Lilla bäcken

Text och musik: Allan Edvall

havOch lilla bäcken mot älven rinner och älven rinner mot stora hav
Och aldrig någonsin mer du finner var lilla bäcken blev av

Här kan du höra min tolkning på Youtube

Allan Edvalls visor är rätt speciella, ofta burleska, ofta sorgsna och jag kommer troligen lägga ut fler vad det lider. Men just den här har en särskild betydelse på ett mer personligt plan.

Den handlar ju om ett liv som det kan gestalta sig, från den omedvetna barndomen, över den krassa vuxenheten, till en insikt om att allt som är stort och starkt är byggt av de många små smulorna och att sanningen inte är absolut, utan består av ångrad lögn.

Här finns det både en centrallyrisk tanke om det egna livets obetydlighet i universum, men också en politisk idé om det samlade flödets kraft och om solidariteten.

Lilla bäcken – text
Allan Edvall

Jag var ett barn med klara ljuva sinnen
och på mitt väsen solen lyste ned
Mitt liv var nytt och ännu utan minnen
och genom natten månen stilla gled

Och jag var ung med fasta steg på jorden
Jag levde fritt bland träd och vilda djur
Och som i lera formade jag orden
och rent var hjärtat som de kommo ur

Och lilla bäcken mot älven rinner
Och älven rinner mot stora hav
Och aldrig någonsin mer man finner
var lilla bäcken blev av.

Och jag blev en man med hatt och stövlar tunga
och lärde tyglarna av lämplighet och sed
och lärde le när marken tycktes gunga
av tyngd från fiender som höggos ned

Jag ser på världen genom dödas blickar
Med andras oro köper jag min frid
och nedåt slår jag när jag uppåt slickar
och snarkar däst med själens nöd bredvid

Och lilla bäcken mot älven rinner
Och älven rinner mot stora hav
Och aldrig någonsin mer man finner
var lilla bäcken blev av

Jag samlar tid som musen samlar skulor
Till livets byggnad samlar jag på år
för allting stort och starkt är byggt av smulor
och sanningen av ångrad lögn består

I munnens valv jag känner orden klinga
som återskall av allt som sagts förut
Min tro är klen och klokskapen ringa
och allt är början, mitt oppi och slut

Och lilla bäcken mot älven rinner
Och älven rinner mot stora hav
Och aldrig någonsin mer man finner
var lilla bäcken blev av