Skandalöst uppträde på Urban Deli

Text och bild: Staffan Castegren

028b01Ett kusligt mörker föll och en ond vind frasade i de biodynamiska kryddväxterna utanför dörren.

I våras, i början av april förlorade jag förståndet. Det låter kanske litterärt i överkant, och det har bättrat sig betydligt sen dess, men när det hände var det verkligen obehagligt. Jag bor på Söder och jag tycker att här har vi det ganska bra. Vid det här speciella tillfället var jag inne i den exklusiva mataffären, Urban Deli, i hörnet Nytorgsgatan Skånegatan för att köpa en burk ekologisk sesampasta och en påse gotländska kardemummaskorpor.

Allt började med att jag  såg en kvinna genom fönstret. Hon satt på en bänk i parken med svart kappa och ett fång gula blommor och hon såg så ytterligt ensam ut, det var nog därför jag noterade henne. Jag ruskade av mig upplevelsen och skulle just gå in bland hyllorna och leta reda på den tahini jag ville ha, när plötsligt ett kolsvart åskmoln drog in över Sofo. Solen försvann, ett kusligt mörker föll, en ond vind frasade i de biodynamiska kryddväxterna utanför dörren, och jag tyckte att jag hörde trampet från marscherande män. Kvinnan på bänken var spårlöst borta. Hela Nytorget var tomt, men precis utanför skyltfönstren passerade en trupp romerska soldater med sköldar och spjut. Det gjorde mig rejält uppskrämd, allra helst som jag omedelbart förstod att det var en hallucination. På Söder är det annars vanligt med filminspelningar, men det här var något annat. Jag minns att jag sa till mig själv:
– Nu har du förlorat förståndet, Staffan
– Det är den kappadokiska kohorten, viskade någon i mitt öra. De är på väg uppför berget för att bevaka avrättningen.

Jag vände mig hastigt om. Där stod en lång smal man med jockeymössa och schackrutig kavaj. Jag höll på att falla omkull av skräck när jag mötte hans blick. Det var som om ögonens uttryck hela tiden växlade, från fräckhet och hån, till sorg och stolthet, och därefter till en obegriplig tomhet som trotsade alla metaforer och drog mig djupt ner i reptilhjärnans granitstela gruvgångar. Aldrig någonsin har jag sett sådana ögon. Men till slut kom ändå ett slags intresse i hans blick. Han rörde försiktigt mitt vänstra kindben med pekfingret.
– Håll dig nära dörren, sa han. Det blir ingen sesampasta i dag.

Snett bakom honom stod en tjock man som liknade en katt. Han såg sig förtjust omkring.
– Åh, vilken underbar affär, sa han till den schackrutige. Har du sett, Korovjev? Bara varor av högsta kvalitet, och kunderna sen. De verkar så högresta, medvetna och kloka. Se på kvinnan där borta i den syrenblå dräkten, hon som står och väljer en granola som ska passa hennes sinnesstämning. Vad säger du? Kan hon vara en av våra framstående spelutvecklare? Eller säljer hon derivat på Swedbank? Nej, nu ser jag, hon är reklamansvarig på SL. Ett ansvarsfyllt arbete.
Hela detta högtravande nonsens framsade han med en hög och klar stämma som inte undgick någon i affären. Den syrenblå kvinnan stelnade märkbart. Mannen som tydligen hette Korovjev vände sig mot sin vän.
– Jag tror du har rätt, Behemot. Hon är sannerligen en av demokratins garanter. Och detsamma gäller mannen borta vid kassan, han med det lite för stora skägget och den mycket för trånga kavajen.

Han pekade beredvilligt så att ingen i affären skulle ta miste på vem han menade.
– Han tjänar 140 000 i månaden på att driva en tankesmedja och skriva en blogg då och då. Och det är verkligen goda tankar som kommer fram där: Tänk på miljön, det är ditt personliga ansvar. Bygg ditt varumärke, rasism är verkligen inte klädsamt.
– Men vem betalar honom så mycket för så lite?
– Det vill han inte säga, men jag ser på kontoutdragen i hans mobil att pengarna kommer från ett konto som i hemlighet tillhör Svenskt Näringsliv.
– Det är inte sant, skrek mannen i den trånga kavajen.
– Jaså? Inte det. Men se. Det ligger ett papper på golvet. Är det du som tappat det?
Mannen tittade ner, ryckte till och böjde sig hastigt för att ta upp det. Då kom en obegriplig vind som blåste det rätt i handen på en kvinna med pistaschgrönt hår.

Hon tittade på det, ansiktet förvreds av ilska och hon läste innantill med en röst så väldig och så förändrad att hon för alltid blev den rebell hon hittills bara trott sig vara:
– Topphemligt! ropade hon ut. Anställningsavtal mellan Svenskt näringsliv och … Hon hejdade sig och tittade hatiskt på mannen, … och den här knölen. Vad fan jag brukar läsa vad du skriver, men så är du bara en förrädare och en borgarlakej.
Hon gick mot mannen med fingrarna krökta, beredda att klösas. Aldrig har jag tidigare sett någon mera lik en häxa. Jag vände mig mot dörren, jag tänkte: nu räcker det, nu är det dags att gå. Men utanför stod den kappadokiska kohorten med spjuten riktade in mot affären.

Under tiden hade Behemot gått omkring bland hyllorna.
– Se här, sa han, fransk lemonad. Det låter gott.
Han tog en flaska och slukade den hel, både butelj och lemonad. En oöppnad plåtburk med sötad kondenserad mjölk åkte samma väg, liksom några paket med vegansk hasselnötsglass. Då kom en av expediterna springande:
– Hallå! Ni måste betala det där.
– Betala? Jag har inga pengar.
– Har ni inga pengar? Varför går ni då in i en affär?

Detta fick Korovjev att rycka ut till sin väns undsättning. Han gjorde en gest som fick den grönhåriga häxan att tvärstanna med klorna bara några centimeter från sin fiendes ansikte.
– Pengar! utbrast Korovjev till expediten. Var skulle en sån som han få pengar från? I flera dar har han levt på pommes frites och hamburgare.
Hans röst blev kväljande gråtmild.
– Förgiftad av eländig skräpmat stapplar han hit som en sista utväg för att få lite högklassig föda och balansera kroppsvätskorna, men vad gör ni? Ni skriker om pengar som den värsta moderat.
Nu ändrade han tonläge igen och började ett brandtal inför de övriga kunderna. Utan att någon förstod hur det gått till stod den grönhåriga häxan bakom honom med en röd flagga som böljade ståtligt i en omärkbar vind.

– Kamrater, ropade Korovjev. Vi befinner oss på Södermalm, den humanistiska vänsterns stamort på jorden. Denna stackars man är nära döden efter att bara ha levt på usel underklassmat. Han är förtvivlad. Ingen vet vilka tankar som strömmar genom hans utmärglade hjärna.
Här lyfte Behemot hjälpsamt på sin sportmössa för att åhörarna lättare skulle se hans tankar.
– Jag frågar er, kamrater, fortsatte hans vän oförtrutet, är detta rätt? är detta solidariskt? Är detta den sanna söderandan?
Detta löjliga och förvirrade tal uppeggade förvånande nog butikens kunder och på flera håll kunde man höra ett förbittrat mummel. Men nu kom flera expediter rusande, varav en påfallande storväxt som verkade tycka att han hade polismans befogenhet:
– Cirkulera! ropade han myndigt. Och ni tre, ni lämnar omedelbart butiken. Vi polisanmäler alla snattare utan undantag.
Kvinnan som viftat med den röda flaggan var förtjust över att bli inkluderad med de två skurkarna.
– Krossa kapitalismen, skrek hon glatt.

Men Behemot tog ännu en flaska fransk lemonad, öppnade kapsylen med tummen och tömde innehållet på golvet. Där fattade lemonaden obegripligt nog eld och mycket snabbt grep flammorna kring sig. Korovjev, Behemot och häxan försvann flygande genom taket. Alla andra rusade mot dörren. De romerska soldaterna var borta, ovädret hade dragit vidare. Jag var först ute och sprang in i parken och satte mig på en bänk med bultande hjärta. Genom en tillfällighet var det samma bänk där kvinnan med de gula blommorna suttit.

Där blev jag kvar en lång stund medan polis, brandkår, ambulans och diverse omärkta bilar vrålande for omkring runt Nytorget. Märkligt nog brydde sig ingen av dem det minsta om mig, och jag brydde mig inte heller om dem. Inom mig hörde jag en röst som upprepade en fras, till en början så svagt att jag inte kunde uppfatta orden, men rösten blev starkare och jag ansträngde mig till det yttersta, för nånstans anade jag att det var svar på en fråga som oroat mig länge, och till slut hörde jag hur den djupa kvinnorösten sa:
– Vem har förnekat att det finns äkta, trogen och evig kärlek här i världen? Slit ut den lögnarens skändliga tunga.
Jag försvann handlöst in i ett solgult dis och där vistades jag i omätbar tid. När jag till slut vaknade var elden släckt och alla bilar borta. Jag huttrade till i min tunna vårrock och skyndade mig hem.