Allan Edwall spelar ping pong

Text: Staffan Castegren Bild: från Internet

allanDe kände inte igen honom, med rufsigt grått hår och skrynklig kavaj.

Det var en varm sensommardag i slutet av augusti 1988. Inne på Teater Brunnsgatan 4 satt skådespelaren och teaterdirektören Allan Edwall i en omaka fåtölj på första raden. Han var ensam på teatern och hade dammsugit scen och salong och alla övriga utrymmen och nu pustade han ut med ett glas vatten. Repetitionsarbetet skulle börja om några dagar och kanske borde han våttorka också, men han kände sig lite matt efter ett onödigt intensivt firande av 64-årsdagen kvällen innan.

Han såg sig omkring i den lilla teatersalongen och som vanligt for tankar och idéer runt i huvudet, allt man skulle kunna göra. Spelprogrammet för hösten var spikat, ändå satt han och funderade på om det skulle gå att pressa in en minirevy, kanske bara med honom själv och Björn Gustafson. Men den skulle ju skrivas också, och när skulle han hinna det? Fast han genomskådade sin lust, det var egentligen bara den där Ebbe Carlsson han var intresserad av, det är ju ovanligt med så enastående obehagliga personer. Men han förstod att det bara skulle gynna borgarna, och de hade redan tillräcklig medvind inför valet.

Han reste sig och hällde i sig det sista vattnet. Först tänkte han lämna glaset, men så tog han ut det i köket och diskade och torkade och ställde in det i skåpet. Han gick in på personaltoaletten, tvättade händerna och ansiktet och rufsade om håret, sedan blev han stående en lång stund och såg sig i spegeln. Några av hans egna rader kom för honom:

Plötsligt, en dag
framför spegeln kommer den
otäcka sanningen
stygg i sitt hån.
Ser lite medlidsamt på mig
och frågar sen
Var har gamlingen
kommit ifrån?

Nyss låg du liten och rosig
och spenavarm
trygg vid din moders …

Han hejdade sig. Innerst inne i blicken såg han den där fundamentalt krassa jämtländska pojken som var han på riktigt.
– Vad är det här för andligt flum, sa han högt med sin bäriga skådespelarröst. Jag är marxist och medlem i Vänsterpartiet kommunisterna. Ska jag hålla på med sån här skit?
Han gick runt i lokalerna och såg till att allt var släckt och låst. Sen klev han ut i Brunnsgatans branta backe. Av ren lathet gick han vänster och ned för backen, fast han egentligen hade tänkt gå uppför och bort till Hötorgshallen. I stället korsade han Birger Jarlsgatan, passerade KB och strosade in i Humlegårdens mörkgröna lummighet.

Därinne under träden var det flera grader svalare och det doftade av allehanda växtlighet. Halvklädda damer låg utsträckta i solpölarna, men sånt intresserade honom inte lika mycket längre. Mitt i parken stod gamle Linné staty, och han tänkte
– Vad skulle du kunna berätta om du klev ner från din piedestal?
Men frågan grep honom inte riktigt, Linné var för präktig på något sätt. Han tänkte i stället på stunden framför spegeln innan han gick från teatern. Det där var tankar som han dagligen sysslade med och han visst att det inte fanns någon motsättning mellan andligheten och marxismen. Det var hans jobb att gestalta allt mänskligt, både stolthet och uppgivenhet, både framgångar och tillkortakommanden.
– Jag får vara hur mycket maxist jag vill, men när jag spelar Shakespeare är jag renässansmänniska, när jag spelar Voltaire är jag upplysningsman, som kung Ubu är jag patafysiker och i Ionesco surrealist. Och jag vet att jag är bra på det, att jag har tillgång till hela paletten både på scen och i vardagen. Och jag vet att jag fort tröttnar på skådisar som bara är förandligade och på partikamrater som bara är marxister.
– Jaha, om du nu är så jävla bra, varför bangar du ur inför Linné? För präktig? Vadå? Något sådant finns inte. Antingen tror du på Stanislavskij som metod eller inte.
– Vissa saker intresserar mig, andra inte. Dessutom vet jag inget om honom.
– En nyadlad berömd man på 1700-talet. Har du ingen fantasi, eller?
Han suckade. De här inre dialogerna var något han ofta ägnade sig åt, men ibland kunde det bli lite tvångsmässigt.
– Jag har bättre fantasi än de flesta, sa han till sig själv. Åkej, Carl von Linné vaknar på morgonen. Han tar fram pottan och ställer sig och pissar. Det skvätter lite, men det brydde man sig inte om på den tiden. Han ser på sin fru som fortfarande har nattmössan på sig.
– Hade de verkligen gemensamt sovrum?
– Det är det jag säger; jag vet för lite. Förtryckte han sin fru? Det förekom på den tiden, liksom nu, men det var inte självklart. Det fanns starka kreativa kvinnor även då, och varför skulle han ha nöjt sig med mindre när han valde hustru?
– Nej, det är sant. Man kan inte bygga en sann rolltolkning på förutfattade meningar.
En tax sprang förbi med kopplet släpande i gruset och samtalet stannade av. Lite längre bort stod en äldre man och ropade efter hunden:
– Musse, Musse, kom hit.

Tidigare var inte Humlegården särskilt viktig för honom. Man kanske måste ha bott på Karlavägen och kört rattkälke ned för Floras kulle för att kunna skapa den rätta romantiska känslan. Men allt detta ändrades när han började jobba med Doktor Glas. Plötsligt upplevde han Hjalmar Söderbergs Stockholm i Humlegården. Många av parkens träd stod ju där redan på hans tid. Och alla taxar, gubbar, mammor och barn förvandlades om han slöt ögonen till hälften och kisade. Allt blev sepiafärgat och alla kläder såg ut som kring sekelskiftet. Han satt uppe på Brunnsgatan om dagarna och skrev, eller rättare sagt, han ändrade inte ett ord, han bara strök ner texten till berättelsens innersta kärna, och varje dag flanerade han i Humlegården och lät sig fyllas av den hemlighetsfulla doktorn. Men allt har sin tid, och nu var det säkert ett år sedan han var här senast.

I parkleken uppe vid Karlavägen hade de flesta småungarna gått hem. Några killar hade byggt ett ping pong-nät av uppställda böcker på det grå bordet, som kanske var till just för det. Även racketarna var böcker. Troligen hade de hittat en sprucken pingisboll bland buskarna. De var omkring tolv år och säkra i sina kroppar.
– Att vara ung med fasta steg på jorden, tänkte han. Det måste vara den bästa åldern.
Han stod och såg på dem, och efter en stund märkte de det, men de tittade inte åt hans håll. De bara sänkte rösterna och nickade menande. Han förstod att det var dags att gå. I intervjuer brukade han säga att det var roligt när barn trodde att han var Emils pappa eller Paradis-Oskar, men det var sant bara ibland, oftast inte, faktiskt. Han började gå, men då avbröt de matchen och en av dem sa:
– Vill farbror vara med och spela?

En sekund tvekade han över situationen, men så insåg han att de faktiskt inte kände igen honom, med rufsigt grått hår och den skrynkliga kavajen han hade när han städade.
– Tja, varför inte, sa han.
Han hade faktiskt spelat en del, både i Folkets hus hemma i Jämtland och med kamraterna på elevskolan. Han lekte med tanken att hoppa över staketet, men valde ändå att gå runt.
Han fick en bok, Röda rummet, noterade han med viss förvåning, och gjorde sig beredd att ta emot den första serven. Det var svårt att styra studsen på det hårda blanka bokomslaget och han serverade sin motståndare ett enkelt upplägg. Ögonblicket före smashen såg han ett uttryck av hat och triumf i pojkens ögon. Det passade inte riktigt bilden han hade av renhjärtade barn, sen sved det till ordentligt när bollen träffade honom mellan ögonen.
– Hallå där, sa han, nu får du lugna ner dig lite.
– Oj då, sa pojken, gjorde det ont?
Nu gick det inte att ta miste på den försmädliga, för att inte säga föraktfulla minen.
– Jag skulle bara smasha. Så här!
Och med all kraft slängde han boken mot Allan, som precis hann ducka.
– Sluta upp med det där, sa han med skarp röst.
– Varför då?
Frågan var så orimlig så han tappade tråden.
– Du ska vara rädd om böckerna, sa han vagt.
– Äh, det är biblioteksböcker. Dom behöver man inte vara rädd om. Dom är gratis.
– Dom är inte gratis. Din pappa betalar dom på skatten.
– Min pappa är så rik så han behöver inte betala nån skatt.

Då hände något. Han såg sig själv, Allan 16 år sitta i grässlänten vid älven med Hermodsbrevet i knät. Nere på vägen passerade disponentens rödhårige son och doktorns dotter på sina fina cyklar. De som gick på läroverket i Östersund. De sa något och skrattade överlägset, och efteråt hatade han sig själv för att han inte sprang ner och slog omkull dem och kastade hojarna i spat. Samma klasshat kände han nu, men den här gången mot ett gäng tolvåriga pojkar. De samlades runt honom, alla beväpnade med varsin bok, beredda att plåga och förnedra den här lodisen de tyckte sig ha fått makt över. Allan knöt nävarna och tänkte ge dem något att komma ihåg, men så insåg han att han inte kunde slå tolvåringar, tidningarna skulle kasta sig över honom, han skulle aldrig mer få en Astrid Lindgren-roll. Dessutom kunde det hända att de hade livréklädda chaufförer uppe på Karlavägen som skulle komma springande och ge sig på honom med ridpiskor och batonger.

Allting gick så fort. Det var inte ens ett beslut, bara ren självbevarelsedrift. På en tiondels sekund frammanade han allt som Stanislavskij lärt honom om skådespeleri och han lät sig uppfyllas av Skalle-Pers person. Ansiktsuttrycket, den böjda kroppen och de hängande armarna och rösten. Han vände sig mot dem och ropade:
– Vad är det här? Pintjockt med skitstövlar. Jag ska säga till Mattis att han kommer med alla sina rövare. Då far ni åt pipsvängen allihopa.
Ungarna tvärstannade, totalt skräckslagna. De tittade på honom, förundrade över den obegripliga magin.
– Det är Skalle-Per. Han är förklädd.
Så vände de och sprang därifrån, det snabbaste de kunde.

Kvar låg böckerna och alla ryggsäckar. Allan la sin racket på bordet och gick hastigt därifrån. I huvudet ekade en av hans visor:

Jag samlar tid som musen samlar skulor
Till livets byggnad samlar jag på år
För allting stort och starkt är byggt av smulor
och sanningen av ångrad lögn består.

– Precis så är det, tänkte han, sanning är inte något gudagivet, utan den totala mängden av de lögner man genomskådar. Det finns inte någon allmän barnagodhet. Det är så lätt att fastna i nåt jävla gulligull. Och som sagt; man kan inte bygga något trovärdigt på förutfattade meningar. En strykrädd fosterhemsunge och en överklasslymmel är troligen ohjälpligt infärgade redan i tolvårsåldern.

Sedan gick han genom parken med spänstiga steg ner mot Stureplan. Han var rätt nöjd med sin skådespelarinsats uppe vid ping pong-bordet, men han förstod att det var en engångsföreteelse och att den inte skulle gå att återskapa på scenen.
– Och den där Ebbe Carlsson. Låt honom försvinna i glömskan. Det som är stort och starkt är byggt av små och stora smulor och kanske kommer hela alltet, barnen, Linné och Ebbe till slut sublimeras i en visa eller i en enda replik i en pjäs. Vad vet man?
På väg upp mot Hötorget tänkte han på tunnbröd, rädisor och västerbottensost.

Lyssna på Allans visa: Lilla bäcken