Text och bild: Staffan Castegren

Politisk höst i Sverige

Är makten så ljuv? Är alla beredda att offra vad som helst för att nå den högsta toppen? Nu kommer de, en bit i taget, den blivande (?) regeringens visioner, avsikter och programförslag. Jag blir alldeles matt. Skolobligatorium för medborgare som faktiskt hinner bli myndiga innan de tar sin examen. Är det ens lagligt? Nya Jas-plan och det största motorvägsprojekt som någonsin byggts i Sverige.

Vad gäller sossarna har jag redan gett upp. Det finns en massa schyssta socialdemokrater i det här landet. Jag skulle tro att de är i majoritet i partiet. Men den högerfraktion som tagit makten är lika näringslivsvänlig som Moderaterna, och jag tror inte att vi läst det sista kapitlet i dagens parlamentariska thriller än. Om det till slut, i en tornado av floskler om ansvar för nationen, blir en koalition mellan S och M skulle det inte förvåna mig ett dugg.

Men när det gäller Miljöpartiet har jag närt en aningslös romantisk förhoppning om godhet utan egennytta. Den första punkten på deras agenda är väl att rädda världen. Men alla vet ju att nedrustning är bättre än upprustning om man vill undvika krig. Varför vill de då köpa ubåtar och stridsflygplan? Alla vet också att bilismen som idé är gravt föråldrad. Varför vill de då bygga denna monstruösa motorväg?

Det enda ärliga för Mp vore att hoppa av samarbetet med S, och låta Löfven möta sina partikamrater som den borgerliga politiker han är. Och det handlar inte bara om ärlighet utan om ren självbevarelsedrift. Om Miljöpartiet säljer ut sina hjärtefrågor kommer de sjunka tungt i opinionsmätningarna. För Löfven är de ändå bara ett alibi, en parlamentarisk gisslan. Gå i opposition Mp. Det kommer kännas mycket bättre.

Text: Staffan Castegren
Bild: Tore Johnson (bilden är beskuren)

60-talet var på väg, nu var det bara några månader kvar …

Åt lunch med Lars Forssell i dag, på Löwenbräu. Vi pratade lite löst om någon cabaret, men det kommer inte bli något. Han är så inne i den nya diktsamlingen, och jag har ju mina sommargäster i huvudet. Vi skildes på gatan utanför. Han skulle ner till DN och kränga en artikel. Jag kände att det var lagom med det glas vin jag drack till maten. Han drack öl och två snapsar och konjak till kaffet. Det skulle kanske bli en dålig kväll för Kerstin och grabbarna. Eller inte, man vet aldrig med Lars. Fast det är en ynnest att få vara med när han tar dagens första jamare och hjärnan sparkar i gång. Hans skratt går rätt in i bröstet på mig.

Jag gick Jakobsgatan upp och stannade och tittade lite på Drottninggatan, men den var för rörig, så jag avstod den och svängde upp mot Brunkebergstorg i stället. En buss på linje 90 svängde just ut från hållplatsen och började sin långa resa söderut. En av bänkarna utanför telegrafhuset var ledig och jag satte mig med en tanke att leka lite med mina romanfigurer, men jag var inte på humör. Varför ska man överhuvudtaget skriva böcker? En massa besvär, och sen skriver kritikerna: Rådströms nya bok är inte lika bra som den förra, eller: Rådströms nya bok är obegripligare än någonsin, eller: Rådström försöker vara rolig, men han är ännu inte lika rolig som Kar de Mumma.

Jag försöker inte vara rolig. Svårmod, ångest och leda är snarare grundläggande teman. Och vad är det för obegripligt med det jag skriver, jämfört med Vennberg och Lindegren? Jag minns ju de usla recensionerna min första bok fick. Om nu varje ny bok är sämre än den förra kan man undra vilket intellektuellt och litterärt moras jag numera befinner mig i. Ändå envisas ju folk att köpa mina böcker. Vad ska man göra för att skydda folk mot sig själva och sitt dåliga omdöme. Kanske akademien ska trycka upp varningsetiketter och klistra på misshaglig och skadlig litteratur. Jag tände en cigarett och ruskade av mig all meningslös självömkan. För mig kunde recensenterna och akademiledamöterna flyga och fara.

En ny buss rullade in på torget och en kvinna klev av. Hon var så ung, så frisk, så omöjlig på alla sätt. Jag kunde föreställa mig henne snedda över piazzan i förorten där hon bodde, och passera den lilla italienska restaurangen, med bord som vintunnor med rödrutiga dukar, stadsplanetrivsel i 50-talets sista år. Vad hette förorten? Bagarhöjden, Lyckomossen? Och jag förstod att det inte skulle gå. Inte en chans. Hon skulle försvinna i en tunnelbaneolycka, eller av sömntabletter. 60-talet var på väg, nu var det bara några månader kvar. Vad skulle det krävas för fasansfulla egenskaper av dem som ämnade klara den nya tiden och den obarmhärtiga moderniteten.

Jag följde hennes steg över torget, när jag märkte att någon slog sig ned bredvid mig på bänken.
– Vad fan, Pär, sitter du och spanar på brudar mitt på blanka dan?
Det var min vän sen många år, pianisten Charlie Norman.
– Herre Gud, jag önskar nästan att det vore så. Eller det gör jag förstås inte. Jag och Gunnel ska gifta oss i vår när skilsmässan med Anne Marie är klar. Men ändå önskar jag att jag kunde ha tittat på tjejen lite lagom lättsamt snaskigt. I stället förutspådde jag hennes undergång i det fasansfulla 60-talet som står för dörren. Sömntabletter, gissade jag på.
– Samma muntergök som vanligt, hör jag.
– Gökar är inte muntra. De bär på ett existentiellt svårmod i en omedveten insikt om de ständiga hemfridsbrott de begår.
– Jovisst, så är det säkert. Ledans humanism, eller?
– Än du då, frågade jag och dödade fimpen med tåspetsen, hur munter är du?
– Inte fan vet jag. Som göken ungefär, skulle jag gissa.
– Vadå, är det hemfridsbrott på gång?
– Det är nog inte så farligt med det. Jag ska ner till Centralen.
– OK, men först får du dra en story som piggar upp oss.

Charlie lyfte av kannan och tittade i den som om han hade en fusklapp i svettremmen, sen började han.
– Det var väl en tio år sen, en måndag när Karl Birger Blomdahl plötsligt ringde.
– Kompositören? Inte visste jag att du kände så fint folk.
– Jag hade aldrig träffat karln. Han undrade om jag hade lust att komma upp till hans kvart på Drottninggatan och lira lite Boogie Woogie för ett gäng tonsättare som brukade träffas just på måndagar. Jag hade ju inget för mig så jag stack dit och träffade ett gäng rejält högbrynta jeppar. Jag satte mig och lirade på hans fina Bechstein och de lyssnade och skrattade och kommenterade med ord som en annan inte riktigt hajade. Så jag fortsatte med Misty, du vet Erroll Garner med ordentligt släpande vänsterhand. Då tystnade de, och det var som om de blev lite oroliga, och när jag var klar frågade Ingvar Liedholm om det här var ovanligt svårspelad musik eftersom jag inte höll tempot.
Vi brast båda ut i skratt.
– De fattade inte att det skulle vara så?
– Jo, en av dem fattade, körledaren Eric Ericson. Han garvade så han höll på att gå åt och ville höra mer. Och faktum är att jag är på väg att träffa honom nu. Han leder ju Orphei Drängar i Uppsala och han vill att jag ska komma dit och föreläsa om jazzen rytmik. Kul kneg och bra betalt.
Han reste sig och satte hatten på huvudet.
– Blev du nå uppiggad då?
– Absolut, sa jag, klart över göknivå.
Han morsade och gick över torget och försvann in på Vattugatan. Jag satt kvar en stund och småskrattade åt hans historia, sen reste jag mig och gick Malmskillnadsgatan upp.

När jag krånglat mig över Hamngatan såg jag tobakshandlaren stå utanför butiken och vänta. Tidningsbilen hade inte kommit än. Jag stannade till utanför antikvariatet och tittade i fönstret. De hade fransk skyltning med Gide, Vian, Camus och min gode vän Sartre som jag otaliga gånger nästan träffade nere i Paris. Lite undanskymt hittade jag faktiskt min egen bok, Paris – en kärleksroman och sådant piggar ju alltid upp. Jag brukade ofta handla just i den här tobaksaffären, dels för att jag gillade att titta i antivariatets skyltfönster där bredvid, dels för att ägaren var lite äldre än jag, lite otympligare, lite osundare. Jag undrade om han var gift, eller om han tog hem boulevardtidningarna som låg på hyllan bakom kassaapparaten på lördagskvällen. Fast jag fick en vision av en hustru och av deras beklämmande samliv, hur hon leker med hans slappa lem. Det fanns ingen erotisk laddning i bilden. Det är äcklet som fascinerar, eller hur, Jean-Paul?

Så kom den röda lastbilen farande uppe från Mäster Samuelsgatan med sina tidningsbuntar, och jag gick in. Handlaren knöt noggrant upp buntarnas snören och rullade ihop dem till små dockor som han la ner i en låda.
– Se god dag, redaktör Rådström, sa han. Ska det vara kvällstidningarna?
– Ja tack, bägge.
Jag letade fram en femtioöring och en tioöring ur fickan, betalade och gick mot dörren. Där stannade jag och vände mig om.
– Ja? sa han. Var det något mera?
– Nej förlåt, jag tänkte på något annat.
Ute på gatan slog grävskopornas buller emot mig. Han hade inte någon vigselring och jag förstod att inte heller han skulle klara sig. Han skulle gå samma väg som kvinnan nere på Brunkebergstorg. Halva Stockholm var ett enda stort sandtag, och när de började riva på hans sida av gatan skulle han tyna bort. Vi behöver inget alibi längre, inte låtsas vara jude eller neger. Lidandet är universellt. Jag svängde in på Smålandsgatan. Det kändes befogat att gå ner till Riche och ta ett glas vin till.

Text och bild: Staffan Castegren

Dimma över fjärden

I helgen var vi ute på landet, kanske för sista gången i år. Fredagsbussen kvart i två från Slussen till Sollenkroka, och därifrån vidare med Waxholmsbåten. Vi var ute på ön vid fyratiden och möttes av en mjuk bris, sol och en lögnaktig badtermometer som påstod att det var 22 grader i vattnet. En sådan skamlös fräckhet piggar alltid upp. Jag bestämde mig redan där att jag skulle ta mina vanliga morgondopp.

Det händer något med en när man kommer ut på landet. Siv säger sig få en släng av autism. Själv blir jag kluven. Jag tänker att jag sjunker ner i eskapistträsket, jag borde ju faktiskt skriva en analyserande text om det parlamentariska läget. Men allvarligt talat, varför skulle jag göra det? Här ute ser jag sanningar som gör den efemära dagspolitiken så futtig. Jag vill hellre titta ut över den tidlösa fjärden, lukta på mossa och begrunda stenar och knotiga träd.

Jag är pensionär, det vill säga fattig som en kyrkråtta. Att vi har tillgång till det här stället beror på min mormor som var förutseende nog att köpa ön på 20-talet. När jag var liten var vi ute hela det oändliga sommarlovet, syskon och kusiner, sol och bad, sputnik och Ingo. Numera är vi många som delar och för oss blir det mest på våren, så snart Anderssons har fått båten i sjön, en vecka i augusti och någon helg i september. Men hösten gör mig sorgsen. Naturen vänder sig bort och hukar inför vintern och jag känner mig bortvald.

Poeten och kritikern Magnus Ringgren skriver i en prosadikt: ”Jag föreställer mig året som en kvadrat, just nu i slutet av september balanserar den på ett av sina hörn.” Det är en bild jag känner igen. I lördags doppade jag mig i vindstilla vatten och satt säkert en timme på bryggan och spelade. Kanske var det den sista sommardagen. Även söndagen grydde vackert, men väderapparna viskade ängsligt om väderomslag och nordostlig kuling. På bussen hem föll de första regndropparna.

Nu ligger jag i sängen och skriver. Det har regnat hela natten och vinden river i Blekingtäppans kastanjer. Årskvadraten tycks ha fallit över från sommar till höst och det ligger något ohjälpligt i det. Även om vi åter skulle få milda dagar, kommer de att vara färgade av det ljudlösa braket när året tippade över. Det går en suck genom fotosyntesen och löven gulnar i år igen.

Text och bild: Staffan Castegren

Vart är vi på väg?

Jag har skrivit tidigare om ”Gruppen”, de man kan kalla överklassen, eller, om man så vill, den svenska grenen av den förmögna procenten som äger världen. Sitter de och deppar i dag, tro? Deras banerförare Reinfeldt och Borg åkte ju på rejält med dingel i går. Nej, jag är säker på att de är nöjda. Bättre än så här kunde de knappast gått. Det gamla arbetarpartiet kommer att tvingas fortsätta med allianspolitiken, under oppositionens ständiga krav på ändå mera högertänkande.

Hur gick det här till? Det är klart att det började med det marknadsliberala paradigmskiftet på 70- och 80-talen, med Friedman, Reagan och Thatcher. Den svenska modellen med en stark offentlig sektor monterades ned, inte av ekonomiska skäl, utan av ideologiska. Friedmanmodellen tillåter inte starka statliga insatser som kan mildra konjunktursvängningarna. En hög arbetslöshet är en del av det marknadsliberala systemet.

Problemet i Sverige är att sossarna anammade den nya ekonomiska modellen. De bidrog aktivt till bortslumpningen av statliga tillgångar. Den enda gången de tog rejält betalt var när de sålde Teliaaktien, men då var det inte Gruppen som var kund, utan svenska folket. Under de senaste åtta årens Alliansstyre har sossarna inte kritiserat utförsäljningarna i princip, bara när priset varit för skamlöst billigt.

Även V har ett problem med sin önskan att stryka den rådande ideologin medhårs. Deras paroll: ”Bort med vinsterna i välfärden” är egentligen rätt korkad. ”Förbjud privatiseringen” vore en rimlig paroll, ”Kräv tillbaka våra apotek, skolor, vårdcentraler och äldreboenden! Låt staten betala samma pris som näringslivet köpte det för.” Men V vågar inte riskera att smittas av det rysliga K-ordet, kommunismen.

Även vi rödvinsradikaler och Facebookdebatörer har en skuld i gårdagen demokratiska debacle. Totalt fokus har legat på frågan om rasism, vilket är märkligt i ett av världens mest toleranta länder. Om vi struntar i SD-politikerna och ser på deras väljare så är inte det största problemet deras eventuella rasism, utan deras arbetslöshet, deras marginalisering, deras utanförskap. Bygg upp en stark offentlig sektor som skapar jobb på landsbygden så kommer röstetalen för SD gå ner och de verkliga rasisterna, Jimmie och hans kompisar att krypa tillbaks ner under de stenar de kom ifrån.

Det verkar som om högerkrafterna har en betryggande majoritet vilken konstellation som än tar regeringsmakten. Det är synd. Vi skulle verkligen behöva nytänkande nu. Miljöfrågorna måste lösas, det räcker inte med ambitionen att minska ökningen av utsläppen. Rovkapitalismen måste stoppas, de driver oss mot ett globalt krig. Vi måste börja begrunda vad negativ tillväxt innebär, vad medborgarlön kan leda till, hur kooperativ företagsamhet utan vinstintresse ska kunna gynnas. Men vem ska driva dessa frågor i dag? Gruppen verkar som vanligt ha fått precis vad den vill. Det är svårt att se en lösning under överskådlig tid.

Text och bild: Staffan Castegren

Ett glas skumpa för demokratin, skål för fan …

Det är valdagens morgon. Jag ligger i sängen och tänker att jag ska ta ut segern i förskott.
– Men, invänder någon, du kan inte veta hur det går.
Nej, så klart, men jag tycker den livsstrategin är så mycket klokare: Ta ut det bra i förskott så blir glädjen dubbel, det dåliga kommer ändå, det behöver man inte springa till mötes.

Jag har tre önskningar i dag

1. Ett maktskifte och en rödgrönrosa majoritetsregering
2. Ett rekordhögt valdeltagande
3. En rejäl minskning för Sverigedemokraterna

Jag har aldrig förtidsröstat. Det känns högtidligt att gå till vallokalen på själva dan. Jag minns när jag gick med mina föräldrar, och det stod vanliga tanter och farbröder utanför dörren och delade ut valsedlar. Många som skulle rösta tog emot från alla för att på så sätt bevara valhemligheten. Pappa och mamma berättade aldrig för mig vad de röstat på.

Det är en symbolhandling att rösta och jag tänker alltid att just denna dag går miljontals svenskar ut i samma ärende. Jag njuter av att vara en liten droppe i denna väldiga flod. Den allmänna rösträtten är något som kvinnor och män i tidigare generationer kämpat för att erövra. De är värda en tacksamhetens tanke i dag.

Hur det än går så kan man alltid fira demokratin som sådan. Jag har vänner som är höger, vänster och mitt emellan. Alltid finns det någon man kan glädjas med. Vi kommer att äta en god middag och dricka ett glas vin och följa upplösningen i teve. I morgon är en ny dag och då får vi anpassa oss till det som folket beslutat.

Text och bild: Staffan Castegren

Är detta en feministisk fråga?

Den här bilden är tagen från 69:ans buss ute vid Kaknäs en kylslagen dag i början av mars. Jag vet inte vad jag ser. Allt är oklart. Till och med bilden är oskarp. En man står i kortbyxor, knästrumpor och vit skjorta med en tuba i famnen. En kvinna, som är mer lämpligt klädd, har hängt på honom en varm jacka. Båda ser åt vänster på något utanför bilden.

Han är kanske konstnär, eller snarare, han ser sig som konstnär. Han behöver inte ens vara musiker. Tuban blir bara en symbol för otympligheten i hans anspråk, hans förväntan. Han har kanske kallat Stockholms hela befolkning till en installation runt Kaknästornet, och de enda som kom var de själva, och det är hon som måste ta hand om hans totala brist på verklighetsförankring.

Är detta en feministisk fråga? Jag kommer att tänka på Carl Milles. Under början av sin karriär fick han inga jobb. Då arbetade hans syster och hans hustru, som båda var duktiga konstnärer med måleri, formgivning och illustrationer och försörjde familjen med detta. När sedan mannen/geniet steg i anseende lade kvinnorna ner sin verksamhet och blev personal i hans marktjänst.

Sven Hedin levde till sin död på Norr Mälarstrand 66 i en etagevåning, där han själv bodde överst och hans ogifta systrar som skötte om honom, en trappa ner. Geniet hade fullständig arbetsro. Det finns otaliga exempel: Fredrika Runeberg, Karin Larsson, Sigrid Hjertén. Men vad händer på bilden ovan? Är detta en feministisk fråga?

På stan har jag sett en affisch med parollen: ”Feminism utan socialism”. En bild av en kvinna med ett ansiktsuttryck som Folkpartiets tänker ska ge trovärdighet åt denna utsaga. Flera gånger har jag stannat till och försökt tolka hennes blick, men det närmaste jag kommer är att hon höjer pekfingret och säger: ”Inte för mycket feminism nu, flickor”.

Min drömvision inför valet på söndag är att SD, M och S går bakåt, att V och MP går framåt och att Fi kommer in i riksdagen. De rödgrönrosa ska ha majoritet, men helst ska sossarna ha mindre än hälften av de samlade mandaten. Min skräckvision är att både S och M går framåt och bildar regering tillsammans. Hjälp! Vilken jävla betongklump vi då skulle få i Rosenbad.

Politikerna har åter fått den valrörelse de önskar. Mycket prat om rasism, homofobi och feminism, i världens kanske jämlikaste land. Miljöfrågorna har rört nån gruva i Lappland och ett kalkbrott på Gotland, inte den huvudlösa idén om ständig tillväxt. Det är marginella omfördelningar i olika gruppers lönekuvert, ingen ifrågasätter att en procent äger en avgörande del av världens resurser.

Gör resan till dagens höjdpunkt, står det på busskuren. Kanske är det jag själv som är mannen med tuban. Mitt ämne är så bångligt, min resa så oändlig, och jag stirrar håglöst åt vänster efter svaren. Men jag är samtidigt kvinnan, hon som försöker trösta mig, hon som säger: ”lilla gubben visst är det bra att du engagerar dig, men du måste ha lite självdistans också”. Jag läste någonstans att Bruno K. Öijer röstar på träden och på snön. Det är en idé, men jag tror jag tar och kryssar Dror Feiler.