Gunnar Ekelöf flippar ut

Text och bild: Staffan Castegren (och Gunnar Ekelöf)

Medelhavsmuseet2Bilar som var formade i obegriplig blänkande modernism for fram ljudlöst och utan doft.

Jag är medveten om att det kan vara spriten, som ju är nyttig till så mycket annat, men som då och då kan rucka tidens jämna gång. Fritz Lang på Bostok, en lång natt med Erik och Artur och dagens akademiesammankomst spelar säkert också in. Men mest är det nog den blinde kurdiske fursten som uppfyller mig och får intrycken att svämma över. Staden rymmer så många mötesplatser både i rummet och tiden.

Jag gick Norrbro och vid Riksdagshuset tänkte jag på hur människans känslomässiga förmåga blir alltmer underordnad den intellektuella. Vad är min uppgift i detta? Att föda det underutvecklade hjärtat kan inte vara ett program, utan ett slags försörjningsplikt. Vid Fredsgatan såg jag kungaparet komma arm i arm. Jag kastade cigarretten, släckte den med tåspetsen och gjorde mig beredd att stryka av mig baskern. Då plötsligt hände det:

Jag förflyttades till Fritz Langs Metropolis, fast det var Stockholm. En kvinna i brun, åtsittande, troligen smutsavstötande, uniformsjacka passerade. Bilar som var formade i obegriplig blänkande modernism for fram ljudlöst och utan doft. Bodeckers hattaffär var borta, men på väggen kunde jag läsa ordet Medelhavsmuseet. Då landade jag lugnt i min hallucination. Med brunt, nästan utplånat bläck skall jag skriva på mina linneremsor, hemliga tecken.

Hur länge jag stod vet jag inte. När jag kom till sans var majestäterna borta och baskern satt kvar på huvudet. Även tankspriddheten är ett storslaget landskap, blå sluttningar med ensamma pinjer och cypresser. Ständigt detta Medelhav. Jag gick in i Malmtorgsgatan, men tog höger vid Jakobsgatan, där kyrkan lyste röd i fonden, och vänster vid hörnhuset med pelaren upp för Norra Smedjegatans branta backe.

Med de besatta blir det väl alltid någon råd, sade slaktaren, men hur skall vi göra med de alltför finlemmade? Ja, så är det alltid. När jag blir berörd, bygger jag väggar av citat. Men vad var det som hände nere på Fredsgatan? En framtidsvision? En flykt från tvånget att hälsa på de kungliga? Jag tänkte på kvinnan i den bruna jackan. Hur mycket kommer de ha programmerat om oss om femtio år? Driften kan de väl ändå inte rå på.

En liten lastbil tvingade upp mig på den smala trottoaren. Mitt i backen låg en mjölkbutik. En kvinna i vitt förkläde tittade forskande på mig genom skyltfönstret och återförde mig till den gamla vanliga skalligheten. Längre fram stod en källardörr öppen. En man lastade av tomma kartonger från en dragkärra. I hörnet läste jag på gatskyltarna att kvarteren på min sida hette Torviggen och Åskslaget. Jag kom att tänka på Strindberg.

Herkulesgatan störtade brant ner mot Regeringsgatan. Det fanns en låssmed, en fruktaffär och en läderhandel i backen. Åt andra hållet smalnade den av ut mot Brunkebergstorg. I hörnet låg Linds kaffestuga med gardiner i fönstren och vaga konturer av enstaka gäster. Jag kände hur gatans lugn äntligen började smitta av sig. Droppen som faller någonstans i det tomma rummet, oändligt avlägset, redan oändligt längesen.

En svartvit diakonissa kom vaggande från S:ta Eugenia katolska kyrka som en styvstärkt pingvin. Hon höll en välartad gosse i handen och de bytte några ord på franska. Jag förstod att de skulle till mjölkmagasinet och handla: Varför inte några småfranska? Pojken skulle tydligen bära hem varorna. Han hade andra handen i fickan. Jag fick för mig att han lekte med sitt eget lilla franska genom ett hål i ficktyget. Det katolska väcker alltid egendomliga tankar hos mig.

När man kommit så långt som jag i meningslöshet är vart ord åter intressant. Afrikas milda frikadeller, hoppande lätt över savannen. I en portgång stod tre män och smusslade med en flaska. De slängde en snabb blick på mig, men tappade omedelbart intresset med ett: Jag bor i en annan värld, men du bor ju i samma. Jag såg inte på dem, men omfattade dem med värme och tänkte: Vem föder latmasken? Det måste förvisso vara en gud.

Fönster stod öppna, ljud föll ut med de skakade dammtrasorna, en bölande fyllbult, en skramlande diskho, en trätgirig kvinna. Min blinde kurdiske furste levde i mig, runt mig. Dessa väggar skyddar mot ingenting. Endast de sista flugorna lever frenetiskt sitt leksaksliv. Sverige fasterland, på sin höjd mosterland, giv mig ro att skriva mig fram till döden. Som möjlighet och förmodan skall jag leva mitt liv i denna slemhinna som är världen.