Text och bild: Staffan Castegren

En viktig röst i det svenska musiklivet.

Det är mer än två år sen Simon Steensland gav ut sitt förra album, A farewell to brains. Denna tystnad har knappast orsakat någon chockvåg av förundran på svenska kulturredaktioner. Steensland ingår inte i den kulturella fårhage som anses kräva speciell bevakning. Ändå är vi några enstaka finsmakare som längtar och kanske till och med hör av oss till honom och frågar: Hur går det? Kommer det nån ny platta snart? Och nu är det faktiskt dags.

Det nya albumet heter 25 years of minimum R&B och består av två CD-skivor. Som namnet antyder är det en retrospektiv betraktelse över en lång karriär som kompositör. Detta gäller särskilt första skivan. Steenslands gamla plattor är i princip omöjliga att få tag på, och kan bli ganska dyra om man mot förmodan skulle springa på något lösgående exemplar. Första skivan i nya albumet ger en god bild av hans tidigare produktion, allt i nymastrade versioner.

När jag lyssnat igenom den tänkte jag: Bra, bra, ett utmärkt pedagogiskt initiativ. Nya lyssnare kan här ledas in i den egendomliga steenlandska musikvärlden. Bra, bra, men nu vill jag höra det nya materialet. Fast redan baksidestexten gör mig konfunderad. Förra plattan innehöll fem låtar. Den här skivsidan består av tjugo. Jag anar en risk för splittring och snuttifiering.

Min tveksamhet håller i sig ganska länge, trots att skivan innehåller nummer som vart och ett motiverar priset på albumet, det gäller till exempel The Wooden Panther, den hjärtskärande vackra Is It You Then? och den totalskruvade Das Blues. Men sen sitter jag där i mina hörlurar och det är bara tre låtar kvar. Nummer 18 och 19 är två rätt tunga dystopier, sen kommer nummer 20, sista låten, ett stycke på 15 minuter som heter Orkestern, och plötsligt öppnar sig en fantastisk floddal och allt blir annorlunda.

Det här är en tondikt. Inte så som Richard Strauss skulle skrivit den, inte som Pärt eller Schnittke, utan så som Simon Steensland skapar den. Det här är fruktansvärt bra musik. Plötsligt får de tidigare 19 låtarna ett nytt sammanhang. Vi leds i en osynlig grimma förbi det dystopiska, det skruvade och det vackra till en evighet där allt som finns kvar är en slags häpenhet och stilla humor.

Man undrar när kulturetablissemanget ska vakna. När kommer Sveriges Radio med en beställning till Simon Steensland? Inte på en pianokonsert, inte ett requiem, inte ett orkesterstycke, utan på ett stort anlagt Steenslandverk som han själv väljer att komponera det. Han är en viktig röst i det svenska musiklivet. Eller som Morgan Ågren skrev på Facebook för nåt år sen när han jobbade med den här plattan: Another day at work: music by the mighty Simon Steenland. Som sagt, det finns finsmakare.

Här kan du läsa recensionen på förra plattan.

Text och bild:  Staffan Castegren

För två år sedan lade jag ut en samling korta, femradiga dikter här på Fritext. Nu har jag fått ihop fem till. Jag jobbar inte sådär blixtsnabbt direkt. Här nedan finns en länk där du kan läsa de tidigare fem, och även få en beskrivning av vad en Waka är.

Fem Waka från Södermalm del 1

Fem waka från Södermalm del 3

*******

På hemväg från dig
Äppelblomsvinden vit i
Skinnarviksparken –
Blind av kärlek och lycka
ser jag inte snön som yr

*******

Jag minns en cykel
gulgrön av sjögräs och dy
dränkt vid Pålsundsbron –
Jag var liten då och blev
förvånad, ledsen och rädd

*******

Sädesärlorna
liknar badmintonbollar
frasande lätta –
Svirrar runt om likbilen
vid Allhelgonakyrkan

*******

Jag flyger utför
Hargränds kullerstensbacke –
Ett liv senare
gräver jag ut den doften –
Minnets arkeologi

*******

Följ mig fläkt av hägg
in i min älskades famn
Bölja blå gardin –
Nu badar Åsöbergen
i sommarnattens doftregn

*******

Jag har samlat alla mina bästa waka i ett illustrerat häfte som du kan skriva ut på papper om du vill.

Klicka här om du vill komma till nedladdningssidan.

Text och bild: Staffan Castegren

Vad händer egentligen på de översta våningarna?

DN blir allt mer Orwellsk för var dag som går: krig är fred, frihet är slaveri. I morse skrev en av deras ledarskribenter, Amanda Björkman, att toppstyrda politiska partier är bra för demokratin. Hon menade att om lågrankade partimedlemmar tilläts framföra egna åsikter skulle väljarna inte kunna förstå vad partiet egentligen tycker. Jag blir lite mörkrädd: Mindre yttrandefrihet är mer demokrati. Ändå nämner hon det allvarliga förhållandet att de politiska partierna får allt färre medlemmar. Men hennes kommentar till detta är: ju färre partikamrater, desto mindre behöver ledningen bry sig.

Vi har fria val i Sverige, men det är ett antal krympande, toppstyrda partier som nominerar vilka vi får rösta på. Partierna tar emot ekonomiska bidrag från olika håll och lyssnar på de professionella lobbyisterna som svärmar kring dem. De behöver alltså, enligt DN, inte längre bry sig om sina medlemmar, och knappast i någon högre grad om vad väljarna vill, eftersom det finns stor enighet inom det egna skrået, bland politikerna i riksdagen, om de grundläggande sanningarna: marknadsliberalism, privatiseringar, en minskad ökning av miljöförstöringen, låga skatter, ökade klyftor, tilltro till USA och Nato och misstro mot Ryssland och Kina.

I princip handlar framgångar i valen inte längre om att övertyga svenska folket, utan om att lyckas framstå i positiv dager i medierna. Spinndoktorerna och mediekonsulterna blir viktigare än ideologerna och de politiska strategerna. De som inte lärt sig läxan kan försvinna i obegripligt brutala mediedrev. De som är kvar är så totalt kontrollerade att debatterna i teve och riksdag blir plågsamt tråkiga att lyssna på. Det är inte längre människor som talar, utan dresserade politiska apor som spottar oneliners som kan citeras i press och på sociala medier.

DN kan skriva att det känns tryggt att USA och Nato har jättelika militärövningar vid Rysslands gräns, men hotfullt när Ryssland övar vid sin egen gräns. I ett normalt samtal kan man påpeka det enfaldiga i detta, men vi har inte ett normalt debattklimat i dag. Lögnerna upprepas tills de blir sanningar. En enskild människa kan värja sig, men en politiker talar inte med människor längre, utan framträder på en medieplattform, där hon eller han måste förhålla sig till mediernas agenda, både sanningarna och lögnerna. Detta mediepolitiska komplex är ett av de främsta hoten mot demokratin i dag.

Text och bild: Staffan Castegren

Ska vi rädda världen måste ta makten över framtiden.

Det finns en sanning som nästan alla vuxna människor känner till, men som väldigt sällan tas upp i samhällsdebatten. Den viftas ofta bort med ordet konspirationsteorier, trots att alla vet att det faktiskt är en objektiv sanning. Om man skulle förklara den för ett barn som ännu inte följer nyhetsflödet eller pladdret på internet skulle den framstå som en monumental och obegriplig orättvisa, och det är ju just precis vad den är.

Jag talar naturligtvis om det faktum att det finns en elit i världen som består av ca en procent av befolkningen. Denna elit äger i princip allt. Den äger banker, finansinstitut och försäkringsbolag; medier, reklamföretag, lobbyorganisationer och tankesmedjor; all viktig mark, strategiska råvarutillgångar, och transportbolag; och industrier för tillverkning av allt från blöjor och mobiltelefoner till bekämpningsmedel och splitterbomber.

De här människorna samverkar över nationsgränserna i olika interna forum och utövar därmed en oändligt mycket större makt än någon politiker, inklusive Obama, Putin och Merkel. De kan styra kapitalflöden och industriproduktion och på så sätt skapa eller strypa tillväxt i olika regioner. Deras medier har en enorm inverkan på vad människor tycker och tänker och politikerna vet att det påverkar deras möjlighet att bli omvalda.

Det finns myter som befäster elitens rätt: en är att människan är ond och att de starka alltid tar makten. Det är inte sant. Människan som art är ca 200 000 år gammal. Parasitära eliter har funnits i ca 10 000 år. En annan myt är att alla dugliga personer kan avancera upp till det översta skiktet. Det är inte heller sant. Visst, några kommer till och några faller ifrån, men procentuellt sett kommer de underlydande alltid bestå av 99 procent, oberoende av hur dugliga de är.

Eliten har alltid styrt genom ombud, kungar, präster, militärer och tjänstemän. Viktiga ideologiska verktyg har varit religion, nationalism och rasism. I dag har demokratin övertagit religionens roll. Att tvivla på demokratin som allena saliggörande styrelsesätt är lika blasfemiskt som det var att förneka den heliga treenigheten på medeltiden. Men sanningen är ju den att demokratin bara hanterar den marginella makten, under de verkliga makthavarna.

Inom filmen finns det något som kallas Bechdeltestet, som är ett verktyg för att mäta taskig kvinnosyn. Jag skulle vilja ha ett elittest att applicera på alla samhällsfrågor: Varför löser man inte miljöproblemen, trots att tekniken finns för ett globalt paradigmskifte? Varför startar man ständigt nya krig, trots att jordens befolkning vill slippa? Varför används inte medier och internet till folkbildning och högklassig kultur, utan mest till fördumning, hat och hjärntvätt?

Det finns många som försvarar det bestående, medvetet eller omedvetet. Somliga säger att allt bara blir bättre: barnadödlighet, sysselsättning och näringsintag. Men de reflekterar inte över miljökonsekvenserna när allt fler vill leva det västerländska slöseriliv eliten vill sälja till dem. Andra säger att medelklassens del av förmögenheten ökar. Men de reflekterar inte över att det framförallt gäller bostäder, högt belånade i elitens kreditinstitut.

Det är skrämmande att det inte finns en enda ledamot i den svenska riksdagen som gått till val på parollen: Detronisera eliten, All makt åt samhället. Men ännu mer skrämmande är att nästan inga samhällsdebattörer tar upp frågan om eliten. Hårda duster förs mellan folk inom de 99 procenten om feminism, rasism, hbtq-rättigheter, trängselskatter, omskärelse, veganism och andra lovvärda, men helt ofarliga frågor. Jag tror det är dags att höja debatten till rätt nivå. Ska vi rädda världen måste vi sätta eliten på omskolning och ta makten över framtiden.

Text och bild: Staffan Castegren

Bild tagen av en Stockholmsflanör med socialt patos.

I dag surfade besökare nummer 250 000 in här på fritext.se. Det är lite häftigt faktiskt. Man blir både stolt och glad. Samtidigt vet jag inte riktigt vad det är för folk som hittar till min sajt. Statistiken ger en viss information, men mycket är oklart.

Jag har några hundra vänner på Facebook. När jag lägger ut en ny grej på Fritext kan jag få tio tjugo lajks, men när jag kollar statistiken här på Fritext en månad senare kan över tusen personer varit inne  och tittat.

Mina Taubetolkningar har många besök, på första plats ligger Möte i monsunen. Andra gillar mina bildbloggar. Somliga verkar föredra de litterära texterna, andra de politiska. Jag tänker att folk tar mig som jag är, en vänsterkulturell Stockholmsflanör med socialt patos.

För att fira de fina besökssiffrorna ska jag dela med mig av Fritextsidor med många besökare. Välj det som verkar roligast. Eller titta på allt. Det finns sannolikt en anledning till att så många besöker just de här sidorna:

Den sextonde familjen
Detta är en reklamtext om en bok jag skrivit.

*****

Birkastan på 70-talet
Ett antal bilder från den tid då jag bodde i Birkastan.

*****

Höger eller vänster? Det är bara att välja.
En politisk text om dem som försöker villa bort korten.

*****

Pär Rådström köper tidningarna
En litterär text om en påhittad eftermiddag i Pär Rådströms liv.

Text och bild: Staffan Castegren

Illavarslande moln över Södermalm i dag, Natoövning eller värmeåskväder?

Det händer så ofta att politikerna röstar fullkomligt uppåt väggarna: Moderaterna mot försvaret, Socialdemokraterna mot arbetarklassen och Miljöpartiet mot miljön. De kan ju inte gärna vara helt dumma i huvudet. Det måste finnas ett skäl. De måste sitta inne med en annan kunskap. Vad är det de vet, som inte vi fattar?

Mer än hälften av Sveriges befolkning vill behålla alliansfriheten. Ändå röstar 90 % av riksdagsledamöterna för ett avtal med Nato. Varför gör de så? Jag vet att det finns ett land som har 800 militärbaser i 80 länder och en militärbudget som är större än de 15 följande länderna tillsammans. De är dessutom i allians med de flesta av de andra stora militärmakterna.

Det landet har flest skjutvapen per capita, en poliskår som mördar fattigt folk, ett otroligt odemokratiskt valsystem, mutade politiker, fler svarta män i fängelse än på universitetet, privatiserade samhällsfunktioner, inklusive krig och fångvård och en sjunkande nivå när det gäller utbildning, levnadsstandard och allmänkunskap.

Det handlar naturligtvis om USA, ett land som ständigt är i krig, som ständigt bekämpar alla demokratiska rörelser. Ett land som är fasansfullt aggressivt och som närmast påminner om de länder som styrdes av Hitler, Napoleon, Attila och Alexander. Men det är det landet 90 % av våra riksdagsledamöter vill liera sig med. Vad är det de vet som inte vi känner till?

Kan det vara så att de fått intern information om att USA tänker dra igång ett tredje världskrig mot Ryssland och Kina och döda två, tre miljarder människor? Vad det därför Moderaterna skar ner försvaret, för att tvinga in oss i Nato? Är det därför sossarna tycker att det är okay att skicka ut en ny generation arbetare i skyttegravarna? Är det därför MP tror att krig är bra för miljön?

För en någorlunda klipsk person utanför riksdagen är det självklart att vår framtid ligger i neutralitet, nedrustning, förbud mot vapenexport och ett återskapande av Sverige som moralisk stormakt och fredsmäklare. Men finns det en okänd agenda? Kommer USA att förklara krig mot oss om vi inte böjer oss för deras krav på världsherravälde?

Eller också vet politikerna inte ett skit. De kanske bara följer mediernas vägledning. Eftersom den svenska medievärlden har en mycket stark borgerlig övervikt, så kommer i så fall samtliga politiker gå i samma fålla, och så verkar det ju också vara. Nästan alla röstar för Nato, för privatiseringar, för Rut- och Rotbidrag, för stora motorvägar, för stöd till rika och nedskärningar för de fattiga.

Är det för att de vet saker som vi inte vet eller är de bara fångar i ett medialt nät av lögner? Det skulle jag gärna vilja veta.

Text och bild: Staffan Castegren

Olika tider ger olika avtryck i stadsbilden.

Jag var på en demonstration utanför Stadshuset häromdagen. Vi protesterade mot byggandet av det stora curryfärgade Nobelhuset på Blasieholmen. Men sanningen är den att mitt engagemang mot huset i sig egentligen är ganska svalt. Jag gick dit i studiesyfte för att se på människorna och för att höra deras argument.

Jag har varit på många demonstrationer sedan de första Vietnamprotesterna på 60-talet. Jag kan minnas US Trade Center på Vasagatan, polisbrutaliteten 20 december 1967 och den stora demonstrationen mot USA:s krig i Irak på Norra Bantorget. Då var ilskan, engagemanget och beslutsamheten intensiv. Man kunde nästan ta på den.

Utanför Stadshuset var det annorlunda. Det var en verserad samling människor med hög medelålder och inkomst och självklart kulturellt och socialt kapital. Från podiet talades det om vikten att inte riva hus som minner om den svenska stormaktstiden. Det klagades även på arkitekternas brist på smak och pietet.

Jag var där i en timme ungefär och under den tiden var det bara män som talade. Till slut ledsnade jag på ojämlikheten och den allmänt borgerliga inriktningen. På bussen hem insåg jag att jag måste tänka över detta. Är det verkligen värt att stå ute i aprilkylan och protestera mot just detta hus?

Varje tid sätter sina avtryck i en växande stad. Så är det överallt och så kommer det alltid att vara. Huset på bilden ovan är väl ganska fult, men det är ju också tidstypiskt och detsamma kan man säga om Nobelbygget. Jag tror att stadsbilden kan svälja dem. De är inte brott i klass med skövlingen av Stockholms innerstad på 50-, 60- och 70-talen.

Det som stör mig i den här frågan är snarare den ständiga beredvilligheten hos politikerna att ge våra pengar till eliten. Tomten på Blasieholmen är naturligtvis värd massor. Den skänker de till Nobelstiftelsen. De bekostar även arkeologiska undersökningar, gatornas breddning, en ny kaj och ett trevligt litet torg för stiftelsens besökare.

Hur många hundra miljoner kommer allt detta att kosta? Det vet inte politikerna. Men inom Wallenbergsfären och H&M, som är medfinansiärer, vet man att det är en god affär. Om tio år har sannolikt Nobelstiftelsen sålt huset till dem. Stiftelsen hyr det utrymme de faktiskt behöver, kanske 30 %. Men vad händer med resten?

Jo, finansiärerna kommer att äga en fastighet, på tomtmark som vi skänkt dem, där internationella koncerner kan hyra kontorsutrymme för astronomiska summor och bada i glansen kring Alfred Nobels namn. Då kommer den fula gula lådan verkligen bli en nagel i ögat och folk kommer att fråga sig: Varför gick vi med på det?

Moderaterna och centern har varit med om att slumpa bort våra tillgångar till sina vänner inom näringslivet. Nu har de och sossarna slagit sig samman i denna nya stöld från det allmänna. Förr i tiden tillgrep myndigheterna räfst och reduktion av de förläningar eliten fått av kronan. Det börjar bli dags för det igen. När reser sig en politiker upp och kräver det?

Text och bild: Staffan Castegren

Bort med fattigt folk från innerstan!

Jag har just sagt upp mitt abonnemang på Spotify i protest mot ert oförskämda öppna brev. Jag är en fattigpensionär, och lever med en kvinna som jobbar inom omsorgen. Ändå tillåter det nuvarande systemet att vi kan bo i en hyresrätt på Södermalm. Ni tycker uppenbarligen att det är fel.

Ni propagerar för marknadshyror: Ut med nollorna i periferin, fyll innerstan med produktivt folk. Vi ska betala skatt till utbildning av programmerare och utbyggd infrastruktur. Själva utnyttjar ni det lagliga skattefusket maximalt.

Jag har förstått att ni var hyggligt goda människor i början, men Lord Actons klassiska citat gäller visst alla, utom de mest moraliskt högtstående: “Makt har en benägenhet att korrumpera, och fullständig makt korrumperar fullständigt. Stora män är nästan alltid onda män.”

Ni hotar med att flytta från Sverige. Låt det inte stanna vid ett hot. Sök ett land som är mer näringslivsvänligt. Där finns ofta ”gated communities” så ni slipper se vad nedmonterad solidaritet gör med folk. Sverige behöver inte fler av er sort, vi mår bättre utan er.

Text och bild: Staffan Castegren

Och de är nöjda med ersättningen, fast det är de själva som betalar …

De säger:
Det finns inga klasser mer
det finns inget höger och vänster.
De bokar bord med mobilen på sköna krogen
medan gubbarna byter deras kök igen
färgstarka typer från Polen med svensk chef och rot-bidrag
I morgon bär det av till Maldiverna
Man måste få unna sig

Nej det finns inga klasser mer
Metallerna i mobilen kommer inte från gruvor
De orsakar inga krig i Kongo-Kinshasa längre
Mark Zuckerberg surfar fram dem i cyberrymden
rent, klasslöst och utan ansträngning
Vitvarorna i borstat stål skapas av en webbdesigner
De växer sömlöst fram ur hans dator
Det finns inga monteringsfabriker med slavarbete
mer än möjligen i Kina, men vadå

Maten smakar, pianisten fönar följsamt
De stora tallrikarna kommer och går
eleganta rätter som skapas med kärlek av artister
Vi har sett dem på teve
inga belastningsskador, inga brännsår
det är deras kall
inte tänker de på höger och vänster
och flygbränslet är så raffinerat numer
att det snarare renar än förorenar luftlagren

Sånt säger de
aningslöst
hypnotiserade av osynliga magiker
Och de är nöjda med ersättningen
fast det är de själva som betalar
mobiler, kylskåp, gourmetmat, flygresor
Vi har det verkligen bra nu
Vad mer skulle man kunna önska?

*******

Reservation
Jag hittade denna dikt i min dator i en nästan två år gammal fil. Jag kommer inte ihåg när jag skrev den, men jag känner igen tankarna. Om du som läser detta vet att det finns någon annan upphovsperson får du gärna höra av dig.

Text och bild: Staffan Castegren

Nils Castegren 1908–1999, musiker, kompositör, tjänsteman på Radiotjänst, och min pappa.

Jag minns en teckning i serietidningen Larson: En person i framtiden besöker Millenniemuseet och kommer till avdelningen som ska beskriva 1900-talet. Över dörren ser han en skylt: Donovans århundrade. Den tyckte jag var lite skojig och jag kommer att tänka på den igen när jag läser alla dödsrunor på Facebook.

Helt nyligen var det en person som skrev något i stil med: Människan är flera miljoner år gammal, och du hade den osannolika turen att vara samtida med David Bowie. En annan skrev att Lemmy Kilmister lämnade ett Lemmy Kilmister-format hål i den historiska väven. Utan att vilja förringa någons idol, vill jag dock hävda att sådana påståenden är aningen proportionslösa.

Jag skulle vilja fråga dessa otröstliga fans; När sa ni senast något uppskattande om en äldre person som fortfarande lever? Det är som att döden lockar fram något som skulle kunna beskrivas som ett omvänt näthat; en nätkärlek som följer samma utvecklingskurvor som näthatet och som omedelbart eskalerar bortom all rim och reson.

Naturligtvis kan jag hysa en djup medkänsla med Bodil Malmstens anhöriga, liksom med Pär Rådströms, Sigrid Hjerténs och Johann Sebastian Bachs. Det gör ont att förlora en närstående människa. Det vet jag för jag kände på samma sätt när jag miste mina föräldrar, min bror och andra släktingar och vänner. Men Bach, han är ju inte död för oss.

Låt mig förklara: Jag kände inte Tomas Tranströmer. Jag kunde följaktligen inte sörja honom som människa. För mig är han sina böcker och de står ju kvar i hyllan. Bach finns bland skivorna och Hjertén såg jag på Moderna förra veckan. Av Rådström har jag mycket, av Malmsten något mindre, men de lever ett frodigt liv på biblioteket vid Medborgarplatsen.

Faktum är att de flesta är döda. Det gäller målare författare och kompositörer, såväl som vanliga människor. Vi som lever är i minoritet. En konstnär kan möjligen uttrycka sin tid, men ska hon ingå i de odödligas kanon måste hon prestera mer än så. Därvidlag kan jag känna viss tvekan angående Lemmy Kilmister, om ni ursäktar.

Visst kan jag uppleva ett ömsint vemod när jag hör att Lennart Hellsing, Ornette Coleman eller Birgitta Stenberg gått bort, men att vräka ut den känslan över internet tyder mer på högmod än på respekt. Min bror är borta för evigt, honom kan jag sörja än, men behöver jag lite Bulgakov eller lite Dolphy så finns de på armlängds avstånd, hur pigga och krya som helst.