Rörande
vindriktning kommer från en av Cornelis allra sista skivor, I elfte timmen som gavs
ut hösten 1986. Här samarbetade han med ett gäng yngre musiker, och många av
låtarna på albumet var äldre material i modernare tappning, men Rörande
vindriktning var nyskriven.
Cornelis
förde en livslång kamp mot myndigheter, kronofogdar och tjänstemän på Skatteverket.
Han var en slarver som gärna gick med tusentals kronor i fickan, och frikostigt
bjöd sina polare på krogen, men rätt ofta glömde bort att pröjsa skatten.
Jag
uppfattar den här sången som ett samtal mellan en byråkrat och Cornelis själv,
och poängen i sången är hur olika de beskriver huvudpersonen. Cornelis själv säger
sig vara en som inte vänder kappan efter vinden trots att han vistas vid floden
Lethe i dödsriket. Hans hjärna är en boxningsboll och han timglas tickar
sekunder. (Han hade levercancer och dog 1987)
Byråkraten kallar honom spion, kurir, pacifist och agent och anklagar honom för att ha gått på driven, och tycker att han ska lära sig att veta hut där han sitter i maskinen. Cornelis blir honom inte svaret skyldig och visan mynnar ut i ett ömsesidigt avsked. Jag hade lite problem i min tolkning med sista raden. Vem är det som säger vad?
Musiken är en gammal medeltida låt, troligen från Spanien eller Portugal, La Folia. Den har använts som tema av många kompositörer genom åren och många folkvisor över hela Europa har den som grund.
Rörande vindriktning Text: Cornelis Vreeswijk
Vad blåser det för vind i dag? Det ger jag välan fan i Jag vänder inte kappan jag, att fånga en orkan i Vad rör det mig åt vilket håll vind blåser över Lethe För in det i ditt protokoll och far sen åt helvete
Var står du nu, den dag som är, i dessa galna tider? Så vitt jag vet så står jag här och ser hur tiden lider Min hjärna är en boxningsboll, ett timglas för sekunder För in det i ditt protokoll och dra ett streck därunder
Spion, kurir, pacifist, agent hur vill du bli beskriven? Enligt ett annat dokument, har du visst gått på driven. Att man är satt under viss kontroll det hör till vardagsrutinen Men med eller utan protokoll sitter man i maskinen
Där får du lära dig veta hut! Förlåt att jag avbryter Det rinner papper ur din trut du är en bluff som ryter En fjärt i uniform och sen. En humbug och inget mera God vind om du får storm, min vän. Ajöss med dig, passera
En söndersliten fredsduva bland fimpar och engångsskräp, en bild av vår tid.
Om Nato – En kort historik
Efter andra världskrigets slut försämrades hastigt relationerna mellan Sovjet och västmakterna. Ryssarna ville fortsätta samarbetet mellan stormakterna som man gjort under kriget, men redan 1946 sa Winston Churchill att man skulle dra ner en järnridå mot Sovjetunionen för att hejda dess inflytande och kommunismens spridning.
24 augusti 1949 skapades Nato (North Atlantic Treaty Organisation). Alliansen bestod av 12 länder: USA, Belgien, Danmark, Frankrike, Island, Italien, Kanada, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal och Storbritannien. Den sades vara en försvarsallians mot hotet från Sovjet. Natos förste generalsekreterare sa att organisationens mål var att ”hålla Sovjetunionen ute, amerikanerna inne och tyskarna nere”.
Redan 1952 anslöt sig Grekland och Turkiet till
alliansen. Samtidigt ansåg man att de av västmakterna ockuperade delarna av
Tyskland var otillräckligt skyddade. Detta ledde till att Västtyskland erkändes
som suverän stat och fick inträde i Nato 1955. Efter Francos död sökte och fick
även Spanien inträde 1982.
I och med Berlinmurens fall 1989, samt Warszawapaktens och Sovjetunionens kollaps 1991 hade det kalla kriget till sist tagit slut. Här kunde ett stort steg mot fred och nedrustning ha tagits. Nato hade kunnat upplösas och världens kärnvapenarsenal skrotas. Ryssland och USA förde långtgående förhandlingar i dessa frågor i början av 1990-talet.
Men det blev inte så. Trots uttryckliga löften från
USA att inte utvidga Nato mot öster blev Polen, Tjeckien och Ungern fullvärdiga
Natomedlemmar 1999, och Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien,
Slovakien och Slovenien likaså 2004. Därefter blev Albanien och Kroatien
medlemmar 2009, samt Montenegro 2017 och Nordmakedonien 2020.
Om de sju stater som nu önskar eller söker medlemskap
vinner inträde ökar Natos inringning av Ryssland ytterligare. De staterna är
Bosnien-Hercegovina, Georgien, Azerbajdzjan, Kosovo, Ukraina, Sverige och
Finland. Att i detta läge kalla Nato för en försvarsallians blir orimligt. Det
är en angreppsallians mot Ryssland, och möjligen i förlängningen mot Kina.
Man måste se dagens situation som ett långvarigt krig mellan USA och Ryssland där USA använder Nato som vapen. Kriget kunde ha brutit ut på flera ställen, men till slut blev det Ukraina som blev smärtgränsen för Ryssland. Att låta USA bygga militärbaser i Ukraina, mindre än 50 mil från Moskva, var för mycket. Därför blev det krig, och Ukrainas skådespelarpresident tvekade inte att offra sitt folk för att få spela sitt livs roll.
Demokratiindex
Tidningen The Economist publicerar varje år ett
demokratiindex där man bedömer världens nationer utifrån 60 olika kriterier,
till exempel fria val, yttrande- och pressfrihet, grad av korruption, tilltro
till myndigheter, upplevelse av frihet och så vidare. Efter sammanräkning får
varje land en siffra mellan 0 och 10.
De länder som ligger mellan 8,01 och 10 kallas
fullvärdiga demokratier. 2022 hamnade endast 21 länder i den gruppen. Norge
ligger först med index 9,75, Sverige ligger 4. Samtliga nordiska länder hör
dit, men även Kanada, Nya Zeeland, Japan och Costa Rica.
De länder som hamnar mellan 6,01 och 8 kallas
demokratier med anmärkningar. I den gruppen hamnar 53 länder, Frankrike på
plats 22, USA på plats 26, Polen på plats 51 och sist Montenegro på plats 74,
precis på gränsen till nästa grupp.
De länder som hamnar mellan 4,01 och 6 kallas
hybridregimer, det vill säga diktaturer med vissa demokratiska inslag. Dit
räknas 34 länder, bland andra Ukraina på plats 86, Turkiet på plats 103 och
sist i den gruppen Mauretanien på plats 108.
Sista gruppen kallas auktoritära regimer, det vill
säga rena diktaturer. Det är deprimerande nog den största gruppen. Dit räknas
59 länder, bland andra Ryssland på plats 124, Azerbajdzjan på plats 141,
Saudiarabien på plats 152 och sist Afghanistan på plats 167 med ett
demokratiindex på 0,32.
Det finns kritiker som har invändningar mot vissa
placeringar på den här listan, men i huvudsak anses den tämligen rättvisande.
Om man tittar på Natoländerna utifrån denna gruppindelning finner man att
demokratiindexet i den så kallade försvarsalliansen inte är så där vansinnigt
högt.
Av Natos nuvarande 30 medlemsstater, är endast 8 fullvärdiga
demokratier, 21 är demokratier med anmärkningar varav Nordmakedonien och
Montenegro ligger sist i den gruppen, på gränsen till hybrid. En stat,
(Turkiet) ligger på plats 103 bland hybridregimerna, farligt nära de rena
diktaturerna.
Om man tittar vidare på de 7 stater som önskar eller
söker medlemskap är 2 fullvärdiga demokratier (Sverige och Finland), 3
hybridregimer och 1 auktoritär (Azerbajdzjan, som till och med har sämre
placering än Ryssland.) Kosovo är inte erkänt av FN och finns därför inte på
demokratiindexlistan, men skulle sannolikt hamna någonstans i slutet bland
demokratierna med anmärkningar.
Sverige och Finland måste välja en ny väg
Man får väl säga att det är märkligt att svenska och finska politiker anser det klokt att ingå i en allians med Nordmakedonien, Montenegro, och Turkiet, och inom en snar framtid kanske även med Georgien, Ukraina och Azerbajdzjan. Det är också egendomligt att de vill ge upp sin alliansfrihet och låta sig styras av USA, den överlägset starkaste och aggressivaste militärmakten i vår tid, det enda landet som har militärbaser spridda över hela jordklotet, och som snart kanske får Donald Trump som president och överbefälhavare.
Hur kunde detta ske utan att några politiker eller medier opponerade sig det minsta? Hur kunde två fullvärdiga demokratier samtidigt låta sina parlament egenmäktigt fatta ett så viktigt beslut utan att låta folket yttra sig? De kan ju inte gärna tro att Ryssland plötsligt ska gå till anfall, Ryssland som har problem nog med Ukraina. Har de blivit skrämda av sitt eget och mediernas vapenskrammel, eller är det någon annan som viskat något hemskt i deras öron?
Diktaturen Turkiet har givit Sverige och Finland en chans att välja en annan väg, att dra tillbaka sina Natoansökningar, och i stället söka nya allianser. Vi borde naturligtvis försöka samla de andra fullvärdiga demokratierna, men även världens mindre nationer i ett globalt initiativ för fred. Ett fullskaligt krig mellan USA och Ryssland med brinnande oljekällor och kärnvapen på drift måste stoppas till varje pris. Fred måste vara det bästa för en förkrossande majoritet av jordens befolkning.
De nordiska länderna har en tradition av fredlig humanism. Vi skulle kunna komma dit igen. Det verkar kanske svårt i Sverige med den nuvarande regeringen, men det skulle egentligen bara behövas att Liberalerna vände åter till sina gamla värderingar och lämnade det blåbruna blocket att ruva över sitt hat och sina järnrör. Jag vet att det är en utopisk tanke, men med miljöproblemen hängande över oss har vi inte tid med krig. Alla goda krafter måste samlas för att lösa de stora problemen.
Här har
vi politikerna som vet bättre än namnberedningens experter.
I början av maj skrev jag en artikel om Anna König
Jerlmyr, och hennes dumma idé om att döpa om en park utanför ryska ambassaden
till något Ukrainainriktat. Jag uttalade även en förhoppning att någon klok
person i namnberedningen skulle dribbla bort hennes förslag. Men så blev det
inte och nu står det en gatuskylt i Mariebergsparken med namnet Fria Ukrainas
Plats. Därför mejlade jag stadsbyggnadskontoret och bad dem att skicka
underlaget till beslutet, och det gjorde de gärna.
Så här gick det till: Den 11 mars skrev gruppledarna i den styrande majoriteten i ett brev till Namnberedningen att de ville ha frågan utredd snarast möjligt om ett namnbyte utanför ryska ambassaden till något som kunde stödja Ukraina. Undertecknarna var Anna König Jerlmyr (m), Jan Jönsson (L), Erik Slottner (Kd), Daniel Helldén (Mp) samt Karin Ernlund (C). Den 8 april skrev Namnberedningen ett underlag som belyste reglerna för namnsättning.
De började med att berätta för politikerna vilka som sitter i namnberedningen: ”Ledamöterna i namnberedningen utgörs av företrädare med särskild kunskap inom bland annat namnforskning, språkhistoria, språkvård, historia, Stockholmskunskap, arkitektur och arkivkunskap.” Sedan berättade de om de namn som politikerna ville ändra Gjörwellsgatan, Mariebergsparken och Wivalliusgatan och varför de bör få behålla sina namn.
Sedan beskrev de principerna för namnsättning, bland annat att så kallade memorialnamn inte bör användas förrän tidigast efter fem år sedan personen dött eller händelsen inträffat. Detta är regler som tillämpas i hela landet och som också harmoniserar med ett FN-beslut. Hela frågan om namngivning regleras av Kulturmiljölagen. Namnberedningen skrev också att namnsättning är en olämplig metod att agerai ett pågående skeende. Risken finns att en första namnändring snart leder till nya i framtida konflikter.
Deras
rekommendation är synnerligen tydlig och lättläst:
1) Att ändra
namn på befintlig gata är inte lämpligt.
2)
Memorialnamn, enligt inkomna förslag, är inte lämpligt.
3)
Namnsättning i ett pågående skeende är inte lämpligt.
Hela skrivelsen är en uppläxning av politikerna som för 20 år sedan skulle avgjort frågan. Men vår tids politiker bryr sig inte om annat än sin kortsiktiga medieflirt och sin erbarmliga populism. Därför körde de över dem som har en expertkunskap i de här frågorna som politikerna inte är i närheten av, och nu ska vi i eviga tider ha Fria Ukrainas Plats bland våra gatunamn. Men någonstans har jag en aning om att framtiden kommer att göra det namnet svårsmält för medborgarna, och då kan vi ju påminna oss vilka vi har att tacka för beslutet.
De kom över havet från öster
tysta skogsfinnar på jakt efter ödemark,
folktomma skogar att bruka på gammalt sätt
hugga, barka, bränna och sedan i askan
sätta svedjeråg, rovor och kanske en blomma.
Men den magra jorden gav några år bara
sedan måste nästa skog vara bränd och redo
och sedan nästa och nästa tills efter många år
de åter svedde platsen där de börjat och i askan
satte sin svedjeråg, sina rovor och kanske en blomma.
Men kronan ville bruka skogen på annat sätt
odla högmod och stormaktsdrömmar,
stångjärnshyttor för export och vapen,
tjärkokerier till krigsflottors behov
och skogsfinnarna drog tysta vidare norrut.
Men tiden hann alltid i kapp dem
Sågverk och massafabriker vid norrlandskusten
hade omättliga behov av hugget timmer.
Mot baggböleri och storbönder stod de sig slätt
och de slutade som skogsproletärer hos bolagen
Men svedjebruket fortsatte i än större skala.
När skogen sinat hittade man nya skogar
miljontals år gamla, smälta till olja och kol,
och de brände och brände utan sans
för att driva sina monstruösa fabriker.
Skogsfinnarna levde trots allt ett cirkulärt liv.
När barnbarnen kom åter till gamla svedjor
hade brandnävor, sly och barrskog återhämtat sig.
Till dagens skövlade kalhyggen bär de ingen skuld.
För artdöd och monokultur ska andra människor svara.
Dagens svedjebruk lever i ständig obalans
med vatten, sten, jord, luft, människor och djur.
De fiskar rent i haven, bergen mals till död lera,
de utarmar jorden och förändrar lufthavet,
och de ger folk betalt för att förspilla sina egna liv.
Och varför gör de allt detta, är det för sitt
livsuppehälle?
Nej, det är för att öka sin redan groteska rikedom.
De vet att de fördärvar grunden för allt liv,
men ännu en lustjakt, ett flygplan, ett vinslott
och känslan av den totala makten, är alltid viktigare.
De finns i alla länder och lyder inga länders lagar
blott den egna gruppens, den lilla eliten
som vistas i en högre sfär på en ofattbar olymp.
Där ser de ner på sina marionetter, politiker, militärer
domare, skribenter och det fördummade folket
För de äger allt, den bästa jorden, de största husen,
industrierna för vapen, bilar och tröstegods.
Deras båtar och medier fraktar råvaror och lögner
deras pengar och tankesmedjor förblindar oss
till okunskap, aningslöshet och handlingsförlamning
Vi lever i knivseggarnas tid. Varje beslut kan kasta oss antingen mot förintelse eller återhämtning. Eliten ger aldrig med sig. Deras idioti och girighet kommer att förstöra villkoren för människor och många andra livsformer. De måste helt enkelt bort.
Var finns de svedjebönder som nu skulle behövas till att bränna av allt sly av tvivel och tröstlöshet? Var ska elden tändas som samlar världens alla folk, till att störta våra herrar och rädda vår jord? Men här tar dikten slut. Den orkar frågan, men inte svaret.
Jag blir så trött på alla orden som de styrande svänger sig med: Vad är till exempel en trollfabrik? Det är, sägs det, en organisation som via sociala medier sprider desinformation och som vill påverka, manipulera och indoktrinera människor. De styrande har enats om att det är något som bara finns i Ryssland och Kina. Är det verkligen sant? Det låter konstigt att västländerna skulle låta bli att använda ett sådant vapen om det nu är så kraftfullt.
Häromdagen rasslade det in ett stort antal inlägg från helt
främmande människor på min Facebooksida. Alla uppmanade mig att köpa Teslas nya
kryptovaluta. Man kan misstänka att inläggen styrdes från en central
organisation. Kan det möjligen vara en trollfabrik? De vill ju få mig att gå
med i något olustigt pyramidspel, genom påverkan, manipulation och indoktrinering.
Eller måste det vara politisk påverkan? Okay, samtliga partier i Sverige har en
stark närvaro på sociala medier. Är det trollfabriker? Nej, troligen inte det
heller.
Det verkar som om det per definition måste vara onda
krafter. Men vem bestämmer graden av ondska? Tidningen The Economists har ett
demokratiindex, där man listar samtliga länder. De 21 första kallas fulla
demokratier, där ligger Sverige på plats 4. Länderna mellan 22 och 74 kallas
bristfälliga demokratier, där ligger USA på plats 26. Nästa grupp, mellan 75
och 108 kallas hybridregimer, diktaturer med vissa demokratiska inslag. Där
ligger Ukraina på plats 86. Gruppen mellan 109 och 167 kallas auktoritära
regimer. Där ligger Ryssland på plats 124.
Om trollfabriker är ondskans instrument, är det väl så att
de fulla demokratierna inte har sådant, medan de bristfälliga demokratierna har
det i viss utsträckning, hybridregimerna ännu lite mer och de auktoritära
regimerna fullt ut, men så låter det inte. I mediebilden är det bara Ryssland
och Kina som använder detta ondskefulla vapen.
Men på något sätt har det ändå spridits desinformation och
manipulerade fakta om kriget i Ukraina. Det har starkt påverkat de svenska
riksdagsledamöterna. Låt oss ta några exempel. Över en natt förvandlades
Ukraina från hybridregim till ett fritt och demokratiskt land i medierna. Samtidigt
slogs det fast att det ryska anfallskriget var brutalare och hänsynslösare än
alla andra krig sedan andra världskriget. Sedan kom man på att vi var
allvarligt hotade av ett ryskt militärt angrepp.
Inget av detta är sant. Ukraina är fortfarande ett ofritt
land där oligarker styr och fascistiska militära kårer drar omkring. Vi bör
naturligtvis inte skicka vapen eller döpa parker efter ett sådant land. Det
ryska kriget är brutalt och hänsynslöst, liksom alla krig, till exempel alla
USA:s anfallskrig de senaste 70 åren. Vi bör fördöma alla krig med samma kraft.
Vi är inte hotade av Ryssland militärt. Det finns varken rim eller reson i ett
sådant påstående.
Men var har den här desinformationen kommit ifrån? Finns det
västliga trollfabriker i alla fall? Ja på sätt och vis. En bedövande majoritet
av alla medier i väst kan sägas vara trollfabriker. De pumpar ut information
som är pro väst och anti öst, vare sig informationen är sann eller inte. En
tidning som DN som tidigare var för en svensk atombomb och som länge varit för
Nato har varje dag spridit desinformation. Varför? Därför att den stöder deras
politiska agenda.
Och nu har de lyckats dupera Riksdagen att skicka in en
Natoansökan. Det är helt sanslöst att dessa 349 ledamöter tycker att det är
demokratiskt att de själva, utan att möta folkets vilja i ett val, kan riva upp
en tvåhundraårig alliansfrihet. Och även här smyger desinformationen sig in.
Nato kallas hela tiden ”försvarsallians”. Varför då? Nato är en av USA:s
militära tentakler och USA är vår tids aggressivaste supermakt. Nato är en
angreppsallians, inget annat. Sverige ska naturligtvis inte vara med i en
sådan.
Men vad kommer hända nu? Ett värstascenario är ju att det
här bara är början. Ryssland lär inte orka mycket mer, men det kan tänkas att
USA kommer att använda metoden Libyen och Irak på hela Ryssland och mala ner
den lilla civilisation som finns för att sedan stå redo för den stora finalen
mot Kina. Den aggressiva utvidgningen av Nato österut, med elva nya medlemmar under
2000-talet (tretton med Finland och Sverige) har ju pekat åt det hållet.
Men det troliga är att Ukrainakriget kommer att ebba ut, som
alla andra krig, och att vi återgår till en ny vardag, med ett ytterligare försvagat
Ryssland och ett ännu starkare USA. Då hoppas jag att det ska komma en ny
generation historiker, som inte sålt sig till krigspartiet, och som på allvar
försöker ta reda på vad det var som hände den där konstiga våren 2022 när
trollfabrikerna i väst gick på högvarv och Europas politiker totalt tappade
tankeförmågan.
Nu börjar det bli svårt att hänga med i dumheterna. Alla
politiker måste profilera sig i sin resoluta tuffhet, somliga mer än andra,
Ebba vill skjuta skarpt på demonstranter och fru König
Jerlmyr, finansborgarråd i Stockholm, döper om en park utanför ryska ambassaden
till Ukrainaparken, Magdalena och Ulf låter sig fotograferas i militära sammanhang
och alla vill skicka vapen till stridförande nation.
Ingen verkar tänka längre än till nästa
val, men jag kan berätta en hemlighet för dem alla: allt det här kommer att
blåsa över. Kriget kommer att ta slut, ryssarna dra sig tillbaka och Nato
flytta fram sina positioner ytterligare. Oljan kommer att börja flöda igen och
oligarkerna får tillbaka sina fina flygplan och lyxiga båtar, och miljöarbetet
förlorar kanske ett år i politisk energi och handlingskraft, ett år som vi
faktiskt inte har.
Och här i Sverige kommer vi vakna upp och
inse det vi redan visste: att Ukraina inte är fritt och demokratiskt, utan ett
land där oligarkerna styr, politiska motståndare fängslas, tidningar stängs ner
och militära rövarband drar omkring utan kontroll. Vi kommer sannolikt ha 30 000
ukrainska flyktingar, där många har kontakter med högerpopulistiska krafter där
hemma, krafter som vi i väst nu har beväpnat till tänderna.
Nästa terrordåd i Sverige kan mycket väl
genomföras med ett av de pansarskott vi skänkte så frikostigt när plötsligt all
tankeverksamhet förbjöds i Sveriges riksdag. När alla vapen inte längre behövs
för att döda ryssar, kan de ju säljas. Det är vapen för miljarder som samlats
på hög av folk i Ukraina som har lite längre framförhållning än politikerna i
väst, och kundkontakterna är redan uppbyggda. Ukraina har länge varit ett av de
europeiska högerpopulisternas favoritländer.
Vi brukar ju kalla tiden efter 1945 för
efterkrigstiden, ett missvisande namn eftersom krig i princip har pågått
oavbrutet sedan dess. Det har varit diverse lokala konflikter, men framför allt
är det stormakter som plågat små nationer. Det här har politikerna tyckt vara
ett normalt förhållande, inget att orda nämnvärt om. Jag kan inte påminna mig att
någon tyckte att man skulle byta namn på gatorna, typ Afghanistangränd, Falklandsparken
eller Libyentorget.
Men nu säger medier och politiker att Ukraina
ligger i närområdet, vilket det inte gör, att det är demokratiskt, vilket det
inte är, och att vårt säkerhetsläge radikalt har förändrats, vilket det inte
har. Vi måste gå med i Nato, snabbt som attan, innan folk börjar tänka igen. Ett
tvåhundraårigt strategiskt tänkande, som varit tydligt och förutsägbart för
omvärlden ska nu rivas ner på två månader och vi ska sitta och mysa och känna
oss trygga under USA:s kärnvapenparaply.
Men även denna hets kommer att blåsa över, och då kanske vi frågar oss om den här brådskan verkligen var så klok. Vi kommer spela hockey med ryssarna och vilja sälja telefonväxlar och Ikeamöbler. De är lyckligtvis inte lika lättkränkta som vissa element i våra svenska förorter, men en sak är säker, de kommer inte glömma fru König Jerlmyr och hennes populistiska Urkrainapark. Men vi kan hoppas att någon klok person på stadsbyggnadskontoret dribblar bort hennes dumma namnförslag.
Varför finns det inte 7,9 miljarder fredsaktivister …
Jag måste skriva om vanvettet som råder i världen, fast jag
vet att ingen kommer att bry sig. Yttrandefrihet innebär inte någon rätt att
bli hörd, bara rätten att få ropa ut i tomheten. Ändå måste jag skriva. Jag
tänker att om 50 år kommer det finnas folk som undrar: Hur jävla tokiga var de
på 2020-talet, fanns det ingen som hade något i huvudet? Och då vill jag att de
ska hitta alla oss, vi som ropade vår ångest ut i tomheten.
Det finns en lista på Wikipedia över samtliga krig. Man kan
lätt konstatera att den inte på långt när är fullständig, men den är
deprimerande nog som den är. Den börjar med det trojanska kriget på 1200-talet
före Kristus och slutar med Ukrainakriget som pågår just nu. Eftersom alla
krig, utan undantag, följer samma mall: fattiga människor dödar varandra för
att rika människor ska få fördelar, kan jag fyllas både av sorg för de fattiga
och hat mot de rika.
På listan redovisar de 63 krig efter 1945. Vissa av dem
minns man bättre än andra: Frankrike mot Vietnam och Algeriet, Falklandskriget,
Iran – Irak, Sovjet mot Afghanistan och Tjetjenien och en del av USA:s alla
krig runt vår jord. Det finns dock ingen sammanställning av antalet döda, men
vi kan utgå ifrån att det handlar om många miljoner, både soldater och civila,
och säkert en miljon ihjälsvultna barn och våldtagna kvinnor, för så har det
alltid varit i krig.
Någonting som förvånar mig är att fredsrörelsen är så svag.
Vem som helst kan ju inse att mer än 99 % av jordens befolkning förlorar på
krig. Även om de inte bor i ett krigförande land kan varubrist och
prisstegringar orsaka svår nöd. Varför finns det inte 7,9 miljarder
fredsaktivister som står upp och tvingar fram en global nedrustning? Och varför
röstar en bred majoritet av våra politiker år efter år för fortsatta anslag
till militären?
Det finns två påståenden som används ofta i samband med
krig: ”Det första offret i krig är alltid sanningen.” och ”Man kan inte starta krig
utan massmedier.” De har nästan blivit plattityder, men det är viktigt att
förstå att bägge är sanna. Alla hyggligt bildade människor vet att de är sanna,
och eftersom nu journalister och politiker oftast är hyggligt bildade kan man
undra varför de gång på gång bortser från denna uppenbara sanning.
I det krig som pågår nu har man enats om vissa grundfakta
som inte får betvivlas: 1. Ukraina är ett fritt och demokratiskt land. 2.
Rysslands angreppskrig var helt oprovocerat och förs med en grymhet som överträffar
alla tidigare krig de senaste 70 åren. 3. Sanktionerna mot Ryssland och det
militära stödet till Ukraina har ingenting med världspolitik att göra, utan är
bara sympatiåtgärder från den fria världen för det lilla demokratiska landet
(1) mot den bestialiska supermakten (2).
Jag tar mig friheten att travestera Émile Zola och ropa: Jag
anklagar er, politiker och journalister, för att ni vet om att dessa ovannämnda
grundfakta är ren och skär lögn, och att ni ändå spelar med i ett ovärdigt spel
som riskerar att utlösa ett världskrig och en kärnvapenkatastrof. Ni vet att ni
skulle kunna börja tala besinningens språk, men ni väljer medvetet att låta
bli, och jag hoppas innerligt att historien ska döma er för detta.
Ukraina är inte ett demokratiskt land. På alla demokratilistor hamnar Ukraina långt ner. Kriget förs inte mellan två nationella arméer, utan det drar dessutom omkring självständiga militära förband vars politiska agenda är minst sagt oklar. Zelenskyj spelade i en teveserie en folklig politiker som räddade Ukraina. När serien blev en succé erbjöd sig oligarken som ägde tevekanalen att bekosta en valkampanj om Zelenskyj ställde upp i presidentvalet. Han fick över 70 % av rösterna. Men var det personen eller rollfiguren som fick rösterna?
Rysslands krig är liksom alla krig förkastligt och värt vårt
fördömande. Det finns inget försonande i det. Det är helt klart att de dödar
både soldater och civila, bombar sönder infrastruktur, plundrar och våldtar,
men så är det i alla krig. Alla angripare genom historien; svenskar, ryssar,
engelsmän, tyskar, kineser och amerikaner har alltid varit fruktade av
civilbefolkning. Ryssarna är säkert för jävliga, men att peka ut just dem som
värre än andra angripare bidrar bara till krigshetsen.
Sanktionerna mot Ryssland drabbar i princip bara vanligt
folk. Oligarkerna vet att de får tillbaka sina pengar och lyxjakter när allt
blåst över. Vapenströmmen till Ukraina kan leda till att man beväpnar framtida terrorister,
sånt har USA gjort förr. Den amerikanska oljeindustrin vill gärna sälja olja
och gas till Europa för dubbla priset. Den oljan ska tas fram genom så kallad
fracking, vilket flyttar tillbaka miljökampen minst tio år.
Medierna och politikerna upprepar sina påståenden gång på
gång, fast de vet att de inte är sanna, och till slut blir de skrämda av sitt
eget vapenskrammel och börjar skrika om upprustning och Nato-medlemskap. Är de
nyttiga idioter som aningslöst går USA:s ärenden, eller är de cyniker som
Hearst och Pulizer som i princip drog i gång spansk-amerikanska kriget 1898 för
att de insåg att krig är bra för lösnummerförsäljningen?
Sverige har varit alliansfritt i över hundra år, Finland sedan andra världskrigets slut. Att bägge länderna nu överväger ett Natomedlemskap, bara på grund av en massiv mediestorm är fullkomligt sanslöst. Man kunde ju tycka att ett sådant viktigt beslut inte får slarvas fram på några månader bara för att tillfredsställa rent populistiska nycker. Lägg frågan på is fram till valet och tillsätt därefter en oberoende kommitté som kan utreda ett medlemskap ur alla aspekter.
Om vi går med i Nato finns ju möjligheten att vi får President Trump som överbefälhavare, amerikanska kärnvapenbaser på svensk mark och att vi blir tvungna att till exempel hjälpa Natomedlemmen Turkiet att jaga kurder. Sverige har en fin tradition av att mäkla fred och skapa trygghet och försoning i världen. Vi ägde en trovärdighet på Dag Hammarskjölds och Olof Palmes tid. Dit borde vi sikta igen.
Krig och fred – Liv och död – Det är dags att välja
Den 13 mars publicerade Peter Englund en artikel i DN Kultur
med rubriken: Därför kommer Putin att förlora. Hans text är välskriven, som
vanligt, och välstrukturerad och ordet transmogrifiera ingår, som vanligt. Man
behöver inte tveka, detta är en Peter Englund-text, läsvärd, rolig och
intressant, som vanligt.
Ändå är det något som skaver. Eftersom han är den han är, historikern, akademikern, vetenskapsmannen kommer folk att säga att detta är en vetenskaplig text, oantastlig och objektiv. Men det stämmer inte. Texten han skrivit är en politisk text och den är skriven utifrån en agenda, därför väljer han sina historiska fakta lite för medvetet.
Redan i ingressen hävdar han att Hitlers största misstag var att förklara USA krig 1941. Ett större misstag var naturligtvis invasionen av Sovjet 1941. Där förlorade Tyskland miljontals män, massor av krigsmateriel och, framför allt, hemmafrontens blinda tilltro. USA var ju i realiteten redan med i kriget på de allierades sida med sin starka ekonomi och industri.
I inledningen beskriver Englund ett besök i Kabul 1996, med kilometer efter kilometer av ruiner, och han undrar om även de ukrainska städerna ska bli nya namn i listan av sönderbombade platser. Det här är oärlig journalistik. När Sovjet lämnade Afghanistan 1989 var Kabul i princip intakt. Det Englund såg var resultatet av inbördeskrig, till en stor del finansierat av USA.
Sovjets invasion av Afghanistan var ett brott som troligen
kostade över en miljon civila dödsoffer. Det kan inte försvaras. Men om man
jämför siffrorna med Ukraina blir åtminstone jag lite förvånad. FN beräknar att
antalet civila dödsoffer i denna invasion inte överstigit tusen. Vad beror
detta på? Är det inkompetens eller hänsyn?
Peter Englund vill förklara det ryska misslyckandet i
Ukraina, bland annat med att Ryssland är ett av världens mest ojämlika länder
där en liten grupp oligarker äger det mesta. Hur tror han att det är i Ukraina?
Även där finns det oligarker. Hur är det i Sverige och övriga västvärlden? Finns
det inte en elit som äger i princip allt som är av strategiskt värde?
Rysslands invasion av Ukraina är ett brott och jag borde kanske inte svara Englund, men jag får stark ångest av det enorma vapenskramlet i alla medier, och sanningens totala bankrutt. En majoritet av alla politiker, journalister och historiker verkar tro på mer upprustning och mer krig, men det är som vanligt inte de som ska dö i skyttegravarna.
Medierna har på kort tid fått den svenska opinionen att svänga i Nato-frågan, de har fått hela västvärlden att öka sina vapeninköp och blockerat allt kritiskt tänkande. Ingen diskuterar Putins ursprungliga krigsmål, nämligen att hindra USA från att sätta upp robotbatterier vid Ukrainas östra gräns, ca 50 mil från Moskva.
Peter Englund skriver i stället att väst har tassat så försiktigt runt Putin på grund av sitt olje- och gasberoende. Under 2000-talet har Nato utvidgats österut med elva nya medlemsstater. Är det verkligen att tassa försiktigt? På vilket sätt skulle man varit mindre tassig och mer resolut, enligt Englund? Är det metoden Libyen och Irak han förordar?
När USA brådstörtat lämnade Afghanistan flydde deras
marionettpresident med en helikopter fullastad med pengar och skatter som han
stulit från sitt folk. Visst är Putin en bandit, men vi måste värja oss mot
mediernas förenklingar. Det kan finnas fler banditer än en i världen. Själv
oroar jag mig mycket över USA:s groteska militära överlägsenhet.
Jag skulle vilja att världens historiker, akademiker och vetenskapsmän börjar bygget av ett fredsparti snarare än att ansluta sig till krigspartiet. Det krävs ingen examen för att förstå att Natos samlade militärbudget som överstiger tusen miljarder dollar, knappast är gynnsam för miljön och knappast minskar krig, svält eller ojämlikhet. Greta och hennes likar är så jävla ensamma. Det är dags för många många fler att ta ställning mot alla krigsherrar och för jorden.
När första världskriget bröt ut flockades Europas medborgare
till rekryteringskontoren. Pressen spred lögner både om fiendernas ondska och om
det egna landets godhet. Många upplevde kriget som ett äventyr, som ett
mandomsprov, som en nationell rening. Detta gick dock över mycket fort. Snart
insåg de flesta att det enda som händer i krig är att fattiga människor dödar
varandra och att en liten grupp rika människor blir ännu rikare.
Efter 1918 var det folk som sade att det här var kriget som
skulle göra slut på alla krig. Men så blev det inte, som vi vet. Men varför
fortsätter mänskligheten att kriga? Det är väl rimligt att anta att en
överväldigande majoritet av jordens befolkning helst vill slippa det
fasansfulla valet att döda eller att dödas. Det enda rätta, då som nu måste
vara att kämpa för freden.
Min tro är att kriget som idé växte fram samtidigt som
klassamhället för ca 12 000 år sedan. Det vill säga när mänskligheten slog
sig på jordbruk och började producera överskott. För det är ju så att om det
finns ett överskott, så finns det alltid folk som anser sig ha rätt att
bestämma över det. En elit växte fram som med våld och list tryckte ner
majoritetens berättigade missnöje.
Våldet och listen sköttes av soldater och präster vars
första uppgift var att kuva det egna folket. Senare kunde man vända sig mot
andra grupper av människor och då växte det ledande skiktet med nya funktioner,
eliten behövde bland annat konstnärer och historieberättare. Många tidiga bildfriser
och texter handlar om mäktiga kungar som dödar och stympar oräkneliga
fiendesoldater.
Och så här fortsatte det genom historien. Religionerna
avlöste varandra, taktiken på slagfälten och vapnen utvecklades och med
tryckkonstens hjälp kunde lögnerna spridas allt effektivare. Men grundidén var
densamma: Det var eliten som önskade krigen, inte minst för att befästa sin
egen makt. Kanske riktar sig alla krig egentligen i första hand mot det egna
folket.
Situationen i dag är sig rätt lik. Religionen är på tillbakagång, men otaliga filmer, som till exempel Star Wars och Sagan om ringen bedriver en skamlös krigshets. Där är alla fiender demoner, men alla som dör på den rätta sidan kan räkna med ett liv efter detta. I dag drar eliten in ofattbara förmögenheter på sin krigsindustri och medierna sprider villigt sina ägares åsikter om krigets oundviklighet.
Putin och den ryska eliten har naturligtvis en odiskutabel
skuld till kriget i Ukraina. Men allt måste sättas i en historisk kontext. USA
har sedan 1945 bedrivit en oerhört aggressiv utrikespolitik. Landet har i
princip varit i krig oavbrutet sedan dess och deras militärbaser är spridda
tätt över jordens yta. Men trots alla miljoner som dött i deras krig, tycker i
princip alla medier och politiker i väst att det är ett acceptabelt
förhållande.
Ryssarna upplever dock detta som ett hot och när nu nätet av
Nato-baser dras åt ytterligare växer både deras rädsla och deras motstånd.
Aggressivitet väcker alltid aggressivitet. När nu alla västländer okritiskt
ställer sig på USA:s sida känner de sig sannolikt alltmer trängda. Krigshetsen
i våra medier har ju pågått i månader och nu verkar det svårt ens för de klokaste
att tänka sansat.
Sverige har inte skickat vapen till krigförande nation sedan
finska vinterkriget. Men nu är det tydligen dags igen. Medierna fylls av så
kallade experter som säger att även Sverige är utsatt för krigshot. Och i
riksdagen sprider sig populismen som Corona. Alla vill överträffa varandra i
hårdförhet. Ingen säger att kejsaren är naken. Mediedrevet har fått opinionen
att svänga från alliansfrihet till Nato-anslutning.
Situationen i riksdagen är verkligen häpnadsväckande:
Arbetarpartierna anser att arbetarna ska gå ut och döda varandra igen i elitens
krig, miljöpartiet tror att krig är bra för miljön, det kristna partiet tycker
att bergspredikan bara är skitprat. Det är egentligen bara de blåbruna
partierna som är som vanligt, deras grundidé har ju alltid varit att
miljardärerna ska få ännu fler miljarder.
Vad var det som startade första världskriget, Agadirkuppen 1911, skotten i Sarajevo? Därom tvista de lärde. Men situationen då är skrämmande lik dagens läge. Den totala aningslösheten, likriktningen, där alla springer åt samma håll, upprustningen, det öronbedövande vapenskramlet i alla medier. Ska Ukraina 2022 bli en ny symbol i historien tillsammans med skotten i Sarajevo 1914 och inmarschen i Polen 1945?
Vi måste säga nej till Rysslands krig, men också till USA:s världsherravälde. Vi måste säga nej till upprustningen överallt i världen. Vi måste få bort kärnvapenhotet. Nej till resursslöseriet och miljöförstöringen, nej till den groteska ojämlikheten. Ska vi lyckas lösa jordklotets akuta problem måste vi fokusera och jobba tillsammans. Vi har faktiskt inte tid med den här skiten.
Let me, right from the beginning, state that Simon Steenslands new album, Let´s go to hell, is nothing less than a masterpiece. I have followed him for decades and seen his music grow, unfold, and develop new and exciting landscapes and heavens, I have heard him evolve from being a rock drummer with an attitude to what he is today: a free artist that doesn´t need any attitudes, a composer that creates music you can´t hear anywhere else.
In his last few albums, I have noticed a movement towards the “classical” music. You can hear Edgar Varese, of course, and Witold Lutoslawski. When I ask him, he mentions Krzysztof Penderecki, but in the same breath Annette Peacock and Joni Mitchell. – There are so many ways music can be great, he says. And no way is necessarily better than the other. This is my way, and it feels completely natural and obvious, I can´t even imagine any other way to create music.
I said, Steensland is moving towards the “classical” music, but he will never totally get there, because he comes from a Rock idiom. Somewhere in the reptile brain of his music lurks Frank Zappa, Henry Cow, Magma and a few others, not so much their music, but the tale they tell about how music can sound.
But when we are talking it is apparent that there is a difference between what I hear in his music, and what he actually put there. He says he never listened to Lutoslawski, but when I mention Charles Ives he agrees: – Wow, what a guy. He was a real visionary. If there is such a thing as having an idol, that would be him. Ives was an American composer that, like Steensland, was so far ahead of his time, that very few understood his music. – That´s right, his monumental 4:th symphony had its world premiere eleven years after his death.
Simon
Steenslands new album, Let´s go to hell, consists of three parts, I wouldn´t
call them tunes or movements, but parts: Schrödingers friends, The flagellant
march, and Zombie B. Goode. The titles connect to fields of interest that can be
found in the earlier albums. Erwin Schrödinger was an Austrian quantum
physicist that is mostly known for his metaphor about the cat. A flagellant was
a person, mostly in medieval times, that would whip himself, thinking that pain
would get him closer to the sufferings of Christ. And Zombie B. Goode? I guess
it alludes to old Johnny, deep down in Louisiana, but I can’t say I hear any
references to Chuck Berry.
The music moves in spheres that sometimes can be recognized as a 4/4 rock beat, but soon the rhythm disintegrates, and the pulse becomes irregular, and suddenly it disappears, and you find yourself in a dungeon of pain and anxiety or in a heaven of beauty. I think I can identify some of the flagellants as being very contemporary, trying to handle war, pollution, and inequality. But in the end, the music doesn´t give up, the world is going to pieces, but still there is hope and resistance. And of course; humor DO belong in music. All along fear, fascination, and awe, I laughed several times.
I ask him
about notation, it is hard to imagine that there is a complete score. But he
says that every part is exactly notated. He uses live musicians, and many of
them want to have the music written down. But of course, in the final work he
is alone in the studio, with his mixing table, his earphones, and his computer.
He laughs when he tells me that the time he put into this album is ridiculously
immense.
– I have lived with this music like with a person, and now it´s hard to let go.
I write rather slowly, and I´m no wizard at the mixing table, but mostly I´m
insecure about the quality, is it good enough? But on a good day I go to the
studio, and when I “wake up” a few hours later I have some music that I hardly
know where it came from.
Let´s go to
hell, is an album that probably will sell a few thousand copies around the
world. I should say that´s a shame. Think about the billions they put into orchestras
and concert halls, just to play Mozart, Brahms, and Stravinsky. I have nothing
against these composers, but I think a few bucks could drizzle down to a
struggling artist like Simon Steensland. I, myself, have written to the Swedish
public service radio, and asked them to play some of Steenslands music, and I
urge you to do the same. If you have a radio channel that is not totally into
mindless pop music in your part of the world, write to them and try to get them
to play this masterpiece. Maybe together we can make a difference.
