Spridda musikminnen del 1

Text: Staffan Castegren
Bild: Snodd på nätet

gr2Tangerine Sparkle, det var de vackraste trummor jag sett …

Det börjar väl med att man utsätts för musik. Hemma hos oss var jag passiv mottagare av mammas pianoelever, sjungande syskon, fyrhändigt på flygeln, och så radion förstås. Senare börjar jag välja mer aktivt ur det som fanns i de äldre syskonens, och pappas skivförråd: What’d I Say med Ray Charles, The Champ, med Dizzy Gillespie, West side story, och senare Eldfågeln och Bartoks Konsert för orkester. Samtidigt visste jag nånstans att jag måste hålla en del musik hemlig, begränsa mig och gilla sånt som ungdomar gillar. Elvis och Little Richard funkade, de var bra på riktigt.

Den första konsert jag minns var Chilos skiffle group. Jag minns inte sammanhanget men jag kommer ihåg hur jag går hem uppfylld av refrängen Oh, oh, oh, oh, oh what you´ve done to me. Senare blir det tyngre grejor, men det är samma känsla av att vara uppfylld när man varit på en bra konsert: Archie Shepp på Stadsteatern 1966 med Roswell Rudd, Charlie Haden och Beaver Harris, Rostropovitch som spelar Brittens cellokonsert, och Hendrix förstås. Utan all jämförelse för övrigt är det faktiskt samma upplevelse när man själv lirar och kommer riktigt nära musiken och medmusikanterna.

Jag började spela trummor som tioåring i slutet av 50-talet. Mina första idoler var Tony Meehan, originaltrummisen i The Shadows och, naturligtvis, Sandy Nelson. Sedan blev jag mer kvalitetsmedveten, och då var det Max Roach, Blakey och Roy Haynes, och sen så klart Elvin och Tony Williams. I sextonårsåldern började jag fundera på att söka till Ackis och bli slagverkare i nån symfoniorkester. Då sökte jag, och kom in, på Borgarskolan här i Stockholm.

Min lärare där hette Henry Lundin, Bas-Ludde även kallad. Han var basist i hovkapellet, och även farbror till jazzbasisten Conny Lundin som det går många historier om. Bas-Ludde undervisade både i bas och slagverk, bland annat gick Georg Riedel för honom. Han var väl inget vidare på trummor, men han var en mycket fin pedagog så jag gjorde framsteg. Året därpå flyttade jag hemifrån och fick jobb i en musikaffär på Karlavägen som hette Trumcity.

Den här affären hade några fina agenturer, bland annat Gretsch trummor och gitarrer, och K Zildjian cymbaler. Det stora märket för poptrummisar var Ludwig, Gretsch var det mest jazzmusiker som använde, men George Harrison i Beatles hade en Gretsch-gitarr så många av de stora banden, Shanes, Mascots och Annabee-nox kom dit och handlade, kanske en Tennessean, kanske en Country Gentleman eller en White Falcon som kostade ofattbara 7 000 kronor på den tiden.

K Zildjian-cymbalerna kom från Turkiet i stora tunga trälådor. Det var lite julafton att packa upp dem. De var så ojämna så jag provade igenom alla och lade undan de bästa till mig själv. Tyvärr hade jag inte råd med dem så de åkte ut i affären en efter en. En av de allra bästa sålde jag till Leroy Lowe, kanske den vänligaste trumslagare jag träffat. I femton år säkert sa han samma sak varenda gång vi sågs:
– Hej Staffan, jag har kvar din cymbal. Den är jättebra.
Han var bortåt två meter lång, rätt ranglig och nästan kolsvart. En gång i mellandagarna kom han in i affären och redan i dörren ropade han med sin kraftiga amerikanska accent:
– Fy fan vad det är gott med lutfisk.

Gretsch trummorna var för dyra för mig. Jag suktade, men fick hålla tillgodo med mina gamla kaggar. Men en dag fick vi in en sändning från USA och där fanns ett set i färgen tangerine sparkle. Det var de vackraste trummor jag någonsin sett. Jag brukade ställa upp dem på kvällarna och spela och drömma och längta. Men en dag kom det in en trummis som hette Folke Lindesjö och köpte dem. Bara så där, en snubbe som skulle spela nån jävla gammeltjoa på mina trummor. Det var en mörk dag i mitt liv

Men man kommer över allt. Jag började på Ackis, men hoppade av och i början av 70-talet öppnade vi en egen affär, Birka musik. Jag fick det bättre ställt och köpte ett begagnat Gretsch-set, visserligen i champagne sparkle, men ändå. Det gick bra för oss, vi var affären alla trummisar kom till, även Folke Lindesjö. Och en dag kom han i ett särskilt arende:
– Tjena Staffan, sa han. Du kommer ihåg de där Gretsch-trummorna du sålde till mig?
– Ja?
– Har ni lust att tjacka dem? Jag har fått ett Sonor-set som reklam.
– Tja, det kan vi kanske göra, sa jag med tillkämpat lugn.

Så slutade historien lyckligt och jag fick mina trummor, fast tio år för sent. Jag ägde dem i ca 30 år, men pö om pö ledsnade jag på att spela trummor och de sista åren stod de bara i garderoben. Jag förstod att det inte var ok. Fina instrument måste spelas på. Jag måste låta dem gå vidare. Så jag bad Stefan Lund som tagit över Birka musik att hitta ett nytt hem åt dem, och ett par veckor senare ringde han och berättade att han sålt dem till nån kille i Halland eller vad fan det var och att de hade det bra där.
– De står uppställda i ett särskilt rum, och varje kväll säger han god natt till dem.
Det är ju möjligt att den gode Stefan ljuger för mig för att göra mig glad, men varför inte. Ignorance is bliss, som man säger.