Category Archives: Songs

Den okände soldaten

Text och musik: Ruben Nilsson

Jag slets itu av tyskarnas granater …

Lyssna på min version på Youtube

Den här sången kommer från Ruben Nilssons första samling, Vanvördiga visor från 1935. Under hela sitt liv kände han stark motvilja mot krig och militärer. När han själv gjorde lumpen satt han ofta i arresten, eftersom han brukade lämna sin post och gå ut och ta en pilsner med någon polare. Om du vill veta mer om Ruben Nilsson kan du titta på texten till Balladen om Eken här på Fritext.

Här vilar jag, den okände soldaten
inunder en triumfbåges vita marmorvalv
Man hittade min kropp – nåja åtminstone en halv
och jag fick fin begravning utav staten

Jag slets itu av tyskarnas granater
Det var på sista tampen sen blåstes eld upphör
ty det ska vara tyst och lugnt när som en mänska dör
den regeln gäller även för soldater

Jag plockades ihop utav kamrater
och lades i en kista, som var förfärligt fin
Min vänstra arm har suttit på en jude från Berlin
men sånt det spelar inte nån teater

Nu blir jag hyllad utav diplomater
och en och annan furste han lägger ner en krans
och ber en bön för ruttet kött från landet Ingenstans
och pratar stort om mina hjältedater

Här ligger jag, den sanne demokraten
och skrattar ganska gott med min skalles döda grlin
Ett ben från Prag, en arm från Kiel och en ifrån Berlin
det kallar dom Den okände soldaten

Älskar inte jag dig då

Text och musik: Olle Adolphson

Om dagen gryr och är lik den andra …

Lyssna på min version på Youtube

Olle Adolphsons kärlekssånger är aldrig enkla och rätlinjiga. Det finns alltid någon reservation i texten. I första versen står ett guldrött skimmer i gräset, i andra hör vi skräckens flöjt. Det regnar om natten och tiden stannar. Men han påstår inte att han älskar henne, utan frågar, älskar inte jag dig då?

Vem frågar han egentligen? Sig själv, eller henne? Först i sista versen säger han att han ska älska henne ändå. Vad då ändå? Det får vi inte riktigt veta. Men visst lyser det av ångest i visan. Både kärleken och naturupplevelsen färgas av det.

Låten är väldigt elegant komponerad. I princip går den i A dur, men första versen börjar i D dur. De två följande verserna börjar i moll, H moll, respektive D moll. I sista versen återgår han i stort sätt till första versen harmonik och börjar i D dur.

Om solen skiner så milt om kvällen
och guldrött skimmer i gräset står
om lindar lyser och ask och alar
och doft av sommar i gräset går
När duvan ropar och trasten talar
och vattnen ligger så himmelsblå
älskar inte jag dig då

Om tiden stannar när dagen tiger
och ingen vindfläkt i träden rörs
om himlen brinner och solens pilar
och skräckens flöjt under träden hörs
När värmen vit över fälten vilar
och tiden äntligen börjar gå
älskar inte jag dig då

Om regnet vandrar så tyst om natten
Och stryker lätt över trädens blad
om regnet skänker åt marken lisa
när himlens kärlek gör jorden glad
När regnet sjunger sin tysta visa
och sommarnatten kan andas så
älskar inte jag dig då

Om dagen gryr och är lik den andra
och kvällar kommer och nätter går
om tiden rusar, om tiden stannar
och sommar blir höst och vinter vår
Tills år och dagar och timmar blandas
och jag ska älska dig ändå
Älskar inte jag dig då

En valsmelodi

Text: Nils Ferlin Musik: Lillebror Söderlundh

Dagen är släckt, mörkret har väckt …

Här kan du höra min version på Youtube

Dikten En valsmelodi publicerades 1930 i Ferlins första diktsamling, En döddansares visor. Han var då bara 32 år, men dikten andas ändå, om inte dödsskräck, så en medvetenhet och en resignation inför dödens oundviklighet. Men det finns också en solidaritet med samhällets fattiga och utstötta, dit ju Ferlin själv räknade sig.

Dikten tonsattes redan 1930 av trubaduren Gunnar Tureson, men den melodi som de flesta känner igen, och den jag sjunger, är Lillebror Söderlundhs från 1939. Ferlin tillhörde en löslig grupp som kallades Klarabohemerna, författare, konstnärer och musiker, ofta med arbetarbakgrund som höll till på nedre Norrmalm i det Stockholm som nu är försvunnet.

Dagen är släckt mörkret har väckt
stjärnor och kattor och slinkor
fyllda av skarn, slödder och flarn
sova polishus och finkor

Barnet det skådar i drömmarnas brus
hur en ängel med lyktor går runt våra hus
Och ensam i kvällen den sena
jag slåss med en smäktande vals
och jag är ganska mager om bena
tillika om armar och hals

Jag har sålt mina visor till nöjets estrader
och Gud må förlåta mej somliga rader
ty jag är ganska mager om bena
tillika om armar och hals

Grämelsens son i grammofon
sprattlar för Hans och för Greta
Pajas ack ja, schajas ack ja
Gott kan det vara att veta.

Så skänk mej nu bara ett rimord på sol
när jag redan har använt fiol och viol
Och ensam i kvällen den sena
jag slåss med en smäktande vals
och jag är ganska mager om bena
tillika om armar och hals

Jag har ingenting alls här i världen att vinna
och snart i min grop skola maskarna finna
att jag är ganska mager om bena tillika om armar och hals

Gammelvals i Roslagen

Text och musik: Evert Taube

Kring dina blänkande fjärdar o Roslag mitt hemland i havet

Den här sången ingår i vissamlingen Sjösalaboken som gavs ut 1942. Texten är skriven på det antika versmåttet Hexameter, som Homeros använde i sina stora verk. Sången är en kärleksförklaring till Stockholms skärgård och som vanligt har Evert koll på alla detaljer och alla termer.

I andra versen talar han om öbornas vikingafäder. Sånt är ju inte opportunt i dag. När jag jobbade på Historiska museet fanns det arkeologer som var livrädda för all koppling mellan nutid och vikingatid. Jag minns en som helt enkelt tog bort vikingatiden som epok.

I fjärde versen påminner Evert om rysshärjningarna på 1700-talet, och han beskriver stormarna och drivsnön, men han kommer hela tiden tillbaka till kärleken. Det är lätt att föreställa sig hur han går därute på lövängarna och diktar, på Sjösala som var familjen Taubes sommarparadis.

Lurviga Roslag o sjöland du häver dig halvdränkt ur havet
med dina sandiga åsar och urberg och stormvridna tallar
med dina tusentals tångsvepta ärriga öar och kobbar
kupiga knalliga bucklor på jordklotets isrivna hjässa
Vindpinat vresiga Roslag jag hälsar dig havsörnars hemland

Här byggdes drakskepp av Sjöbloms och Östermans vikingafäder
de som i välmening grundade Ryssland i tiden och satte
Volgasjöfarten i gång och höll ordning i Konstantinopel
liksom det ännu i dag finnes pojkar från Väddö och Möja
som håller ordning i avlägsna främmande länder på jorden

På melanesiska öar är blidöbor kopramagnater
pojkar från Runmarö Ljusterö Rådmansö Arholma Gräsö
är amiraler där ute och somliga är guvernörer
saknar nog gistgårdar skötekor saknar nog glittrande strömming
gråbruna flundror och gulvita torskar och gråsäl och grisslor

Snötjockans isskruvens land du skeppsbrottens fruktade havsband
piskat av stormar och drivsnö vareviga vinter och fordom
plundrat och härjat och skändat och bränt av pirater från öster
Var finns väl ändå ett land lika trevligt och vackert jag frågar
som dina kringströdda öar dem havet och fjärdar förenar

Sjösala lövängar blomstra nu fröjdar sig åter naturen
primulan blommar och smörblomman lyser som guld i det gröna
vattnet i tunnan vid knuten är guldgult av frömjöl från tallen
poppeldun snögar och häggarna sprida sin vällukt med vinden
kring dina blänkande fjärdar o Roslag mitt hemland i havet

Svensk landsbygd

Text och musik: Staffan Castegren

Halvvägs ner i dalen…


Här kan du höra låten på Youtube

Den här låten kom till när jag pratade med en körkunnig person om språket i gamla låtar av typ, Stenhammar och Pettersson Berger. Kan man använda ord från den tiden? Bland annat nämnde vi ordet himlapällen.

Ett år senare förstår jag att de flesta orden är förbrukade. Men jag har i stället försökt hitta stämningen. Jag är uppriktigt sagt mycket osäker på om jag verkligen lyckats med det.

Tidig vår, i spröda kvällen
snöljus över lagårdshällen
Trötta tranor och våta vipor
som söker sina viloställen
Hästen trampar i sitt stall
Luften sträv och kall

Björken blågrå, vårstinn bäcken
risig ännu rosenhäcken
Oro svävar in från söder
i de höga fågelsträcken
En obeskrivligt sorgsen hund
gnyr mot himlens rund

Halvvägs ner i dalen
glimmar några ljus
från förskolelokalen
i gamla folkets hus
och ner vid Dammbro kilar
just där älven gör en sväng
där står vildgässen och vilar
på Mjölnagårdens äng
Och tidlöst tystnar suset
som skogen burit på
Ja, nu slocknar sista ljuset
i natten dunkelblå

Lätta skyar, plötsligt står en
måne över videsnåren
Jorden skälver, marken doftar
hetsande och starkt i våren
Men tåligt över vall och mo
har dagen gått till ro

Nu är det gott att leva

Text och musik: Olle Adolphson

Nu är det gott att leva på en sommardag

Olle Adolphson har skrivit många sånger om en sorts oglamorös, tafatt, men oundviklig kärlek. Man kan tänka på Trubbel, Karlsson – evig vår och Fröken Frensen. Det finns flera, bland annat den här.

Sommardagen är så vacker med sina gökar, häggar och Adam och Evor. Ändå är allt för jävligt, ja rena fasan, därför att vännen inte är där. När hon sedan kommer blir allt härligt och det är gott att leva.

Men deras dagliga kärlek verkar inbegripa gråtande och grävande, stretande och strävande och han kallar henne gamla kratta. Kärleken känns komplicerad och motvalls, och kanske trovärdig just därför.

Här kan du höra min version på Youtube

Nu är det gott att leva – Text
Olle Adolphson

Nu är det gott att leva på en sommardag
Här står Adam och Eva här står du och jag
Du kan tro att här var det jävligt att gå runt omkring utan dig
Du kan tro att nu är det härligt för du kom hit till mig

Göken han gal i dalen gal i tröst och bäst
Tänk att vi kom på balen att vi två kom på fest
Nu är det slut på gråt och gräva vi ska dansa du och jag
Ja nu är det gott att leva på en sommardag

Nu är det gott att sjunga kärlekens refräng
Häggen viftar och gungar över våran äng
Du kan tro att här var det fasa att gå runt omkring utan dig
Nu kan rubbbet ta sig i brasan för du kom hit till mig

Nu är det gott att skratta att det blev vi två
Att du kom gamla kratta att du kom ändå
Vi ska streta vi ska sträva genom livet du och jag
Men nu är det gott att leva på en sommardag

 

 

Mer än ord

Text och musik: Staffan Castegren

Det är rätt sent och bandet lirar bara blues

Den här låten började med musiken och med en bild jag såg inom mig av ett par på ett halvsunkigt hak som dansar utan att egentligen röra sig. Resten kom ur den enda bilden.

Eftersom jag är snart 70 handlar mina kärlekssånger om vuxen kärlek, om kärlek med perspektiv. Vad händer om man träffar en partner från en kraschad relation, men nu med 20 års ytterligare livserfarenhet?

Här kan du höra låten på Youtube

Mer än ord – text
Staffan Castegren

Det är rätt sent
och bandet lirar bara blues
Fastän vi dansar
så står vi nästan still
Våra varma kroppar
säger mer än ord:
att när vi går så ska vi
gå hem med varann

Det är väl tjugo år sen
som det var vi två
Men vi säger inget
nej inget, om hur det var då
Kanske kan vår tystnad
säga mer än ord
som ett suddigt svartvitt
blekt fotografi

När du kom hit i kväll
med nån främmande man
kröp jag in i ett hörn med min öl
men då så kände jag plötsligt din doft
och så stod du där
och du viskade
Jag har saknat dig så

Det är rätt sent
men ännu törs vi inte gå
för vad finns kvar av allt
i morgon när vi stiger upp
Ska vår gamla närhet
lyckas säga mer än ord
eller får vi bara
denna enda kväll

Allt som vi sa förr
alla viktiga ord
alla tårar och löjliga gräl
blir till en dimma som svävar i väg
när jag håller dig
och du håller mig
i kärlek

Ja det är sent
och bandet kör en sista dans
Vi går hem när natten
sakta blir till dag
Måsar över Strömmen
Minnen, mer än ord
och vi landar lugnt
i värmen hos varann
och våra mjuka läppar
säger mer än ord

 

Ni kan ingenting ta med er

Text: Staffan Castegren
Originalmelodi: En fattig trubadur
Musik: Alvar Kraft Text: Arne Pärson

Nej, ni kan ingenting ta med er dit ni går.

Jag tänker på Thommy Berggren som satt i teve och bara brast ut: Vad är det för jävla socialdemokrater? Han pratade om Göran Persson, Björn Rosengren och Pär Nuder, sådana som går till näringslivet efter den politiska karriären.

Men det är inte bara sossar som sviker. Alla politiker har en gemensam grundsyn om hur samhället ska fungera: Att där ska finnas ett ledande skikt som fattar de avgörande besluten och att folkets breda massa ska finna sig i det maktens beslutar.

Detta är demokratins fundamentala problem. Och det är något som aldrig diskuteras: Inget parti nominerar en politiker som ställer sig på folkets sida mot överheten. Vi kan alltså bara rösta på folk som står på maktens sida.

Här kan du höra min tolkning på Youtube.

Där står en gammal sossepamp
Han verkar va så stark och trygg
men han har nyligen vänt rygg
åt löntagarnas kamp
Han har bytt åsikt, blivit blå
och vill till näringslivet gå
Han överger i ödmjukhet
sin solidaritet

Men du kan ingenting ta med dig dit du går
Blott föraktet klibbar fast i dina spår
Från kamrater som du svikit
aldrig mer respekt du får
Du kan ingenting ta med dig dit du går

Där står en slags miljöpartist
Hon är nog snäll mot barn och djur
men hon har svikit vår natur
sitt framtidshopp hon mist
Regeringsmakten är så ljuv
och näringslivets ord tar skruv
Mer motorväg mer militär
det är en god affär

Men du kan ingenting ta med dig dit du går
Inga blommor inga bin i dina spår
Alla bilar, alla flygplan
gör att jorden sämre mår
Du kan ingenting ta med dig dit du går

Där står en Sverigedemokrat
Han värnar visst om vanligt folk
men lyssnar man så är han tolk
åt överhetens prat
För sänkta löner, sänkt pension
han kämpar som en borgarklon
och vinst i välfärd det är bra
Det ska näringslivet ha

Men du kan ingenting ta med dig dit du går
När din valmanskår vill veta vad de får
All rasism och alla järnrör
rostar ner i dina spår
Du kan ingenting ta med dig dit du går

Ni politiker ni sviker
Ni på maktens sida står
Men ni kan ingenting ta med er dit ni går

 

 

Dimmigt

Musik: Erroll Garner Svensk text: Staffan Castegren

dsc02416cVi tar rulltrappan som går upp till Moskva

Den här låten heter Misty och det finns redan flera svenska texter, men jag ville ändå göra en ny med tunnelbanetema. Det beror naturligtvis på att man ständigt hör de tre första tonerna där nere; ding, ding, dång, nästa Mariatorget.

De kulturella anspelningarna går att googla om ni vill. Det enda jag kanske ska nämna är Lili Brik som hade en stormande kärlekshistoria på 20-talet med poeten Vladimir Majakovskij. Han kallade sig ofta ”din lilla hund”.

Här kan du höra min tolkning på Youtube

Du och jag
Vi tar tunnelbanan över till Paris
Jag är Jean Paul Sartre och du är självklart de Beauvoir
vi söker svar
för det blir dimmigt när jag håller din hand

Du och jag
När som gråa tunnelväggar drar förbi
plötsligt ser vi Samarkand i månsken, ganska snyggt
Det känns så tryggt
att va i dimman tillsammans med dig

Jag kan vara Charlie Parker, vilka saker
man kan göra när man svävar som en pilgrimsfalk
Och då är du Billie Holiday, ja håll om mig
din glädje och din sorg, en väldig borg för mig
Jag älskar dig

Du och jag
Vi tar rulltrappan som går upp till Moskva
Sköna Lili Brik, det är du och jag din lilla hund
Varenda stund
är det så dimmigt när jag är här med dig

Du kan vara Frida Kahlo dina tavlor
lyser blod och guld och livets obeveklighet
Och då är jag Che Guevara, jag vill fara
runt vår jord och mina ord ska va en frihetspakt
en kärleksakt

Du och jag
Vi går Lundagatan hem från Zinkensdamm
Tänk att du är du och jag är jag, och det duger bra
precis i dag
när allt är klart, fast dimman rullar in från sjön
Du är du och jag är jag, det duger jävligt bra
precis i dag

 

 

Att Lyssna på känslan

Musik: Bob Dylan Text och bild: Staffan Castegren

havcloseVärlden är värd att räddas. Första steget måste alltid vara fred.

Här kan du höra min tolkning på Youtube

Den här texten skrev jag i ren frustration. Sverige håller på att förvandlas till allt jag tycker illa om. Tanken att Sverige skulle alliera sig med Nato, rusta upp, koppla ihop sig med de amerikanska vapensystemen och lämna över sin utrikespolitik till USA är motbjudande. Vi bör värna om vår traditionella neutralitet och rollen som fredsmäklare i världen.

Att vi dessutom genom TTIP frivilligt är på väg att lämna över vårt demokratiska oberoende till den fasansfullt odemokratiska lilla klicken som äger bankerna, industrierna, medierna och energitillgångarna gör mig nästan gråtfärdig. Vi bör värna om vår självständighet och om miljöskydd och en hållbar utveckling.

Samtliga partier i Sverige verkar beredda att rösta för det här. Och jag undrar hur det står till? Okay, partiledningarna är manipulerade av skickliga lobbyister, men de vanliga riksdagsledamöterna? Hur kan en sosse, en miljöpartist, en liberal och en centerpartist tro att krig och rovkapitalism leder till en bättre värld? Säg nej till partipiskan! Det gäller vår gemensamma framtid.

Att lyssna på känslan
Text: Staffan Castegren

Du ledamot i det svenska parlamentet
tänk, din uppgift är att vara folkets röst
Vad som sas på senaste partikonventet
måste vägas emot känslan i ditt bröst

Det finns inga militära allianser
som någonsin har lett till mera fred
Vapenskramlet är en ryslig samhällscancer
Varje vettig mänska vägrar skramla med

Men vi måste börja lyssna på känslan
den som genomsyrar både själ och kropp
Tro inte dem som sprider hat och ängslan
Det är självklart att det ännu finns ett hopp

Vi ska förlita oss på neutraliteten
Det är faktiskt dags att börja rusta ned
Det är det enda säkra skyddet för planeten
Första steget måste alltid vara fred

Och vi måste börja lyssna på känslan
den som genomsyrar både själ och kropp
Tro inte dem som sprider hat och ängslan
Det är självklart att det ännu finns ett hopp

Ja, vi måste börja lyssna på känslan
den som genomsyrar både själ och kropp
Tro aldrig dem som sprider hat och ängslan
Det är självklart att det alltid finns ett hopp