Text och musik: Evert Taube

Känn hur det doftar från parken av lind …

Rosa på bal dök först upp i Sjösalaboken från 1942. Den kan vara lite problematisk att sjunga i dag. Rosa som är så underdånigt beundrande och Fritiof som är skrytsam och kåt känns lite omodernt. Men jag tycker att flera av de där sångerna, Havsörnsvalsen, Dansen på Sunnanö och Rosa på bal har en doft av ironi. Åtminstone sjunger jag dem så.

Det är ju lite skojigt också att han niar henne genom hela låten ända fram till den allra sista versraden. Sedan kan man ju säga att som raggningsreplik är det här ändå otroligt överlägset sådana som: Vill du följa med hem och titta på mina etsningar? eller Öh, ska vi dra hem till dej eller mej, typ?

Rosa på bal  – text
Evert Taube

Tänk att jag dansar med Andersson
lilla jag, lilla jag med Fritiof Andersson
Tänk att bli uppbjuden av en sån populär person

Tänk vilket underbart liv det ni för
Säg mej hur känns det att vara charmör?
Sjöman och cowboy, musiker, artist
det kan väl aldrig bli trist?

Nej, aldrig trist fröken Rosa har man som er kavaljer
Vart jag än ställer min kosa aldrig förglömmer jag er

Ni är en sångmö från Helikons berg
Å, fröken Rosa er linje er färg. Skuldran, profilen
med lockarnas krans
ögonens varma glans

Tänk inspirera herr Andersson
lilla jag inspirera Fritiof Andersson
Får jag kan hända min egen sång lilla jag en gång?

Rosa på bal, vackert namn eller hur?
Början i moll och finalen i dur
När blir den färdig, herr Andersson säg
Visan ni dikter till mej?

Visan om er fröken Rosa får ni i kväll på ert bord
Medan vi tala på prosa diktar jag rimmande ord

Tyst, ingen såg att jag kysste er kind
Känn hur det doftar från parken av lind
Blommande lindar kring månbelyst stig
Rosa jag älskar dig

Text och musik: Evert Taube

Och se så många blommor som redan slagit ut på ängen …

Denna visa publicerades först i Sjösalaboken från 1942. Ute i Europa rasade det andra världskriget och kanske kändes det extra viktigt då att skildra försommaren i Stockholms skärgård. Många barn har suckat när de tvingats sjunga den här sången i skolan, och de har fnittrat åt Rönnerdahls lurviga ben. Men när jag är där ute i skärgården är det självklart att gå ut halvklädd på morgonen och kissa, känna på luften och se vart vädret drar.

Visan är väldigt skickligt byggd med refrängen som varieras. Först konstaterar han blomprakten själv. I nästa vers berättar han om den för ekorren och göken. I tredje versen är det ungarna som ser den i pappas blomsterkrans och i den sista versen är det till slut bara naturen själv som förstår varför Rönnerdahl orkar fortsätta sitt strävsamma liv.

Sjösala vals – text
Evert Taube

Rönnerdahl han skuttar med ett skratt ur sin säng
Solen står på Orrberget. Sunnanvind brusar
Rönnerdahl han valsar över Sjösala äng
Hör min vackra visa kom sjung min refräng

Tärnan har fått ungar och dyker i min vik
ur alla gröna dungar hörs finkarnas musik
och se så många blommor som redan slagit ut på ängen
Gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol

Rönnerdahl han virvlar sina lurviga ben
under vita skjortan som viftar kring vaderna
Lycklig som en lärka uti majsolens sken
sjunger han för ekorrn, som gungar på gren

– Kurre, kurre, kurre nu dansar Rönnedahl
– Koko, och göken ropar uti hans gröna dal
och se så många blommor som redan slagit ut på ängen
Gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol

Rönnerdahl han binder utav blommor en krans
fäster den kring håret det gråa  och rufsiga
valsar in i stugan och har lutan till hands
väcker frun och barnen med drill och kadens

– Titta, ropar ungarna, pappa är en brud
med blomsterkrans i håret och nattskjortan  till skrud
och se så många blommor som redan slagit ut på ängen
Gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol

Rönnerdahl är gammal men han valsar ändå
Rönnerdahl har sorger och ont om sekiner
Sällan får han rasta, han får slita för två
Hur han klarar skivan,  kan ingen förstå

Ingen utom tärnan i viken hon som dök
och ekorren och finken och vårens första gök
och blommorna, de blommor som redan slagit ut på ängen
Gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol

Text och musik: Evert Taube

Och jorden drack och grönskade och satte blom och frukt …

Här kan du höra min version på Youtube

Här kan du ladda hem text och ackord

Den här sången kommer från den vissamling som heter Himlajord från 1938. Den handlar om John Löfgren från Falkenberg som flyttat till Queensland i norra Australien, där han odlar apelsiner. Han känner sig rik och tror på en nåd från ovan som låter den bördiga himlajorden dugga ner över hans farm, Crimson creek.

Men när han dör tar banken hans egendom, rikedomen var bara en illusion, men i den tropiska regnskogen lyser apelsinerna som guld. Hans arbete var rikedomen och hans tro. I den sista versen går berättaren i Ligurien och ser hur lössjorden som vinden bär från Sahara färgar himlen röd.

Himlajord – text
Evert Taube

Den jorden som du trampar hos mig på Crimson Creek
den kommer ifrån himmelen och den har gjort mig rik
Den duggade så sakta i många tusen år
det är en himlajord, min vän, den jorden där du står
De säger att den kommer från öknen västerpå,
men ifrån himlen föll den, det kan du lita på
Och oceanens vindar bar regnet till vår bukt
och jorden drack och grönskade och satte blom och frukt

Till denna himlajorden kom jag som timmerman
i Falkenberg jag föddes. John Löfgren var mitt namn
Nu kallar jag mig Loffgren och odlar apelsin
Tre hundra kor jag äger nu sex hästar, åtta svin
Så talte farmar Löfgren jag svarade som så
att lantbruk är det yrke som jag minst förstår mig på.
Men att jag hört på Pampas ett yttrande ibland
om jorden där att den kom dit med storm från Inkas land

Jag tror den kallas lössjord den faller som ett damm
ett stoft från heta öknar som vindarna bär fram
Om saken ter sig sådan i vetenskapens ljus
så är det dock en himlajord du ser ifrån mitt hus
Det låg en vacker tanke i Löfgrens romantik
en tro på nåd från ovan som gjorde honom rik
Där slet han i sin djungel med halländsk energi
och odlade den himlajord som han nu sover i

Hans rikedom var dock ringa det har man insett nu
hans egendom tog banken, en kviga fick hans fru
Men apelsiner lysa i Löfgrens spår som guld
i urskogen i Queensland, och kvittad är hans skuld
Själv går jag i Ligurien på Medelhavets strand
Det blåser från Sahara och rymden står i brand
Jag tänker på John Löfgren min vän vid öknens rand
Det faller jord, jungfrulig jord, från himlen i min hand

Text och musik: Evert Taube

I solnedgången aftonen den underbara …

Här kan du höra min tolkning på Youtube

Här kan du ladda ned text och ackord

Så skimrande presenterades först som en fristående dikt i samlingen Svärmerier från 1946, därefter med musik i Ballader i det blå från 1948. Formellt sett består hela texten av en enda mening. Den bärande tanken är att naturen i alla dess gestaltningar aldrig var så fantastisk som den där sommarkvällen då vi gick i solnedgången och kysste varandra för första gången.

Jag har tagit mig en frihet med texten. Jag vill som 60 + inte sjunga att jag kysser en flicka som är så ung att det är hennes första kyss. Jag vill att vi ska vara mer jämspelta. Därför sjunger jag “vi dränkte alla våra sorger, älskling i vår första kyss”. Harmonierna är inte heller riktigt de vanliga, men det här är min tolkning i den tid jag lever.

Så skimrande var aldrig havet – text
Evert Taube

Så skimrande var aldrig havet
och stranden aldrig så befriande
fälten, ängarna och träden, aldrig så vackra
och blommorna aldrig så ljuvligt doftande
som när du gick vid min sida
i solnedgången, aftonen den underbara
då dina lockar dolde mig för världen
medan vi dränkte alla våra sorger
älskling I vår första kyss

Text och musik: Evert Taube

Vi mötte ett skepp i den svalkande monsun när vi ångade mot Röda havet opp

Lyssna på min version på Youtube

Här kan du ladda hem text och ackord

En underbar geografilektion signerad Evert Taube. Två båtar möts i monsunen. Den ena ångar mot Röda havet, den andra går från Ostindien till Godahoppsudden. Ångaren kommer troligen från Australien dit Evert själv for som ung sjöman och är på väg mot Suezkanalen. Den vägen kan dock inte ett segelfartyg gå, så fullriggaren måste segla runt hela Afrika.

När fartygen visat sina flaggor stoppar ångaren maskin och skeppet lovar upp “där hon gick med vinden in ifrån babord”. Men det där vet vi redan. Monsun är en vind som om sommaren blåser från sydväst, det vill säga mot babordssidan på skeppet Taifun på sin kurs mot “Good hope”.

Tanken med att stanna är att den svenska ångaren kommer hem flera månader före den finska fullriggaren och därför kan ta med sig brev hem till Norden.  Vilken tid talar vi då om? Finland blev självständigt 1919, det var då “Finlands vita flagg med blåa korset på” blev officiell symbol. Men händelserna utspelar sig innan radiotelegrafin blev allmän i handelsflottan. Troligen är vi någonstans på 20-talet. Visan publicerades först i samlingen Ultramarin från 1936.

På ångaren sätter de en båt i sjön och ror bort till Taifun. De får ett rep från backen, det vill säga den del av däcket som ligger framför främre masten. Det gör att de släpar längs med skeppet och får en repstege, en lejdare, från mitten som fjärde styrman klättrar upp för. Längs med relingen finns en utbyggnad där alla stag och kablar som stöttar masterna sitter. Den kallas röst, och där står Fritjof och berättar sin historia.

Det mesta är naturligtvis lögn, men det finns som alltid delar som är sanna. Kapten Fredrik Adelborg var generalkonsul i Singapore i slutet av 20-talet och Hagenbecks djurpark finns ju fortfarande kvar i Hamburg. Och när cyklonen mojnat fick de en sydvästmonsun igen och drev iland i sydvästra Indien, vilket ju är rimligt.

Men hur jag än tittat på bilder av fullriggare på internet har jag aldrig hittat någon som har just 22 segel. Taube berättar själv i en av sina böcker hur han träffade en dansk prins som var mycket sjömanskunnig och som undrade samma sak. Men Evert ger inget besked.

Möte i monsunen – text
Evert Taube

Vi mötte ett skepp i den svalkande monsun
när vi ångade mot Röda havet opp
en fullriggare det var och dess namn var Taifun
som nu segla från Ostindien till Good Hope

Vår kapten gav då order att vi skulle hissa flagg
och vi hissade den gula och den blå
och i samma stund så blåste där från skeppets gaffelnock
Finlands vita flagg med blåa korset på

Vi höll ganska nära och stoppade maskin
för att preja och ta budskap med oss hem
och då lovade hon opp där hon gick med vinden in
ifrån babord, och vi rodde bort till dem.

Vi fick ända från backen och lejdare midskepps
och vår fjärdestyrman äntrar upp på den
men i röstet står en svensk sjöman som jag nu återser
Fritiof Andersson, min gamle barndomsvän

Ja, man möts ju ibland i monsuner och passad
när man seglar mest på värmen som vi gjort
jag blev likväl rätt förvånad fastän ändå mera glad
när jag återsåg min vän på denna ort

Jag var hard up i Kina, jag blev rånad i Shanghai
jag har suttit hos pirater uti pant
men jag gifte mig med dotteren till mördaren Tu Wai,
sade Fritiof, det är hemskt men det är sant

Med kinesiskans hjälp kom jag sen till Singapore
utan pass och pengar står jag på ett torg
när en man i guldgaloner plötsligt fram emot mig går
Sveriges konsul, kapten Fredrik Adelborg

Se goddag Fritiof Andersson, säjer Adelborg
vad i Herrans namn gör du i Singapore?
Ifrån Gula floden kommer jag och vill till Göteborg
det är bäst att en hyra hem jag får

Jag blev klädd i vita kläder, jag fick låna tio pund
jag fick pass med Sveriges vapen och porträtt
konsulinnan bjöd på te och jam och pratade en stund
hon var det sötaste jag dittills hade sett

Ja, så tog jag en steamer och mönstrade på däck
och i Siam fick vi last av vilda djur
tigrar, lejon, elefanter, som de sålt till Hagenbeck,
som du varit hos i Hamburg, eller hur?

Men den resan var värst utav alla, det är sant,
syd om Ceylon gick vi in i en cyklon,
ut ur buren smet ett lejon och rök på en elefant
vrålet blandades med storm och böljors dån

Snart var luckorna bräckta och upp kom många djur
vår kommandobrygga den gick överbord
elefanten knäckte masterna och kastade en tjur
ut i havet, gosse, sanna mina ord

Ja, Hagenbecks ombud åt lejonet ju opp
och en gorilla klättra ner i vår maskin
För att härma maskinisten slog hon fram och back och stopp
tills jag sköt henne med skepparens karbin

Det var självaste Nemesis från djunglerna, min vän
Snart var bara jag och elefanten kvar
När cyklonen gått så fick vi en sydvästmonsun igen
och drev in till Camarin på Malabár

Men nu säger jag adjö för din styrman går från bord
Ja men Fritiof, elefanten vem fick den?
När vi träffas nästa gång skall jag besvara dina ord
vi ska segla nu och sätta kurs igen

Och de brassade för fyllning och började sin gång
och tillbaka till vår skuta rodde vi
och där gick hon i monsunen och jag hörde deras sång:
– Rolling home, rolling home, across the sea

Men jag räkna alla segel och räkna om igen
ifrån flying jib till röjlar och mesan
Det var summa tjugotvå vita segel som där gick
på den glittrande blåa ocean

Text och musik: Evert Taube

Hav, låt strändernas svall bryta din dånande gång, nu mot Liguriens kust …

Här kan du höra min version på Youtube

Här kan du ladda hem text och ackord

Den här sången ingår i samlingen Pepita dansar från 1950. Taube var då 60 år. Han skrev den i Sverige full av längtan till Medelhavet. I den italienska provinsen Ligurien ligger San Remo, och Colla Bella och andra platser som han skildrat. Det var också dit hans och Astris bröllopsresa gick.

Det finns en bitterljuv ton i den här texten. Trots att han ännu hade ett kvarts sekel kvar att leva finns en insikt om åldrandets obeveklighet och om livets villkor. Den sista raden säger en del om hans tankar: Famna mig, tag min sång trofasta ensamhet. Det är inte många författare som beskriver ensamheten som trofast.

Uttrycket Strändernas svall, som förekommer i texten är också titeln på en roman av Eyvind Johnson som kom ut några år tidigare. Taube kände sig tvungen att skriva ett brev till Johnsson, inte för att be om tillåtelse, utan för att informera och kanske förekomma eventuell kritik. Han bifogade hela texten och det hörs på tonen i brevet att han var rätt nöjd själv. Och det hade han sannerligen skäl att vara.

Som vanligt tar jag mig vissa friheter med musiken. På det sista ordet i näst sista raden i bägge verserna går Taubes melodi upp en sext. Jag tycker att det låter lite pretentiöst, så jag ligger kvar på A:et. Texten är uttrycksfull nog i sig själv och behöver inga ytterligare finesser.

Natt i Ligurien – text
Evert Taube

Hölj mig, liguriska natt
stjärnströdd, doftande sval
Skänk sinnena ro
tanken vila och frid
Näktergal, börja din sång
Hav, låt strändernas svall
bryta din dånande gång
nu mot Liguriens kust

Minne, slumra nu in
Glömma är bäst till slut
Ängslan för morgondag
dig har jag sagt farväl
Domna drift i mitt blod
Hjärta, slå lugnt och tryggt
Famna mig, tag min sång
trofasta ensamhet