Text: Staffan Castegren
Bild: Tore Johnson (bilden är beskuren)

60-talet var på väg, nu var det bara några månader kvar …

Åt lunch med Lars Forssell i dag, på Löwenbräu. Vi pratade lite löst om någon cabaret, men det kommer inte bli något. Han är så inne i den nya diktsamlingen, och jag har ju mina sommargäster i huvudet. Vi skildes på gatan utanför. Han skulle ner till DN och kränga en artikel. Jag kände att det var lagom med det glas vin jag drack till maten. Han drack öl och två snapsar och konjak till kaffet. Det skulle kanske bli en dålig kväll för Kerstin och grabbarna. Eller inte, man vet aldrig med Lars. Fast det är en ynnest att få vara med när han tar dagens första jamare och hjärnan sparkar i gång. Hans skratt går rätt in i bröstet på mig.

Jag gick Jakobsgatan upp och stannade och tittade lite på Drottninggatan, men den var för rörig, så jag avstod den och svängde upp mot Brunkebergstorg i stället. En buss på linje 90 svängde just ut från hållplatsen och började sin långa resa söderut. En av bänkarna utanför telegrafhuset var ledig och jag satte mig med en tanke att leka lite med mina romanfigurer, men jag var inte på humör. Varför ska man överhuvudtaget skriva böcker? En massa besvär, och sen skriver kritikerna: Rådströms nya bok är inte lika bra som den förra, eller: Rådströms nya bok är obegripligare än någonsin, eller: Rådström försöker vara rolig, men han är ännu inte lika rolig som Kar de Mumma.

Jag försöker inte vara rolig. Svårmod, ångest och leda är snarare grundläggande teman. Och vad är det för obegripligt med det jag skriver, jämfört med Vennberg och Lindegren? Jag minns ju de usla recensionerna min första bok fick. Om nu varje ny bok är sämre än den förra kan man undra vilket intellektuellt och litterärt moras jag numera befinner mig i. Ändå envisas ju folk att köpa mina böcker. Vad ska man göra för att skydda folk mot sig själva och sitt dåliga omdöme. Kanske akademien ska trycka upp varningsetiketter och klistra på misshaglig och skadlig litteratur. Jag tände en cigarett och ruskade av mig all meningslös självömkan. För mig kunde recensenterna och akademiledamöterna flyga och fara.

En ny buss rullade in på torget och en kvinna klev av. Hon var så ung, så frisk, så omöjlig på alla sätt. Jag kunde föreställa mig henne snedda över piazzan i förorten där hon bodde, och passera den lilla italienska restaurangen, med bord som vintunnor med rödrutiga dukar, stadsplanetrivsel i 50-talets sista år. Vad hette förorten? Bagarhöjden, Lyckomossen? Och jag förstod att det inte skulle gå. Inte en chans. Hon skulle försvinna i en tunnelbaneolycka, eller av sömntabletter. 60-talet var på väg, nu var det bara några månader kvar. Vad skulle det krävas för fasansfulla egenskaper av dem som ämnade klara den nya tiden och den obarmhärtiga moderniteten.

Jag följde hennes steg över torget, när jag märkte att någon slog sig ned bredvid mig på bänken.
– Vad fan, Pär, sitter du och spanar på brudar mitt på blanka dan?
Det var min vän sen många år, pianisten Charlie Norman.
– Herre Gud, jag önskar nästan att det vore så. Eller det gör jag förstås inte. Jag och Gunnel ska gifta oss i vår när skilsmässan med Anne Marie är klar. Men ändå önskar jag att jag kunde ha tittat på tjejen lite lagom lättsamt snaskigt. I stället förutspådde jag hennes undergång i det fasansfulla 60-talet som står för dörren. Sömntabletter, gissade jag på.
– Samma muntergök som vanligt, hör jag.
– Gökar är inte muntra. De bär på ett existentiellt svårmod i en omedveten insikt om de ständiga hemfridsbrott de begår.
– Jovisst, så är det säkert. Ledans humanism, eller?
– Än du då, frågade jag och dödade fimpen med tåspetsen, hur munter är du?
– Inte fan vet jag. Som göken ungefär, skulle jag gissa.
– Vadå, är det hemfridsbrott på gång?
– Det är nog inte så farligt med det. Jag ska ner till Centralen.
– OK, men först får du dra en story som piggar upp oss.

Charlie lyfte av kannan och tittade i den som om han hade en fusklapp i svettremmen, sen började han.
– Det var väl en tio år sen, en måndag när Karl Birger Blomdahl plötsligt ringde.
– Kompositören? Inte visste jag att du kände så fint folk.
– Jag hade aldrig träffat karln. Han undrade om jag hade lust att komma upp till hans kvart på Drottninggatan och lira lite Boogie Woogie för ett gäng tonsättare som brukade träffas just på måndagar. Jag hade ju inget för mig så jag stack dit och träffade ett gäng rejält högbrynta jeppar. Jag satte mig och lirade på hans fina Bechstein och de lyssnade och skrattade och kommenterade med ord som en annan inte riktigt hajade. Så jag fortsatte med Misty, du vet Erroll Garner med ordentligt släpande vänsterhand. Då tystnade de, och det var som om de blev lite oroliga, och när jag var klar frågade Ingvar Liedholm om det här var ovanligt svårspelad musik eftersom jag inte höll tempot.
Vi brast båda ut i skratt.
– De fattade inte att det skulle vara så?
– Jo, en av dem fattade, körledaren Eric Ericson. Han garvade så han höll på att gå åt och ville höra mer. Och faktum är att jag är på väg att träffa honom nu. Han leder ju Orphei Drängar i Uppsala och han vill att jag ska komma dit och föreläsa om jazzen rytmik. Kul kneg och bra betalt.
Han reste sig och satte hatten på huvudet.
– Blev du nå uppiggad då?
– Absolut, sa jag, klart över göknivå.
Han morsade och gick över torget och försvann in på Vattugatan. Jag satt kvar en stund och småskrattade åt hans historia, sen reste jag mig och gick Malmskillnadsgatan upp.

När jag krånglat mig över Hamngatan såg jag tobakshandlaren stå utanför butiken och vänta. Tidningsbilen hade inte kommit än. Jag stannade till utanför antikvariatet och tittade i fönstret. De hade fransk skyltning med Gide, Vian, Camus och min gode vän Sartre som jag otaliga gånger nästan träffade nere i Paris. Lite undanskymt hittade jag faktiskt min egen bok, Paris – en kärleksroman och sådant piggar ju alltid upp. Jag brukade ofta handla just i den här tobaksaffären, dels för att jag gillade att titta i antivariatets skyltfönster där bredvid, dels för att ägaren var lite äldre än jag, lite otympligare, lite osundare. Jag undrade om han var gift, eller om han tog hem boulevardtidningarna som låg på hyllan bakom kassaapparaten på lördagskvällen. Fast jag fick en vision av en hustru och av deras beklämmande samliv, hur hon leker med hans slappa lem. Det fanns ingen erotisk laddning i bilden. Det är äcklet som fascinerar, eller hur, Jean-Paul?

Så kom den röda lastbilen farande uppe från Mäster Samuelsgatan med sina tidningsbuntar, och jag gick in. Handlaren knöt noggrant upp buntarnas snören och rullade ihop dem till små dockor som han la ner i en låda.
– Se god dag, redaktör Rådström, sa han. Ska det vara kvällstidningarna?
– Ja tack, bägge.
Jag letade fram en femtioöring och en tioöring ur fickan, betalade och gick mot dörren. Där stannade jag och vände mig om.
– Ja? sa han. Var det något mera?
– Nej förlåt, jag tänkte på något annat.
Ute på gatan slog grävskopornas buller emot mig. Han hade inte någon vigselring och jag förstod att inte heller han skulle klara sig. Han skulle gå samma väg som kvinnan nere på Brunkebergstorg. Halva Stockholm var ett enda stort sandtag, och när de började riva på hans sida av gatan skulle han tyna bort. Vi behöver inget alibi längre, inte låtsas vara jude eller neger. Lidandet är universellt. Jag svängde in på Smålandsgatan. Det kändes befogat att gå ner till Riche och ta ett glas vin till.

Text och bild: Staffan Castegren

Dimma över fjärden

I helgen var vi ute på landet, kanske för sista gången i år. Fredagsbussen kvart i två från Slussen till Sollenkroka, och därifrån vidare med Waxholmsbåten. Vi var ute på ön vid fyratiden och möttes av en mjuk bris, sol och en lögnaktig badtermometer som påstod att det var 22 grader i vattnet. En sådan skamlös fräckhet piggar alltid upp. Jag bestämde mig redan där att jag skulle ta mina vanliga morgondopp.

Det händer något med en när man kommer ut på landet. Siv säger sig få en släng av autism. Själv blir jag kluven. Jag tänker att jag sjunker ner i eskapistträsket, jag borde ju faktiskt skriva en analyserande text om det parlamentariska läget. Men allvarligt talat, varför skulle jag göra det? Här ute ser jag sanningar som gör den efemära dagspolitiken så futtig. Jag vill hellre titta ut över den tidlösa fjärden, lukta på mossa och begrunda stenar och knotiga träd.

Jag är pensionär, det vill säga fattig som en kyrkråtta. Att vi har tillgång till det här stället beror på min mormor som var förutseende nog att köpa ön på 20-talet. När jag var liten var vi ute hela det oändliga sommarlovet, syskon och kusiner, sol och bad, sputnik och Ingo. Numera är vi många som delar och för oss blir det mest på våren, så snart Anderssons har fått båten i sjön, en vecka i augusti och någon helg i september. Men hösten gör mig sorgsen. Naturen vänder sig bort och hukar inför vintern och jag känner mig bortvald.

Poeten och kritikern Magnus Ringgren skriver i en prosadikt: ”Jag föreställer mig året som en kvadrat, just nu i slutet av september balanserar den på ett av sina hörn.” Det är en bild jag känner igen. I lördags doppade jag mig i vindstilla vatten och satt säkert en timme på bryggan och spelade. Kanske var det den sista sommardagen. Även söndagen grydde vackert, men väderapparna viskade ängsligt om väderomslag och nordostlig kuling. På bussen hem föll de första regndropparna.

Nu ligger jag i sängen och skriver. Det har regnat hela natten och vinden river i Blekingtäppans kastanjer. Årskvadraten tycks ha fallit över från sommar till höst och det ligger något ohjälpligt i det. Även om vi åter skulle få milda dagar, kommer de att vara färgade av det ljudlösa braket när året tippade över. Det går en suck genom fotosyntesen och löven gulnar i år igen.

Text och bild: Staffan Castegren

Vart är vi på väg?

Jag har skrivit tidigare om ”Gruppen”, de man kan kalla överklassen, eller, om man så vill, den svenska grenen av den förmögna procenten som äger världen. Sitter de och deppar i dag, tro? Deras banerförare Reinfeldt och Borg åkte ju på rejält med dingel i går. Nej, jag är säker på att de är nöjda. Bättre än så här kunde de knappast gått. Det gamla arbetarpartiet kommer att tvingas fortsätta med allianspolitiken, under oppositionens ständiga krav på ändå mera högertänkande.

Hur gick det här till? Det är klart att det började med det marknadsliberala paradigmskiftet på 70- och 80-talen, med Friedman, Reagan och Thatcher. Den svenska modellen med en stark offentlig sektor monterades ned, inte av ekonomiska skäl, utan av ideologiska. Friedmanmodellen tillåter inte starka statliga insatser som kan mildra konjunktursvängningarna. En hög arbetslöshet är en del av det marknadsliberala systemet.

Problemet i Sverige är att sossarna anammade den nya ekonomiska modellen. De bidrog aktivt till bortslumpningen av statliga tillgångar. Den enda gången de tog rejält betalt var när de sålde Teliaaktien, men då var det inte Gruppen som var kund, utan svenska folket. Under de senaste åtta årens Alliansstyre har sossarna inte kritiserat utförsäljningarna i princip, bara när priset varit för skamlöst billigt.

Även V har ett problem med sin önskan att stryka den rådande ideologin medhårs. Deras paroll: ”Bort med vinsterna i välfärden” är egentligen rätt korkad. ”Förbjud privatiseringen” vore en rimlig paroll, ”Kräv tillbaka våra apotek, skolor, vårdcentraler och äldreboenden! Låt staten betala samma pris som näringslivet köpte det för.” Men V vågar inte riskera att smittas av det rysliga K-ordet, kommunismen.

Även vi rödvinsradikaler och Facebookdebatörer har en skuld i gårdagen demokratiska debacle. Totalt fokus har legat på frågan om rasism, vilket är märkligt i ett av världens mest toleranta länder. Om vi struntar i SD-politikerna och ser på deras väljare så är inte det största problemet deras eventuella rasism, utan deras arbetslöshet, deras marginalisering, deras utanförskap. Bygg upp en stark offentlig sektor som skapar jobb på landsbygden så kommer röstetalen för SD gå ner och de verkliga rasisterna, Jimmie och hans kompisar att krypa tillbaks ner under de stenar de kom ifrån.

Det verkar som om högerkrafterna har en betryggande majoritet vilken konstellation som än tar regeringsmakten. Det är synd. Vi skulle verkligen behöva nytänkande nu. Miljöfrågorna måste lösas, det räcker inte med ambitionen att minska ökningen av utsläppen. Rovkapitalismen måste stoppas, de driver oss mot ett globalt krig. Vi måste börja begrunda vad negativ tillväxt innebär, vad medborgarlön kan leda till, hur kooperativ företagsamhet utan vinstintresse ska kunna gynnas. Men vem ska driva dessa frågor i dag? Gruppen verkar som vanligt ha fått precis vad den vill. Det är svårt att se en lösning under överskådlig tid.

Text och bild: Staffan Castegren

Ett glas skumpa för demokratin, skål för fan …

Det är valdagens morgon. Jag ligger i sängen och tänker att jag ska ta ut segern i förskott.
– Men, invänder någon, du kan inte veta hur det går.
Nej, så klart, men jag tycker den livsstrategin är så mycket klokare: Ta ut det bra i förskott så blir glädjen dubbel, det dåliga kommer ändå, det behöver man inte springa till mötes.

Jag har tre önskningar i dag

1. Ett maktskifte och en rödgrönrosa majoritetsregering
2. Ett rekordhögt valdeltagande
3. En rejäl minskning för Sverigedemokraterna

Jag har aldrig förtidsröstat. Det känns högtidligt att gå till vallokalen på själva dan. Jag minns när jag gick med mina föräldrar, och det stod vanliga tanter och farbröder utanför dörren och delade ut valsedlar. Många som skulle rösta tog emot från alla för att på så sätt bevara valhemligheten. Pappa och mamma berättade aldrig för mig vad de röstat på.

Det är en symbolhandling att rösta och jag tänker alltid att just denna dag går miljontals svenskar ut i samma ärende. Jag njuter av att vara en liten droppe i denna väldiga flod. Den allmänna rösträtten är något som kvinnor och män i tidigare generationer kämpat för att erövra. De är värda en tacksamhetens tanke i dag.

Hur det än går så kan man alltid fira demokratin som sådan. Jag har vänner som är höger, vänster och mitt emellan. Alltid finns det någon man kan glädjas med. Vi kommer att äta en god middag och dricka ett glas vin och följa upplösningen i teve. I morgon är en ny dag och då får vi anpassa oss till det som folket beslutat.

Text och bild: Staffan Castegren

Är detta en feministisk fråga?

Den här bilden är tagen från 69:ans buss ute vid Kaknäs en kylslagen dag i början av mars. Jag vet inte vad jag ser. Allt är oklart. Till och med bilden är oskarp. En man står i kortbyxor, knästrumpor och vit skjorta med en tuba i famnen. En kvinna, som är mer lämpligt klädd, har hängt på honom en varm jacka. Båda ser åt vänster på något utanför bilden.

Han är kanske konstnär, eller snarare, han ser sig som konstnär. Han behöver inte ens vara musiker. Tuban blir bara en symbol för otympligheten i hans anspråk, hans förväntan. Han har kanske kallat Stockholms hela befolkning till en installation runt Kaknästornet, och de enda som kom var de själva, och det är hon som måste ta hand om hans totala brist på verklighetsförankring.

Är detta en feministisk fråga? Jag kommer att tänka på Carl Milles. Under början av sin karriär fick han inga jobb. Då arbetade hans syster och hans hustru, som båda var duktiga konstnärer med måleri, formgivning och illustrationer och försörjde familjen med detta. När sedan mannen/geniet steg i anseende lade kvinnorna ner sin verksamhet och blev personal i hans marktjänst.

Sven Hedin levde till sin död på Norr Mälarstrand 66 i en etagevåning, där han själv bodde överst och hans ogifta systrar som skötte om honom, en trappa ner. Geniet hade fullständig arbetsro. Det finns otaliga exempel: Fredrika Runeberg, Karin Larsson, Sigrid Hjertén. Men vad händer på bilden ovan? Är detta en feministisk fråga?

På stan har jag sett en affisch med parollen: ”Feminism utan socialism”. En bild av en kvinna med ett ansiktsuttryck som Folkpartiets tänker ska ge trovärdighet åt denna utsaga. Flera gånger har jag stannat till och försökt tolka hennes blick, men det närmaste jag kommer är att hon höjer pekfingret och säger: ”Inte för mycket feminism nu, flickor”.

Min drömvision inför valet på söndag är att SD, M och S går bakåt, att V och MP går framåt och att Fi kommer in i riksdagen. De rödgrönrosa ska ha majoritet, men helst ska sossarna ha mindre än hälften av de samlade mandaten. Min skräckvision är att både S och M går framåt och bildar regering tillsammans. Hjälp! Vilken jävla betongklump vi då skulle få i Rosenbad.

Politikerna har åter fått den valrörelse de önskar. Mycket prat om rasism, homofobi och feminism, i världens kanske jämlikaste land. Miljöfrågorna har rört nån gruva i Lappland och ett kalkbrott på Gotland, inte den huvudlösa idén om ständig tillväxt. Det är marginella omfördelningar i olika gruppers lönekuvert, ingen ifrågasätter att en procent äger en avgörande del av världens resurser.

Gör resan till dagens höjdpunkt, står det på busskuren. Kanske är det jag själv som är mannen med tuban. Mitt ämne är så bångligt, min resa så oändlig, och jag stirrar håglöst åt vänster efter svaren. Men jag är samtidigt kvinnan, hon som försöker trösta mig, hon som säger: ”lilla gubben visst är det bra att du engagerar dig, men du måste ha lite självdistans också”. Jag läste någonstans att Bruno K. Öijer röstar på träden och på snön. Det är en idé, men jag tror jag tar och kryssar Dror Feiler.

Text och bild: Staffan Castegren

Det finns en grupp människor som äger Sverige, och så finns det vi andra …

Något man hör ganska ofta numera är att höger och vänster har spelat ut sin roll. Jag har lite svårt att förstå vad de menar med det. Är M inte ett högerparti och V inte ett vänsterparti? Finns det inte några klasser heller? Menar de att politik är ett personligt projekt på en öppen marknad, där enskilda individer utbyter välgrundade åsikter i fri konkurrens? Vad är det för dumheter? Det verkar som om någon lyckats smitta vissa ord så att de blir farliga eller barnsliga eller något annat som gör att folk blir rädda för att använda dem.

Men eftersom jag nu vill skriva om en speciell samhällsklass, får jag försöka hitta ett ickesmittat ord. Så för att ingen ska få ångest tänker jag kalla den Gruppen. För vi kan väl ändå enas om att det finns en grupp människor som äger väldigt väldigt mycket i Sverige. De är inte många, men de kontrollerar banker, investmentbolag, riskkapital, råvaror, industrier, medier, mat, service, transporter och mycket annat. Jag tror också att de flesta människorna i Sverige kan namnge åtminstone en familj som tillhör denna grupp.

Gruppen skänker väldigt mycket pengar till vissa politiska partier och vissa politiker, allra mest åt Moderaterna. Det är inte för att Gruppen vill stödja den svenska demokratin, utan för att de förväntar sig att få fördelar när just de politikerna har makt. Under åtta år med Alliansen har Gruppen fått stora fördelar, mycket mer än vad de betalt. De vill till exempel tjäna pengar på samhällstjänster. Därför har politikerna sålt ut apotek, bilprovning, vårdcentraler, äldreboenden och skolor till löjligt låga priset.

Gruppen vill betala så låga löner som möjligt. Därför sänker Alliansen skatten gång på gång. På så sätt får folk mer i lönekuvertet utan att Gruppen behöver höja några löner. Alliansen gör även allt för att höja arbetslösheten, vilket också håller ned lönerna. Arbetsförmedlingen förmedlar inga arbeten. De är tvungna att skicka iväg arbetslösa till privatägda verksamheter som faktiskt förlorar pengar om deras klienter får jobb.

Gruppen vill gärna ha tjänstefolk. Men de vill inte betala löner som det går att leva på. Därför har Alliansen infört rut-bidraget som gör att vi alla betalar hälften av kostnaden för de rikas hemhjälp. Gruppen hör ju till dem som mer än andra går på riktigt dyra restauranger. Alliansen tycker att det också ska subventioneras av oss alla. Därför sänkte de restaurangmomsen.

Gruppen tycker om en överhettad bostadsmarknad, det leder till höga lån och ökade intäkter för banker och mäklare. Därför bygger Alliansen väldigt få bostäder. Men när Gruppens byggbolag klagar då lägger de ut stora skrytprojekt som förbifart Stockholm, nya Slussen och en tunnelbanelinje som fullkomligt i onödan ska gå i tunnel under Strömmen och Saltsjön (ursäkta mitt stora Stockholmsfokus).

Men hur var det då med höger och vänster? Jo, det finns en grupp människor som äger Sverige, och så finns det vi andra. De politiker som i första hand arbetar för Gruppens intressen kan vi ge en beteckning, vad som helst, till exempel höger. De som arbetar för oss andra (om det nu finns sådana politiker) kan vi då för enkelhetens skull kalla vänster. Det viktiga är inte beteckningarna i sig, utan att vi förstår att denna motsättning är på riktigt. Det är en motsättning mellan olika grupper i samhället, grupper som man även kan kalla klasser. Valet på söndag handlar om vilken grupp, eller klass, man vill solidarisera sig med. Jag för min del har aldrig i mitt liv röstat på ett högerparti och det tänker jag sannerligen inte göra nu heller. Det kan ni skriva opp!

Text och bild: Staffan Castegren

Allt var sig likt och jag blev lite sorgsen …

Vilken sommar vi haft. Jag har inte badat så här mycket sen jag var liten grabb. Och jag har cyklat också, på samma gamla grusvägar som då. Vi brukar ju sticka ut med husvagnen på somrarna, Gerda och jag, men i år gick hon och bröt benet och blev sängliggande och jag visste först inte vad jag skulle ta mig till. Jag har bott här i trakten i hela mitt liv, på två olika adresser inom 200 meters radie. Det är därför jag brukar säga att jag behöver komma bort på sommarn. Men just i år blev det inte så. Jag måste ju stanna hemma och hjälpa Gerda, och handla och städa och laga mat och så.

Jag tar oftast bilen om jag ska nånstans. Men i år fick jag en idé om att utforska hembygden. Därför tänkte jag att jag skulle rusta upp pappas gamla cykel. Den stod ute i ladan, precis som han lämnade den. På pakethållaren satt fortfarande hans unikabox fastspänd och i den packade jag ner handduk, badbyxor, några smörgåsar och en flaska med Gerdas fläderblomsaft. Min första tur blev, utan att jag tänkte på det, genom skogen till sågen. Den vägen cyklade han i trettio år, det var nästan som att cykeln själv valde. Både morfar och farfar jobbade där, och när jag var sexton började jag själv på sorteringen på virkeslagret. Men så en dag, nån gång på 70-talet, sålde de företaget till AB Papyrus och lokaltidningen jublade. Wallenbergsfären står för långsiktighet, skrev de. Men året därpå lade de ner sågen och kalhögg skogen. Och pappa blev arbetslös och satt på förstukvisten och trummade på gungstolens armstöd med de åtta fingrar han hade kvar.

Fast mitt allra första jobb var i kiosken på badet vid Göksjön. Där var det så grunt, så att fina somrar var det varmt i vattnet redan i mitten av juni. Kiosken drevs av makarna Söderlund som var kyrkvärdar i Filadelfiaförsamlingen nere i byn. Alla tyckte om dem, men de var ganska elaka mot oss ungdomar som jobbade där. Ändå saknar jag den tiden. Vi var tre killar som höll ihop. Jag brukade tänka att vi var de tre musketörerna, men jag sa aldrig det. Krilles pappa var lärare på gymnasiet inne i stan och Görans jobbade på kommunen, alla som ville ha bygglov måste gå till honom. Ibland var det som att det blev fel när jag sa saker och Krille och Göran tittade på varandra och skrattade åt mig. Men vi fiskade mycket ihop och mekade med mopparna, och där var ju jag rätt bra.

Ja, så här var det hela tiden när jag var liten och det höll i sig en bra bit in på 60-talet. Man kände alla i byn och alla som var uppe vid Göksjön och badade. Inga turister, inga främlingar, bara folk från trakten. Jag vet inte varför det tog slut. Det började hända saker som man inte fattade och en bit in på 70-talet var plötsligt allt annorlunda på något sätt. När vi gick ut nian skulle Krille och Göran gå vidare till gymnasiet, men jag var trött på att läsa och började på sågen. Vi träffades ju fortfarande, men det blev mer sällan, för de måste plugga rätt mycket och jag var trött av att stapla bräder hela dagarna.

Och som sagt, det hände en massa saker. Jag minns en gång när Hep Stars skulle komma till folkparken. Jag tror det var 1968 och jag hade verkligen sett fram mot det, och jag tänkte att vi skulle gå alla tre. Men de skulle in till stan just den dan och höra ett annat band som hette International Harvester.
­– Vad fan, det är ju en skördetröska, sa jag. Min kusin har en mössa som det står International Harvester på.
Men de bara skrattade åt mig på det där sättet och åkte i väg med fem-bussen. Några veckor senare hörde jag deras band på radion och det lät verkligen som en skördetröska. Det var jättedåligt och jag fattade ingenting.

Men allt det där var då. Nu i sommar har jag cyklat runt på alla småvägar, men det går egentligen lika bra på stora vägen, ja, jag kallar den så fortfarande. Det är nästan ingen trafik längre sen de drog nya vägen norr om åsen. Konsum lade de ju ner -94. De stod tomt några år, sen kom Mahmud och öppnade pizzeria och minilivs. Det är klart att ingen var särskilt glad åt att se invandrare i byn, men vi har väl vant oss. Inne i stan finns det turkar, afrikaner och vietnameser och jag vet inte allt. Det har blivit för mycket tycker jag. Jag röstade på Sverigedemokraterna förra valet för de vill att det inte ska vara så mycket invandrare och att det ska bli som det var förut i Sverige, och det tycker jag med.

Det var bättre förr, innan allt skulle vara så effektivt, innan de la ner allt som inte lönar sig. Jag känner ju många som har egna företag, men de har svårt att få lån i banken och kommunen frågar aldrig dem när det är upphandling, och det bara för att de är små och inte tjänar så mycket pengar. Och tänk som de ställde till det inne i stan och rev hela centrum. Jag minns de där vindlande gatorna som fanns före Åhléns och parkeringshuset och ICA. Gerda bodde faktiskt där, på Norra Skolgatan 4, hennes farsa var skomakare och hade verkstad i huset. Fast vi träffades på Folkets Park, hemma i vår by. Jag kommer ihåg hur jag sprang ner till Caltexmacken och köpte mina första kondomer i Durexautomaten där. Jag cyklade dit härom dagen. Allt var sig likt och jag blev lite sorgsen. Jag förstår inte riktigt varför. Gerda och jag har det ju bra. Vi är också som vanligt. Det är som att hela världen, utanför vår by har ändrat sig och blivit så himla konstig.

Görans pappa fick jobb i Göteborg, så de flyttade dit och vi slutade träffas. Krille bodde kvar några år, men han blev med i nån förening, inne i stan som samlade pengar åt Vietnam. Han tyckte att jag också skulle vara med.
– Du är ju arbetarklass, sa han, du borde kämpa mot imperialismen.
– Varför då? undrade jag. Jag är sosse och jag är med i facket. Så är det med oss knegare. Så gör farsan och så gjorde morfar och farfar och alla andra i min familj.
– Sossarna är borgerliga, sa han. Du ska gå med i KFMl.
– Äh, dra du åt helvete, sa jag och det var nog första gången jag sa emot honom ordentligt. Jag blev rätt förvånad, faktiskt, och det blev han med.
Ja, sen tog han studenten och flyttade till Stockholm. Vi ses nångång ibland. Han behöll sin farsas hus som sommarställe. Nu är det inte så mycket KFMl, snarare Miljöpartiet.

Det är tur att vi bor så billigt och att jag är rätt händig. Jag fick ju huset efter pappa och det har inga lån och lågt taxeringsvärde. Ved får vi hämta hos släkt och vänner. Jag var vaktmästare i skolan innan de lade ner den. Sen dess har jag hjälpt folk att bygga och reparera, och meka med bilar, ta ner träd och sköta enklare transporter, jag har en gammal skåpbil som bara vägrar att gå sönder, förutom Volvon och husvagnen. Det har mest varit svartjobb så pensionen är ju inget vidare. Jag ska rösta på SD i år igen. Det är ju självklart att det blir bättre om det inte är så många invandrare som ska ha socialhjälp hela tiden. Fast Mahmud får vara kvar, tycker jag. Han är faktiskt väldigt bussig.

Här finns en sång som handlar om en annan marginaliserad människa.

Text och bild: Staffan Castegren

Fångad i ett tidsfönster mellan kitsch och patetik

Den här lilla flickan träffade jag en dag ute på Skogskyrkogården. Jag promenerar stundom där, gärna i olika slags väder; dimma, höstrusk eller en gnistrande vinterdag. Asplunds arkitektur svarar lyhört mot alla skiftningar i ljuset, ändrar sitt uttryck och känns ny och annorlunda varje gång man kommer dit. Skogskyrkogården är med rätta klassad som ett omistligt världsarv av Förenta Nationerna.

Jag kallar henne fjärilsflickan, men de som en gång smyckade gravstenen med den här lilla figuren tycker kanske att hon är en ängel. Hon har ju lite Disneytycke och skulle väl kallas kitschig, om det inte vore för spindeltråden och den väderbitna ytan. Den här flickan sliter ont under väder och vind, det är uppenbart, men ändå utstrålar hon samma fridfulla glädje, och det kommer hon göra även när förfallet gått ännu längre. Men då kanske uttrycket blir lite för patetiskt.

Min text i dag handlar som ni märkt om förändring, vilket ju lär vara det enda, förutom döden, som man kan vara riktigt säker på. När vi 1969 skulle hitta på ett namn till vår dotter fastnade vi för Amanda. Det var inte så vanligt då, men vi tyckte om den mjuka klangen och den passande betydelsen; den älskansvärda. Därför blev jag förvånad när jag i förordet till en av mina favoritböcker, Olle Strandbergs Pegas på villovägar, läste följande ord: “Det fordras litteraturhistorisk fantasi för att inte stötas av namnet Amanda hos Stagnelius”. Den texten skrevs på 40-talet.

Man kan alltså konstatera att namnet Amanda var högromantiskt för Stagnelius på 1810-talet, humoristiskt för Emil Norlander på 1910-talet, som i kupletten om Amanda Lundbom, stötande för Olle Strandberg 1943 och åter välklingande för oss unga föräldrar 1969. Det är frestande att beskriva det hela som en pendelrörelse. Allt kommer tillbaka, historien upprepar sig, men så är det inte. Man kan älska Stagnelius diktning, men man kan inte läsa den som den lästes då. Nästan två hundra år har lagt sin irreversibla förståelse över orden. Det är inte samma ord längre, inte ens namnet Amanda.

Jag minns en dröm jag hade när jag var nio tio år. Alla elever i Högalidsskolan där jag gick skulle samlas längst ner på skolgården. Framför oss stod en grupp militärer. Kaptenen sa: Vi kommer att skjuta tre salvor. De som lever efter det är fria att gå sin väg. Jag såg dem höja gevären, sedan vaknade jag. Den drömmen gjorde mig till glödande pacifist. Men tio år senare skulle jag mönstra och fick som vägrare tala med en präst om mina samvetsbetänkligheter. Jag sa att jag inte hade några sådana, att Vietnams folk hade rätt att försvara sig och att jag skulle ta till våld om svensk militär började skjuta på svenska arbetare.

I dag är jag inte lika säker. Jag är rädd för att bli dödad, men ännu mera rädd för den bottenlösa avgrunden man faller i om man dödar en annan människa. Jag tror på kampen, men anar att utvecklingen gått så långt att det inte kan finnas någon segrare i ett världskrig. Den politiska makten må ha växt ur en gevärspipa på Maos tid, men den förstörelsekraft vapenindustrin välsignat vår värld med har passerat alla gränser. Våra ödesfrågor måste nog lösas genom nedrustning och förhandling.

Nu kommer väl förstås någon och säger: När fan blir gammal blir han religiös. Men den som säger så fattar ingenting, varken om historia eller psykologi. Fan har alltid varit gammal och han blir aldrig någonsin religiös. Möjligen kan man tänka sig att Fan och Gud genom årtusendena kommit att nå en viss förståelse för varandras ståndpunkter. Men det är en helt annan sak.

Text och bild: Staffan Castegren

Tusentals demonstranter samlade under Kungsträdgården almar igen

Redan på Skeppsbron märkte man att något var på gång. En polisbåt som verkade påfallande skottsäker gungade mellan slottet och Nationalmuseum. Vid Slottsbacken var det avspärrat. Trafiken måste vända eller trixa sig in i Gamla stan. Fotgängarna kunde fortsätta en liten bit till, men vid Strömbron var det stopp, och Norrbro bar oss till Helgeandsholmen, men inte till Gustav Adolfs Torg. Vägen till Kungsträdgården gick via Riksbron och Jakobsgatan.

Det är en stor bit av Stockholm där vi invånare plötsligt var förbjudna att gå. Dessutom ska alla avspärrningar, alla brandmän, alla hästar, alla helikoptrar, all ambulanspersonal och hela denna osannolika mängd poliser betalas med våra skattemedel. Man blir lite fundersam. Är det ren idioti eller en enastående seger för demokratin?

De som samlats på Gustav Adolfs torg, omkring hundra, tillhörde det uttalat nazistiska partiet SvP. De fick 681 röster i senaste valet. Kan man tänka sig att Kalle Anka-partiet som fick 170 röster ska ha samma rätt till avspärrningar och skyddspådrag, eller Befolkningspartiet som fick 35 eller Rikshushållarna som fick 3? Den demokratiska garantin för yttrandefriheten ska väl gälla alla. Eller ska den det?

Jag är lite rädd för tanken att förbjuda nazistiska partier. Har man tagit fan i båten måste men kunna ro honom i land också. När man väl har förbjudit det första partiet blir det så mycket lättare att förbjuda nästa. Hur blir det då med partierna längst ut till vänster? Hur blir det med Piratpartiet? Hur blir det med …? Snarare ska rätten att demonstrera diskuteras. Vet man att de där hundra nazisterna är så hatade att 14 000 medborgare vill kasta dem i Strömmen, ska rörelsefriheten inte begränsas för de 14 000 utan för de hundra.

Sverige har skrivit på FN:s fördrag om att förbjuda nazistisk agitation. Det borde ju egentligen ha löst hela problemet, men av någon outgrundlig anledning överlåter Statsministern inrikespolitiken till polisledning i just denna fråga. Det är lite svårt att förstå. Däremot blev jag och många med mig tårögda när Jakobs kyrka ringde i alla sina kyrkklockor: Varning, fara, ondskans makter är här.

På väg hem funderade jag på de där demonstranterna som ville gå lite längre än flertalet, och som kastade knallskott och bengaler på poliserna. Jag blev störd av dem. Jag ville att vi skulle vara så där värdiga och disciplinerade. Men så tänker jag på Tyskland på 30-talet. Tänk om en beslutsam vänsterrörelse lyckats stoppa nazisterna då. Det skulle kanske ursäktat en och annan bengal.

Text och bild: Staffan Castegren

Två medtrafikanter på Ikeabussen mot stan.

Vad gör man som fotograf om man vet att man inte är någon Christer Strömholm eller Anders Petersen? Jag har sagt förut att jag är flanör. Jag ser människor, men jag vågar inte alltid fotografera dem. Om jag ser folk som är utstuderade på något sätt, och dessutom ser glada ut, då ber jag att få plåta dem. Men lika ofta ser jag människor som har fel kläder, fel frisyr eller fel livsinnehåll och som vet om det, men ändå går omkring på stan i ett självdestruktivt lidande. Dem kan jag inte be att de ska posera för min kamera. De skulle ju förstå att det är deras olycka, deras misär jag vill fånga och kamma hem tvivelaktiga poäng på.

Härom dagen såg jag en länk på Facebook om en långtradarchaffis som låg och dog i sin hytt efter en bilolycka, medan ett antal medtrafikanter stod och filmade förloppet med sina mobiler. Jag vet inte om det är sant. Internet är ju en jävla soptipp. Men om det nu var så; vad är det som rör sig i dessa människors huvuden? Tror de att de kan sälja materialet till medierna? Tror de att de ska få massor med lajks på Facebook? Nej, det är något annat. Mobiltelefonen har blivit en talisman som skyddar mot obehag. Det är ett sätt att stoppa huvudet i sanden (något de kloka strutsarna för övrigt aldrig gör).

När jag var gatumusikant i tunnelbanan hände det sig ibland att flödet av människor tillfälligt sinade mellan två tåg. Jag fortsatte spela, eftersom jag tycker om att spela. Om det då kom en ensam person tog han eller hon osvikligt upp sin mobil. Varför? Var det så livsavgörande att kolla sms:en just där mellan de ekande kakelväggarna? Nej naturligtvis inte. Han såg mig och insåg att situationen krävde någon form av mänsklig interaktion: att ge en slant, att le lite grand eller göra något annat outhärdligt. För att slippa det tog han upp sin mobil.

En mobils tekniska förmågor går att specificera i en manual. Men jag undrar om den skulle ha nått en sådan monumental framgång om det inte varit för de sociala och psykologiska funktionerna. Förutsåg tillverkarna och trafikbolagen detta? Den annonserades redan från början med maktspråk. En man hanterar sin mobil. Det han gör är viktigt. Han får absolut inte störas. Denna prioritering har följt med in i våra dagar och fördjupats. Ringer det på mobilen svarar man, även om man är i kyrkan, eller talar en självmordskandidat på Västerbron till rätta, eller sitter i total närhet och ammar sitt barn.

Att möta blick ute på stan, att intressera sig för vad som händer, kort sagt; att vara här och nu, har blivit lite påfluget och ofint. Siv säger att jag är som en jävla ekorre som tittar åt alla håll när vi sitter på bussen. Men jag har märkt att det finns ett uppdämt behov av att bryta den här isoleringen. Det händer ofta att jag växlar några ord med främmande människor, och i åtminstone åtta fall av tio blir de glada. Vart de två personerna på bilden hör är svårt att säga. Jag fick inte tillfälle att slå mig i slang med dem. Jag råkade ha kameran framme och brände av en bild på måfå. Det här är en otypisk bild, eftersom jag normalt inte skulle våga ta den, men det är en typisk syn om man stänger av sin mobil och har modet att möta världen och sina egna tankar i realtid.