte igen
när det dagas

Veronca Veronica fäll upp din parasoll
Din vän har gått ifrån dig, men spelar det nån roll?
Det finns så många andra, du hittar säkert en
när det dagas

Veronica Veronica ditt ena strumpeband
har stulits utav någon som saknar dig ibland
Om natten är han borta men minns du honom än
när det dagas?

Men tycker du Veronica att morgonen är grå
och ångrar att du någonsin lät honom gå
Spring bort till telefonen och ring till din vän
när det dagas

Veronica Veronica släpp ut ditt långa hår
och se din vän i ögonen och säg att han får
och somna i hans armar och vakna lycklig sen
när det dagas

Ögon känsliga för grönt

Text:  Barbro Hörberg musik: Nils Hansén

trappa3Det regnade, men bilderna blev bra. Det var ett egendomligt ljus den dan …

 

Barbro Hörberg 1932–1976 var på 50-talet med i Povel Ramels första revy och senare i de litterära kabaréer som Lars Forssell, Pär Rådström och Beppe Wolgers skrev. På 60-talet levde hon i Paris i flera år och blev inspirerad av den franska visan. Hon började även skriva egna sånger.

Den svenska visscenen var mycket mansdominerad på den här tiden och Hörberg hamnade lite vid sidan av sådana namn som Vreeswijk, Åkerström, Zetterholm och Sändh. Men efter hennes död har hon uppmärksammats av ständigt nya generationer.

Ögon känsliga för grönt har tolkats av många artister. Bilderna i texten är lätta att ta till sig: regnet, parken, bladen, pappersduvan och den nära kärleken. Och alla som fotograferar har nog upplevt hur bilder av gröna träd blir ovanligt bra när det regnar.

Ögon känsliga för grönt – text
Barbro Hörberg

Och tänk i parken om våren
med ögon känsliga för grönt
och kastanjeblad som paraplyer
och våra händer känsliga för allt som är skönt

Vi vek en duva av papper
I vinden seglade den långt
och den landade på en staty
som fick ändra alla orden i sin sång

Det regnade men bilderna blev bra
det var ett egendomligt ljus den dan
Vi fyllde våra ögon
med ljuset och tankarna på allt det nya

Och tänk i parken om våren
med ögon känsliga för grönt
och kastanjeblad som paraplyer
Jag älskade dig då, det gör jag nu

 

Jag ger dig min morgon

Musik: Tom Paxton, Svensk text: Fred Åkerström

morgonJag ger dig min morgon, jag ger dig min dag …

 

Fred Åkerströms översättning är ganska trogen originalet, men det finns en avgörande skillnad: I refrängen sjunger Paxton ungefär: Jag tror jag ska väcka dig och hålla om dig och säga det där som jag sagt förr, medan Åkerström sjunger: Om du var vaken skulle jag ge dig allt det där jag aldrig ger dig.

Den relation Paxton beskriver känns öppnare, mer tvåsam. I den svenska versionen ligger mannen och tittar på sin sovande vän, men sina känslor kan han aldrig förmedla när hon är vaken, bara till den passiva sovande kvinnan kan han ge allt. Hans kärlek är så stark och bilderna så fulla av längtan efter närhet, men det är något som håller honom tillbaka.

Jag ger dig min morgon – text
Fred Åkerström

Åter igen gryr dagen vid din bleka skuldra
Genom frostigt glas syns solen som en huldra
Ditt hår det flyter över hela kudden

Om du var vaken skulle jag ge dig
allt det där jag aldrig ger dig
Men du jag ger dig min morgon
jag ger dig min dag

Vår gardin den böljar svagt där solen strömmar
Långt bakom ditt öga svinner nattens drömmar
Du drömmer något fint jag ser att du småler.

Om du var vaken skulle jag ge dig
allt det där jag aldrig ger dig
Men du jag ger dig min morgon
jag ger dig min dag

(Denna vers hoppar jag över)
Utanför vårt fönster hör vi markens sånger
Som ett rastlöst barn om våren dagen kommer
Lyssna till den sång som jorden sjunger

Om du var vaken skulle jag ge dig
allt det där jag aldrig ger dig
Men du jag ger dig min morgon
jag ger dig min dag

Likt en sländas spröda vinge ögat skälver
Solens smälta i ditt hår kring pannan välver
Du jag tror vi flyr rakt in i solen

Om du var vaken skulle jag ge dig
allt det där jag aldrig ger dig
Men du jag ger dig min morgon
jag ger dig min dag

Men du jag ger dig min morgon
jag ger dig min dag