I huvudet på en Sverigedemokrat

Text och bild: Staffan Castegren

caltex

Allt var sig likt och jag blev så sorgsen …

Vilken sommar vi haft. Jag har inte badat så här mycket sen jag var liten grabb. Och jag har cyklat också, på samma gamla grusvägar som då. Vi brukar ju sticka ut med husvagnen på somrarna, men i år gick Gerda och bröt benet och blev sängliggande och jag visste först inte vad jag skulle ta mig till. Jag har bott här i trakten i hela mitt liv, på fyra ställen inom en halv mils radie. Det är därför jag brukar säga att jag behöver komma bort på sommarn. Men just i år blev det inte så.

Jag är stolt över att vara svensk. Jag tror det var därför jag fick för mig att rusta upp pappas gamla cykel. Det var nån vag idé om att utforska hembygden. På pakethållaren satt fortfarande hans unikabox fastspänd och jag packade ner handduk, badbyxor och en flaska med Gerdas fläderblomsaft. Min första tur blev, utan att jag tänkte på det, genom skogen till sågen. Den vägen cyklade han i trettio år, Men en dag sålde de företaget till AB Papyrus och lokaltidningen jublade. Wallenbergsfären står för långsiktighet. Men året därpå lade de ner sågen och kalhögg skogen. Och pappa satt på förstukvisten och trummade på gungstolens armstöd med de åtta fingrar han hade kvar.

Mitt första jobb var i kiosken på badet vid Göksjön. Där var det så grunt, så att fina somrar var det varmt redan i mitten av juni. Kiosken drevs av makarna Söderlund som var kyrkvärdar i Filadelfiaförsamlingen nere i byn. Alla tyckte om dem, men de var ganska elaka mot oss ungdomar som jobbade där. Ändå saknar jag den tiden. Det var på 50-talet och man kände alla som var där och badade. Inga turister, inga främlingar, bara folk från trakten. Jag vet inte varför det tog slut. Det började hända nåt en bit in på 70-talet.

I sommar har jag mest cyklat småvägar, men det går egentligen lika bra på stora vägen, ja, jag kallar den så fortfarande. Det är nästan ingen trafik längre sen de drog nya vägen norr om åsen. Konsum lade de ju ner -94. De stod tomt några år, sen kom Mahmud och öppnade pizzeria och minilivs. Det är klart att ingen var särskilt glad åt att se invandrare i byn, men vi har väl vant oss. Inne i stan finns det turkar, afrikaner och vietnameser och jag vet inte allt. Det har blivit för mycket tycker jag. Jag röstade på Sverigedemokraterna förra valet för de vill att det inte ska vara så mycket invandrare och att det ska bli som det var förr i Sverige.

Det var bättre förr, innan allt skulle vara så effektivt, innan de la ner allt som inte lönar sig, innan de rev hela centrum i stan. Jag minns de där vindlande gatorna som fanns före Åhléns och parkeringshuset och ICA. Gerda bodde faktiskt där på Norra Skolgatan 4. Fast vi träffades på Folkets Park, hemma i vår by. Jag kommer ihåg hur jag sprang ner till Caltexmacken och köpte mina första kondomer i Durexautomaten där. Jag cyklade dit härom dagen. Allt var sig likt och jag blev så sorgsen. Jag förstår inte riktigt varför.

Det är tur att vi bor så billigt och att jag är rätt händig. Jag fick ju huset efter pappa och det har inga lån och lågt taxeringsvärde. Ved får vi hämta hos släkt och vänner. Jag var vaktmästare i skolan innan de lade ner den. Sen dess har jag hjälpt folk att bygga och reparera. Det har mest varit svartjobb så pensionen är ju inget vidare. Jag ska rösta på SD i år igen. Det är ju självklart att det blir bättre om det inte är så många invandrare som ska ha socialhjälp hela tiden. Fast Mahmud får vara kvar, tycker jag. Han är faktiskt väldigt bussig.

Här finns en sång som handlar om en annan marginaliserad människa.