Förhörd av Martin Beck

Text och bild: Staffan Castegren

staffan3Resterna av frukosten stod kvar på bordet, K Special, ett mjölkpaket och en majskolvspipa.

Martin Beck lämnade polishuset och gick med raska steg upp mot parken. Tanken var att han skulle se beslutsam och upptagen ut, om han mot förmodan skulle råka möta någon kollega. Han sneddade småspringande över Polhemsgatan och slank in på Parkgatan. Väl utom synhåll slog han av på takten. Han vände sig om, men såg ingen annan än en kvinna med en matkasse och några barn som lekte i slänten upp till parken.

Han suckade: Ska det verkligen vara såhär? Hans chefer ville att han skulle finnas ständigt tillgänglig för deras oändliga möten och att han skulle lämna allt uppsökande arbete till sina underlydande. Men hans närmaste man, Benny Skacke, förstod hans outtalade önskemål, och i dag hade han sagt att han var osäker på en granne till den mördade kvinnan på Tomtebogatan. Kanske skulle det vara bra om Martin kunde ta ett snack med honom.

Nu kände han sig nästan lite olydig, som om han skolkat och gett sig ut på egna äventyr. Byråchef Stig Malm hade sagt åt honom att alltid rekvirera bil med chaufför om han skulle någonstans, men Martin Beck tänkte inte missa chansen att promenera upp till Birkastan. Han tog ett djupt andetag och försökte koppla bort alla misshagliga personer. Efter några steg hittade han ett bekvämt tempo och lät tankarna flöda.

Som polis hade han minnen från många gator i Stockholm, men inget från Parkgatan. På Bergsgatan, tvärs över kullen var det en man som blev skjuten, det slutna rummet. Det var en speciell sommar, och Inedalsgatan, ett självmord för säkert 20 år sen, och Kronobergsgatan , en portvakt som våldtog kvinnor i pannrummet. Fleminggatan och S:t Eriksgatan, där hade han varit mycket, och nedanför Stadshagen, en död portugisisk prostituerad, vilket senare ledde till massmordet på 47:ans buss.

När han passerade S:t Eriksbron kände han först doften från chokladfabriken, därefter tjära och råoljerök från en gammal träbåt med tändkulemotor. På Rörstrandsgatan hade Roseannas mördare bott. I hörnet mot Birkagatan låg en musikaffär, och på andra sidan Svensson & Butler där han och Rhea ätit för bara en vecka sedan. Han passerade Vikingagatan och svängde höger på Norrbackagatan och vänster på Tomtebogatan. Nummer 35 låg en bit upp i backen.

Staffan Castegren stod det på en prydlig skylt i mässing. Han tryckte på knappen och hörde en signal därinne. På dörren intill satt fortfarande polisens anslag kvar: Brottsplats, tillträde förbjudet. Dörren öppnades av en lång skranglig man i 30-årsåldern, med rufsigt hår, glåmig hy och påfallande blanka ögon.
– Staffan Castegren?
– Ja, det är jag. Och du är polis va?
– Jo, det stämmer, mitt namn är kommissarie Beck
– Det var en annan snut här, Räcke, eller vad han hette.
– Kriminalinspektör Skacke.
– Jo säkert, men kom in för fan.

De satte sig i köket som var stökigt, men inte smutsigt. Resterna av frukosten stod kvar på bordet, K Special, ett mjölkpaket och en majskolvspipa. Det luktade hasch i rummet.
– Jobbar inte du.
– Jo, jag jobbar i musikaffären nere på Rörstrandsgatan, men jag är sjuk i dag.
– Och du tänker att du ska kurera dig med hasch?
– Aha, det är knarkspan som skickat ut en kommissarie i lönegrad ”hej faderittan” för att sätta dit mig för ringa narkotikabrott. Det verkar ju rationellt.
Beck skrattade till.
– Nja, sa han, jag tänkte passa på och fråga om lite annat samtidigt.
– Om fru Hedin i lägenheten intill?
– Precis.

– Vi har pratat med din värd, och han berättade att du ringt honom och frågat om du kunde få överta Fru Hedins lägenhet. Du hade visst hört att hon skulle in på långvården.
– Det var hennes väninna som berättade, eller väninna, de bråkar ju jämt, men sen när jag frågade henne själv sa hon att hon skulle fortsätta att betala hyran, ifall hon skulle bli bättre.
– Jaha, och vad tänkte du då?
– Jag blev naturligtvis rasande och tog min vassaste kökskniv och stack ihjäl henne.
– Är det så?
– Ja, jag är ju en Napoleon-människa. Jag gör världen en tjänst genom att avlägsna överflödiga individer.
– Du hade alltså ett slags Raskolnikov-motiv?
– Det skulle kunna vara så. Men till den här inspektören, Jycke …
– Skacke.
– Ja. Till honom la jag fram en annan teori.
– Du sa att du misstänkte väninnan, men hon är sängbunden och knappast rörlig nog.
– Det ska du kanske kolla en gång till. Jag träffar henne inte sällan nere på Berglunds livs där hon tjackar kroppkakor och Ärilbröd.

– Nu har du lagt fram två tänkbara mördare. Vem ska jag välja, tycker du?
– Kanske inte mig, när allt kommer kring.
– Varför inte?
– Därför att jag lever 1977. Därför att jag är kommunist. Jag skulle snarare mörda värden som tar ut 173 kronor i månaden för den här ruffiga ettan på 37 kvadrat. Raskolnikov var nån elitistisk jävla Nietzschean som föraktade folket. När han sedan fick samvetskval var det av religiösa skäl.
– Och det här bara berättar du för mig?
– Aha, det är Säpo som skickat ut en kommissarie i lönegrad ”fan jag tror jag svimmar” för att sätta dit mig för brott mot rikets säkerhet. Det verkar ju genomtänkt.
– Väninnan alltså?
– Vad fan, det är ju ni som är poliser. Jag vet ju inte ett skit. Men om det är hon så är det knappast fråga om mord, utan möjligen dråp eller vållande. De bråkade ofta och hon kan ha knuffat till henne en gång för mycket.
– Ja, hon blev inte knivstucken i alla fall.
– Det var ju skönt att höra.

– Då är det bara en sak kvar.
– Vadå?
– Vad ska jag göra med ditt hasch?
– Du ska naturligtvis använda ditt omdöme.
– Du har kommit med en del kloka synpunkter. Det vore intressant att höra vad du tycker.
– Om du inte tar det är det bara mina hjärnceller som ryker, och det kommer de göra i alla fall, fast en timme senare. Om du tar det måste jag ge mig ut och köpa nytt och då göder jag narkotikamarknaden helt i onödan, och blir troligen hemma från jobbet en dag till. Jag tror du uppnår störst samhällsnytta genom att låta det vara.
– Låt gå för samhällsnyttan.

En stund senare stod han ute på gatan igen och funderade på vilken väg han skulle ta tillbaka till Kungsholmen. Väninnan var redan satt under bevakning. Han hade pratat med Skacke om den saken dagen innan. Han tänkte lite på Staffan Castegren. Han hade naturligtvis inte mördat någon. Hans grövsta brott var väl det han gjorde mot sig själv. Men egentligen visste man inte så mycket om folk. Rhea skulle tycka om att höra om detta när de träffades i kväll.