Category Archives: andra texter

En sufi i Strängnäs

Text: Staffan Castegren Bild: från familjen Almqvist

kurt-almqvistbEn källa till stöd och inspiration.

Den här bilden har följt mig i tio, tolv år, först på jobbet, och nu hemma i köket. Den föreställer Kurt Almqvist som avled 2001, 89 år gammal. Han var lärare, språkman, författare, sufi och en andlig sökare med en bildning av kolossala mått. Jag träffade honom aldrig själv, men jag intervjuade hans änka och det var hon som gav mig bilden. Jag ser den dagligen, och blicken som är både mild och nyfiken inspirerar mig.

Kurt Almqvist föddes 1912. Hans far var något så ovanligt som masugnskonstruktör. Familjen hade det gott ställt och fadern bekostade under 30-talet ett flertal bildningsresor i Europa för sin son. Under dessa resor kom han att fängslas av den franska och italienska kultursfären, inte minst den tidiga kristendomen och Mariakulten. Hemma i Sverige fick han kontakt med katolska tänkare, men han studerade även arabiska.

Kurt Almqvist behärskade förutom svenskan sju språk: Tyska, engelska, franska, italienska, spanska, ryska och arabiska. Han var dessutom en framstående medeltidskännare och religionsfilosof. Han läste indiska vedaskrifter och religiösa urkunde och studerade de stora religionerna, hinduism, buddism, judendom, kristendom och islam, men även taoism och så kallade primitiva religioner. Och överallt fann han samma kärna, samma urljus, samma närhet mellan människan och Gud.

Han hade en stor betydelse för det som kallas Sophia Perennis som säger att religionerna bara är olika dialekter som försöker tyda andens budskap. Om sophia betyder visdom och perennis tidlös, betyder således Sophia Perennis den tidlösa visdomen. Med visdom avses här en metafysisk visdom, en visdom som går bortom den fysiska verkligheten. Almqvist visade på den stora inre likheten som finns mellan de olika religionerna. Skillnaden ligger främst i de yttre formerna och ritualerna. Han ger en nyckel till förståelse av den religiösa mångfalden och öppnar för ett jämställt samtal.

Almqvist oroade sig över kyrkosamfundens stelbenta dogmer och den andliga återvändsgränd västerlandet råkat in i genom teknikdyrkan, materialism och naturvetenskapens stora högmod. Eller som docent Håkan Eilert uttryckte saken vid ett seminarium om Almqvist på Sigtunastiftelsen:
– Järnåldern är sannerligen långt gången.
Men ledamoten i Svenska Akademien, Gunnel Vallquist som gick bort nyligen, har sagt att tiden har hunnit ikapp Kurt Almqvist, även om det är svårt att tro i dagens antagonistiska värld

Almqvist intresserade sig särskilt för sufismen, den islamska vishetsläran, och 1941 blev han invigd i en sufisk orden under namnet Abd al-Muqsit, ett namn vars senare del är ett anagram på hans svenska efternamn. Men han lämnade aldrig kristendomen, även om svenska präster enligt hans hustru var rädda att söka upp honom, osäkra inför hans stora bildning. Han förde en fortlöpande brevväxling med ett antal utvalda filosofer över hela världen, men han såg sig inte som religionsforskare, utan som Gudssökare, på jakt efter källsprånget av sanning och liv.

År 1958 gifte han sig med Tilsi och 1965 flyttade de till Strängnäs med sina två barn. Där arbetade han som lektor vid gymnasiet fram till sin pensionering. Men hans verkliga arbete var fördolt. Passerande Strängnäsbor hade inte en aning om vad som hände i villan på Regementsgatan. Inte så att han höll något hemligt. Han var bara inte intresserad av diskussioner och debatter. Ett samtal ska ge ömsesidig upplysning och insikt, annars är det utan mening. Hans arbete får sitt rätta perspektiv av hustruns beskrivning när jag frågade om hennes egen tro:
– Naturligtvis är jag troende, men jag har inte kommit så långt som han. Han satt vid en källa och bara öste av Guds närhet.

När jag ser på bilden försöker jag föreställa mig vad det skulle kunna innebära att ösa av Guds närhet – för honom och för mig. Min väg är inte hans, men vart skulle en djupare andlighet kunna föra mig? Jag känner att musiken och stunder ensam nära naturen ibland kan föra mig närmre den tidlösa visdomens källa. Vi har en andlig förmåga även om många som fastnat i den kommersiella och tekniska enfalden skräckslaget försöker förneka den.

Jag vill sluta med en dikt ur Almkvist första diktsamling Vallfärd till mitten från 1945

Här kan du höra dikten

Heden – hjärtats vildmark

Innerst i varje människa finns en ändlös, ensam ödemark.
Den kärlek, som inte vet det, är ingen sann kärlek.
Den sanna kärleken älskar vildmarken innerst i nästans hjärta:
öknen, som är farlig för alla utom för sig själv,
heden, som blommar, inte för dig och inte för mig,
utan för sin egen ändlösa himmel.

 

 

Den där yttrandefriheten

Text och bild: Staffan Castegren

hatmailVi får skriva vad vi vill i Sverige och det är naturligtvis bra.

Det här med yttrandefrihet, är det så intressant egentligen? Ordet hålls upp som en helig relik av folk i politiken, medierna, Amnesty, Pen och andra framstående kollektiv. Men det går naturligtvis även att diskutera denna frihet. Hur fria är vi egentligen? Vad händer om man i stället lyfter fram ordet yttrandeföreträde?

Visst har vi yttrandefrihet i Sverige. Vi får säga vad vi vill, vi får skapa konst, musik, dans och teater. Vi kan lägga ut på Facebook, blogga, starta podradio eller en Youtube-kanal. Det är bara resurserna och fantasin som sätter gränserna. Och många utnyttjar de här möjligheterna. Det lär finnas uppåt en halv miljon bloggar i Sverige. Ett gott betyg för demokratin.

Men problemet är att nå ut. En överväldigande majoritet av alla bloggare har få eller inga följare. De utnyttjar sin yttrandefrihet, men det är bara mamma, brorsan och tre kompisar som läser. Rådet de får är att tro på sin dröm, att skriva om sånt som folk vill läsa och att marknadsföra sig bättre. Men det är ett bedrägligt resonemang.

Man har rätt att säga vad man vill, men man kan inte kräva att någon ska lyssna. Man kan skapa hur underlig musik man vill, men man kan inte kräva att bli recenserad eller spelad i radio. Det är inte en demokratisk rättighet. Det faktiska yttrandeföreträdet, det vill säga rätten att både få yttra sig och bli uppmärksammad, är förunnat ett fåtal människor.

De som når ut är kända offentliga personer, yrkesverksamma journalister, eller diverse marknadsanpassade entreprenörer. Somliga är fria debattörer med viss integritet, andra är avlönade språkrör för olika intressegrupper. De framgångsrika bloggarna har stora läsarskaror, men de skriver i princip bara samhällsfrånvända texter om hälsa, inredning, skönhet och kläder.

Ojämlikheten är inbyggd i systemet. Vårt samhälle består ju av stora, starkt centraliserade strukturer. Visst kan enstaka personer i undantagsfall slå sig in i eliten, men 99 % av befolkningen kommer aldrig att nå dit, hur mycket de än tror på sina drömmar. De har bara två uppgifter; att konsumera varor, kultur och ideologier, och att sälja sitt arbete.

Här förtjänar det att påpekas att yttrandeföreträdet på vänsterkanten också är synnerligen begränsat. Det är lika svårt för en okänd att få in en artikel i Aftonbladet och Etc som i DN. Även här bygger systemet på att det finns ett litet antal åsiktsproducenter och ett stort antal åsiktskonsumenter som ska lyssna, läsa och lajka.

Man kan konstatera att de ingrepp i yttrandefriheten som diktaturer ägnar sig åt är rätt korkade, eftersom de bara skapar ilska och motstånd. Den demokratiska modellen är mycket effektivare. Om man släpper yttrandefriheten fri, men låter skenbart objektiva marknadskrafter begränsa yttrandeföreträdet, skapar man ett balanserat system utan tvång.

Då kommer det att finnas tiotusentals förhoppningsfulla människor: poeter, musiker, konstnärer, sömmare, snickare, smeder och vildhjärnor som för en fortlöpande monolog ut i tomheten. Sedan finns det de som har yttrandeföreträde. De bryr sig inte nämnvärt om vad alla dessa människor säger, men de kommer ständigt kämpa för deras rätt att få säga det.

Detta är det demokratiska systemet. De som inte har några följare kommer att skylla på sig själva och sin brist på begåvning och karisma. De som har en stadig läsekrets kommer anse sin egen framgång rimlig och välförtjänt. I detta system förekommer ingen censur. Marknadskrafterna ser till att de kloka och balanserade hörs och att de förryckta rabulisterna bara skriker in i väggen.

Och lustigt nog har det blivit så att de ledande debattörerna nästan bara diskuterar ämnen som inte är samhällsfarliga, musiken som kommer fram i medierna är slätstruken, litteraturen förutsägbar och teveprogrammen avskrädeshögar av förnedring och människoförakt. Den lilla gruppen med yttrandeföreträde verkar ha blivit elitens vaktpost mot den alltför vildvuxna yttrandefriheten. Det finns de som spjärnar emot, men makten korrumperar.

 

Skandalöst uppträde på Urban Deli

Text och bild: Staffan Castegren

028b01Ett kusligt mörker föll och en ond vind frasade i de biodynamiska kryddväxterna utanför dörren.

I våras, i början av april förlorade jag förståndet. Det låter kanske litterärt i överkant, och det har bättrat sig betydligt sen dess, men när det hände var det verkligen obehagligt. Jag bor på Söder och jag tycker att här har vi det ganska bra. Vid det här speciella tillfället var jag inne i den exklusiva mataffären, Urban Deli, i hörnet Nytorgsgatan Skånegatan för att köpa en burk ekologisk sesampasta och en påse gotländska kardemummaskorpor.

Allt började med att jag  såg en kvinna genom fönstret. Hon satt på en bänk i parken med svart kappa och ett fång gula blommor och hon såg så ytterligt ensam ut, det var nog därför jag noterade henne. Jag ruskade av mig upplevelsen och skulle just gå in bland hyllorna och leta reda på den tahini jag ville ha, när plötsligt ett kolsvart åskmoln drog in över Sofo. Solen försvann, ett kusligt mörker föll, en ond vind frasade i de biodynamiska kryddväxterna utanför dörren, och jag tyckte att jag hörde trampet från marscherande män. Kvinnan på bänken var spårlöst borta. Hela Nytorget var tomt, men precis utanför skyltfönstren passerade en trupp romerska soldater med sköldar och spjut. Det gjorde mig rejält uppskrämd, allra helst som jag omedelbart förstod att det var en hallucination. På Söder är det annars vanligt med filminspelningar, men det här var något annat. Jag minns att jag sa till mig själv:
– Nu har du förlorat förståndet, Staffan
– Det är den kappadokiska kohorten, viskade någon i mitt öra. De är på väg uppför berget för att bevaka avrättningen.

Jag vände mig hastigt om. Där stod en lång smal man med jockeymössa och schackrutig kavaj. Jag höll på att falla omkull av skräck när jag mötte hans blick. Det var som om ögonens uttryck hela tiden växlade, från fräckhet och hån, till sorg och stolthet, och därefter till en obegriplig tomhet som trotsade alla metaforer och drog mig djupt ner i reptilhjärnans granitstela gruvgångar. Aldrig någonsin har jag sett sådana ögon. Men till slut kom ändå ett slags intresse i hans blick. Han rörde försiktigt mitt vänstra kindben med pekfingret.
– Håll dig nära dörren, sa han. Det blir ingen sesampasta i dag.

Snett bakom honom stod en tjock man som liknade en katt. Han såg sig förtjust omkring.
– Åh, vilken underbar affär, sa han till den schackrutige. Har du sett, Korovjev? Bara varor av högsta kvalitet, och kunderna sen. De verkar så högresta, medvetna och kloka. Se på kvinnan där borta i den syrenblå dräkten, hon som står och väljer en granola som ska passa hennes sinnesstämning. Vad säger du? Kan hon vara en av våra framstående spelutvecklare? Eller säljer hon derivat på Swedbank? Nej, nu ser jag, hon är reklamansvarig på SL. Ett ansvarsfyllt arbete.
Hela detta högtravande nonsens framsade han med en hög och klar stämma som inte undgick någon i affären. Den syrenblå kvinnan stelnade märkbart. Mannen som tydligen hette Korovjev vände sig mot sin vän.
– Jag tror du har rätt, Behemot. Hon är sannerligen en av demokratins garanter. Och detsamma gäller mannen borta vid kassan, han med det lite för stora skägget och den mycket för trånga kavajen.

Han pekade beredvilligt så att ingen i affären skulle ta miste på vem han menade.
– Han tjänar 140 000 i månaden på att driva en tankesmedja och skriva en blogg då och då. Och det är verkligen goda tankar som kommer fram där: Tänk på miljön, det är ditt personliga ansvar. Bygg ditt varumärke, rasism är verkligen inte klädsamt.
– Men vem betalar honom så mycket för så lite?
– Det vill han inte säga, men jag ser på kontoutdragen i hans mobil att pengarna kommer från ett konto som i hemlighet tillhör Svenskt Näringsliv.
– Det är inte sant, skrek mannen i den trånga kavajen.
– Jaså? Inte det. Men se. Det ligger ett papper på golvet. Är det du som tappat det?
Mannen tittade ner, ryckte till och böjde sig hastigt för att ta upp det. Då kom en obegriplig vind som blåste det rätt i handen på en kvinna med pistaschgrönt hår.

Hon tittade på det, ansiktet förvreds av ilska och hon läste innantill med en röst så väldig och så förändrad att hon för alltid blev den rebell hon hittills bara trott sig vara:
– Topphemligt! ropade hon ut. Anställningsavtal mellan Svenskt näringsliv och … Hon hejdade sig och tittade hatiskt på mannen, … och den här knölen. Vad fan jag brukar läsa vad du skriver, men så är du bara en förrädare och en borgarlakej.
Hon gick mot mannen med fingrarna krökta, beredda att klösas. Aldrig har jag tidigare sett någon mera lik en häxa. Jag vände mig mot dörren, jag tänkte: nu räcker det, nu är det dags att gå. Men utanför stod den kappadokiska kohorten med spjuten riktade in mot affären.

Under tiden hade Behemot gått omkring bland hyllorna.
– Se här, sa han, fransk lemonad. Det låter gott.
Han tog en flaska och slukade den hel, både butelj och lemonad. En oöppnad plåtburk med sötad kondenserad mjölk åkte samma väg, liksom några paket med vegansk hasselnötsglass. Då kom en av expediterna springande:
– Hallå! Ni måste betala det där.
– Betala? Jag har inga pengar.
– Har ni inga pengar? Varför går ni då in i en affär?

Detta fick Korovjev att rycka ut till sin väns undsättning. Han gjorde en gest som fick den grönhåriga häxan att tvärstanna med klorna bara några centimeter från sin fiendes ansikte.
– Pengar! utbrast Korovjev till expediten. Var skulle en sån som han få pengar från? I flera dar har han levt på pommes frites och hamburgare.
Hans röst blev kväljande gråtmild.
– Förgiftad av eländig skräpmat stapplar han hit som en sista utväg för att få lite högklassig föda och balansera kroppsvätskorna, men vad gör ni? Ni skriker om pengar som den värsta moderat.
Nu ändrade han tonläge igen och började ett brandtal inför de övriga kunderna. Utan att någon förstod hur det gått till stod den grönhåriga häxan bakom honom med en röd flagga som böljade ståtligt i en omärkbar vind.

– Kamrater, ropade Korovjev. Vi befinner oss på Södermalm, den humanistiska vänsterns stamort på jorden. Denna stackars man är nära döden efter att bara ha levt på usel underklassmat. Han är förtvivlad. Ingen vet vilka tankar som strömmar genom hans utmärglade hjärna.
Här lyfte Behemot hjälpsamt på sin sportmössa för att åhörarna lättare skulle se hans tankar.
– Jag frågar er, kamrater, fortsatte hans vän oförtrutet, är detta rätt? är detta solidariskt? Är detta den sanna söderandan?
Detta löjliga och förvirrade tal uppeggade förvånande nog butikens kunder och på flera håll kunde man höra ett förbittrat mummel. Men nu kom flera expediter rusande, varav en påfallande storväxt som verkade tycka att han hade polismans befogenhet:
– Cirkulera! ropade han myndigt. Och ni tre, ni lämnar omedelbart butiken. Vi polisanmäler alla snattare utan undantag.
Kvinnan som viftat med den röda flaggan var förtjust över att bli inkluderad med de två skurkarna.
– Krossa kapitalismen, skrek hon glatt.

Men Behemot tog ännu en flaska fransk lemonad, öppnade kapsylen med tummen och tömde innehållet på golvet. Där fattade lemonaden obegripligt nog eld och mycket snabbt grep flammorna kring sig. Korovjev, Behemot och häxan försvann flygande genom taket. Alla andra rusade mot dörren. De romerska soldaterna var borta, ovädret hade dragit vidare. Jag var först ute och sprang in i parken och satte mig på en bänk med bultande hjärta. Genom en tillfällighet var det samma bänk där kvinnan med de gula blommorna suttit.

Där blev jag kvar en lång stund medan polis, brandkår, ambulans och diverse omärkta bilar vrålande for omkring runt Nytorget. Märkligt nog brydde sig ingen av dem det minsta om mig, och jag brydde mig inte heller om dem. Inom mig hörde jag en röst som upprepade en fras, till en början så svagt att jag inte kunde uppfatta orden, men rösten blev starkare och jag ansträngde mig till det yttersta, för nånstans anade jag att det var svar på en fråga som oroat mig länge, och till slut hörde jag hur den djupa kvinnorösten sa:
– Vem har förnekat att det finns äkta, trogen och evig kärlek här i världen? Slit ut den lögnarens skändliga tunga.
Jag försvann handlöst in i ett solgult dis och där vistades jag i omätbar tid. När jag till slut vaknade var elden släckt och alla bilar borta. Jag huttrade till i min tunna vårrock och skyndade mig hem.

 

Pacifistisk socialism, finns det?

Text och bild: Staffan Castegren

midnatt1Populärkulturen normaliserar kriget och bagatelliserar dödandet.

När det blev aktuellt för mig med värnplikt hade jag redan sen länge bestämt mig för att vägra. Mina skäl hade dock hunnit ändra sig med tiden. Som femtonåring var jag pacifist, men när jag väl kom till mönstringen sa jag att jag inte ville ingå i den armé som bara trettio år tidigare sköt arbetare i Ådalen, det här var på 60-talet, men att jag absolut stödde tredje världens befrielsekamp.

Den inställningen har jag argumenterat för sen dess. Om förtryckarna har vapen måste de förtryckta beväpna sig och kämpa för sin befrielse, som i exemplet Vietnam. Men det har hela tiden funnits ett tvivel. Det har legat på det personliga, moraliska planet. Jag vill absolut inte att någon avsiktligt ska döda mig och jag vill inte heller döda någon annan människa.

Jag tror att vi är biologiskt programmerade att vara solidariska, vänliga och hjälpsamma mot varandra. Jag tror att folk som dödar andra människor får psykiska skador. Många verkar kunna förhärda sig, men de är sannolikt känslomässigt handikappade för all framtid. Jag har väl egentligen inga vetenskapliga belägg för det, men mitt hjärta säger mig att det är så.

Men vad kan en hjärtnupen i-landspacifism ge åt människor som lever i totalt förtryck, med militära förband som stryker omkring och stjäl boskap, bränner byar och våldtar kvinnor. Vore inte ett modernt höghastighetsgevär en bättre gåva? Jo, kanske det, men vapenindustrins logik säger oss att det efter varje nytt vapen strax kommer ett som är ännu starkare och modernare.

***

Det finns inga bevis för något omfattande krigande före övergången till jordbruksekonomi. Kriget kom först när bosättningarna blev större och skapade ett mervärde som kunde försörja en parasiterande överklass. Och våldet riktades alltid först mot människorna i den egna gruppen, när de helt naturligt reagerade mot det nya orättvisa klassamhället.

Senare lärde sig de styrande att kanalisera våldet utåt, mot andra grupper och då uppstod den krigskultur som vi fortfarande lever i. Alla politiker har sen dess betraktat krig som något beklagligt, men oundvikligt. Även vår nuvarande svenska regering bestående av socialdemokrater och miljöpartister tycker att vapenexport och upprustning är bra idéer.

I kulturen har kriget haft sin självklara plats, från Josua i Bibeln, via Sven Dufva till Aragorn i Sagan om ringen. Beethoven skrev ett hemskt stycke om Wellingtons seger vid Waterloo och filmare, från D.W. Griffith och Eisenstein till James Cameron och George Lucas har bidragit till att normalisera kriget och bagatellisera dödandet.

Krig och medier har alltid gått sida vid sida. Även för tusentals år sen, när det naturligtvis inte fanns några tidningar, dokumenterade ”stora” furstar sina bestialiska dåd; om hela berg av avhuggna huvuden; om tio tusen besegrade soldater som fått ögonen utstuckna, alla utom var hundrade som skulle leda den beklagansvärda karavanen hem igen.

Syftet med sådana beskrivningar var att sprida skräck. I dagens medievärld gör man tvärtom, man demoniserar motståndarna genom att beskriva deras fasansfulla dåd. På så sätt skrämmer de styrande oss att tro på behovet av ständig upprustning. Tiotusentals döda i anonyma drönarattacker känns inte lika brutalt som hundra halshuggningar.

***

Men är krig en bra idé? Jag tyckte det på 60-talet, under vissa betingelser, men nu är jag inte lika säker. Våld, och fruktan för våld har korrumperat människor såväl som hela kulturer i bortåt tiotusen år. Det räcker nu. Vi måste ställa frågan: Vilka är det som vill ha krig? Svaret har alltid varit detsamma: Det är en liten smal elit som med våld vill befästa sin makt.

Den här eliten är väldigt svår att komma åt eftersom den i princip äger allt, och inte bara materiella ting, utan även politiker, jurister, militärer, forskare, mediefolk och andra befattningshavare. De kan styra ekonomiska flöden; välstånd åt allierade och nöd åt länder som står dem emot, inte ens de skenbart oberäkneliga finanskrascherna förändrar någonsin maktballansen.

Grönland, Island och Costa Rica har inget eget försvar. En väg mot global nedrustning vore att flera länder ensidigt följde deras exempel. Men om detta ska ske i Sverige, måste folket först erövra den politiska makten. Det låter kanske paradoxalt i en demokrati, men faktum är att vi i dag bara kan välja bland politiker som tror på tillväxt, försvar och marknadsliberalism.

Vi vet alla att vi måste åstadkomma stora förändringar inom en mycket snar framtid, det handlar om miljö, svält, förtryck och krig. Alla dessa frågor hänger ihop, och måste lösas tillsammans genom stora globala överenskommelser. Men det är den smala eliten som bromsar utvecklingen genom sina politiker och sina medier.

Så länge världen styrs av en grupp människor som bara utgör någon procent av jordens befolkning har vi ingen verklig demokrati. Vad som skulle behövas är brett politiskt basarbete och internationell solidaritet, till dess vi får politiker som vågar säga nej till eliten, eller kanske snarare, inte vågar låta bli att säga nej till eliten.

***

Jag tror på rätten att vara utopisk. Varför inte följa Lysistrate? Jag tror att det går att skapa en bättre värld. Somliga må kalla mig naiv, men hellre det, än uppgivet cynisk, för det är just det eliten vill att vi ska vara. En global solidaritet är egentligen vårt enda vapen. Att kräva sin rätt till självförsvar leder inte framåt. Det vi ska kräva är rätten att inte bli utsugna och förtryckta.

Jag tror på socialismen, men jag hoppas på en ny, smartare, mer tidsenlig socialism. Det måste vara tillåtet med privat företagsamhet, men inte den rovkapitalism vi ser i dag. Klart att folk ska dricka öl och spela rock, men drogmissbruk och kulturell likriktning ska motarbetas. Jag tror på en frihetlig vetenskaplig socialism, med en kraftfull global styrning av ekonomin.

Men frågan är hur man propagerar för sånt bland amerikanska teaparty-republikaner eller fundamentalistiska jihadmuslimer. Och frågan är vad som händer om en majoritet av fredliga nationer kräver i FN att USA och Kina börjar nedrusta. Ett inringat rovdjur kan plötsligt göra desperata utfall, och huggtänderna i det här fallet är interkontinentala kärnvapenmissiler.

 

 

Allan Edwall spelar ping pong

Text: Staffan Castegren Bild: från Internet

allanDe kände inte igen honom, med rufsigt grått hår och skrynklig kavaj.

Det var en varm sensommardag i slutet av augusti 1988. Inne på Teater Brunnsgatan 4, med ett glas vatten, satt skådespelaren och teaterdirektören Allan Edwall i en omaka fåtölj på första raden. Han var ensam på teatern och hade dammsugit scen och salong och alla övriga utrymmen. Repetitionsarbetet skulle börja om några dagar och kanske borde han våttorka också, men han kände sig lite matt efter ett onödigt intensivt firande av 64-årsdagen kvällen innan.

Spelprogrammet för hösten var spikat, ändå satt han och funderade på om det skulle gå att pressa in en minirevy, kanske bara med honom själv och Björn Gustafson. Men den skulle ju skrivas också, och när skulle han hinna det? Fast han genomskådade sin lust, det var egentligen bara den där Ebbe Carlsson han var intresserad av, det är ju ovanligt med så enastående obehagliga personer. Men han förstod att det bara skulle gynna borgarna, och de hade redan tillräcklig medvind inför valet.

Han suckade och hällde i sig det sista vattnet. Först tänkte han lämna glaset, men så tog han ut det i köket och diskade och torkade och ställde in det i skåpet. Han tvättade händerna och ansiktet och rufsade om håret, sedan släckte han och låste och klev ut i Brunnsgatans branta backe. Av ren lathet gick han neråt, fast han hade tänkt gå till Hötorgshallen. I stället gick han över Birger Jarlsgatan, passerade KB och strosade in i Humlegårdens mörkgröna lummighet.

I parkleken uppe vid Karlavägen hade de flesta småungarna gått hem. Några killar hade byggt ett ping pong-nät av uppställda böcker på det grå bordet, som kanske var till just för det. Även racketarna var böcker. Troligen hade de hittat en sprucken pingisboll bland buskarna. De var omkring tolv år, mitt emellan barndomens klara ljuva sinnen och vuxenhetens tyglar av lämplighet och sed.
– Med fasta steg på jorden, tänkte han. Det måste vara den bästa åldern.

Han stod och såg på dem, och efter en stund märkte de det, men de tittade inte åt hans håll. De bara sänkte rösterna och nickade menande. Han förstod att det var dags att gå. I intervjuer brukade han säga att det var roligt när barn trodde att han var Emils pappa eller Skalle-Per, men det var sant bara ibland, oftast inte, faktiskt. Han började gå, men då avbröt de matchen och en av dem sa:
– Vill farbror vara med och spela?

En sekund tvekade han över situationen, men så insåg han att de faktiskt inte kände igen honom, med rufsigt grått hår och den skrynkliga kavajen han hade när han städade.
– Tja, varför inte, sa han.
Han hade faktiskt spelat en del, både i Folkets hus hemma i Jämtland och med kamraterna på elevskolan. Han lekte med tanken att hoppa över staketet, men valde ändå att gå runt.

Han fick en bok, Röda rummet noterade han med viss förvåning, och gjorde sig beredd att ta emot den första serven. Det var svårt att styra studsen på det hårda blanka bokomslaget och han serverade sin motståndare ett enkelt upplägg. Ögonblicket före smashen såg han ett uttryck av hat och triumf i pojkens ögon. Det passade inte riktigt bilden han hade av renhjärtade barn, sen sved det till ordentligt när bollen träffade honom mellan ögonen.

– Hallå där, sa han, nu får du lugna ner dig lite.
– Oj då, sa pojken, gjorde det ont?
Nu gick det inte att ta miste på den försmädliga, för att inte säga föraktfulla minen.
– Jag skulle bara smasha. Så här!
Och med all kraft slängde han boken mot Allan, som precis hann ducka.
– Sluta upp med det där, sa han med skarp röst.
– Varför då?
Frågan ställde honom så han tappade tråden.
– Du ska vara rädd om böckerna, sa han vagt.
– Äh, det är biblioteksböcker. Dom behöver man inte vara rädd om. Dom är gratis.
– Dom är inte gratis. Din pappa betalar dom på skatten.
– Min pappa är så rik så han behöver inte betala nån skatt.

Då hände något. Han såg sig själv, Allan 16 år sitta i grässlänten vid älven med Hermodsbrevet i knät. Nere på vägen passerade disponentens rödhårige son och doktorns dotter på sina fina cyklar. De som gick på läroverket i Östersund. De sa något och skrattade överlägset, och efteråt hatade han sig själv för att han inte sprang ner och slog omkull dem och kastade hojarna i spat. Samma klasshat kände han nu, men den här gången mot ett gäng tolvåriga pojkar.

De samlades runt honom, alla beväpnade med varsin bok, beredda att plåga och förnedra den här lodisen de tyckte sig ha fått makt över. Allan knöt nävarna och tänkte ge dem något att komma ihåg, men så förstod han att han inte kunde slå tolvåringar, dessutom kunde det hända att de hade livréklädda chaufförer uppe på Karlavägen som skulle komma springande och ge sig på honom med ridpiskor och batonger.

Allting gick så fort. På en tiondels sekund frammanade han allt som Stanislavskij lärt honom om skådespeleri och han lät sig uppfyllas av Skalle-Pers person. Uttrycket, kroppsspråket och rösten:
– Vad är det här? ropade han. Pintjockt med skitstövlar. Jag ska säga till Mattis att han kommer med alla sina rövare. Då far ni åt pipsvängen allihopa.
Ungarna tittade på honom, fullständigt skräckslagna.
– Det är Skalle-Per. Han är förklädd.
Så vände de och sprang därifrån, det fortaste de kunde.

Kvar låg böckerna och alla ryggsäckar. Allan la sin racket på bordet och gick hastigt därifrån.
– Jag samlar verkligen erfarenheter som musen samlar skulor, tänkte han. Och sanning är inte något gudagivet, utan den totala mängden av de lögner man genomskådar. Egentligen visste jag det redan, men jag har fastnat i nåt jävla gulligull. Det finns inte någon allmän barnagodhet. En strykrädd fosterhemsunge och en överklasslymmel är troligen ohjälpligt infärgade redan i tolvårsåldern.

Och där gick han med spänstiga steg ner mot Stureplan. Han var rätt nöjd med sin skådespelarinsats uppe vid ping pong-bordet, men han förstod att den inte skulle gå att återskapa på scenen.
– Och den där Ebbe Carlsson. Låt honom försvinna i glömskan. Kanske kommer hela alltet, barnen, teatern och Ebbe; början, mitt oppi och slutet sublimeras i en visa. Vad vet man?
På väg upp mot Hötorget tänkte han på tunnbröd och västerbottensost.

Lyssna på Allans visa: Lilla bäcken

 

Kräldjursanstalten

Text och bild: Staffan Castegren

Här kan du höra Kräldjursanstalten

anstalt1bTvå av medlemmarna på Rörstrandsgatan.

Det här bandet fanns till i Stockholm en tid på 70-talet. Jag vet inte så mycket, men jag har för mig att de först hette Sexiga Tjorvmelkers och därefter Sollefteåidealet (vilket är ett lysande namn, långt före Stenmarks: “Det var inte en ensam galning, det var hela Härnösand”). Till sist fastnade de för namnet Kräldjursanstalten.

Det var tre personer; Bröderna Stefan och Thomas Agaton på bas och gitarr samt Michael Maksymenko på trummor. De bodde i Birkastan och handlade på Birka musik. De var i tjugoårsåldern och de tyckte att jag var rätt mossig som var nästan trettio. De var roligast när de var alla tre tillsammans och triggade igång varandra i halsbrytande pladder.

Bilderna här är från en spelning de hade i Borgarskolans aula (Där restaurangerna Esperanto och Råkultur ligger i dag). Senare gjorde visst Micke nåt på Zetateve när det var nytt, men sen har de försvunnit ur mitt sikte. Kanske är de lika utflippade i dag, men det troliga är att även de, liksom jag, blivit uppslukade av bekvämlighetens hemska hydra.

Klicka på bilderna för att förstora dem.

anstalt2bPå bastrumman står det, Möt 80-talet med Kräldjursanstalten. Dåtida futurism.

anstalt3bBröderna Agaton, jag tror det är Stefan till vänster, men säker är jag inte.

anstalt4bProgressiv rock inspirerad av Captain Beefheart.

anstalt5bNotera dammsugarslangen som kommer ur basförstärkaren.

anstalt6bKlart man kör på märkesinstrument, Mickes gitarr är en Dodge Dart.

 

Om nationalism

Text och bild: Staffan Castegren

047bEn liten mysko skrift utgiven av Svenska flaggans dag.

Min bokhylla rymmer en del rätt konstiga alster. Detta usla lågbudgethäfte hittade jag i nån lumpbod, och jag köpte det för att jag ville ha informationen. Men jag blev väl också lite förtjust i den formellt korrekta, men ändå rätt skitnödiga titeln. Den är utgiven 1961 och tryckt av Sydsvenska dagbladet i Malmö.

Den första meningen lyder:

Hedersbevisningen för flaggan och fanan är ett uttryck för vår stolthet och tacksamhet över att tillhöra en fri stat med vilja att värna sitt oberoende.

Redan här illustreras nationalismens problem i ett försåtligt dubbelbottnat påstående: Den som är stolt över vårt fria land vill också värna dess oberoende. Den som gillar Sverige är beredd att gå ut i krig mot dem som våra ledare kallar fienden. Det känns viktigt att dela upp det här påståendet. Jag gillar Sverige, men jag tycker inte krig är en bra idé.

Lite längre ner står det:

Vår flagga är nu för många främlingar sinnebilden för humanitet, för strävan att hjälpa och stödja oavsett alla gränser och skiljaktigheter. För oss svenskar är den dock främst frihetens baner, och det är som sådan vi ära den.

Absolut! Humanitet är bra. År 1961 var det väl bland annat Dag Hammarskjöld som fick symbolisera den, men jag kan även tänka framåt i tiden på Olof Palmes internationella solidaritet. Men vad betyder frihetens baner? Författaren verkar tycka att det finns nån underförstådd motsättning mellan frihet och humanitet. Jag undrar vari den består?

Första gången jag upplevde ett nationalistiskt känslosvall var VM-finalen i fotboll 1958. Sverige fick stryk och det kunde jag ta, men efteråt sprang brassarna ärevarv med svenska flaggan och det var så tjusigt att jag brast i gråt. Vad skulle ha hänt om det kommit en kryptofascistisk hemvärnsman och försökt värva mig just då. Skulle jag varit mottaglig? Det är tveksamt.

Det som grep mig var ju att Sverige ärades av ett annat land och så har det alltid varit för mig. Jag kan bli stolt över Ingmar Bergman, J-O Wallner och Tomas Tranströmer, på samma sätt som jag kan skämmas över hanteringen av Assange. Det är absolut en form av nationalism, men jag känner inget behov av att slåss om saken.

Jag gillar att vi ligger långt fram när det gäller flyktingmottagning, kvinnofrågor, tolerans mot hbtq-personer, och omsorg för de svaga. Jag gillar den svenska neutraliteten och blir galen på sossarna och MP som tar så tydlig ställning mot Ryssland och låter Nato, det vill säga den amerikanska imperialismen, ha militärövningar i Sverige.

Man kan säga att begreppet nation bara är en social konstruktion, men än sen. Jag gillar mångfald. Jag tycker om att det finns över 6 000 språk, och människor som tycker sig tillhöra olika kulturer och länder. Det är okay att alla är stolta över sina nationer. Vi behöver inte kriga för det. Med bara ett litet mått av tolerans kan vi acceptera och dra fördel av mångfalden.

Det är inte heller nationalismen i sig själv som startar krigen, det är kapitalismen. Nationalismen kan möjligen vara ett verktyg. Att arbetarrörelsen inte lyckades stoppa de stora 1900-talskrigen är deprimerande och illavarslande. Att vår nuvarande rödgröna regering vill öka försvarsanslagen bådar sannerligen inte gott.

Jag tror att alla människor behöver bottna i lokala sammanhang, kvarteret, byn, stadsdelen, landskapet, landet, och kanske även grannländerna och världsdelen. Den nationalism som kommer till uttryck till exempel i den årliga finnkampen, eller det nyligen timade bråket mellan Brattström och Knausgård är bara berikande för båda parterna.

När jag är på landet kan jag hissa flaggan för att det är trevligt, för att det är vackert väder, eller för att vi ska få besök. Även om flaggreglerna inte längre är tvingande halar jag den alltid vid solnedgången, eller senast klockan 21. Det handlar om respekt. Kanske är det nationalism, men eftersom den är av den fredliga sorten är den okay tycker jag.

Förhörd av Martin Beck

Text och bild: Staffan Castegren

staffan3Resterna av frukosten stod kvar på bordet, K Special, ett mjölkpaket och en majskolvspipa.

Martin Beck lämnade polishuset och gick med raska steg upp mot parken. Tanken var att han skulle se beslutsam och upptagen ut, om han mot förmodan skulle råka möta någon kollega. Han sneddade småspringande över Polhemsgatan och slank in på Parkgatan. Väl utom synhåll slog han av på takten. Han vände sig om, men såg ingen annan än en kvinna med en matkasse och några barn som lekte i slänten upp till parken.

Han suckade: Ska det verkligen vara såhär? Hans chefer ville att han skulle finnas ständigt tillgänglig för deras oändliga möten och att han skulle lämna allt uppsökande arbete till sina underlydande. Men hans närmaste man, Benny Skacke, förstod hans outtalade önskemål, och i dag hade han sagt att han var osäker på en granne till den mördade kvinnan på Tomtebogatan. Kanske skulle det vara bra om Martin kunde ta ett snack med honom.

Nu kände han sig nästan lite olydig, som om han skolkat och gett sig ut på egna äventyr. Byråchef Stig Malm hade sagt åt honom att alltid rekvirera bil med chaufför om han skulle någonstans, men Martin Beck tänkte inte missa chansen att promenera upp till Birkastan. Han tog ett djupt andetag och försökte koppla bort alla misshagliga personer. Efter några steg hittade han ett bekvämt tempo och lät tankarna flöda.

Som polis hade han minnen från många gator i Stockholm, men inget från Parkgatan. På Bergsgatan, tvärs över kullen var det en man som blev skjuten, det slutna rummet. Det var en speciell sommar, och Inedalsgatan, ett självmord för säkert 20 år sen, och Kronobergsgatan , en portvakt som våldtog kvinnor i pannrummet. Fleminggatan och S:t Eriksgatan, där hade han varit mycket, och nedanför Stadshagen, en död portugisisk prostituerad, vilket senare ledde till massmordet på 47:ans buss.

När han passerade S:t Eriksbron kände han först doften från chokladfabriken, därefter tjära och råoljerök från en gammal träbåt med tändkulemotor. På Rörstrandsgatan hade Roseannas mördare bott. I hörnet mot Birkagatan låg en musikaffär, och på andra sidan Svensson & Butler där han och Rhea ätit för bara en vecka sedan. Han passerade Vikingagatan och svängde höger på Norrbackagatan och vänster på Tomtebogatan. Nummer 35 låg en bit upp i backen.

Staffan Castegren stod det på en prydlig skylt i mässing. Han tryckte på knappen och hörde en signal därinne. På dörren intill satt fortfarande polisens anslag kvar: Brottsplats, tillträde förbjudet. Dörren öppnades av en lång skranglig man i 30-årsåldern, med rufsigt hår, glåmig hy och påfallande blanka ögon.
– Staffan Castegren?
– Ja, det är jag. Och du är polis va?
– Jo, det stämmer, mitt namn är kommissarie Beck
– Det var en annan snut här, Räcke, eller vad han hette.
– Kriminalinspektör Skacke.
– Jo säkert, men kom in för fan.

De satte sig i köket som var stökigt, men inte smutsigt. Resterna av frukosten stod kvar på bordet, K Special, ett mjölkpaket och en majskolvspipa. Det luktade hasch i rummet.
– Jobbar inte du.
– Jo, jag jobbar i musikaffären nere på Rörstrandsgatan, men jag är sjuk i dag.
– Och du tänker att du ska kurera dig med hasch?
– Aha, det är knarkspan som skickat ut en kommissarie i lönegrad ”hej faderittan” för att sätta dit mig för ringa narkotikabrott. Det verkar ju rationellt.
Beck skrattade till.
– Nja, sa han, jag tänkte passa på och fråga om lite annat samtidigt.
– Om fru Hedin i lägenheten intill?
– Precis.

– Vi har pratat med din värd, och han berättade att du ringt honom och frågat om du kunde få överta Fru Hedins lägenhet. Du hade visst hört att hon skulle in på långvården.
– Det var hennes väninna som berättade, eller väninna, de bråkar ju jämt, men sen när jag frågade henne själv sa hon att hon skulle fortsätta att betala hyran, ifall hon skulle bli bättre.
– Jaha, och vad tänkte du då?
– Jag blev naturligtvis rasande och tog min vassaste kökskniv och stack ihjäl henne.
– Är det så?
– Ja, jag är ju en Napoleon-människa. Jag gör världen en tjänst genom att avlägsna överflödiga individer.
– Du hade alltså ett slags Raskolnikov-motiv?
– Det skulle kunna vara så. Men till den här inspektören, Jycke …
– Skacke.
– Ja. Till honom la jag fram en annan teori.
– Du sa att du misstänkte väninnan, men hon är sängbunden och knappast rörlig nog.
– Det ska du kanske kolla en gång till. Jag träffar henne inte sällan nere på Berglunds livs där hon tjackar kroppkakor och Ärilbröd.

– Nu har du lagt fram två tänkbara mördare. Vem ska jag välja, tycker du?
– Kanske inte mig, när allt kommer kring.
– Varför inte?
– Därför att jag lever 1977. Därför att jag är kommunist. Jag skulle snarare mörda värden som tar ut 173 kronor i månaden för den här ruffiga ettan på 37 kvadrat. Raskolnikov var nån elitistisk jävla Nietzschean som föraktade folket. När han sedan fick samvetskval var det av religiösa skäl.
– Och det här bara berättar du för mig?
– Aha, det är Säpo som skickat ut en kommissarie i lönegrad ”fan jag tror jag svimmar” för att sätta dit mig för brott mot rikets säkerhet. Det verkar ju genomtänkt.
– Väninnan alltså?
– Vad fan, det är ju ni som är poliser. Jag vet ju inte ett skit. Men om det är hon så är det knappast fråga om mord, utan möjligen dråp eller vållande. De bråkade ofta och hon kan ha knuffat till henne en gång för mycket.
– Ja, hon blev inte knivstucken i alla fall.
– Det var ju skönt att höra.

– Då är det bara en sak kvar.
– Vadå?
– Vad ska jag göra med ditt hasch?
– Du ska naturligtvis använda ditt omdöme.
– Du har kommit med en del kloka synpunkter. Det vore intressant att höra vad du tycker.
– Om du inte tar det är det bara mina hjärnceller som ryker, och det kommer de göra i alla fall, fast en timme senare. Om du tar det måste jag ge mig ut och köpa nytt och då göder jag narkotikamarknaden helt i onödan, och blir troligen hemma från jobbet en dag till. Jag tror du uppnår störst samhällsnytta genom att låta det vara.
– Låt gå för samhällsnyttan.

En stund senare stod han ute på gatan igen och funderade på vilken väg han skulle ta tillbaka till Kungsholmen. Väninnan var redan satt under bevakning. Han hade pratat med Skacke om den saken dagen innan. Han tänkte lite på Staffan Castegren. Han hade naturligtvis inte mördat någon. Hans grövsta brott var väl det han gjorde mot sig själv. Men egentligen visste man inte så mycket om folk. Rhea skulle tycka om att höra om detta när de träffades i kväll.

 

Spridda musikminnen del 2

Text och bild: Staffan Castegren

pianoJag har spelat musik som i korta stunder fört mig till en gränsöverskridande översinnlighet.

För några veckor sedan hörde jag skådespelaren Thommy Berggren i teve. Han beskrev sig själv med orden: ”Det är som med Miles Davis och John Coltrane, somliga är helt enkelt bäst”. Jag har inga synpunkter på hans högmod, alla konstnärer måste kämpa med sitt självförtroende. Men jag har alltid tyckt att det är lite konstigt när man måste lyfta upp vissa artister på en speciell piedestal.

När jag var liten fanns det folk som var beredda att slåss för sin åsikt att Tommy Steele var bäst. Jag insåg ju att Elvis var mycket bättre, men att även han låg i lä jämfört med Little Richard och Ray Charles. Men det fanns också Eddie Cochran, Jerry Lee Lewis och Chuck Berry. Att Bill Haley var en bluff insåg jag tidigt, och sen kom det folk som sa att Fabian var bäst bland rockstjärnorna, och det var naturligtvis inte ens värt att diskutera.

På 60-talet breddades min musiksmak och inbegrep jazz och klassiskt. Många som sedan följt mig genom livet uppfyllde mig då: Bach, Bartok, Schubert, Sjostakovitj, det var så otroligt bra musik, men aldrig kunde jag säga att en av dem var bäst. Men i min umgängeskrets fanns en speciell dyrkan av Mahler. Jag hade vänner som hade tio inspelningar var av alla symfonierna. Visst är väl Mahler okay, men inte bättre än alla andra.

Samma dyrkan tillkommer Coltrane, och det är inte bara Thommy Berggren. När Sonny Rollins och Steve Reich fick Polarpriset 2007, intervjuade de Reich och han sa att Rollins var en mycket duktigt saxofonist. Men när de frågade honom om Coltrane sa han att Coltrane förändrat hans liv. Själv älskar jag Archie Shepp, Albert Ayler, Ornette Coleman och Eric Dolphy, tillsamman med Coltrane och Rollins. Jag tänker inte välja en.

I min ungdom i vänstersvängen lärde jag mig att det fanns två sorters socialister; en humanistisk sort med humor och självdistans och en rigid sort utan humor och självdistans. Jag antar att det är likadant inom Islamska Staten i dag och att det var så i Knutby för tio år sen. Det är ett problem inom alla idéburna rörelser. När de rigida tar makten hoppar humanisterna av och humorn och självdistansen dör ut.

Här är jag naturligtvis ute i ogjort väder. Jag jämför ju nästan Thommy Berggren och Steve Reich med Stalin och Bin Laden. Men det är nåt mysko, det här behovet av absoluta sanningar. Jag minns en stackars pojke som kom in på Birka Musik och frågade mig vem som var snabbast, Di Meola eller McLaughlin. När jag sa att jag inte kunde säga det blev han sur för att jag undanhöll sanningen för honom.

Att säga att en enda är bäst är bara skitsnack. Hjältedyrkan är fördummande, vare sig det gäller Alexander, Napoleon eller Lucky Luke, eller för den delen Coltrane, som inte är betjänt av den. Jag har spelat och lyssnat på musik som i korta stunder fört mig till en gränsöverskridande översinnlighet. Tänk Billy Holliday, Pablo Casals, Jimi Hendrix, Martha Argerich, Albert Ayler, Janis Joplin. Vem är bäst? Jag förstås! Jag som där och då kunde ta till mig allt detta underbara.

 

Gunnar Ekelöf flippar ut

Text och bild: Staffan Castegren (och Gunnar Ekelöf)

Medelhavsmuseet2Bilar som var formade i obegriplig blänkande modernism for fram ljudlöst och utan doft.

Jag är medveten om att det kan vara spriten, som ju är nyttig till så mycket annat, men som då och då kan rucka tidens jämna gång. Fritz Lang på Bostok, en lång natt med Erik och Artur och dagens akademiesammankomst spelar säkert också in. Men mest är det nog den blinde kurdiske fursten som uppfyller mig och får intrycken att svämma över. Staden rymmer så många mötesplatser både i rummet och tiden.

Jag gick Norrbro och vid Riksdagshuset tänkte jag på hur människans känslomässiga förmåga blir alltmer underordnad den intellektuella. Vad är min uppgift i detta? Att föda det underutvecklade hjärtat kan inte vara ett program, utan ett slags försörjningsplikt. Vid Fredsgatan såg jag kungaparet komma arm i arm. Jag kastade cigarretten, släckte den med tåspetsen och gjorde mig beredd att stryka av mig baskern. Då plötsligt hände det:

Jag förflyttades till Fritz Langs Metropolis, fast det var Stockholm. En kvinna i brun, åtsittande, troligen smutsavstötande, uniformsjacka passerade. Bilar som var formade i obegriplig blänkande modernism for fram ljudlöst och utan doft. Bodeckers hattaffär var borta, men på väggen kunde jag läsa ordet Medelhavsmuseet. Då landade jag lugnt i min hallucination. Med brunt, nästan utplånat bläck skall jag skriva på mina linneremsor, hemliga tecken.

Hur länge jag stod vet jag inte. När jag kom till sans var majestäterna borta och baskern satt kvar på huvudet. Även tankspriddheten är ett storslaget landskap, blå sluttningar med ensamma pinjer och cypresser. Ständigt detta Medelhav. Jag gick in i Malmtorgsgatan, men tog höger vid Jakobsgatan, där kyrkan lyste röd i fonden, och vänster vid hörnhuset med pelaren upp för Norra Smedjegatans branta backe.

Med de besatta blir det väl alltid någon råd, sade slaktaren, men hur skall vi göra med de alltför finlemmade? Ja, så är det alltid. När jag blir berörd, bygger jag väggar av citat. Men vad var det som hände nere på Fredsgatan? En framtidsvision? En flykt från tvånget att hälsa på de kungliga? Jag tänkte på kvinnan i den bruna jackan. Hur mycket kommer de ha programmerat om oss om femtio år? Driften kan de väl ändå inte rå på.

En liten lastbil tvingade upp mig på den smala trottoaren. Mitt i backen låg en mjölkbutik. En kvinna i vitt förkläde tittade forskande på mig genom skyltfönstret och återförde mig till den gamla vanliga skalligheten. Längre fram stod en källardörr öppen. En man lastade av tomma kartonger från en dragkärra. I hörnet läste jag på gatskyltarna att kvarteren på min sida hette Torviggen och Åskslaget. Jag kom att tänka på Strindberg.

Herkulesgatan störtade brant ner mot Regeringsgatan. Det fanns en låssmed, en fruktaffär och en läderhandel i backen. Åt andra hållet smalnade den av ut mot Brunkebergstorg. I hörnet låg Linds kaffestuga med gardiner i fönstren och vaga konturer av enstaka gäster. Jag kände hur gatans lugn äntligen började smitta av sig. Droppen som faller någonstans i det tomma rummet, oändligt avlägset, redan oändligt längesen.

En svartvit diakonissa kom vaggande från S:ta Eugenia katolska kyrka som en styvstärkt pingvin. Hon höll en välartad gosse i handen och de bytte några ord på franska. Jag förstod att de skulle till mjölkmagasinet och handla: Varför inte några småfranska? Pojken skulle tydligen bära hem varorna. Han hade andra handen i fickan. Jag fick för mig att han lekte med sitt eget lilla franska genom ett hål i ficktyget. Det katolska väcker alltid egendomliga tankar hos mig.

När man kommit så långt som jag i meningslöshet är vart ord åter intressant. Afrikas milda frikadeller, hoppande lätt över savannen. I en portgång stod tre män och smusslade med en flaska. De slängde en snabb blick på mig, men tappade omedelbart intresset med ett: Jag bor i en annan värld, men du bor ju i samma. Jag såg inte på dem, men omfattade dem med värme och tänkte: Vem föder latmasken? Det måste förvisso vara en gud.

Fönster stod öppna, ljud föll ut med de skakade dammtrasorna, en bölande fyllbult, en skramlande diskho, en trätgirig kvinna. Min blinde kurdiske furste levde i mig, runt mig. Dessa väggar skyddar mot ingenting. Endast de sista flugorna lever frenetiskt sitt leksaksliv. Sverige fasterland, på sin höjd mosterland, giv mig ro att skriva mig fram till döden. Som möjlighet och förmodan skall jag leva mitt liv i denna slemhinna som är världen.