Pär Rådström köper tidningarna

Text: Staffan Castegren
Bild: Tore Johnson (bilden är beskuren)

par 60-talet var på väg, nu var det bara några månader kvar …

Åt lunch med Lars Forssell i dag, på Löwenbräu. Vi pratade lite löst om någon cabaret, men det kommer inte bli något. Han är så inne i den nya diktsamlingen, och jag har ju mina sommargäster i huvudet. Vi skildes på gatan utanför. Han skulle ner till DN och kränga en artikel. Jag kände att det var lagom med det glas vin jag drack till maten. Han drack öl och två snapsar och konjak till kaffet. Det skulle kanske bli en dålig kväll för Kerstin och grabbarna. Eller inte, man vet aldrig med Lars. Fast det är en ynnest att få vara med när han tar dagens första jamare och hjärnan sparkar i gång. Hans skratt går rätt in i bröstet på mig.

Jag gick Jakobsgatan upp och stannade och tittade lite på Drottninggatan, men avstod den och fortsatte framåt. En ung kvinna sneddade över gatan. Hon var så ung, så frisk, så omöjlig på alla sätt. Jag kunde se henne snedda över piazzan i förorten där hon bor, och passera den lilla italienska restaurangen med rutiga dukar, stadsplanetrivsel i 50-talets sista år. Vad hette förorten? Lyckomossen. Och jag förstod att det inte skulle gå. Inte en chans. Hon skulle försvinna i en tunnelbaneolycka, eller av sömntabletter. 60-talet var på väg, nu var det bara några månader kvar. Vad skulle det krävas för fasansfulla egenskaper av dem som ämnade klara den nya tiden och den obarmhärtiga moderniteten.

Jag passerade Brunkebergstorg och fortsatte Malmskillnadsgatan upp. När jag krånglat mig över Hamngatan såg jag tobakshandlaren stå utanför butiken och vänta. Tidningsbilen hade inte kommit än. Jag stannade till utanför antikvariatet och tittade i fönstret. De hade fransk skyltning med Gide, Vian, Camus och min gode vän Sartre som jag otaliga gånger nästan träffade nere i Paris. Jag brukade ofta handla just i den här tobaksaffären. Kanske för att ägaren var lite äldre än jag, lite otympligare, lite osundare. Jag undrade om han var gift. Möjligen tog han hem boulevardtidningarna som låg på hyllan bakom kassaapparaten på lördagskvällen. Jag fick en vision av deras samliv, hur hon leker med hans slappa lem. Det fanns ingen erotisk laddning i bilden. Det är äcklet som fascinerar, eller hur, Jean-Paul?

Så kom den röda lastbilen farande uppe från Mäster Samuelsgatan med sina tidningsbuntar, och jag gick in. Handlaren knöt noggrant upp buntarnas snören och rullade ihop dem till små dockor som han la ner i en låda.
– Se god dag, redaktör Rådström, sa han. Ska det vara kvällstidningarna?
– Ja tack, bägge.
Jag letade fram en femtioöring och en tioöring ur fickan, betalade och gick mot dörren. Där stannade jag och vände mig om.
– Ja? sa han. Var det något mera?
– Nej förlåt, jag tänkte på något annat.
Ute på gatan slog grävskopornas buller emot mig. Han hade inte någon vigselring och jag förstod att inte heller han skulle klara sig. Halva Stockholm var ett enda stort sandtag, och när de började riva på hans sida av gatan skulle han tyna bort. Vi behöver inget alibi längre, inte låtsas vara jude eller neger. Lidandet är universellt. Jag svängde in på Smålandsgatan. Det kändes befogat att gå ner till Riche och ta ett glas vin till.