Author Archives: Staffan Castegren

Kultur och natur

Text och bild: Staffan Castegren

De bilder jag lägger ut på Facebook är ofta konstiga saker jag hittar när jag är ute och promenerar. Det är ofta spår av människor. Sen är det förstås naturbilder. Jag vill nästan be om ursäkt när jag tvingar på mina medmänniskor ytterligare en solnedgång eller ännu en fjärd i dimma. Det tredje typiska motivet är människor. Om man ser över hela min bildproduktion under 50 år är det den största delen.

I mina två senaste bildbloggar var det mycket människor. Därför kommer det en där det inte finns en enda. Det är dels bilder på kultur, det vill säga människors påverkan, dels bilder på den opåverkade naturen. Men det är påfallande hur mycket av naturen som verkligen är påverkad fast det vid första anblicken inte tycks så.

Du kan klicka på bilderna för att förstora dem.

En snickrad port, det är kultur, men just den här dagen var det minusgrader. Jag tar av mig vanten och lägger min högra hand på dörrens frostiga trä.

Jag kommer inte ihåg var jag tog den här bilden. Jag tror Gotland, men där ser man väl bara havet från stränderna? Det är speciellt med båtar på land. Jag kommer att tänka på Tranströmers underbara haiku:

Se hur jag sitter
som en uppdragen eka.
Här är jag lycklig.

Den lilla fiskebyn Dixcove i Ghana. Smala ranka båtar som strandar och tippar över på sidan när tidvattnet drar ut.

En övergivet båtslip nånstans längs Norrlandskusten. Det är väl märkligt hur mycket konstnärligare alla bilder blir i dimma.

Det här är naturligtvis en slumpbild. Jag ser nåt, kastar upp kameran och bränner av en bild. Den här gången blev det bra. De misslyckade bilderna slänger jag.

Sommarnatt i Stockholm, Operakällaren och Jakobs kyrka. Jag gissar på stativ, och kanske en tiondels sekund, eftersom NK-klockan inte blev oskarp.

Köpenhamn, en romantisk utsikt från en väns fönster.

Stockholm, nedanför S:t Eriksområdet. Trappor är jag som bekant mycket förtjust i. Hägrar är häftiga och personen som försvinner ut ur bild iklädd engelsk skoluniform lite mystisk.

Här är det både natur och kultur. Trädets krampaktiga rötter och den oförvägna trappan ger sina tidsperspektiv. Budskapet på bänken blir ett nästan brutalt tidsbrott.

Vägen drar genom ett skogigt Sverige och har elledningen i släptåg. Vem bor där? Vems lampor brinner vid vägs ände.

Månen går sin tysta ban och båtarna ligger stilla vid sina bojar. På andra sidan fjärden lyser det hos grannarna.

Allvaret på Öland är ett landskap som bär sitt namn med heder.

Höstfärger på andra sidan åkern.

Mera dimma! En ensam mås på väg någonstans i det grå skärgårdslandskapet.

Om man samlade ett glas med dagg, skulle det smaka godare än annat vatten?

En märklig svamp i skogen som växte på en annan svamp. Är det ett grym parasitärt förhållande eller solidarisk symbios?

Höstlöv är vackra, det vet varje fotograf, så även här på en asfaltsväg, nedtrampade av många passerande människor.

Styv kuling.

En ångande regnskog i Afrika just när solen gått ner.

Barrskog i Ångermanland kan också vara märklig.

Den här bilden har jag inget minne av. Jag hittade den i en ask med ratade dior. Den känns som solen, men Kodachrome 64 kunde hitta på konstiga grejer ibland.

Våta stenar vid en skogstjärn med brunt stilla vatten. Det går mot kväll och färgerna blir vaga och bortvända.

Vinter i skärgården. Det är en färgbild fast allt bara är svartvitt. Helt tidlös om det inte vore för telegrafstolpen: Natur och kultur.

Om Ukraina

Text och bild: Staffan Castegren

Natten sänker sig över världen.

Jag fick ett mejl från en person som hade läst mitt blogginlägg Om kriget här på Fritext. Det var ett kort mejl, det stod bara ”Vad har du för synpunkter på Putin och Ukraina?” Jag har undvikit den frågan. Jag vill ogärna skriva om sådant jag inte kan veta. Jag har vänner på Facebook som säger att fascisterna i Kiev är skurkarna, och att Putin och proryssarna kämpar för demokratin, mot USA och EU. Men hur kan de veta det?

I slutet av min artikel om kriget skrev jag följande mening: ”Historien släpper inte ifrån sig sina svar förrän i efterhand”. Och så är det. Nutiden är insvept i ett moln av desinformation. Mainstreammedia berättar en historia som är så uppenbart falsk och enfaldig att man inte borde bry sig om den. Men det är den historien politikerna hänvisar till när de ska motivera sina beslut för oss väljare.

Runt om i världen finns det tusentals alternativa diskussionsforum och nyhetsförmedlare på nätet. Hälften av dem drivs säkert av välmenande engagerade människor, men lika många drivs av olika spionorganisationer och ondsinta tankesmedjor. Det är nästan omöjligt att sålla i detta vanvettiga informationsflöde. Situationen inne i Ukraina går nog inte att bedöma för en utomstående amatör.

Därför ska jag skriva om de två huvudmotståndarna i stället. Jag älskar Ryssland, för Shostakovich, Chagall och Bulgakov. På samma sätt älskar jag USA för Holiday, Hepburn och Hendrix. Men det är ju ingen tvekan om att de två länderna varit en plåga för världen de senaste hundra åren, och att ofattbart många människor mist livet för deras skull.

Stalins illdåd tillhör den kollektiva kunskapen. Med USA är det knepigare. Enligt Sipri hade de en militärbudget 2013 på 640 miljarder dollar. Kina på andra plats hade ca 30 % av detta, Ryssland på tredje plats hade ca 14 %. Inte ens de följande femton nationerna nådde tillsammans upp till USA:s militära potential. De har dessutom militärbaser utspridda över hela jordklotet.

Inget annat land har utfört så många militära operationer runt om i världen som USA de senaste 70 åren. Varje dag dör människor på grund av amerikanska krigshandlingar. Ändå kan journalister och politiker kalla USA för världens största demokrati. De har verkligen vunnit propagandakriget och skaffat sig moralisk carte blanche. Anders Borg kan till och med skämta om det: Ni fixar krigen så tar vi hand om flyktingarna.

Och nu säger alltså USA, EU och Nato att Ukraina är ett demokratiskt land som hotas av Putin. Medierna och politikerna tror på det. Men är det verkligen rimligt? Irak har massförstörelsevapen, sa de, sen slog de sönder hela det samhället i grunden. Men några massförstörelsevapen hittade de inte. Det måste ha funnits ett annat skäl, som aldrig har redovisats och som journalisterna heller aldrig efterfrågar.

Putin verkar ju vara en typisk rysk självhärskare, inte som Ivan den förskräcklige eller Stalin, utan mera som Alexander II eller Brezjnev – eller varför inte som Saddam Hussein. Det är nog inget vidare att bo i Putins Ryssland, men från exemplet Irak vet vi att efter ett totalkrig från världens största demokrati blir det tio gånger värre. Är det verkligen det Obama, Merkel och Jens Stoltenberg önskar?

Eller är det så som jag faktiskt skrev i bloggen Om kriget, att det är övernationella finansiella krafter som bestämmer att det är dags för ett nytt storkrig. Detta kan jag inte veta, därför skriver jag inte om det. Men jag känner mig rätt säker på att om USA och Ryssland slutar pumpa in pengar i Ukraina så lär de olika paramilitära grupperna som förpestar tillvaron för befolkningen att självdö och möjligheterna till en fredlig lösning öka radikalt.

Vad kostar det att sanda?

Text och bild: Staffan Castegren

Rädda om lårbenshalsarna trippar vi fram på isiga trottoarer.

På väg till Ica för att köpa lite middagsmat. Trottoaren utanför Blomsterfondens äldreboende är glashal. Möjligen finns det några sketna sandkorn under pansaret, men i dag gör de ingen nytta. Överallt ser jag människor som går som Bambi på isen med de där korta försiktiga stegen som är den enda lårbensförsäkring vi har. Katastrofen hänger i luften och jag vill skrika: Vad fan kommer ni inte och sandar för? Har ni lagt ner gatukontoret?

Fast jag jag håller inne med mitt klagorop, för plötsligt hör jag att hela stan är full av skrik, som ett snöigt Skansen: vargarna på sjukhusen: Alla fallolyckor, vi klarar inte fler brutna handleder, lodjuren på arbetsförmedlingen: Vi går på knäna med alla arbetslösa, järvarna på socialtjänsten: Pengarna räcker inte till för alla som behöver hjälp, älgarna på skattemyndigheten: Vi får inte in tillräckligt med skatt; förtvivlade skrän längs Stockholms snorhala gator.

Då blir jag så där kluven. Är jag ovanligt smart som ser en enkel lösning som i ett slag skulle fixa alla problem, eller är jag ovanligt korkad som inte förstår politikens pragmatiska verklighet? Min tanke är att anställa tre tusen gatuarbetare. Då skulle sjukhusen, arbetsförmedlingen och socialtjänsten avlastas högst betydligt och skatteintäkterna öka. Vad ingen riktigt kan berätta är om vi skulle gå någorlunda jämnt upp på affären.

Men stanna inte vid gatuarbetarna. Anställ tio tusen banarbetare till järnvägen och tunnelbanan. Anställ tjugo tusen sekreterare som kan ta hand om läkarnas, lärarnas och socialarbetarnas dokumentationskrav. Anställ trettio tusen skolassistenter, fixare, förortsvärdar, kulturarbetare och annat som behövs. Vad fan … inför medborgarlön, så skulle flera hundra tusen jobb plötsligt bli lediga, och arbetslösheten upphöra.

Men, nån jävla stans finns det en hake som gör att man har råd att bygga motorvägar och köpa Jasplan, men inte att sanda trottoaren utanför pensionärsboendet. Nån jävla stans finns det ett rum på varje departement där de hemliga kraven övervägs: Saab behöver leverera Jasplan, byggföretagen måste bygga Förbifart Stockholm, näringslivet vill inte ha full sysselsättning, en stark offentlig sektor är dåligt för valfriheten och de privata initiativen.

Bland mina vänner på Facebook ylar, kacklar och kuttrar många olika politiska riktningar. Jag vet att där finns M, Kd, Mp, S och V representerade. Jag skulle vilja att de försäkrade mig att det inte finns några sådana hemliga rum. Att de politiker som tillsatts av svenska folket i första hand tar hänsyn till folkets behov. Näringslivstopparna är ju bara en procent av folket. Inte får väl de mer än en procent av den politiska omsorgen? Hur ligger det till egentligen? Vov vov!

Två dikter av Werner Aspenström

De här dikterna kommer från samlingen Trappan från 1964. Där finns, som vanligt när det gäller Aspenström, både ljus och mörker. Jag har valt att läsa två rätt ljusa dikter. Den första heter I Maria församling. Den passade extra bra just den dag jag la ut den, för då snöade det över Södermalm. Och jag hade just den känslan som dikten förmedlar: Livet är väl inte så jävla fantastiskt, men bra kan vara gott nog.

Den andra dikten heter Du och jag och världen och den har en liknande tanke. Vi älskar varandra och det är klart att det blir bråk ibland, men ibland kan man pröva att bara lägga ner och smaka på nuet.

Välkommen till Utopia

Text och bild: Staffan Castegren

Här sitter jag och jobbar. Det får jag medborgarlön för.

Överallt diskuterar man dagsläget. Spaltmil av text krälar genom medierna. Indignerade och kränkta människor ventilerar sitt missnöje med rasismen, miljöförstöringen och de ökande klyftorna. Och alla vet att det inte var bättre förr. Och framtiden, den törs fan tänka på. Så sitter man, fjättrad i nutiden, och allt flyter på mot katastrofen. Liberalismen och socialismen ger inget riktigt hopp. Det kanske är dags att våga börja snacka utopier. Hur vill vi ha det egentligen?

En utopi måste ha en verklighetsförankring. Vi kan aldrig gå tillbaka till jägar- samlarsamhället. Det finns över sju miljarder människor på jorden. Det är den situationen vi måste räkna med. Dessa människor måste ha rent vatten, mat, husrum, skola och omsorg, energi, transporter, kläder och ospecificerade dagligvaror. De måste leva i en värld utan hot, där de kan samverka, utvecklas, skapa kultur och göra det de egentligen har lust till.

Det är så mycket som bara är påfund av diverse cyniska härskare. Varför ska vi jobba så infernaliskt? Varför blir det krig? Varför ska det finnas rika och fattiga? Det ska gå att försörja jordens befolkning på en tiondel av dagens arbetsinsats. Men då får vi sluta att tillverka dumma grejor som vapen, bensinmotorer och alla dessa prylar med kort livslängd. Vi måste släppa tanken på ständig tillväxt och sluta göda en perverst rik överklass.

Sol, vind och vatten ger energi. I en framtid spelar kostnaden ingen roll. Energi är en mänsklig rättighet. Den ska ge värme i norr och svalka i söder. Den ska driva transporter, industrier, spisar, tvättmaskiner och alla de rimliga behov vi kan ha i en framtida värld där solidaritet ha ersatt konkurrens. Alla installationer i infrastruktur ska ha en livslängd på minst femtio år, eller varför inte fem hundra?

Vi måste ändra synen på arbetet. Om alla gör vad de har lust till kommer det visa sig att somliga tycker om att se saker växa, andra är tekniskt intresserade, somliga vill undervisa, somliga vill sitta på en brygga och spela gitarr. Allt detta arbete har ett värde. Alla får en medborgarlön för det. Sedan kan somliga tjäna mer genom att vara idoga och fiffiga, men bara två, tre, eller fem gånger mer, aldrig femtio eller hundra gånger mer.

Det vore intressant att se hur folk skulle organisera sig. Skulle de vilja bo i stora städer? Skulle de i norr vilja flytta till värmen? Hur ser samhällsnyttigt företagande ut? Hur fungerar småskalig demokrati? Skulle religionerna försvinna eller förändras? Till en början skulle det behövas stark global styrning, men med tiden skulle det mesta nog sköta sig själv. Diverse tillsynsmyndigheter som håller global koll, annars mycket decentralisering.

Alla våra politiker är emot detta. De tror att äganderätt, konkurrens och tillväxt är de motorer som driver utvecklingen framåt. Men sanningen är ju att den procent som äger världen håller på att driva oss alla åt helvete. Det kunde faktiskt vara dags för politikerna att byta lojalitet och se vad som är bäst för oss som tillhör de 99 procenten. Det är dags för oss alla att börja diskutera det utopiska samhället på fullaste allvar.

Till sist vill jag skriva som Wikipedia: Obs, denna artikel är bara påbörjad. Hjälp gärna till och diskutera hur man i framtiden ska hantera lagstiftning, avfallshantering, destruktion av plastsopor och kärnkraft, turism, rymdteknik, penninghushållning med mera med mera. Om utopierna ska bli något mer än en barnslig lek måste vi börja tro på att en förändring faktisk är möjlig.

Den sextonde familjen – igen

Det finns några böcker kvar till just dig!

Jag har fått många kommentarer om min bok. Läsarna är positiva och överens om att Den sextonde familjen inte liknar någon annan deckare. Det där kan i och för sig vara lite knepigt, skrämmer jag bort läsare om jag säger att boken är så originell?

Men vad gör man när man är bättre som författare än som försäljare? Jag tänker att det ju måste finnas människor som vågar tänka annorlunda. Är du en av dem? Skriv till mig på fritext snabel-a fritext.se. Säg vad du heter och var du bor och om du vill ha boken signerad.

Priset för boken är 159:- inkl. frakt. Köp två för 295:-. Betala inte nu. En faktura följer med i paketet. Jag litar på dig om du litar på mig när jag säger att boken är värd vartenda jävla öre.
Tvekar du? Här nedanför kan du se vad läsarna tycker:

*******

Politisk deckare i 70-talsmiljö, det låter kanske inte så kul. Men Den sextonde familjen är den roligaste bok jag läst på länge. Jag sträckläste den.

*******

Härligt att huvudstupa få störta ner i 70-talets Stockholm. Man återupplever sedan länge försvunna miljöer och talesätt, samtidigt som storyn utvecklas och utvidgas. En riktigt bra bok!

*******

Jag läser minst trettio deckare om året. Därför vågar jag mig på att säga att detta är en annorlunda, och väldigt bra bok. Den är fast rotad i en svunnen tradition på samma gång som den är aktuell. Det skulle kunna ha blivit heltokigt, men i stället är det befriande på många sätt. Jag är rätt och slätt imponerad.

*******

Jag tyckte det var så skönt att slippa det bestialiska våldet som alla andra deckare frossar i. Det finns våld här också, men det är begripligare och därför obehagligt på ett annat sätt. Det är en rolig bok, och nästan allt är galghumor.

*******

Den sextonde familjen är som en matinéfilm för 70-talets proggare, eller för dem som önskar att de var med då. Det är goda hjältar mot onda skurkar, och med Sherwoodskogen utbytt mot ett atmosfäriskt Stockholm. Om det inte var förra årets julklapp, så borde det bli årets födelsedagspresent!

*******

Det finns en vidunderlig scen i slutet som får mina ögon att tåras. Jag skulle vilja att de gjorde film på boken bara för den scenens skull. För övrigt tycker jag om leken med ord. Man skrattar till då och då och njuter av formuleringar. Det gör man inte med någon annan deckare.

*******

Jag blev lite konfunderad i början innan jag insåg hur oerhört skickligt författaren vecklar upp sin historia. Det roliga och det nostalgiska blir en dimridå man måste igenom. Jag läste om den nästan direkt och då blev den, konstigt nog ännu roligare och ännu mycket sorgligare.

*******

Rappt, roligt och ruggigt! Den stolta svenska deckartraditionen har fått ytterligare en figur man gärna lär känna lite mer – privatdeckaren Rickard Widmark i Den sextonde familjen.

*******

Vad jag förstår har Staffan Castegren givit ut den här boken på eget förlag. Det är en fullständig gåta för mig att inget av de stora bokförlagen har nappat. Den sextonde familjen är så väldigt mycket bättre än det mesta som ges ut i Sverige i dag.

*******

Boken ger en skön känsla av att återvända till 70-talet med ett exemplar av Seriemagasinet i handen.

*******

Jag kommer att tänka på Carl Johan De Geers teveserie om privatdetektiven Kant. Rickard Widmark och han har en del drag gemensamma. Men trots 70-talsmiljön är Widmark kusligt nutida, eller kanske snarare tidlös. Det är ett författartekniskt konststycke.

*******

Har du hjärtat till vänster? Då händer det mer än en gång att du myser lite extra. Gillar du jazz? Ännu bättre, du kommer att känna dig som hemma. Men låt dig inte luras av den lätta nostalgin. Historien är sorgligt aktuell trots att den förlagts till 70-talet. Angeläget, spännande och fantastiskt roligt. Till och med lite romantiskt under korta stunder

*******

Jag hittade en nyckelreplik redan på en av de första sidorna: ”Onåbar irritation i en onåbar slemhinna, och något som växer utom min kontroll, och jag lovar: det är ingen jävla pärla.” En existentiell bok, bra mycket roligare än Sartre. Hanna Nyléns omslag är helt kongenialt.

*******

För den som kan sin Stockholmiana och gillar deckare har Den sextonde familjen sin givna plats, först på nattygsbordet, och sedan i hyllan. Widmark behöver inte skämmas för sig i sällskap med Marlowe, Maigret eller Friberg.

*******

Vill du veta mer? Här kommer tre länkar till.

Den sextonde familjen

En bok för dig

Rickard Widmark röker hasch

Birkastan på 70-talet

Text och bild: Staffan Castegren

Birkastan var ett av de mest kritiserade områdena i hela Stockholm när det var nybyggt. Fula höga hus och leriga gator, sa man då. Där bodde många fabriksarbetare i små lägenheter utan centralvärme. Men med tiden kom invånarna ändå att trivas i stadsdelen som nästan kändes som en småstad i storstan. När jag flyttade dit 1967 fanns mycket av den gamla stämningen kvar, men förändringen hade börjat.

Nu är det ett helt annat område. Giriga bostadsrättsföreningar tvingar bort alla småhandlarna med sina hemska hyreskrav. Senast blev Myrornas, uppe på Tomtebogatan utslängda av folk som tycker att de är mer värda att få Frälsis pengar än de hemlösa och utstötta. Men fortfarande promenerar jag stundom här och minns radioaffärn, hatthandlarna, Stima och konditoriet Dalpojken.

Klicka på bilderna för att förstora dem. Tryck backsteg för att återvända till sidan.

Atlasområdet är närmaste grannen söderut. Men det hör inte till Birkastan. Bilden är tagen från Torsgatan. Till vänster ligger restaurang Petissan.

Apoteket Stenbocken låg på Odengatan, nästan framme vid Torsgatan. Det las ner 1981.

En nattbild från hörnet Karlbergsvägen S:t Eriksgatan. Tvärs över låg tidigare Kreditbanken, som blev PK-banken, som blev Nordbanken, som blev Nordea.

Jag bodde på Tomtebogatan, i 35:an, uppe i backen. På bilden ser vi hur de byter ut en gammal spis i en av grannfastigheterna.

Man kunde leva en stor del av sitt liv i Birkastan. En central institution var tvättomaten i hörnet Tomtebogatan och Norrbackagatan. Det fanns inte tvättstugor i varenda hus på den tiden.

Jag jobbade på Birka musik som länge låg i hörnet Birkagatan Rörstrandsgatan. Här ser vi från vänster Bo Östen Svensson, Stickan Lindvall, Jonas Edgren, Peter Sundell, Greger Åkerström och Stefan Jansson.

Collins foto låg på Karlbergsvägen, mellan Torsgatan och S:t Eriksgatan. Där köpte jag mina Kodachrome-rullar och diamagasin. Men vad hette han i förnamn? Jag minns inte.

Carina var min lokala frisör och jag saknar henne fortfarande. Hennes salong hette Hårtrollet och låg på Drejargatan. Snett över gatan låg en utmärkt ostaffär.

Tobakshandlaren Hugo på Rörstrandsgatan13 eller var det 15? Där köpte jag mina Camel utan filter. Han stod ofta i dörröppningen och väntade på kunder, och tittade på folk.

Läderhandlaren på Rörstrandsgatan 12 var en social person som gärna stannade upp och pratade, ständigt klädd i sin blågrå kavaj. Men vad hette han?

Berglunds livs låg på Rörstrandsgatan 16. Den drevs av herr och fru Berglund och deras vuxne son. Detta är pappan. Han gillade inte mitt Mao-märke nåt vidare, men sonen blinkade åt mig i smyg.

Hos Kjell Pettersson på Norrbackagatan köpte jag min första bil, en Volvo 145:a. I hörnet mot Rörstrandsgatan ser vi Restaurang Norrbacken.

Men Svensson & Butler var ju favoritrestaurangen. Dit gick vi så ofta att vi på Birka musik blev bjudna på Calle Butlers 50-årskalas.

Men här är vi på dock på väg någon annanstans, kanske till Norrbacken. Vi ser Stickan, Stefan Lund och Micke Seid. Mannen på cykeln är Uffe Adåker, trumpetare i bland annat Egba. Restaurangen heter Caravella. Jag minns inte om den senare bytte namn till Slavia eller om den låg bredvid.

Man träffade alltid bekanta på gatan. Här kommer de som var med och startade Lester records i ett litet hål i väggen på Rörstrandsgatan 11. Mannen till höger är saxofonisten Jörgen Adolfsson. Den andre är allmänmusikern och producenten Tomas Gabrielsson.

Vinterväder vid Filadelfiakyrkan. En tidlös bild med typiska tåliga stockholmare.

En vinterbild till. Kiosken och affärerna lyser varmt och inbjudande i ruskvädret.

Men som sagt, alltid mötte man folk: Här är Anne-Marie Nylén i solen på Norrbackagatan, nere vid järnvägen, tidstypiskt klädd.

Ännu ett möte, men här står det fullkomligt still. Jag vet att han var vän med slagverkaren Bert Mellblom (bl.a. Hybris och Musiktruppen Guran). Kan nån säga vad han heter?

Sista bilden kommer inne från krogvärmen hos Svensson och Butler. Servitrisen hette Eva-Lotta, en fantastisk, professionell och underbar människa, med atomkraft, nej tack, på ärmen.

De här bilderna kommer från en annan tid, jag minns en del, men inte allt. Om du känner igen folk får du gärna skriva en rad. Om du gillar bilderna blir jag glad om du delar på Facebook. Gå in och gilla Fritext också, och uppmana dina vänner att göra det.

Fem waka från Södermalm

Text och bild: Staffan Castegren

Enligt Per Erik Wahlund, svensk utgivare av antologin Sånger från Ogura, är begreppen waka (japansk dikt) och tanka (kort dikt) synonyma. Jag har hört andra uppfattningar om detta, men saknar tillräcklig kunskap för att bedöma vad som är rätt. Jag väljer att kalla mina etyder för waka. Med det avser jag en femradig dikt med stavelsemönstret 5–7–5–7–7.

Det finns nästan alltid en taktvila i en waka. Den ligger oftast, men inte alltid, mellan tredje och fjärde raden. På så sätt delas dikten in i en överstrof och en understrof, gärna med en liten betydelseglidning mellan dem. Den treradiga överstrofen har senare utvecklats till haiku. Det är vanligt med allitterationen i waka, men de bör användas sparsamt. Ofta finns även en geografisk plats angiven som ska skapa atmosfär. Jag har här valt viktiga platser på Södermalm där jag bor.

Klicka här så hittar du fem waka till

*******

Natten sveper in
den mörklila syrenen
i osynlighet –
Dofterna från Fåfängan
tumlar ljudlöst ned mot sjön

*******

Som tärnor flög vi
fritt över fjärdens vatten –
Nu går jag ensam
jordbunden och modstulen
på Monteliusvägen

*******

Blek gryning över
den tomma kyrkogården
En tidig koltrast –
Och jag, sent hem, berusad
hos Vreeswijk och Stig Sjödin

*******

Gatukontoret
har öppnat ett takfönster
mot det förflutna –
Mylla av mänskligt avfall
och Fatburns döda fiskar

*******

Jag drömde jag gick
den branta Besvärsbacken
i pliktfyllt uppdrag –
Vaknade, lätt förvirrad
när katten nös i solen

*******

Jag har samlat alla mina bästa waka i ett illustrerat häfte som du kan skriva ut på papper om du vill.

Klicka här om du vill komma till nedladdningssidan.

Stora män

Text: Staffan Castegren Bild: från Wikipedia

Lord Acton (1834–1902), engelsk historiker och politiker.

“Power tends to corrupt, and absolute power corrupts absolutely. Great men are almost always bad men.”
Detta yttrande är egentligen det enda Acton är riktigt känd för. Min översättning lyder:
“Makt har en benägenhet att korrumpera, och fullständig makt korrumperar fullständigt. Stora män är nästan alltid onda män.”

Jag tolkar detta som att vi alla kan hemfalla åt egoistiskt beteende om vi får ett visst mått av makt över andra människor. Det kan vara någon som är lite mer verbalt begåvad, ordföranden i en förening, mellanchefen på en myndighet, artisten, regissören eller journalisten som just fått en byline. Kanske en Plura, en Arkelsten, en Guillou. På den nivån är det ett personligt moraliskt ansvar att inte hemfalla åt maktmissbruk.

De som når den absoluta makten löper risk (om de nu ser det som en risk) att bli fullständigt korrumperade. Det sker troligen redan på vägen dit. Att nå toppen i konkurrens med andra makthungriga människor kräver en egenartad begåvning och töjbar empatisk förmåga. Här handlar det om de ledande i finansvärlden, politiken, och militärväsendet. Maktmissbruket är institutionaliserat. De är totalt distanserade från de människor de bestämmer över.

Och dessa stora män är, enligt Acton, nästan alltid onda män. Såhär ett drygt sekel senare kan vi slå fast att det även gäller kvinnor. En Thatcher eller en Reagan kan gå på ett ut. Men vad menar han egentligen med stora män? Hur är det med Ghandi, moder Theresa eller Einstein? De är ju stora så det räcker. Einsteins bidrag till atombomben är odiskutabelt, även om han i övrigt sade sig vara en fredsälskande humanist. Men de andra två, hur onda var de?

Det problematiska med Actons yttrande är att det tycks förutsätta en biologisk, medfödd ondska. Finns det verkligen en sådan? Det är tveksamt. Däremot är egennyttan ett av de grundläggande biologiska paradigmen: Jag vill äta, para mig och undvika att bli uppäten. Det gäller växter och djur, från blågröna alger till isbjörnar. Men det finns många arter som når egennyttiga mål genom ett kollektivt beteende, till exempel sill, termiter, vargar och människor.

Ondskan är alltså inte biologisk, utan kulturell, och kanske är det därför de stora männen blir onda: De mår dåligt för att de bryter mot den genetiska kod som säger att vi människor ska vara kollektiva. Historiska personer som Alexander, Charlemagne, Gustav II Adolf och Napoleon var naturligtvis onda därför att de med sitt krigande dödade miljontals människor och ödelade städer och kulturer. Deras personlighet, eller nationalitet hör egentligen inte hit.

De som startade första världskriget (en grupp som kan räknas i några hundra), var onda människor. Enligt samma definition var Churchill, Hitler och Stalin onda, liksom i dag Obama och de islamister som låter mörda civila. Den enda hållbara vägen mot framtiden måste vara att återgå till vårt genetiska program, med solidarisk fördelning av jordens resurser, och ett globalt politiskt imperativ som för all framtid sätter stopp för fler så kallade stora män.

Folk från 70-talet

Text och bild: Staffan Castegren

År 1971 startade jag och Stickan Lindvall Birka musik på Rörstrandsgatan. Där passerade många kända och okända musikanter. Jag plåtade gärna med min gamla Pentax Spotmatic. Mest tog jag dia, men även pappersbilder ibland. De har åldrats mer än diorna, men jag gillar den här sepiatonen. Här är bara papperbilder från en halvknackig skanner.

Klicka på bilderna för att förstora dem. Tryck backsteg för att återvända till sidan.

Stickan Lindvall på Norrbackagatan vid muren ner mot järnvägen. I bakgrunden, försjunken i en tidning, är Jonas Edgren som jobbade hos oss. Han till vänster råkade bara passera.

Bo Östen Svensson, blind congaspelare från Uppsala, kom ofta och hälsade på. Han hittade utan problem. Senare reste han ensam till Haiti och sökte woodooritualer i djungeln.

Marcos Migoya var en mycket sympatisk man. “Botcha” kallades han (osäker på stavningen). Lirade bland annat i “Glaset i örat”. For tillbaka till Argentina och är död nu.

Ola Brunkert, förutom att han lirade med Abba, var han studiomusiker på hur många plattor som helst. Alltid nyfiken på nya grejor. Han gick bort för några år sen.

Men livet var inte bara Birka musik. Här en demonstration nere i Kungsträdgården. Jag gillar den obekväma polisen, den androgyna personen i mitten och han med de röda skrifterna.

Drakfest på Gärdet. Ständigt blev jag förälskad i alla dessa osminkade naturliga tjejer i sina bylsiga tröjor. Filmhuset i bakgrunden var bara några år gammalt.

Jörgen Adolfsson, (Iskra, Arkimedes badkar m. fl.) lirar sopransax. Piprökaren är trombonisten Pär Nordfält (bl.a Lokomotiv konkret). Gillar tjejen som tittar lite ängsligt beundrande.

Åter på Birka. En dagisgrupp går förbi och ungarna tittar förtjust på trummorna i skyltfönstret.

Samma dagisgrupp som förra bilden. Det är roligt att tänka sig att de här ungarna är över 40 år i dag.

En annan tjej som är äldre i dag och har egna barn. Nu sjunger hon i Riddarholmens kammarkör. Matilda Nylén, dotter till mycket goda vänner.

Den värmländske trummisen Håkan Landgren provar cymbaler. I bakgrunden står hans då inte särskilt kända trombonspelande brorsa Nils.

Den här mannen spelade trummor. Han heter Ingvar Löfberg, kallad Bagarn, var konditor, undulatvän och lirade med dragspelaren Erik Frank.

Det här är Magnus Frenning som spelade trummor med Dror Feiler i Lokomotiv Konkret och i Boojwah Kids. På Rörstrandsgatan utanför Birka.

Bröderna Alsing var ofta inne och köpte skinn och stockar. Det här är storebror Hasse, lillebror hette Pelle.

Den här killen körde visst för ASG och levererade varor. Det syns ju på honom att han var genomtrevlig.

Denna man hade skomakeri och läderaffär lite längre bort på Rörstrandsgatan.

Den här pojken, med korset i örat, minns jag inte om han spelade eller om han bara kom in och snackade ibland.

Dror Feiler som ung. Birka musik hade framför allt två inriktningar, dels trummor och slagverk, dels blåsinstrument. Dror var inne rätt ofta och köpte instrument och tillbehör.

Christer ”Cacka” Ekhé, gammal kompis till Stickan, multiinstrumentalist, med en speciell kärlek till trummor. Lirade i Kustbandet.

Det kom mycket försäljare. Det här är Stuart Görling, som reste för Boosey & Hawkes i Göteborg. Han var även kompositör och bror till jazzlegenden Miff Görling.

Och ute på gatan kunde vad som helst hända. Här kommer Tuomo Haapala (Iskra, Vargavinter) med barn och blöjpaket från Konsum på Tomtebogatan.

Själv bodde jag på Tomtebogatan. Jag tror att den här bilden är tagen just i sista backen upp från Norrbackagatan.

Hör gärna av er här nedan, eller på Facebook om ni känner igen flera människor på bilderna. Jag skriver in det i texten efteråt i så fall. Jag har redan fått mycket hjälp. Tack alla gamla kunder och vänner.