Category Archives: andra texter

Trettionionde våningen

Text och bild: Staffan Castegren

Jag ser mig nog i huvudsak som engelsman. Även om jag tillbringade mycket av min barndom i Cannes, Karibien och Cap Cod, var det ändå huset i Belgravia, och Thornton Castle i Kent som kändes mest hemma. Vår familj adlades av George II, kanske inte så märkvärdigt, men sen dess har vi gift in oss i många av de gamla engelska familjerna. Min mormor föddes i Niedersachsen, men växte upp i Rhodesia. Hon räknar släktskap med de flesta av Europas kungahus, och vi träffar ofta kungligheter på semestrar och privata fester. Ändå var jag inte ett bortskämt barn. Visst: vi hade tjänstefolk, och vi reste mycket och jag behövde aldrig sakna något, men mina föräldrar hade höga krav på mitt uppförande. De var borta mycket, men när vi träffades pratade de vuxet med mig och ville att jag skulle reflektera kring olika samhällsfrågor. Efteråt har jag förstått att de guvernanter jag och mina syskon hade alltid var mycket bildade och intellektuella människor.

Sista året på Eton, få se, det var -98, då var jag alltså arton år, då kom jag i sällskap med en grupp vänsteraktivister. Den sommaren bodde jag i ett kollektiv i Finsbury. Vi var ute och demonstrerade mot rasisterna och fascisterna nästan varenda dag. Jag lyckades tona ner min bakgrund. De fattade inte riktigt hur rik min familj är. Den sommaren låg jag för första gången med en flicka, pojkar hade jag naturligtvis legat med i flera år på Eton. Hon hette Vera Tibbet och var 22, och hjälpte mig med kondomen. Vi var lite paranoida i den där gruppen och vi trodde att MI5 bevakade oss. Framför allt var det en kraftig man i en tunn ljusbrun läderjacka som vi misstänkte. Vi såg honom ofta utanför vårt hus och i olika demonstrationer. Han gjorde inget, men höll sig alltid nära oss. Och vi tyckte förstås att vi var väldigt samhällsfarliga, att vi krävde noggrann bevakning, och vi skrek ännu högre och viftade vildsint med våra flaggor och plakat.

Men så på ett möte i Hyde Park stötte vi ihop med ett gäng riktigt hårda typer från Hackney som ville skjuta poliser och bränna bilar. Jag kände att de gick för långt, men samtidigt reagerade jag lite barnsligt, jag blev avundsjuk och ville vara lika radikal. Mannen i läderjackan höll extra koll på oss, ja, det kändes som om han framför allt bevakade mig. Och mycket riktigt, när jag stod lite för mig själv kom han fram och sa snabbt och tyst:
– De här människorna är dåligt folk. Jag föreslår att du går hem genast.
Jag blev först förvånad och sedan arg, och jag ville väl visa mig på styva linan. Så jag måttade ett slag, långt nere från höften, rakt mot hans ansikte. Jag tänkte att han var ju polis, han skulle parera slaget och arrestera mig. Men det gjorde han inte. Han såg slaget komma och tog bara emot det. Det gjorde ganska ont i handen och han började blöda om munnen och kladdade ner jackan. Och då förstod jag plötsligt: Han var inte polis. Han var tjänstefolk. Jag har ju levt med dem i hela mitt liv. Precis så ser riktigt professionellt tjänstefolk ut.

Mina vänner kom och drog iväg med mig. Jag var dagens hjälte, och eftersom jag nu var efterlyst av polisen fick jag sova hos en sympatisör i Islington. Den adressen skulle vara säker sa de, men tidigt nästa morgon ringde det på dörren och där stod Benji, en av min fars advokater och sa att pappa ville prata med mig. Jag tvekade inte många sekunder, utan gick och hämtade min väska och följde med i bilen hem till Belgravia. Far och mor tog emot i lilla salongen. Det var underbart att få äta en riktig frukost. Både Seppings och Susanne hälsade på mig med uppriktig glädje. Mor tittade ömsint kritiskt på mig:
– När du talat med din far går du och badar, sa hon, sedan åker vi upp till Saville Row, du och jag, så du får ekipera dig. Du ser förfärlig ut
Men vi gjorde oss ingen brådska och far berättade en rolig anekdot om när änkehertiginnan av Glen Gwyrlgh träffade Mr. Tony Blair för första gången.

Men när vi satt inne på pappas kontor, med fönstret på glänt ut mot den lilla parken tittade han på mig med en värderande, avvaktande blick.
– Din kamrat uppe i Finsbury, David Miller, är tydligen intresserad av politik, sa han. Du har ju träffat många framstående politiker kring vårt middagsbord. Tror du Mr. Miller är kvalificerad för det yrket?
Jag visade inte att jag var förvånad att han kände till David.
– Nej, det tror jag inte, sa jag, inte på den nivån.
– Hur är det med Mr. Griffith, Mr. Shastri och Miss Dilby-Hoyle?
– Nej knappast de heller.
Han fortsatte att räkna upp alla i min umgängeskrets, även Vera Tibbet, kvinnan jag legat med, och han bad mig att tänka tanken att jag skulle anställa dem, och vad de i så fall skulle passa till. Jag började med att så ärligt som möjligt utvärdera deras, som jag märkte, rätt begränsade användbarhet. Men efter en stund hejdade jag mig.
– Är det så fruktbart det här? Det är imponerande att du känner till alla dessa människor, och att du kommer ihåg namnen. Jag antar att mannen jag slog i ansiktet står på din lönelista.
– Naturligtvis inte. Men jag kan inte riskera att min son av misstag blir dödad av en polis eller får en gatsten i huvudet. Därför pratade jag med Benji, som gick vidare till någon som vet vem som vet var de bästa livvakterna finns.
– Han var väldigt duktig. Jag skulle vilja be honom om ursäkt.
– Det ska du inte göra.
– Men hans jacka blev förstörd.
– Han kommer att bli kompenserad för det av sin chef. Och den kostnaden hamnar väl nånstans, men det ska du och jag inte bry oss om.

– Du har i ett halvårs tid, fortsatte min far, propagerat för något slags socialism. Men du vet ju att din familj tillhör en elit som styr denna vår värld så gott vi kan. Nu vill jag höra vad du tror: Om din socialism fick världsherravälde i dag, skulle allt bli bättre då?
– Bättre och bättre, jag vet inte.
– Men jag vill verkligen att du funderar igenom det här. Om du kan övertyga mig skulle jag med glädja satsa stora resurser på att nå dina mål. Och varför skulle jag inte det om ditt system är mycket bättre än det jag trott på i hela mitt liv?
– Det är svårt att jämföra. Jag kan inte så mycket om hur världen fungerar, alltså om man ser den uppifrån, i det perspektiv som du och dina vänner har.
Min far log vänligt mot mig.
– Jag vet att du gått en marxistisk grundkurs och en fortsättningskurs om leninismen och Mao Tse Tungs tänkande. Men det är alltid väldigt bra om man kan identifiera sina kunskapsluckor.
Han tog fram en tjock mapp ur en låda och la på skrivbordet mellan oss.
– Det här kan vi kalla en påbyggnadskurs, sa han. Det är en utförlig beskrivning av vår familjs intressesfär. Din vän David Miller skulle bli mycket fascinerad av att studera detta material, och om du väljer att lämna över det till honom så kommer jag inte hindra dig. Men jag skulle vilja att du visade mig den respekten att du först delar dina tankar med mig. Vi åker till Thornton i övermorgon och blir där i fjorton dagar. Din mor skulle bli mycket glad om du ville följa med och vila upp dig lite. Och jag skulle uppskatta om du ville ta dig tid och diskutera dina tankar om världen och din framtid med mig.

Jag ringde lägenheten i Finsbury. Det var Vera som svarade, och jag berättade att jag skulle resa ut på landet och ligga lågt en tid. Hon lovade att tala med de andra och önskade mig lycka till. Tiden fram till avresan tillbringade jag med diverse praktiska bestyr och förberedelser. Bland annat ville mamma att jag skulle titta på en personlig betjänt, en gentlemans gentleman, som hennes bästa vän, Lady Coves-Domehurst rekommenderat. Det var en lugn mörkhårig man i trettioårsåldern. Han var från Dulwich och hette Norris. Han verkade mycket kompetent och jag lovade att ta honom på prov under de två veckorna i Kent. Jag visste ju att jag inte skulle behålla honom, men mamma ville kunna ringa sin väninna och berätta.

På Thornton hade tiden stått stilla, samma persiska mattor, samma knarrande trappor, tennisplanen, den lilla dammen och de prunkande Rhododendronbuskarna. Jag gick runt och hälsade på tjänstefolket och de var alla glada att se mig. Mamma tyckte inte att det var passande att jag bodde i mitt lilla pojkrum längre. I stället fick jag Rothschildrummet där Nathan Rothschild sades ha sovit på tidigt artonhundratal. Det kändes lite smickrande för det var ett av de finaste rummen i huset och pappa sa att jag skulle tala med husfrun om vilka möbler och tavlor jag ville ha. Av konsten valde jag en rätt djärv Hockney som pappa köpt några år tidigare, men som mamma inte ville ha på sina väggar, en Gainsborough och en liten Matisse. Norris ordnade min garderob och mina toalettartiklar och for in till Canterbury på eget bevåg och kompletterade förråden. När far och mor kom och inspekterade dagen därpå, blev de vederbörligt chockerade av Hockneyn över soffan, men jag tror också lite stolta. Mamma tittade i lådor och skåp och nickade gillande. Hon sa ingenting, men det verkade som om även Norris fått godkänt.

På fjärde dagen efter lunch satt jag ute på altanen i skuggan under den stora linden. På ett bord vid min sida stod ett glas och en tillbringare med kokerskans fläderblomslemonad. Jag såg ut över parken där trädgårdsmästaren och två av hans medhjälpare pysslade med ett stenparti. Bara en vecka tidigare hade jag haft ett litet rum med madrass på golvet i Finsbury, med ständigt umgänge, illa lagad vegetarisk mat och påträngande rockmusik från alla håll. Jag slogs av hur lätt jag kunde återgå till min familjs förfinade tillvaro. Det är klart att allt detta hade ett pris, men det tänkte jag aldrig på som liten och nu kändes det lite otacksamt mot mina föräldrar. Men så kom jag på att jag hade ett personligt pris att betala, något jag lovat min far. Jag ringde på Norris och bad honom hämta en tjock mapp från mitt rum.
– Genast Sir. Den ligger i vänstra lådan i skrivbordet.

Jag läste igenom hela bunten. Det tog en trekvart ungefär. Sedan läste jag allting en gång till. Den här gången tog det över en timma. Sedan satt jag och bara tittade utan att fästa blicken. Jag kände mig äcklad, fascinerad och stolt. Jag lekte med tanken att åka in till London och visa handlingarna för David och mina andra vänner i Finsbury, men det var inte på allvar. Löftet till min far vägde tyngre. Och jag mindes ett tillfälle när jag gick min marxistiska grundkurs. Jag tyckte att allt var så förenklat och jag försökte problematisera kapitalismens styrmekanik. Men då blev jag ordentligt avbasad, och de kallade mig revisionist, marknadsliberal och gammaltory, och jag vet inte allt. Det var en nyttig läxa, och här ute på altanen i den doftande sommarvinden förstod jag att jag hållit inne med en hel del synpunkter under diskussionerna i Finsbury. Nu svajade tankarna hit och dit, möjligen somnade jag till en stund, men till slut kom Norris och harklade sig diskret.
– Ursäkta mig, Sir. Det är strax eftermiddagste. Ni önskar kanske gå upp och tvätta händerna och byta?
– Ja, självklart, Norris. Jag satt i andra tankar.
Jag följde honom upp, och medan jag gick in i badrummet lade han fram passande kläder. En skjorta med diskret rosa randning, en ljusröd slips, en udda blazer och inneskor. Medan jag klädde mig småpratade vi lite och jag kände mer och mer att jag trivdes med hans sällskap.

Nästa morgon efter frukost tog jag med mig kaffet och pappas mapp till biblioteket. Jag satte mig vid skrivbordet och läste för tredje gången. Nu hade jag penna och papper och antecknade och skissade. Efter en timme hade jag hunnit halvvägs ungefär. Jag reste mig, sträckte på ryggen och ringde efter lite isvatten. Efter en kort bensträckare runt altanen fortsatte jag och efter ytterligare en timme var jag klar. Nu tänkte jag att det svåraste jobbet var gjort. Nu skulle jag bara samla ihop argumenten för socialismen i en tung okrossbar låda, men det visade sig lite besvärligare än vad jag trott. Socialismens enkla logik passade inte riktigt in längre, inte i den oändligt komplicerade värld min far visat mig. Jag tänkte på våra möten i Finsbury, med David och Vera och de andra. Vi hade pratat om solidaritet och rättvisa, men hur skulle vi kunna ersätta det kapitalistiska systemet som byggts upp och finslipats under hundratals år? Skulle vi kunna förstå flödena av varor, arbetskraft och kapital som krävdes för att allting skulle fortsätta att fungera? Här var ju skällsord rätt meningslösa eftersom pappa knappast gjorde någon hemlighet av att han var både marknadsliberal och gammaltory.

Den eftermiddagen hade vi vårt första samtal, pappa och jag. Vi satt i hans arbetsrum i den danska soffgruppen och han frågade om vad som var det viktigaste i min socialistiska världsbild. Jag svarade naturligtvis jämlikhet, rättvisa och solidaritet.
– Jo, det är viktigt, sa han, och det skulle vara lätt att säga att ojämlikheten alltid har funnits, men du kan för mycket historia för att acceptera ett sådant påstående. Fast jag skulle ändå vilja höra hur du ser på frågan om rättvisa i ett historiskt perspektiv. Om vi ser på 1700-talets två revolutioner, den amerikanska och den franska, handlade de om jämlikhet?
– Nej, knappast. Den amerikanska var väl snarare en frigörelse från den engelska kolonialmakten. Sedan skrev de stora jordägarna ihop en massa snygga ord om frihet, samtidigt som de ville fortsätta att bruka jorden med hjälp av slavar och underbetalda immigranter.
Pappa skrattade.
– Bättre kan det knappast uttryckas.
– Och den franska, fortsatte jag, handlade väl i princip om en omfördelning av makten från adeln till den grupp inom borgarklassen som ägde bankerna och industrierna. För de breda folklagren var förändringen marginell.
– Din familj tjänade faktiskt mycket pengar på båda revolutionerna, och framför allt knöt vi kontakter som fortfarande är av stor vikt.
Han tittade klurigt på mig och jag funderade över uttrycket din familj, jag visste inte om jag skulle känna mig stolt eller manipulerad.
– Det har jag inte läst i några historieböcker, sa jag.
– Nej, det behåller vi för oss själva. Men låt oss gå längre tillbaka i historien, säg tusen år. Hur var det med kungarna av Wessex, och Harald Blåtands ättlingar och erövraren som segrade vid Hastings? Var de enväldiga kungar av Guds nåde, tror du?
– Jag har inte forskat närmre i detta, men jag gissar att enväldet mest var ett spel för galleriet, ett sätt att hålla folket på plats. Regenten var nog tvungen att förankra sina beslut hos samhällets ekonomiska elit. Precis som nu, när du och dina vänner blir inbjudna till Downing Street om politikerna plötsligt fått någon ny snillrik idé.
– Och om man går ännu längre tillbaka i tiden?
– Tja, i Rom, eller hos Alexander eller i de stora flodkulturerna gällde nog samma sak. Ska vi hitta någon form av jämlikhet får vi nog leta före den neolitiska revolutionen, innan vi gick över till jordbruk och boskapsskötsel.
– Jo, nickade pappa, den senaste forskningen pekar på att det var ett tämligen jämlikt samhälle, där människor sällan dödade människor och där kvinnan stod högt i rang. Kanske var det mänsklighetens gyllene tidsålder.
– Kanske det.
Vi satt tysta en stund och tänkte väl samma sak. Till slut fullföljde pappa:
– Medellivslängden var knappt trettio år, barnadödligheten skrämmande. Man kunde inte äga mer än man kunde bära med sig, och ibland förlorade man kampen mot svält och vilddjur. Nej, jag skulle inte vilja byta.
Vi tystnade igen, men jag såg på hans kroppsspråk att det skulle komma mer och efter en stund suckade han.
– När man reflekterar över förtryckets historia tycker jag ändå att man kan se en långsam förbättring. Barnadödlighet, medellivslängd, undernäring, utbildning, alla värden förbättras över hela världen. Och se bara på Thornton Castle, vi har 22 anställda, det gör oss till kommunens tredje största arbetsgivare, det genererar goda skatteintäkter. Dessutom handlar vi lokalt, och gärna närproducerat. Förr var slottet en tärande kraft, nu är vi snarare en närande. Visst lever vår familj ett priviligierat liv, men det är också stora summor som sipprar ut i grevskapet, och så vill jag ha det. Naturligtvis blir även jag provocerad av de här nyrika brackorna som skryter med sitt överflöd, men samtidigt tror jag inte på jämlikhet. Om jorden vore platt skulle inget röra sig. En flod kräver fallhöjd, sedan kan man välja om man bara vill sitta och bada fötterna eller bygga ett vattenhjul. 

Den kvällen hade vi gäster till middag: en statssekreterare i utrikesdepartementet och en sektionschef på BBC, med fruar och en framstående författare och hennes man. Mamma hade givit vår kock fria händer att botanisera i vinkällaren och resultatet var fantastiskt, och nivån på samtalen kring middagsbordet och i gröna salongen efteråt var helt enastående. Jag kände hur mycket jag saknat den kvickheten, den elegansen och de smarta kulturella och politiska anspelningarna. Och nästa dag efter lunch satt vi där igen, pappa och jag, i hans arbetsrum. Han frågade om jag läst mappen han givit mig. Jag nickade och han bad mig att utveckla mina tankar.
– När jag fick mappen tänkte jag, oj, det var mycket, men det är klart om vår familj nu är så mäktig som du antyder så måste det ju finnas en organisation som hanterar makten. Men när jag läst igenom allt första gången tänkte jag tvärt om, oj, var det inte mer? Visst, jag såg de tre bankerna och de fem investmentbolagen och jag förstår att de genererar stora inkomster, men genererar de verkligen makt? Men samtidigt insåg jag att det fanns saker jag inte förstod. Och naturligtvis måste det vara så. Du sa att jag kunde få visa mappen för mina kamrater i Finsbury, då måste ju hemligheterna vara fördolda. Du är nog tillitsfull, men du är inte dum i huvudet.
Pappa skrattade hjärtligt.
– Vad är det du inte förstår? Sa han.
Jag plockade fram mappen och bläddrade fram några sidor och pekade.
– De här företagen kan jag inte riktigt förstå vad de har för funktion. Och här, några sidor fram finns det en hel grupp som känns viktiga, men rätt oklara.
Han nickade.
– Ditt skarpsinne imponerar. Jag förstår att du var en tillgång i kurserna om Marx, Lenin och Mao. Låt mig berätta. I går pratade jag om nyrika brackor. De rör sig med mycket pengar, men de har ingen verklig makt, annan än den vi ger dem. Det är ur den här gruppen vi hämtar VD:ar och högre tjänstemän. Men de är lite speciella, och de vill absolut inte betala skatt. För dem är det nästan viktigare än avkastningen. Vi hjälper dem med det. Vi har små företag som flyttar stora summor till olika så kallade skatteparadis. Men det handlar naturligtvis inte om fysiska pengar som ligger i stora kassavalv. Vi har andra små företag som flyttar tillbaka pengarna där de kan göra nytta. De här människorna konsumerar mycket. Det är lägenheter i Mayfair, Manhattan och Montmartre, det är dyra bilar, lyxjakter och privatplan. Vi låter dem köpa detta på kredit, eftersom vi, i den allra innersta kretsen, kontrollerar sedelpressarna, och lån skapar nya pengar. Men det finns andra viktiga små företag, till exempel den här gruppen som du undrade över. De hanterar så kallade fientliga nationer. Men i vår värld finns det inga fientliga nationer. Du vet ju att efter oktoberrevolutionen 1917 utbröt det ryska inbördeskriget. Men det var kanske snarare ett angreppskrig där nitton olika nationer, inklusive USA och Storbritannien skickade vapen och trupper för att bekämpa bolsjevikerna. Mycket av de vapnen kom från tillverkare där vi har intressen. Men vi hjälpte även till att finansiera uppbyggnaden av den sovjetiska stål- och rustningsindustrin.
– Men opponerade sig inte politikerna mot ett sånt dubbelspel?
– Nej, vi har ju ”uppfostrat” dem, de vet att det är så det går till. De utnyttjar för övrigt ofta våra diskreta kontakter för att förhandla med ”fienden”. Vi har stora intressen i Ryssland och Kina, men även i Nordkorea, Iran och Kuba.
– Och farfar gjorde naturligtvis affärer med både Stalin och Hitler?
– Ja, självklart.
– Men det var ju onda människor.

För första gången höjde jag rösten och han tittade på mig med en kallt värderande blick. I bakgrunden fanns min far som alltid skulle älska och hjälpa mig, men framför honom stod en av de tio mäktigaste männen i världen, som undrade om hans son verkligen höll måttet. Det var en vändpunkt i mitt liv. Jag var tvungen att välja. Jag skulle kunnat fortsätta läsa kommunikation och retorik och sånt jox och blivit journalist eller informationschef nån stans, kanske gift mig med Vera. Men just där och då vände jag in på en annan väg, för jag ville motsvara min pappas förväntningar.

Hur mycket han läste i mitt ansikte vet jag inte. Men jag såg hur han mjuknade, hur han hittade tillbaka till tålamodet och viljan att få mig att förstå.
– Jo, sa han, de var nog onda människor. Jag träffade själv Idi Amin några gånger när han fortfarande var diktator i Uganda. Han var verkligen ryslig. Men vad tror du om den allierade militärledningen under andra världskriget? Du har ju läst om terrorbombningarna av Essen, Hamburg och Berlin, om eldstormen i Dresden? Var det goda människor som beslutade om det. Den ständigt återkommande svälten i det koloniala Indien, var det naturkatastrofer eller?
Jag skakade på huvudet, men sa ingenting, och efter en stund fortsatte han:
– Det är alltid segraren som skriver historien, men du kan utgå från att segraren knappast är mindre ond än den besegrade.
– Men pappa, sa jag. Förlåt om jag ställer en naiv fråga, men måste det alltid finnas en segrare och en förlorare? Måste det finnas krig?
– Vet du. Jag skulle vilja att du själv besvarar den frågan. Tänk efter och gå på djupet. Varför måste det finnas krig?
Jag tänkte en stund, men inte så länge. Det var lite lustigt. Jag visste ju hur det hängde ihop och jag hade lärt mig det på mina marxistiska studiecirklar, eller snarare efteråt, när jag var ensam och reflekterade över frågorna, för jag lärde mig ju snabbt att inte avslöja allt jag tänkte för kamraterna.
– Man kan ju börja med den gamla hypotesen, sa jag, att nationerna kämpar om inflytande, kolonier och marknadsandelar, men det du berättar om hur vår familj stöder båda sidorna i krig, motsäger detta. Och jag minns att jag läste om att engelska Vickers Armstrong och tyska Krupp hade ömsesidiga patentavtal och att båda företagen gjorde förtjänster både på Blitzen och Dresden. Man kan också säga att rustningsindustrin genererar stora inkomster och ger många människor arbete, men det kan heller inte vara avgörande. Det borde inte vara omöjligt att lägga om verksamheten, att så att säga smälta ner svärden och smida plogbillar i stället.
Jag gjorde en kort retorisk konstpaus innan jag fortsatte:
– Nej, sa jag. Det måste vara något annat. Jag tänker att när Storbritannien förklarar krig mot en nation så är det inte i första hand mot den nationen vi går i krig, utan mot vår egen befolkning. Varje nation hävdar ju rätten att kunna skicka ut sina invånare att dö på slagfältet, och att avrätta dem som eventuellt skulle få för sig att vägra. Krig handlar inte om Gud eller om demokrati, utan om att skrämma det egna folket till att acceptera att det styrs av en liten exklusiv elit.
– Det låter ju förfärligt cyniskt, sa pappa.
– Ja, kanske det. Men vad säger du? Har jag rätt?
– Du har alldeles rätt. Det är det allra viktigaste, men det finns en aspekt till som handlar om fördelning av rikedomar. Vi betalar ju ut mycket pengar för att allt ska fungera, dels till gruppen jag nämnde förut, men också till forskare, politiker, fackföreningar, konstnärer och inte minst till alla miljarder löntagare. Jag skulle säga att samtliga krig som någonsin utkämpats har handlat om just detta; att försvara elitens rätt att fortsätta att styra.
Vi satt tysta en stund.
– Vår rätt att styra, sa jag till slut.
Pappa nickade.
– Ja, vår rätt, sa han. Är du beredd att ta det ansvaret?
Vi hade fler samtal: om politik, om ekonomi, om råvaror, om människor, djupa viktiga samtal, men inget så viktigt som när jag såg min far i ögonen och sa att jag var beredd.

Några dagar senare kom Benji och några experter på utbildning. De föreslog Cambridge, Sorbonne eller Harvard, men jag lyckades få dem att gå med på Columbia så jag kunde bo i New York och Benji sa att han skulle skaffa en lägenhet. Vid middagen den kvällen föreslog mamma att jag skulle tillbringa några veckor på Antigua innan terminen började. Jag behövde få lite färg i ansiktet, sa hon. Och eftersom jag inte hade lust att träffa mina kamrater i Finsbury gick jag med på det. Mina föräldrar skulle vara kvar i London och jag stannade några dagar i Belgravia och lät Norris komplettera min garderob. Jag kände att jag trivdes allt bättre med honom och att jag ville behålla honom.

Vad mer ska jag berätta? Tre veckor i Västindien gjorde mig gott. Sedan installerade jag mig i min sexrummare på Upper East Side, med utsikt över parken, två rum åt Norris innanför köket, matsal och vardagsrum med stor altan, sovrum och arbetsrum. Där bodde jag i tre år. Benji hade utsett en av familjens amerikanska advokater till min mentor. Han lät mig praktisera på flera av våra mest strategiska företag, parallellt med studierna. Han hjälpte mig även att knyta sociala kontakter och min lägenhet blev en viktig knutpunkt för ett ganska stort umgänge. Bland annat en grupp jämnåriga som jag träffat sporadiskt genom åren, men som jag nu förstod hörde till andra inflytelserika familjer. En viktig del i den sociala succén var Norris. Många var avundsjuka och beundrade hans tysta professionella effektivitet. Men det var inget som förvånade mig. Kvinnorna i den engelska överklassen har en speciell förmåga att hitta bra tjänstefolk, och mor och några av hennes närmaste väninnor är oöverträffade inom det området.

Jag träffade pappa och mamma med jämna mellanrum och även mina syskon, ofta i New York dit ju alla har ärende då och då, men ibland träffades pappa och jag i andra städer, Tokyo, Hongkong, Riyadh, Madrid och Buenos Aires. Då handlade det ofta om att han ville att jag skulle träffa olika människor. Han påminde mig en gång om att jag måste anteckna alla namn och alla personliga detaljer om dem jag träffade. Jag skrattade och sa att det hade jag gjort sen den dan han sa åt mig det första gången när jag var tretton år. Jag noterade även att mamma sällan försummade att ha ett enskilt samtal med Norris. Vad de pratade om tog jag aldrig reda på. Jag förstod att jag skulle sjunka i deras aktning om jag visade nyfikenhet på den punkten. Jul i Belgravia var självklar liksom några veckor på Thornton varje sommar. Jag tog inte kontakt med Vera, men en gång strax före jul träffade jag min kamrat, David Miller på Neal Street. Han såg lite luggsliten ut. Vi gick och tog en öl och pratade en stund. Kollektivet var upplöst, men han hade kvar lägenheten i Finsbury och hyrde ut några av rummen.  Han hankade sig fram som frilansskribent för olika branschtidningar, men började längta efter ett fast jobb, med fast lön varje månad. Jag sa att jag hade en del kontakter och att jag skulle höra mig för.

Mina storasyskon arbetade också i familjesfären. Min bror var intresserad av industriprojekt och råvaror. Han reste säkert 200 dagar om året, vilket gav hans hustru gott om tid att skriva bästsäljande detektivromaner. Min syster jobbade i finansvärlden och var enligt pappa oerhört duktig. Hon bodde i Cambridge med två barn och en make som forskade i datologi vid Cavendishlaboratoriet. Han hette lustigt nog själv Cavendish och var släkt med hertigen av Devonshire. Mitt intresse var människor, ideologier, kommunikation och politik. Jag förstod tidigt internets betydelse. Jag berättade för pappa att jag ville starta ett företag när jag var färdig med studierna, ett företag som hittade begåvningarna och placerade dem på rätt plats, både näringsliv och samhälle, både höger och vänster. Han lyssnade uppmärksamt och sa att jag inte skulle vänta.
– Anställ några som kan börja uppbyggnaden enligt dina riktlinjer, sa han. Var inte rädd för att skynda långsamt, var diskret och behåll dina långsiktiga planer för dig själv. Det räcker om du når lönsamhet inom fem år.

Jag placerade företaget i London och anställde en psykolog, en dataingenjör, en statistiker och en alltiallo, Roger som skrev hygglig engelska, kunde byta en glödlampa och laga riktigt te. Deras första uppgift var att bygga upp ett personregister som var sökbart på många olika sätt. Och det visade sig att jag med familjens kontakter fick gratis tillgång till inte bara den brittiska folkbokföringen, utan även register från hälso- och utbildningsministerierna, ja till och med polisen ställde upp. Jag anade att den givmildheten berodde på ovana vid datahantering, och att den snart skulle strypas. Jag mejlade från New York till mina fyra anställda och sa att de skulle förbereda mottagandet av hela Storbritanniens befolkning. Från mina tre akademiker kom tre förtvivlade ångestskrik. Detta var helt omöjligt. Det saknades resurser. De hade ingen möjlighet att hantera sådana datamängder. Från Roger hördes från början ingenting, men två dagar senare kom ett mejl, där han berättade att det fanns ett underjordiskt skyddsrum under huset som skulle kunna bli datorhall, att spillvärmen skulle kunna säljas till övriga hyresgäster och att hela fastigheten, för övrigt, var till salu för en rimlig summa. Jag ringde pappa och sa att jag skulle spräcka budgeten rejält med datorer, hårddiskar, värmeväxlare och en fastighet. Han lyssnade och tyckte att det var motiverat. Och redan nästa år nådde vi lönsamhet, framför allt genom headhunting och rekrytering, men även som hyresvärd och försäljare av centralvärme.

På en mottagning på brittiska konsulatet i New York träffade jag en kvinna som arbetade som kulturattaché. Hon hette Joan Beaufort och var brorsdotter till hertigen av Somerset. Vi började umgås och snart nog var vi ett par, men vi var båda inne i våra karriärer och enades om att avvakta med förlovning och sådant. Men till julen reste vi hem till London och lät oss presenteras i våra respektive familjer. Mamma var förtjust och jag tror att Joans föräldrar också var nöjda. Det var i den vevan jag träffade David Miller, som jag nämnde förut. Han ville ju ha ett jobb, men jag ville inte framstå som hans arbetsgivare. Mitt företag hade köpt upp flera av de bästa head hunting-firmorna i Storbritannien. Jag talade med Roger som omedelbart förstod vad jag ville och som placerade honom i ett rekryteringsföretag med inriktning på journalistik och kommunikation. Jag bodde ju i New York och skötte det strategiska ledarskapet via mail och telefon, de dagliga besluten togs av ett råd bestående av de fyra jag först anställde, inklusive Roger. Det var kanske inte helt idealiskt, men jag tänkte att det ju bara gällde ett och ett halvt år till.

Men bara någon månad senare aviserade pappa att han skulle komma över och prata. Han ville att vi skulle vara hemma hos mig och Norris serverade en god middag och kaffet i biblioteket. Där satt vi och småpratade och han bad mig berätta hur det gick med företaget. Här kände jag mig på säker mark och jag skröt kanske lite om den snabba utvecklingen, från fyra till tjugo anställda, förutom de nya rekryteringsföretagen som verkade oberoende, men som i praktiken var dotterföretag, och för att inte tala om den goda lönsamheten.
– Ja, lönsamhet, sa pappa eftertänksamt. Den kan lura en på villovägar ibland.
– Hurdå, menar du?
Han var tyst en stund innan han fortsatte:
– När du la fram dina planer för företaget fanns det mer än bara rekrytering på programmet. Du pratade om en mer aktiv styrning, att kunna placera pålitligt folk där man önskar inflytande, att placera opålitligt folk där de märker att pålitlighet syns i lönekuvertet.
– Ja, jag vet. Men jag kände att jag ville bygga upp ett företag som var transparant och någorlunda begripligt för omvärlden, och lönsamheten är ju en del av trovärdigheten. Den aktiva styrningen, som du frågar efter, kräver mycket av sökfunktionerna, och det är programmeringsavdelning som har växt mest. Vi börjar se goda resultat, men jag har ju lite ont om tid. Jag vill gärna avsluta mina studier.
– Jag tycker verkligen att du har skött det här bra, men det börjar kanske bli dags för dig att gå vidare och att lämna över företaget till en kompetent VD.
– Lämna företaget?
Han log åt min bestörtning.
– Men kära du, det måste du väl förstå att jag har större planer för dig än att göra dig till föreståndare på någon sorts arbetsförmedling.
Han lutade sig fram och klappade mig på handen.
– Din mor och jag är helt överens om att du är den som är mest lämpad för att bli familjens huvudman. Dina syskon är duktiga, särskilt din syster, men de saknar din förmåga till överblick. Jag borde kunna vara aktiv i tio år till, kanske femton. Det betyder att du har god tid att sätta dig in i verksamheten.

Pappa hjälpte mig att hitta en VD. Hon kom närmast från en av familjens banker, men hade ett förflutet i den militära underrättelsetjänsten. Samtidigt plockade jag ut Roger ur företaget. Honom skickade jag runt i världen. På bara några månader hade han startat ett fyrtiotal systerföretag i olika länder, formellt självständiga men uppbundna med stränga licensavtal för programvaran. Vi fick gratis tillgång till deras databaser och de fick betala för att söka i andra länders. På mycket kort tid ökade våra register från 40 miljoner människor till nästan två miljarder, ett informationsförsprång vi fortfarande har och som genererar goda inkomster och intressanta bytesmöjligheter. Jag lät pappa träffa Roger och han blev naturligtvis förtjust. Vi enades om att låta honom praktisera på Benjis kontor en tid och lära sig knepen en global trouble shooter måste känna till.

I maj 2001 var jag färdig med mina studier och jag flyttade hem till en nyinredd lägenhet i Mayfair. Den 11 september samma år kom attentatet mot World Trade Center i New York. Jag satt klistrad vid teven och insåg genast att det fanns många oklara punkter i händelseförloppet. Lite senare den dagen träffade jag pappa och jag frågade hur han såg på saken. Han var tyst en stund, sen suckade han och sa:
– På den nivå vi sitter har vi tillgång till oändligt mycket kunskap, mer än politikerna, medierna eller polisen. När jag själv inte varit delaktig, när besluten delegerats till andra på samma nivå, folk som jag måste lita på, brukar jag inte efterfråga detaljerna. Jag har märkt att jag mår bättre av det.
– Men, sa jag. Det här är en sån extrem händelse. Nog måste du väl bli nyfiken?
– Jag tror inte riktigt du förstår vad jag säger, sa han långsamt.
Jag hejdade mig och sa inte mer. Han ville förskona mig.  Jag ville inte bli förskonad, men senare har jag förstått hur viktigt hans råd var, och fortfarande vet jag inte i detalj vad som inträffade 11 september 2001. Men ett drygt år senare, hösten 2002 tog pappa med mig på ett möte i Boston där Irakkriget beslutades. Det var bara folk från vår egen krets, inga politiker, inga militärer. Men efteråt försäkrade pappa att beslutet var definitivt och utan återvändo. När sedan kriget bröt ut 20 mars 2003 kände jag en stark ångest, för jag förstod att nu var jag delaktig och att även jag, definitivt och utan återvändo, var försvuren till familjen och till den elit som styr världen.

 I juni gifte vi oss, Joan och jag. Efter en fantastisk bröllopsresa kom vi tillbaka till ett färdigrenoverat hus i Belgravia, inte långt från pappas och mammas. Jag ville att Joan skulle fortsätta sin yrkeskarriär, men hon hävdade att rollen som min hustru var en heltidssysselsättning, med representation, flera hushåll och tjänstefolk. Hon kom ju själv från en adlig familj, så hon visste hur det fungerade, men hon tillbringade ändå mycket tid med min mamma, för att lära sig hur det var hos oss. Och jag fortsatte min utbildning hos pappa. Jag tänkte ofta på mappen jag fick av honom den där sommaren 1998, och hur skrattretande ofullständig den var. Det fanns stora sektorer som ägdes av osynliga bulvanbolag, och andra centrala innehav som verkade hänga bara på muntliga överenskommelser. Vi reste mycket, ibland bara vi, ibland med mamma och Joan. Jag hade ju träffat många mäktiga människor när jag var barn, men då klappade de mig på huvudet. Nu möttes jag med yttersta respekt av drottningen, USA:s president och ordföranden i Kinas kommunistiska parti.

Joan och jag hade ett begränsat, men utvalt umgänge av släkt och vänner. Sedan fanns det ett trettiotal personer som utgjorde den närmaste staben inom familjeföretaget. Till detta kom ca 500 viktiga beslutsfattare runt om i världen, både ekonomiska och politiska, och ytterligare tusen inte fullt så viktiga. Vi levde på flera nivåer. Visst kunde jag lämna bilen hemma och slinka in i en antikaffär på Brompton Road, eller gå och ta en öl på en pub, men min dagliga verksamhet bedrev jag på ett kontor i City och det handlade om flöden av pengar, varor och tankar, högt över gatunivån. Men ibland när jag satt vid min dator, 39 våningar upp, hände det att jag vred min stol ett kvarts varv, la upp fötterna på en liten stoppad pall och tittade ut över taken, parkerna, avgasdiset och Themsens lojt krängande blåa band. Då tänkte jag inte sällan tillbaka på kollektivet i Finsbury och mina vänner där och på Vera Tibbet. David Miller hade visat sig vara en god rekryterare och han hade fixat jobb åt alla sina vänsterpolare. Jag vet inte hur mycket han fattade av systemets inbyggda parametrar, men det blev precis som jag sagt till pappa, han placerade pålitligt folk där vi önskade inflytande, och opålitligt folk där de märkte att pålitlighet syns i lönekuvertet. Alla i Finsburygänget hade styrts in på nya vägar, alla utom Vera Tibbet. Hon jobbade på en fri teatergrupp i Clapham och avböjde alla karriärerbjudanden David kom med. Då pratade jag med Roger och låtsades att det var David jag var intresserad av och att Vera bara var en övningsuppgift, så Roger pratade med Davids chef som i sin tur sa att David skulle jobba vidare med Vera.

Jag skötte ju mitt dagliga arbete och ibland tänkte jag inte på saken på månader, men hela tiden fick jag fortlöpande rapporter. Det visade sig att David Miller hade en viss fallenhet för ondska. Han lyckades få myndigheterna att dra in bidraget till teatergruppen i Clapham så att den var tvungen att lägga ner. Men Vera ville ändå inte ha jobb genom David. Hon försvann och dök upp i ett litet samhälle i Cornwall där hon jobbade som barnbibliotekarie något år. Men plötsligt lades biblioteket ner av oklara skäl och David erbjöd henne ett toppjobb på Barbican Centre, men hon tackade nej och försvann igen. När hon dök upp igen var det i Skottland. Hon hade gift sig med en man och bodde på en gård som tillhört hans familj i 300 år. De producerade getost och var aktiva i en anarkistgrupp inne i Dundee. Jag funderade lite allmänt på hur man skulle kunna lösa den knuten när Roger kom och knackade på min dörr. Vi slog oss ner i soffgruppen och det första han sa, märkligt nog, var:
– Den här kvinnan, Vera Tibbet, hur viktig är hon?
Jag blev en aning överrumplad, och Roger backade:
– Jag menar naturligtvis inte att du ska berätta om henne, utan bara om hur stort problemet är. För David Miller är det här fallet en pain in the neck, och det får honom att göra saker som han mår dåligt av. Han är egentligen en rätt bra person som ännu inte nått sin fulla potential.
– Herre Gud, Roger, är du här för att bistå David Miller?
– Självklart inte, jag är här för att bistå dig. Jag märker ju att det här oroar dig av någon anledning. Därför kommer jag för att lösa problemet åt dig.
– Och hur tänkte du ordna det?
Han gjorde en liten grimas och jag ångrade mina ord. Men han såg mig rätt in i ögonen.
– Du är min chef, sa han. När jag började jobba åt dig förändrades mitt liv. Först trodde jag att du bara ägde vårt dataföretag. Vi var fyra anställda, och de andra behandlade mig som en vaktmästare, men du såg mig och fick mig att växa. Och nu börjar jag få en liten aning om hur omfattande din verksamhet är. Du är viktigt för mig för att du är min chef, men den du är i världen är oändligt mycket viktigare. Du ska inte behöva störas av ovidkommande detaljer.
– Som Vera Tibbet.
– Ja, som sagt, jag vet ju inte hur viktig hon är. Är det viktigt att hon dör, behöver du bara säga ett ord och sen kan du glömma henne.
Jag tänkte tanken en stund, att jag faktiskt kunde säga att hon måste dö, och att jag inte kunde säga att jag oroade mig för polisen, eftersom det skulle förolämpa Roger. Och jag förstod att pappa troligen haft liknande samtal med Benji. Jag förstod också att jag måste ta mig samman.
– Så här säger vi, sa jag. Befria David från Vera. Vad jag förstår säljer hon och hennes man getost. Det vore kanske bra om deras produkt nådde en begränsad kultstatus i Skottland och gav goda inkomster. Jag kommer vilja ha fortlöpande rapporter både om David och Vera, kanske en gång om året.
Mera blev inte sagt och Roger var nöjd. Han frågade inte varför och han löste allt osynligt och effektivt.

Åren gick. Jag var med på ett möte 2006 som beslutade om finanskrisen 2007–2008, en insats som omfördelade betydande tillgångar från stat, folk och småhandlare till platser där de gjorde mer nytta. Men pappa följde allt mer sällan med på sådana resor, och när jag sedan rapporterade om vad som hänt, var han allt mindre intresserad. Till slut var jag tvungen att fråga honom, men han bara log.
– Jag är helt trygg, sa han. Du har tagit över ansvaret för familjen och du gör det bra. Din mor och dina syskon håller med mig och jag kan glida in i en sorts deltidspensionering, läsa böcker, köpa konst och pyssla med rosengården på Thornton.

Men visst träffades vi, flera gånger i veckan och han var viktig för mig som historiker. Han berättade om människor och händelser, men också saker han hört från farfar och farfars far. En dag kom han och viftade med en bok, Chockdoktrinen av Naomi Klein.
– Den här boken är rolig. Har du läst den?
Jag har inte tid att läsa, men jag har en kultur- och samhällsredaktion med tio anställda som följer debatter, ser film, teater och utställningar och läser böcker. De skriver en intern bulletin som går ut på chefsnivå, och jag försöker hinna med att låta deras chef komma och briefa mig varannan vecka.
– Jag har fått ett sammandrag, sa jag. Vad är det för roligt med den?
– Hon upptäcker med någon slags förtjusning saker som vi har hållit på med i hundratals år och hon sätter namn på dem. Jag kan inte minnas att någon pratat om chockkapitalism tidigare.
– Hon går hårt åt din gamla vän, Milton Friedman.
– Någon gammal vän vet jag inte att han var. Jag träffade honom flera gånger, men jag tyckte att han var lite framfusig. Vi bjöd honom på middag i New York, någon gång på 80-talet och din mors kommentar efteråt var rätt dräpande: Snabb i repliken, men ingen riktig gentleman.
– Men du menar alltså att den här Klein har rätt?
– Mja, det blir mycket gissningar, för hon kan ju inte veta hur det fungerar på vår nivå.

En annan dag pratade vi om trettiotalet och om nazismen. Och trots att jag borde lärt mig hur annorlunda världen ser ut uppifrån, ställde jag ändå en dum fråga:
– Försökte farfars far påverka de tyska företagen att inte stödja Hitler?
jag såg hans lilla grimas som alltid kom när han var besviken på mig.
– Nej, varför då? Frågade han kallt.
Jag tystnade och lade snabbt om pusslet i huvudet, så där som jag visste att det skulle vara.
– Nej precis, sa jag, varför då?
Han tittade på mig och nickade. Sen lutade han sig tillbaka i soffan och slöt ögonen.
– Jag minns min pappa berättade hur han var med på ett stort möte på Hotell Ritz redan 1927. Farfar var ju fortfarande huvudman, men pappa var med för att lära. Det var Henry Ford som tagit initiativet. Han hade mycket goda kontakter i Tyskland. Han hade J.P. Morgan Jr med sig från New York, från Frankrike kom vapenfabrikanten Eugène Schneider, från Italien Fiatchefen Giovanni Agnelli och från oss var det vi och nån av de engelska Rothschildarna. Men från Tyskland kom en massa folk: Günther Quandt från BMW, Carl Friedrich von Siemens, Fritz Thyssen, Carl Duisberg från IG Farben och Alfried Krupp. De visste ju att depressionen skulle komma 1929 och tanken var att extrem nationalism skulle vara ett bra recept mot för mycket kommunism. Så på det mötet blev det beslutat att de skulle släppa fram Hitler och Mussolini.
– Ödets ironi, sa jag, med tanke på hur det gick sen, att Rothschild var med och beslutade.
– Ja, lika ironiskt att din farfar var med. Honom minns du väl knappast som någon elakartad antisemit?
– Nej verkligen inte.
– Eller, fortsatte pappa obevekligt, lika ironiskt att du var med och beslutade om Irakkriget.
Jag suckade.
– Det som måste göras, måste göras, sa jag.

De här samtalen som jag hade med min far var sällan en slump. Ofta ville han plantera någon idé hos mig. Och mycket riktigt, när jag satt och lyssnade på ett symposium om internets framtid lite senare kom hans tankar om nazismen tillbaka. Jag visste ju att internet skulle expandera explosivt de kommande åren, och jag hade tänkt mycket på hur man skulle styra innehållet. Dumhet är alltid bra och högerextremister har ju ett stort överskott av den varan. 2007 hade vi ett möte där vi diskuterade detta. Det var det första mötet jag sammankallade och det var påfallande låg medelålder, men naturligtvis var det ett antal äldre kloka män med. Det som beslutades där gällde inte bara internet utan även det politiska livet. Att stödja extremhögern i världens parlament skulle ju skapa en evig och ofarlig konflikt, där intelligentsian kunde stöta sina huvuden blodiga mot något som vi lika gärna kunde ha och mista.

Det här mötet hölls i San Fransisco, och jag passerade New York ett par dar och när jag kom hem rapporterade jag till far, men han hade redan hört det viktigaste och han berättade att många var nöjda med hur jag skött det hela. Och senare när jag satt på mitt kontor på trettionionde våningen var det inte utan att jag kände mig lite stolt, men samtidigt kunde jag inte låta bli att tänka att det var ironiskt. Joan och jag har aldrig röstat, men vi skulle väl kunna sägas vara bildad labour, och ändå hade jag varit med om att ge stöd åt politiska rörelser som jag avskydde och människor jag föraktade. Jag lade upp fötterna på min lilla pall och såg ut över London, där skymningen började sänka sig, och jag tänkte på Vera Tibbet. Skulle hon låta lura sig, och tro att National Front är hennes verkliga fiender? Jag kanske skulle låta henne vara ett benchmark för hur vår inriktning lyckas. Samtidigt insåg jag hur orimligt det var. Min uppgift var att hantera många miljarder människor, vad en person tyckte kunde inte få spela någon roll. Jag försökte frammana hennes bild, men det var svårt. De gånger vi låg med varandra hade hon varit lyhörd och lite överlägset ömsint. Då tänkte jag att det var för att jag var så oerfaren, men kanske var det egentligen en klassinsikt, att hon intuitivt förstod var jag kom ifrån, mer än de andra kamraterna i Finsbury. Kanske var hon min verkliga fiende. Trots att jag förstod att jag var paranoid kunde jag inte låta bli att tänka på Roger: Säg bara ett ord så är hon borta och du behöver inte tänka på henne mer. Jag lade handen på telefonen, bara för att bevisa att jag hade styrkan att göra det som måste göras. Men när jag väl lyfte luren var det för att beställa fram en bil som kunde köra mig hem.

En sufi i Strängnäs

Text: Staffan Castegren Bild: från familjen Almqvist

kurt-almqvistbEn källa till stöd och inspiration.

Den här bilden har följt mig i tio, tolv år, först på jobbet, och nu hemma i köket. Den föreställer Kurt Almqvist som avled 2001, 89 år gammal. Han var lärare, språkman, författare, sufi och en andlig sökare med en bildning av kolossala mått. Jag träffade honom aldrig själv, men jag intervjuade hans änka och det var hon som gav mig bilden. Jag ser den dagligen, och blicken som är både mild och nyfiken inspirerar mig.

Kurt Almqvist föddes 1912. Hans far var något så ovanligt som masugnskonstruktör. Familjen hade det gott ställt och fadern bekostade under 30-talet ett flertal bildningsresor i Europa för sin son. Under dessa resor kom han att fängslas av den franska och italienska kultursfären, inte minst den tidiga kristendomen och Mariakulten. Hemma i Sverige fick han kontakt med katolska tänkare, men han studerade även arabiska.

Kurt Almqvist behärskade förutom svenskan sju språk: Tyska, engelska, franska, italienska, spanska, ryska och arabiska. Han var dessutom en framstående medeltidskännare och religionsfilosof. Han läste indiska vedaskrifter och religiösa urkunde och studerade de stora religionerna, hinduism, buddism, judendom, kristendom och islam, men även taoism och så kallade primitiva religioner. Och överallt fann han samma kärna, samma urljus, samma närhet mellan människan och Gud.

Han hade en stor betydelse för det som kallas Sophia Perennis som säger att religionerna bara är olika dialekter som försöker tyda andens budskap. Om sophia betyder visdom och perennis tidlös, betyder således Sophia Perennis den tidlösa visdomen. Med visdom avses här en metafysisk visdom, en visdom som går bortom den fysiska verkligheten. Almqvist visade på den stora inre likheten som finns mellan de olika religionerna. Skillnaden ligger främst i de yttre formerna och ritualerna. Han ger en nyckel till förståelse av den religiösa mångfalden och öppnar för ett jämställt samtal.

Almqvist oroade sig över kyrkosamfundens stelbenta dogmer och den andliga återvändsgränd västerlandet råkat in i genom teknikdyrkan, materialism och naturvetenskapens stora högmod. Eller som docent Håkan Eilert uttryckte saken vid ett seminarium om Almqvist på Sigtunastiftelsen:
– Järnåldern är sannerligen långt gången.
Men ledamoten i Svenska Akademien, Gunnel Vallquist som gick bort nyligen, har sagt att tiden har hunnit ikapp Kurt Almqvist, även om det är svårt att tro i dagens antagonistiska värld

Almqvist intresserade sig särskilt för sufismen, den islamska vishetsläran, och 1941 blev han invigd i en sufisk orden under namnet Abd al-Muqsit, ett namn vars senare del är ett anagram på hans svenska efternamn. Men han lämnade aldrig kristendomen, även om svenska präster enligt hans hustru var rädda att söka upp honom, osäkra inför hans stora bildning. Han förde en fortlöpande brevväxling med ett antal utvalda filosofer över hela världen, men han såg sig inte som religionsforskare, utan som Gudssökare, på jakt efter källsprånget av sanning och liv.

År 1958 gifte han sig med Tilsi och 1965 flyttade de till Strängnäs med sina två barn. Där arbetade han som lektor vid gymnasiet fram till sin pensionering. Men hans verkliga arbete var fördolt. Passerande Strängnäsbor hade inte en aning om vad som hände i villan på Regementsgatan. Inte så att han höll något hemligt. Han var bara inte intresserad av diskussioner och debatter. Ett samtal ska ge ömsesidig upplysning och insikt, annars är det utan mening. Hans arbete får sitt rätta perspektiv av hustruns beskrivning när jag frågade om hennes egen tro:
– Naturligtvis är jag troende, men jag har inte kommit så långt som han. Han satt vid en källa och bara öste av Guds närhet.

När jag ser på bilden försöker jag föreställa mig vad det skulle kunna innebära att ösa av Guds närhet – för honom och för mig. Min väg är inte hans, men vart skulle en djupare andlighet kunna föra mig? Jag känner att musiken och stunder ensam nära naturen ibland kan föra mig närmre den tidlösa visdomens källa. Vi har en andlig förmåga även om många som fastnat i den kommersiella och tekniska enfalden skräckslaget försöker förneka den.

Jag vill sluta med en dikt ur Almkvist första diktsamling Vallfärd till mitten från 1945

Här kan du höra dikten

Heden – hjärtats vildmark

Innerst i varje människa finns en ändlös, ensam ödemark.
Den kärlek, som inte vet det, är ingen sann kärlek.
Den sanna kärleken älskar vildmarken innerst i nästans hjärta:
öknen, som är farlig för alla utom för sig själv,
heden, som blommar, inte för dig och inte för mig,
utan för sin egen ändlösa himmel.

 

 

Den där yttrandefriheten

Text och bild: Staffan Castegren

hatmailVi får skriva vad vi vill i Sverige och det är naturligtvis bra.

Det här med yttrandefrihet, är det så intressant egentligen? Ordet hålls upp som en helig relik av folk i politiken, medierna, Amnesty, Pen och andra framstående kollektiv. Men det går naturligtvis även att diskutera denna frihet. Hur fria är vi egentligen? Vad händer om man i stället lyfter fram ordet yttrandeföreträde?

Visst har vi yttrandefrihet i Sverige. Vi får säga vad vi vill, vi får skapa konst, musik, dans och teater. Vi kan lägga ut på Facebook, blogga, starta podradio eller en Youtube-kanal. Det är bara resurserna och fantasin som sätter gränserna. Och många utnyttjar de här möjligheterna. Det lär finnas uppåt en halv miljon bloggar i Sverige. Ett gott betyg för demokratin.

Men problemet är att nå ut. En överväldigande majoritet av alla bloggare har få eller inga följare. De utnyttjar sin yttrandefrihet, men det är bara mamma, brorsan och tre kompisar som läser. Rådet de får är att tro på sin dröm, att skriva om sånt som folk vill läsa och att marknadsföra sig bättre. Men det är ett bedrägligt resonemang.

Man har rätt att säga vad man vill, men man kan inte kräva att någon ska lyssna. Man kan skapa hur underlig musik man vill, men man kan inte kräva att bli recenserad eller spelad i radio. Det är inte en demokratisk rättighet. Det faktiska yttrandeföreträdet, det vill säga rätten att både få yttra sig och bli uppmärksammad, är förunnat ett fåtal människor.

De som når ut är kända offentliga personer, yrkesverksamma journalister, eller diverse marknadsanpassade entreprenörer. Somliga är fria debattörer med viss integritet, andra är avlönade språkrör för olika intressegrupper. De framgångsrika bloggarna har stora läsarskaror, men de skriver i princip bara samhällsfrånvända texter om hälsa, inredning, skönhet och kläder.

Ojämlikheten är inbyggd i systemet. Vårt samhälle består ju av stora, starkt centraliserade strukturer. Visst kan enstaka personer i undantagsfall slå sig in i eliten, men 99 % av befolkningen kommer aldrig att nå dit, hur mycket de än tror på sina drömmar. De har bara två uppgifter; att konsumera varor, kultur och ideologier, och att sälja sitt arbete.

Här förtjänar det att påpekas att yttrandeföreträdet på vänsterkanten också är synnerligen begränsat. Det är lika svårt för en okänd att få in en artikel i Aftonbladet och Etc som i DN. Även här bygger systemet på att det finns ett litet antal åsiktsproducenter och ett stort antal åsiktskonsumenter som ska lyssna, läsa och lajka.

Man kan konstatera att de ingrepp i yttrandefriheten som diktaturer ägnar sig åt är rätt korkade, eftersom de bara skapar ilska och motstånd. Den demokratiska modellen är mycket effektivare. Om man släpper yttrandefriheten fri, men låter skenbart objektiva marknadskrafter begränsa yttrandeföreträdet, skapar man ett balanserat system utan tvång.

Då kommer det att finnas tiotusentals förhoppningsfulla människor: poeter, musiker, konstnärer, sömmare, snickare, smeder och vildhjärnor som för en fortlöpande monolog ut i tomheten. Sedan finns det de som har yttrandeföreträde. De bryr sig inte nämnvärt om vad alla dessa människor säger, men de kommer ständigt kämpa för deras rätt att få säga det.

Detta är det demokratiska systemet. De som inte har några följare kommer att skylla på sig själva och sin brist på begåvning och karisma. De som har en stadig läsekrets kommer anse sin egen framgång rimlig och välförtjänt. I detta system förekommer ingen censur. Marknadskrafterna ser till att de kloka och balanserade hörs och att de förryckta rabulisterna bara skriker in i väggen.

Och lustigt nog har det blivit så att de ledande debattörerna nästan bara diskuterar ämnen som inte är samhällsfarliga, musiken som kommer fram i medierna är slätstruken, litteraturen förutsägbar och teveprogrammen avskrädeshögar av förnedring och människoförakt. Den lilla gruppen med yttrandeföreträde verkar ha blivit elitens vaktpost mot den alltför vildvuxna yttrandefriheten. Det finns de som spjärnar emot, men makten korrumperar.

 

Skandalöst uppträde på Urban Deli

Text och bild: Staffan Castegren

028b01Ett kusligt mörker föll och en ond vind frasade i de biodynamiska kryddväxterna utanför dörren.

I våras, i början av april förlorade jag förståndet. Det låter kanske litterärt i överkant, och det har bättrat sig betydligt sen dess, men när det hände var det verkligen obehagligt. Jag bor på Söder och jag tycker att här har vi det ganska bra. Vid det här speciella tillfället var jag inne i den exklusiva mataffären, Urban Deli, i hörnet Nytorgsgatan Skånegatan för att köpa en burk ekologisk sesampasta och en påse gotländska kardemummaskorpor.

Allt började med att jag  såg en kvinna genom fönstret. Hon satt på en bänk i parken med svart kappa och ett fång gula blommor och hon såg så ytterligt ensam ut, det var nog därför jag noterade henne. Jag ruskade av mig upplevelsen och skulle just gå in bland hyllorna och leta reda på den tahini jag ville ha, när plötsligt ett kolsvart åskmoln drog in över Sofo. Solen försvann, ett kusligt mörker föll, en ond vind frasade i de biodynamiska kryddväxterna utanför dörren, och jag tyckte att jag hörde trampet från marscherande män. Kvinnan på bänken var spårlöst borta. Hela Nytorget var tomt, men precis utanför skyltfönstren passerade en trupp romerska soldater med sköldar och spjut. Det gjorde mig rejält uppskrämd, allra helst som jag omedelbart förstod att det var en hallucination. På Söder är det annars vanligt med filminspelningar, men det här var något annat. Jag minns att jag sa till mig själv:
– Nu har du förlorat förståndet, Staffan
– Det är den kappadokiska kohorten, viskade någon i mitt öra. De är på väg uppför berget för att bevaka avrättningen.

Jag vände mig hastigt om. Där stod en lång smal man med jockeymössa och schackrutig kavaj. Jag höll på att falla omkull av skräck när jag mötte hans blick. Det var som om ögonens uttryck hela tiden växlade, från fräckhet och hån, till sorg och stolthet, och därefter till en obegriplig tomhet som trotsade alla metaforer och drog mig djupt ner i reptilhjärnans granitstela gruvgångar. Aldrig någonsin har jag sett sådana ögon. Men till slut kom ändå ett slags intresse i hans blick. Han rörde försiktigt mitt vänstra kindben med pekfingret.
– Håll dig nära dörren, sa han. Det blir ingen sesampasta i dag.

Snett bakom honom stod en tjock man som liknade en katt. Han såg sig förtjust omkring.
– Åh, vilken underbar affär, sa han till den schackrutige. Har du sett, Korovjev? Bara varor av högsta kvalitet, och kunderna sen. De verkar så högresta, medvetna och kloka. Se på kvinnan där borta i den syrenblå dräkten, hon som står och väljer en granola som ska passa hennes sinnesstämning. Vad säger du? Kan hon vara en av våra framstående spelutvecklare? Eller säljer hon derivat på Swedbank? Nej, nu ser jag, hon är reklamansvarig på SL. Ett ansvarsfyllt arbete.
Hela detta högtravande nonsens framsade han med en hög och klar stämma som inte undgick någon i affären. Den syrenblå kvinnan stelnade märkbart. Mannen som tydligen hette Korovjev vände sig mot sin vän.
– Jag tror du har rätt, Behemot. Hon är sannerligen en av demokratins garanter. Och detsamma gäller mannen borta vid kassan, han med det lite för stora skägget och den mycket för trånga kavajen.

Han pekade beredvilligt så att ingen i affären skulle ta miste på vem han menade.
– Han tjänar 140 000 i månaden på att driva en tankesmedja och skriva en blogg då och då. Och det är verkligen goda tankar som kommer fram där: Tänk på miljön, det är ditt personliga ansvar. Bygg ditt varumärke, rasism är verkligen inte klädsamt.
– Men vem betalar honom så mycket för så lite?
– Det vill han inte säga, men jag ser på kontoutdragen i hans mobil att pengarna kommer från ett konto som i hemlighet tillhör Svenskt Näringsliv.
– Det är inte sant, skrek mannen i den trånga kavajen.
– Jaså? Inte det. Men se. Det ligger ett papper på golvet. Är det du som tappat det?
Mannen tittade ner, ryckte till och böjde sig hastigt för att ta upp det. Då kom en obegriplig vind som blåste det rätt i handen på en kvinna med pistaschgrönt hår.

Hon tittade på det, ansiktet förvreds av ilska och hon läste innantill med en röst så väldig och så förändrad att hon för alltid blev den rebell hon hittills bara trott sig vara:
– Topphemligt! ropade hon ut. Anställningsavtal mellan Svenskt näringsliv och … Hon hejdade sig och tittade hatiskt på mannen, … och den här knölen. Vad fan jag brukar läsa vad du skriver, men så är du bara en förrädare och en borgarlakej.
Hon gick mot mannen med fingrarna krökta, beredda att klösas. Aldrig har jag tidigare sett någon mera lik en häxa. Jag vände mig mot dörren, jag tänkte: nu räcker det, nu är det dags att gå. Men utanför stod den kappadokiska kohorten med spjuten riktade in mot affären.

Under tiden hade Behemot gått omkring bland hyllorna.
– Se här, sa han, fransk lemonad. Det låter gott.
Han tog en flaska och slukade den hel, både butelj och lemonad. En oöppnad plåtburk med sötad kondenserad mjölk åkte samma väg, liksom några paket med vegansk hasselnötsglass. Då kom en av expediterna springande:
– Hallå! Ni måste betala det där.
– Betala? Jag har inga pengar.
– Har ni inga pengar? Varför går ni då in i en affär?

Detta fick Korovjev att rycka ut till sin väns undsättning. Han gjorde en gest som fick den grönhåriga häxan att tvärstanna med klorna bara några centimeter från sin fiendes ansikte.
– Pengar! utbrast Korovjev till expediten. Var skulle en sån som han få pengar från? I flera dar har han levt på pommes frites och hamburgare.
Hans röst blev kväljande gråtmild.
– Förgiftad av eländig skräpmat stapplar han hit som en sista utväg för att få lite högklassig föda och balansera kroppsvätskorna, men vad gör ni? Ni skriker om pengar som den värsta moderat.
Nu ändrade han tonläge igen och började ett brandtal inför de övriga kunderna. Utan att någon förstod hur det gått till stod den grönhåriga häxan bakom honom med en röd flagga som böljade ståtligt i en omärkbar vind.

– Kamrater, ropade Korovjev. Vi befinner oss på Södermalm, den humanistiska vänsterns stamort på jorden. Denna stackars man är nära döden efter att bara ha levt på usel underklassmat. Han är förtvivlad. Ingen vet vilka tankar som strömmar genom hans utmärglade hjärna.
Här lyfte Behemot hjälpsamt på sin sportmössa för att åhörarna lättare skulle se hans tankar.
– Jag frågar er, kamrater, fortsatte hans vän oförtrutet, är detta rätt? är detta solidariskt? Är detta den sanna söderandan?
Detta löjliga och förvirrade tal uppeggade förvånande nog butikens kunder och på flera håll kunde man höra ett förbittrat mummel. Men nu kom flera expediter rusande, varav en påfallande storväxt som verkade tycka att han hade polismans befogenhet:
– Cirkulera! ropade han myndigt. Och ni tre, ni lämnar omedelbart butiken. Vi polisanmäler alla snattare utan undantag.
Kvinnan som viftat med den röda flaggan var förtjust över att bli inkluderad med de två skurkarna.
– Krossa kapitalismen, skrek hon glatt.

Men Behemot tog ännu en flaska fransk lemonad, öppnade kapsylen med tummen och tömde innehållet på golvet. Där fattade lemonaden obegripligt nog eld och mycket snabbt grep flammorna kring sig. Korovjev, Behemot och häxan försvann flygande genom taket. Alla andra rusade mot dörren. De romerska soldaterna var borta, ovädret hade dragit vidare. Jag var först ute och sprang in i parken och satte mig på en bänk med bultande hjärta. Genom en tillfällighet var det samma bänk där kvinnan med de gula blommorna suttit.

Där blev jag kvar en lång stund medan polis, brandkår, ambulans och diverse omärkta bilar vrålande for omkring runt Nytorget. Märkligt nog brydde sig ingen av dem det minsta om mig, och jag brydde mig inte heller om dem. Inom mig hörde jag en röst som upprepade en fras, till en början så svagt att jag inte kunde uppfatta orden, men rösten blev starkare och jag ansträngde mig till det yttersta, för nånstans anade jag att det var svar på en fråga som oroat mig länge, och till slut hörde jag hur den djupa kvinnorösten sa:
– Vem har förnekat att det finns äkta, trogen och evig kärlek här i världen? Slit ut den lögnarens skändliga tunga.
Jag försvann handlöst in i ett solgult dis och där vistades jag i omätbar tid. När jag till slut vaknade var elden släckt och alla bilar borta. Jag huttrade till i min tunna vårrock och skyndade mig hem.

 

Pacifistisk socialism, finns det?

Text och bild: Staffan Castegren

midnatt1Populärkulturen normaliserar kriget och bagatelliserar dödandet.

När det blev aktuellt för mig med värnplikt hade jag redan sen länge bestämt mig för att vägra. Mina skäl hade dock hunnit ändra sig med tiden. Som femtonåring var jag pacifist, men när jag väl kom till mönstringen sa jag att jag inte ville ingå i den armé som bara trettio år tidigare sköt arbetare i Ådalen, det här var på 60-talet, men att jag absolut stödde tredje världens befrielsekamp.

Den inställningen har jag argumenterat för sen dess. Om förtryckarna har vapen måste de förtryckta beväpna sig och kämpa för sin befrielse, som i exemplet Vietnam. Men det har hela tiden funnits ett tvivel. Det har legat på det personliga, moraliska planet. Jag vill absolut inte att någon avsiktligt ska döda mig och jag vill inte heller döda någon annan människa.

Jag tror att vi är biologiskt programmerade att vara solidariska, vänliga och hjälpsamma mot varandra. Jag tror att folk som dödar andra människor får psykiska skador. Många verkar kunna förhärda sig, men de är sannolikt känslomässigt handikappade för all framtid. Jag har väl egentligen inga vetenskapliga belägg för det, men mitt hjärta säger mig att det är så.

Men vad kan en hjärtnupen i-landspacifism ge åt människor som lever i totalt förtryck, med militära förband som stryker omkring och stjäl boskap, bränner byar och våldtar kvinnor. Vore inte ett modernt höghastighetsgevär en bättre gåva? Jo, kanske det, men vapenindustrins logik säger oss att det efter varje nytt vapen strax kommer ett som är ännu starkare och modernare.

***

Det finns inga bevis för något omfattande krigande före övergången till jordbruksekonomi. Kriget kom först när bosättningarna blev större och skapade ett mervärde som kunde försörja en parasiterande överklass. Och våldet riktades alltid först mot människorna i den egna gruppen, när de helt naturligt reagerade mot det nya orättvisa klassamhället.

Senare lärde sig de styrande att kanalisera våldet utåt, mot andra grupper och då uppstod den krigskultur som vi fortfarande lever i. Alla politiker har sen dess betraktat krig som något beklagligt, men oundvikligt. Även vår nuvarande svenska regering bestående av socialdemokrater och miljöpartister tycker att vapenexport och upprustning är bra idéer.

I kulturen har kriget haft sin självklara plats, från Josua i Bibeln, via Sven Dufva till Aragorn i Sagan om ringen. Beethoven skrev ett hemskt stycke om Wellingtons seger vid Waterloo och filmare, från D.W. Griffith och Eisenstein till James Cameron och George Lucas har bidragit till att normalisera kriget och bagatellisera dödandet.

Krig och medier har alltid gått sida vid sida. Även för tusentals år sen, när det naturligtvis inte fanns några tidningar, dokumenterade ”stora” furstar sina bestialiska dåd; om hela berg av avhuggna huvuden; om tio tusen besegrade soldater som fått ögonen utstuckna, alla utom var hundrade som skulle leda den beklagansvärda karavanen hem igen.

Syftet med sådana beskrivningar var att sprida skräck. I dagens medievärld gör man tvärtom, man demoniserar motståndarna genom att beskriva deras fasansfulla dåd. På så sätt skrämmer de styrande oss att tro på behovet av ständig upprustning. Tiotusentals döda i anonyma drönarattacker känns inte lika brutalt som hundra halshuggningar.

***

Men är krig en bra idé? Jag tyckte det på 60-talet, under vissa betingelser, men nu är jag inte lika säker. Våld, och fruktan för våld har korrumperat människor såväl som hela kulturer i bortåt tiotusen år. Det räcker nu. Vi måste ställa frågan: Vilka är det som vill ha krig? Svaret har alltid varit detsamma: Det är en liten smal elit som med våld vill befästa sin makt.

Den här eliten är väldigt svår att komma åt eftersom den i princip äger allt, och inte bara materiella ting, utan även politiker, jurister, militärer, forskare, mediefolk och andra befattningshavare. De kan styra ekonomiska flöden; välstånd åt allierade och nöd åt länder som står dem emot, inte ens de skenbart oberäkneliga finanskrascherna förändrar någonsin maktballansen.

Grönland, Island och Costa Rica har inget eget försvar. En väg mot global nedrustning vore att flera länder ensidigt följde deras exempel. Men om detta ska ske i Sverige, måste folket först erövra den politiska makten. Det låter kanske paradoxalt i en demokrati, men faktum är att vi i dag bara kan välja bland politiker som tror på tillväxt, försvar och marknadsliberalism.

Vi vet alla att vi måste åstadkomma stora förändringar inom en mycket snar framtid, det handlar om miljö, svält, förtryck och krig. Alla dessa frågor hänger ihop, och måste lösas tillsammans genom stora globala överenskommelser. Men det är den smala eliten som bromsar utvecklingen genom sina politiker och sina medier.

Så länge världen styrs av en grupp människor som bara utgör någon procent av jordens befolkning har vi ingen verklig demokrati. Vad som skulle behövas är brett politiskt basarbete och internationell solidaritet, till dess vi får politiker som vågar säga nej till eliten, eller kanske snarare, inte vågar låta bli att säga nej till eliten.

***

Jag tror på rätten att vara utopisk. Varför inte följa Lysistrate? Jag tror att det går att skapa en bättre värld. Somliga må kalla mig naiv, men hellre det, än uppgivet cynisk, för det är just det eliten vill att vi ska vara. En global solidaritet är egentligen vårt enda vapen. Att kräva sin rätt till självförsvar leder inte framåt. Det vi ska kräva är rätten att inte bli utsugna och förtryckta.

Jag tror på socialismen, men jag hoppas på en ny, smartare, mer tidsenlig socialism. Det måste vara tillåtet med privat företagsamhet, men inte den rovkapitalism vi ser i dag. Klart att folk ska dricka öl och spela rock, men drogmissbruk och kulturell likriktning ska motarbetas. Jag tror på en frihetlig vetenskaplig socialism, med en kraftfull global styrning av ekonomin.

Men frågan är hur man propagerar för sånt bland amerikanska teaparty-republikaner eller fundamentalistiska jihadmuslimer. Och frågan är vad som händer om en majoritet av fredliga nationer kräver i FN att USA och Kina börjar nedrusta. Ett inringat rovdjur kan plötsligt göra desperata utfall, och huggtänderna i det här fallet är interkontinentala kärnvapenmissiler.

 

 

Allan Edwall spelar ping pong

Text: Staffan Castegren Bild: från Internet

allanDe kände inte igen honom, med rufsigt grått hår och skrynklig kavaj.

Det var en varm sensommardag i slutet av augusti 1988. Inne på Teater Brunnsgatan 4, med ett glas vatten, satt skådespelaren och teaterdirektören Allan Edwall i en omaka fåtölj på första raden. Han var ensam på teatern och hade dammsugit scen och salong och alla övriga utrymmen. Repetitionsarbetet skulle börja om några dagar och kanske borde han våttorka också, men han kände sig lite matt efter ett onödigt intensivt firande av 64-årsdagen kvällen innan.

Spelprogrammet för hösten var spikat, ändå satt han och funderade på om det skulle gå att pressa in en minirevy, kanske bara med honom själv och Björn Gustafson. Men den skulle ju skrivas också, och när skulle han hinna det? Fast han genomskådade sin lust, det var egentligen bara den där Ebbe Carlsson han var intresserad av, det är ju ovanligt med så enastående obehagliga personer. Men han förstod att det bara skulle gynna borgarna, och de hade redan tillräcklig medvind inför valet.

Han suckade och hällde i sig det sista vattnet. Först tänkte han lämna glaset, men så tog han ut det i köket och diskade och torkade och ställde in det i skåpet. Han tvättade händerna och ansiktet och rufsade om håret, sedan släckte han och låste och klev ut i Brunnsgatans branta backe. Av ren lathet gick han neråt, fast han hade tänkt gå till Hötorgshallen. I stället gick han över Birger Jarlsgatan, passerade KB och strosade in i Humlegårdens mörkgröna lummighet.

I parkleken uppe vid Karlavägen hade de flesta småungarna gått hem. Några killar hade byggt ett ping pong-nät av uppställda böcker på det grå bordet, som kanske var till just för det. Även racketarna var böcker. Troligen hade de hittat en sprucken pingisboll bland buskarna. De var omkring tolv år, mitt emellan barndomens klara ljuva sinnen och vuxenhetens tyglar av lämplighet och sed.
– Med fasta steg på jorden, tänkte han. Det måste vara den bästa åldern.

Han stod och såg på dem, och efter en stund märkte de det, men de tittade inte åt hans håll. De bara sänkte rösterna och nickade menande. Han förstod att det var dags att gå. I intervjuer brukade han säga att det var roligt när barn trodde att han var Emils pappa eller Skalle-Per, men det var sant bara ibland, oftast inte, faktiskt. Han började gå, men då avbröt de matchen och en av dem sa:
– Vill farbror vara med och spela?

En sekund tvekade han över situationen, men så insåg han att de faktiskt inte kände igen honom, med rufsigt grått hår och den skrynkliga kavajen han hade när han städade.
– Tja, varför inte, sa han.
Han hade faktiskt spelat en del, både i Folkets hus hemma i Jämtland och med kamraterna på elevskolan. Han lekte med tanken att hoppa över staketet, men valde ändå att gå runt.

Han fick en bok, Röda rummet noterade han med viss förvåning, och gjorde sig beredd att ta emot den första serven. Det var svårt att styra studsen på det hårda blanka bokomslaget och han serverade sin motståndare ett enkelt upplägg. Ögonblicket före smashen såg han ett uttryck av hat och triumf i pojkens ögon. Det passade inte riktigt bilden han hade av renhjärtade barn, sen sved det till ordentligt när bollen träffade honom mellan ögonen.

– Hallå där, sa han, nu får du lugna ner dig lite.
– Oj då, sa pojken, gjorde det ont?
Nu gick det inte att ta miste på den försmädliga, för att inte säga föraktfulla minen.
– Jag skulle bara smasha. Så här!
Och med all kraft slängde han boken mot Allan, som precis hann ducka.
– Sluta upp med det där, sa han med skarp röst.
– Varför då?
Frågan ställde honom så han tappade tråden.
– Du ska vara rädd om böckerna, sa han vagt.
– Äh, det är biblioteksböcker. Dom behöver man inte vara rädd om. Dom är gratis.
– Dom är inte gratis. Din pappa betalar dom på skatten.
– Min pappa är så rik så han behöver inte betala nån skatt.

Då hände något. Han såg sig själv, Allan 16 år sitta i grässlänten vid älven med Hermodsbrevet i knät. Nere på vägen passerade disponentens rödhårige son och doktorns dotter på sina fina cyklar. De som gick på läroverket i Östersund. De sa något och skrattade överlägset, och efteråt hatade han sig själv för att han inte sprang ner och slog omkull dem och kastade hojarna i spat. Samma klasshat kände han nu, men den här gången mot ett gäng tolvåriga pojkar.

De samlades runt honom, alla beväpnade med varsin bok, beredda att plåga och förnedra den här lodisen de tyckte sig ha fått makt över. Allan knöt nävarna och tänkte ge dem något att komma ihåg, men så förstod han att han inte kunde slå tolvåringar, dessutom kunde det hända att de hade livréklädda chaufförer uppe på Karlavägen som skulle komma springande och ge sig på honom med ridpiskor och batonger.

Allting gick så fort. På en tiondels sekund frammanade han allt som Stanislavskij lärt honom om skådespeleri och han lät sig uppfyllas av Skalle-Pers person. Uttrycket, kroppsspråket och rösten:
– Vad är det här? ropade han. Pintjockt med skitstövlar. Jag ska säga till Mattis att han kommer med alla sina rövare. Då far ni åt pipsvängen allihopa.
Ungarna tittade på honom, fullständigt skräckslagna.
– Det är Skalle-Per. Han är förklädd.
Så vände de och sprang därifrån, det fortaste de kunde.

Kvar låg böckerna och alla ryggsäckar. Allan la sin racket på bordet och gick hastigt därifrån.
– Jag samlar verkligen erfarenheter som musen samlar skulor, tänkte han. Och sanning är inte något gudagivet, utan den totala mängden av de lögner man genomskådar. Egentligen visste jag det redan, men jag har fastnat i nåt jävla gulligull. Det finns inte någon allmän barnagodhet. En strykrädd fosterhemsunge och en överklasslymmel är troligen ohjälpligt infärgade redan i tolvårsåldern.

Och där gick han med spänstiga steg ner mot Stureplan. Han var rätt nöjd med sin skådespelarinsats uppe vid ping pong-bordet, men han förstod att den inte skulle gå att återskapa på scenen.
– Och den där Ebbe Carlsson. Låt honom försvinna i glömskan. Kanske kommer hela alltet, barnen, teatern och Ebbe; början, mitt oppi och slutet sublimeras i en visa. Vad vet man?
På väg upp mot Hötorget tänkte han på tunnbröd och västerbottensost.

Lyssna på Allans visa: Lilla bäcken

 

Kräldjursanstalten

Text och bild: Staffan Castegren

Här kan du höra Kräldjursanstalten

anstalt1bTvå av medlemmarna på Rörstrandsgatan.

Det här bandet fanns till i Stockholm en tid på 70-talet. Jag vet inte så mycket, men jag har för mig att de först hette Sexiga Tjorvmelkers och därefter Sollefteåidealet (vilket är ett lysande namn, långt före Stenmarks: “Det var inte en ensam galning, det var hela Härnösand”). Till sist fastnade de för namnet Kräldjursanstalten.

Det var tre personer; Bröderna Stefan och Thomas Agaton på bas och gitarr samt Michael Maksymenko på trummor. De bodde i Birkastan och handlade på Birka musik. De var i tjugoårsåldern och de tyckte att jag var rätt mossig som var nästan trettio. De var roligast när de var alla tre tillsammans och triggade igång varandra i halsbrytande pladder.

Bilderna här är från en spelning de hade i Borgarskolans aula (Där restaurangerna Esperanto och Råkultur ligger i dag). Senare gjorde visst Micke nåt på Zetateve när det var nytt, men sen har de försvunnit ur mitt sikte. Kanske är de lika utflippade i dag, men det troliga är att även de, liksom jag, blivit uppslukade av bekvämlighetens hemska hydra.

Klicka på bilderna för att förstora dem.

anstalt2bPå bastrumman står det, Möt 80-talet med Kräldjursanstalten. Dåtida futurism.

anstalt3bBröderna Agaton, jag tror det är Stefan till vänster, men säker är jag inte.

anstalt4bProgressiv rock inspirerad av Captain Beefheart.

anstalt5bNotera dammsugarslangen som kommer ur basförstärkaren.

anstalt6bKlart man kör på märkesinstrument, Mickes gitarr är en Dodge Dart.

 

Om nationalism

Text och bild: Staffan Castegren

047bEn liten mysko skrift utgiven av Svenska flaggans dag.

Min bokhylla rymmer en del rätt konstiga alster. Detta usla lågbudgethäfte hittade jag i nån lumpbod, och jag köpte det för att jag ville ha informationen. Men jag blev väl också lite förtjust i den formellt korrekta, men ändå rätt skitnödiga titeln. Den är utgiven 1961 och tryckt av Sydsvenska dagbladet i Malmö.

Den första meningen lyder:

Hedersbevisningen för flaggan och fanan är ett uttryck för vår stolthet och tacksamhet över att tillhöra en fri stat med vilja att värna sitt oberoende.

Redan här illustreras nationalismens problem i ett försåtligt dubbelbottnat påstående: Den som är stolt över vårt fria land vill också värna dess oberoende. Den som gillar Sverige är beredd att gå ut i krig mot dem som våra ledare kallar fienden. Det känns viktigt att dela upp det här påståendet. Jag gillar Sverige, men jag tycker inte krig är en bra idé.

Lite längre ner står det:

Vår flagga är nu för många främlingar sinnebilden för humanitet, för strävan att hjälpa och stödja oavsett alla gränser och skiljaktigheter. För oss svenskar är den dock främst frihetens baner, och det är som sådan vi ära den.

Absolut! Humanitet är bra. År 1961 var det väl bland annat Dag Hammarskjöld som fick symbolisera den, men jag kan även tänka framåt i tiden på Olof Palmes internationella solidaritet. Men vad betyder frihetens baner? Författaren verkar tycka att det finns nån underförstådd motsättning mellan frihet och humanitet. Jag undrar vari den består?

Första gången jag upplevde ett nationalistiskt känslosvall var VM-finalen i fotboll 1958. Sverige fick stryk och det kunde jag ta, men efteråt sprang brassarna ärevarv med svenska flaggan och det var så tjusigt att jag brast i gråt. Vad skulle ha hänt om det kommit en kryptofascistisk hemvärnsman och försökt värva mig just då. Skulle jag varit mottaglig? Det är tveksamt.

Det som grep mig var ju att Sverige ärades av ett annat land och så har det alltid varit för mig. Jag kan bli stolt över Ingmar Bergman, J-O Wallner och Tomas Tranströmer, på samma sätt som jag kan skämmas över hanteringen av Assange. Det är absolut en form av nationalism, men jag känner inget behov av att slåss om saken.

Jag gillar att vi ligger långt fram när det gäller flyktingmottagning, kvinnofrågor, tolerans mot hbtq-personer, och omsorg för de svaga. Jag gillar den svenska neutraliteten och blir galen på sossarna och MP som tar så tydlig ställning mot Ryssland och låter Nato, det vill säga den amerikanska imperialismen, ha militärövningar i Sverige.

Man kan säga att begreppet nation bara är en social konstruktion, men än sen. Jag gillar mångfald. Jag tycker om att det finns över 6 000 språk, och människor som tycker sig tillhöra olika kulturer och länder. Det är okay att alla är stolta över sina nationer. Vi behöver inte kriga för det. Med bara ett litet mått av tolerans kan vi acceptera och dra fördel av mångfalden.

Det är inte heller nationalismen i sig själv som startar krigen, det är kapitalismen. Nationalismen kan möjligen vara ett verktyg. Att arbetarrörelsen inte lyckades stoppa de stora 1900-talskrigen är deprimerande och illavarslande. Att vår nuvarande rödgröna regering vill öka försvarsanslagen bådar sannerligen inte gott.

Jag tror att alla människor behöver bottna i lokala sammanhang, kvarteret, byn, stadsdelen, landskapet, landet, och kanske även grannländerna och världsdelen. Den nationalism som kommer till uttryck till exempel i den årliga finnkampen, eller det nyligen timade bråket mellan Brattström och Knausgård är bara berikande för båda parterna.

När jag är på landet kan jag hissa flaggan för att det är trevligt, för att det är vackert väder, eller för att vi ska få besök. Även om flaggreglerna inte längre är tvingande halar jag den alltid vid solnedgången, eller senast klockan 21. Det handlar om respekt. Kanske är det nationalism, men eftersom den är av den fredliga sorten är den okay tycker jag.

Förhörd av Martin Beck

Text och bild: Staffan Castegren

staffan3Resterna av frukosten stod kvar på bordet, K Special, ett mjölkpaket och en majskolvspipa.

Martin Beck lämnade polishuset och gick med raska steg upp mot parken. Tanken var att han skulle se beslutsam och upptagen ut, om han mot förmodan skulle råka möta någon kollega. Han sneddade småspringande över Polhemsgatan och slank in på Parkgatan. Väl utom synhåll slog han av på takten. Han vände sig om, men såg ingen annan än en kvinna med en matkasse och några barn som lekte i slänten upp till parken.

Han suckade: Ska det verkligen vara såhär? Hans chefer ville att han skulle finnas ständigt tillgänglig för deras oändliga möten och att han skulle lämna allt uppsökande arbete till sina underlydande. Men hans närmaste man, Benny Skacke, förstod hans outtalade önskemål, och i dag hade han sagt att han var osäker på en granne till den mördade kvinnan på Tomtebogatan. Kanske skulle det vara bra om Martin kunde ta ett snack med honom.

Nu kände han sig nästan lite olydig, som om han skolkat och gett sig ut på egna äventyr. Byråchef Stig Malm hade sagt åt honom att alltid rekvirera bil med chaufför om han skulle någonstans, men Martin Beck tänkte inte missa chansen att promenera upp till Birkastan. Han tog ett djupt andetag och försökte koppla bort alla misshagliga personer. Efter några steg hittade han ett bekvämt tempo och lät tankarna flöda.

Som polis hade han minnen från många gator i Stockholm, men inget från Parkgatan. På Bergsgatan, tvärs över kullen var det en man som blev skjuten, det slutna rummet. Det var en speciell sommar, och Inedalsgatan, ett självmord för säkert 20 år sen, och Kronobergsgatan , en portvakt som våldtog kvinnor i pannrummet. Fleminggatan och S:t Eriksgatan, där hade han varit mycket, och nedanför Stadshagen, en död portugisisk prostituerad, vilket senare ledde till massmordet på 47:ans buss.

När han passerade S:t Eriksbron kände han först doften från chokladfabriken, därefter tjära och råoljerök från en gammal träbåt med tändkulemotor. På Rörstrandsgatan hade Roseannas mördare bott. I hörnet mot Birkagatan låg en musikaffär, och på andra sidan Svensson & Butler där han och Rhea ätit för bara en vecka sedan. Han passerade Vikingagatan och svängde höger på Norrbackagatan och vänster på Tomtebogatan. Nummer 35 låg en bit upp i backen.

Staffan Castegren stod det på en prydlig skylt i mässing. Han tryckte på knappen och hörde en signal därinne. På dörren intill satt fortfarande polisens anslag kvar: Brottsplats, tillträde förbjudet. Dörren öppnades av en lång skranglig man i 30-årsåldern, med rufsigt hår, glåmig hy och påfallande blanka ögon.
– Staffan Castegren?
– Ja, det är jag. Och du är polis va?
– Jo, det stämmer, mitt namn är kommissarie Beck
– Det var en annan snut här, Räcke, eller vad han hette.
– Kriminalinspektör Skacke.
– Jo säkert, men kom in för fan.

De satte sig i köket som var stökigt, men inte smutsigt. Resterna av frukosten stod kvar på bordet, K Special, ett mjölkpaket och en majskolvspipa. Det luktade hasch i rummet.
– Jobbar inte du.
– Jo, jag jobbar i musikaffären nere på Rörstrandsgatan, men jag är sjuk i dag.
– Och du tänker att du ska kurera dig med hasch?
– Aha, det är knarkspan som skickat ut en kommissarie i lönegrad ”hej faderittan” för att sätta dit mig för ringa narkotikabrott. Det verkar ju rationellt.
Beck skrattade till.
– Nja, sa han, jag tänkte passa på och fråga om lite annat samtidigt.
– Om fru Hedin i lägenheten intill?
– Precis.

– Vi har pratat med din värd, och han berättade att du ringt honom och frågat om du kunde få överta Fru Hedins lägenhet. Du hade visst hört att hon skulle in på långvården.
– Det var hennes väninna som berättade, eller väninna, de bråkar ju jämt, men sen när jag frågade henne själv sa hon att hon skulle fortsätta att betala hyran, ifall hon skulle bli bättre.
– Jaha, och vad tänkte du då?
– Jag blev naturligtvis rasande och tog min vassaste kökskniv och stack ihjäl henne.
– Är det så?
– Ja, jag är ju en Napoleon-människa. Jag gör världen en tjänst genom att avlägsna överflödiga individer.
– Du hade alltså ett slags Raskolnikov-motiv?
– Det skulle kunna vara så. Men till den här inspektören, Jycke …
– Skacke.
– Ja. Till honom la jag fram en annan teori.
– Du sa att du misstänkte väninnan, men hon är sängbunden och knappast rörlig nog.
– Det ska du kanske kolla en gång till. Jag träffar henne inte sällan nere på Berglunds livs där hon tjackar kroppkakor och Ärilbröd.

– Nu har du lagt fram två tänkbara mördare. Vem ska jag välja, tycker du?
– Kanske inte mig, när allt kommer kring.
– Varför inte?
– Därför att jag lever 1977. Därför att jag är kommunist. Jag skulle snarare mörda värden som tar ut 173 kronor i månaden för den här ruffiga ettan på 37 kvadrat. Raskolnikov var nån elitistisk jävla Nietzschean som föraktade folket. När han sedan fick samvetskval var det av religiösa skäl.
– Och det här bara berättar du för mig?
– Aha, det är Säpo som skickat ut en kommissarie i lönegrad ”fan jag tror jag svimmar” för att sätta dit mig för brott mot rikets säkerhet. Det verkar ju genomtänkt.
– Väninnan alltså?
– Vad fan, det är ju ni som är poliser. Jag vet ju inte ett skit. Men om det är hon så är det knappast fråga om mord, utan möjligen dråp eller vållande. De bråkade ofta och hon kan ha knuffat till henne en gång för mycket.
– Ja, hon blev inte knivstucken i alla fall.
– Det var ju skönt att höra.

– Då är det bara en sak kvar.
– Vadå?
– Vad ska jag göra med ditt hasch?
– Du ska naturligtvis använda ditt omdöme.
– Du har kommit med en del kloka synpunkter. Det vore intressant att höra vad du tycker.
– Om du inte tar det är det bara mina hjärnceller som ryker, och det kommer de göra i alla fall, fast en timme senare. Om du tar det måste jag ge mig ut och köpa nytt och då göder jag narkotikamarknaden helt i onödan, och blir troligen hemma från jobbet en dag till. Jag tror du uppnår störst samhällsnytta genom att låta det vara.
– Låt gå för samhällsnyttan.

En stund senare stod han ute på gatan igen och funderade på vilken väg han skulle ta tillbaka till Kungsholmen. Väninnan var redan satt under bevakning. Han hade pratat med Skacke om den saken dagen innan. Han tänkte lite på Staffan Castegren. Han hade naturligtvis inte mördat någon. Hans grövsta brott var väl det han gjorde mot sig själv. Men egentligen visste man inte så mycket om folk. Rhea skulle tycka om att höra om detta när de träffades i kväll.

 

Spridda musikminnen del 2

Text och bild: Staffan Castegren

pianoJag har spelat musik som i korta stunder fört mig till en gränsöverskridande översinnlighet.

För några veckor sedan hörde jag skådespelaren Thommy Berggren i teve. Han beskrev sig själv med orden: ”Det är som med Miles Davis och John Coltrane, somliga är helt enkelt bäst”. Jag har inga synpunkter på hans högmod, alla konstnärer måste kämpa med sitt självförtroende. Men jag har alltid tyckt att det är lite konstigt när man måste lyfta upp vissa artister på en speciell piedestal.

När jag var liten fanns det folk som var beredda att slåss för sin åsikt att Tommy Steele var bäst. Jag insåg ju att Elvis var mycket bättre, men att även han låg i lä jämfört med Little Richard och Ray Charles. Men det fanns också Eddie Cochran, Jerry Lee Lewis och Chuck Berry. Att Bill Haley var en bluff insåg jag tidigt, och sen kom det folk som sa att Fabian var bäst bland rockstjärnorna, och det var naturligtvis inte ens värt att diskutera.

På 60-talet breddades min musiksmak och inbegrep jazz och klassiskt. Många som sedan följt mig genom livet uppfyllde mig då: Bach, Bartok, Schubert, Sjostakovitj, det var så otroligt bra musik, men aldrig kunde jag säga att en av dem var bäst. Men i min umgängeskrets fanns en speciell dyrkan av Mahler. Jag hade vänner som hade tio inspelningar var av alla symfonierna. Visst är väl Mahler okay, men inte bättre än alla andra.

Samma dyrkan tillkommer Coltrane, och det är inte bara Thommy Berggren. När Sonny Rollins och Steve Reich fick Polarpriset 2007, intervjuade de Reich och han sa att Rollins var en mycket duktigt saxofonist. Men när de frågade honom om Coltrane sa han att Coltrane förändrat hans liv. Själv älskar jag Archie Shepp, Albert Ayler, Ornette Coleman och Eric Dolphy, tillsamman med Coltrane och Rollins. Jag tänker inte välja en.

I min ungdom i vänstersvängen lärde jag mig att det fanns två sorters socialister; en humanistisk sort med humor och självdistans och en rigid sort utan humor och självdistans. Jag antar att det är likadant inom Islamska Staten i dag och att det var så i Knutby för tio år sen. Det är ett problem inom alla idéburna rörelser. När de rigida tar makten hoppar humanisterna av och humorn och självdistansen dör ut.

Här är jag naturligtvis ute i ogjort väder. Jag jämför ju nästan Thommy Berggren och Steve Reich med Stalin och Bin Laden. Men det är nåt mysko, det här behovet av absoluta sanningar. Jag minns en stackars pojke som kom in på Birka Musik och frågade mig vem som var snabbast, Di Meola eller McLaughlin. När jag sa att jag inte kunde säga det blev han sur för att jag undanhöll sanningen för honom.

Att säga att en enda är bäst är bara skitsnack. Hjältedyrkan är fördummande, vare sig det gäller Alexander, Napoleon eller Lucky Luke, eller för den delen Coltrane, som inte är betjänt av den. Jag har spelat och lyssnat på musik som i korta stunder fört mig till en gränsöverskridande översinnlighet. Tänk Billy Holliday, Pablo Casals, Jimi Hendrix, Martha Argerich, Albert Ayler, Janis Joplin. Vem är bäst? Jag förstås! Jag som där och då kunde ta till mig allt detta underbara.