Author Archives: Staffan Castegren

Höga kusten

Bild och text: Staffan Castegren

Vi brukar hyra bil, Siv och jag, och ett hus nånstans i Sverige. I år blev det på Hemsön, utanför Härnösand och därifrån gjorde vi utflykter runt Höga kusten och “Ångestmanland”.
Klicka på bilderna för bättre kvalitet.

Siv med mobilen på en grusväg på Hemsön. Hon letar inte Pokémon. Vårt hus låg i cyberskugga, helt utan internet, men besteg man höjderna runt omkring funkade det ibland.

Överallt tornade symbollastade molnryggar upp sig. Jag vet inte om det bara var väder, eller om makterna driver sitt spel i de här trakterna.

Höga kusten-bron är häftig. Pylonerna är 182 meter höga. Jag får svindel bara av att se på dem. Gå gärna in och läs om mig och min svindel.

De här tre pojkarna stod också och tittade på bron. Deras anhöriga vimlade runt sina husbilar och jag fick lov att ta en bild av dem.

Mera moln över en liten sjö, en slänt och en bondgård. Man ser så mycket man inte hinner plåta när man kör bil, men just här fanns slumpartat en rastplats.

En regnbågsmatta i Härnösands kyrka. Jag vet inte om den ligger där jämt, eller bara just den här veckan när det är Pride.

För att komma till Hemsön måste man åka linfärjan som går två gånger i timmen. Den här bilden är tagen från färjan. Molnen får ni på köpet.

Naturligtvis besökte vi Lunde där militären öppnade eld mot svenska arbetare 1931. Lenny Clarhälls starka monument står precis på platsen.

Sandöbron började byggas i slutet av trettiotalet. I augusti 1939 rasade gjutformarna till spannet och arton arbetare miste livet.

Denna glatt blåa tankbil står/ligger vid Ångermanälvens strand. Här verkar det finnas en historia, men den får nån annan fantisera fram.

En grusväg i inlandet. Det har precis regnat och dimmorna stiger längs bergssidorna. Det doftar mark och skog.

Folkets park på Hemsön. Någon har smyckat scenens ytterväggar med denna förtjusande naivistiska orkester. Är det nån som känner igen låten?

Plats på scen. Primadonnan gör sin stora entré. Bänkarna står i en grässluttning runt scenen. Inga staket, ingen biljettkur, här är kulturen gratis.

Ursäkta, men det är svårt att låta bli. Höga kustens kraftfulla profiler förminskas nästan av molnbankarna. Taget uppifrån Husumberget.

Toppstugan på Husumberget. Skönt att ta det lite lugnt efter en rätt tuff bestigning på 220 meter. Och sen skulle man ju ner igen.

Hemsö fästning är en gigantisk anläggning nedsprängd i berget. Den började hemligen byggas 1953 i det kalla kriget under Erlanders regering. Dess totala meningslöshet blev till slut uppenbar även för de ansvariga och den lades ner 1992.

Ett litet kapell i ett fiskeläge. Små oansenliga kyrkobyggnader är alltid lite rörande. Vad betydde det för de råbarkade fiskarna att samlas här om söndagarna?

I kapellet satt en kvinna och övade på ett sångprogram, med elpiano och förstärkare. Det klingade modernt i den gamla kyrksalen.

Plötsligt inåt landet såg vi en skylt: Laxodling, fiska här. Vid en liten damm kunde man pröva lyckan med hyrt metspö. Där jobbade denna flicka som kom från Burundi.

Klotter i parkeringshuset i Härnösand. Är det samma person som kräver anarki och frihet för Pussy Riot som ritar Helgonet och försäkrar att Gud hatar Modo?

Nån hade en idé och fick med sig kommungubbarna. Kanske rasslade det in lite EU-bidrag, men det sket sig ändå till slut.

Auschwitz i vår tid

Text och bild: Staffan Castegren

En av 1900-talets mest ikoniska platser.

I år tog vi en vecka i Krakow, Siv och jag. Vi åker gärna till olika europeiska städer. När vi kommit fram hade vi ännu inte bestämt om vi skulle åka till Auschwitz. Vi hade naturligtvis pratat om det, men det kändes tungt och jag trodde att alla besökarna skulle förvandla det till något jävla Disneyland. Till slut valde vi ändå att åka, det är trots allt en av 1900-talets mest ikoniska platser.

Hela utflykten skulle ta ca 7 timmar, 3 timmars resa och 4 timmars visning. Redan vägen dit blev lätt absurd. Chauffören kunde uppenbarligen inte köra utan musik. Därför fyllde han bussen med fasansfull James Last-liknande muzak. Det som skulle vara en mental förberedelse inför mötet med historien blev, ironiskt nog, en musikalisk tortyr med tyskt ursprung.

Stränga tegelbyggnader med små ondskefulla rum.

När vi väl kommit fram förändrades allt. En mycket kompetent guide tog över. Vår grupp bestod av ca 30 personer. Vi fick hörlurar och en liten trådlös mottagare och guiden talade i en mikrofon. Trots att det var många grupper som visades runt på området skapade hörlurarna en avskärmning mot alla andra människor och en närhet till guidens berättelse.

Vi fick se de stränga tegelbyggnaderna, korridorerna med sina slitna stengolv och de små ondskefulla rummen där själva väggarna vittnade om obegriplig ondska och ofattbart lidande. Jag var rädd att röra något, som om gammal smitta ännu funnes kvar både från bödlar och offer. Samtidigt kunde jag inte låta bli. Det var ett tvång att göra sig delaktig.

En gaskammare. Väggarna vittnar om obegriplig ondska och ofattbart lidande.

Lösryckta ord från guiden sitter kvar. “De nyankomna fångarna sorterades; arbeta eller gasas, beslutet fattades på en sekund för varje individ.” – “I stängslen gick det 370 volt. Somliga fångar tog livet av sig genom att kasta sig mot taggtråden.” – “Efter tortyren togs fångarna ut här på gården och sköts.” – “Man tror att 1,4 miljoner människor miste livet i Auschwitz.”

Vi såg samlingen av avklippt människohår, tiotusentals glasögon, väskor, skor, proteser, och muggar. Under den visningen var guiden tyst. Precis innan vi gick in i huset sa hon bara: “Jag ber er betänka att alla föremål ni kommer att se här inne har tillhört en enskild människa med tankar, drömmar, känslor och förhoppningar.”

Varje föremål har tillhört en enskild människa.

Vi såg flera grupper med judar gå omkring, ofta under ledning av en svartklädd rabbin. De stod ofta stilla tätt intill varandra och verkade hämta tröst. Men när vi reste vidare till Auschwitz II Birkenau såg vi en annan grupp där flera var svepta i israeliska flaggor. De hade dessutom en beväpnad vakt med sig. Det kändes mycket stötande.

Just i Auschwitz var ca 80 % av de döda judar, men så var det ju inte i kriget i stort. Ska vi någonsin komma vidare måste vi förstå att lidandet är allmänmänskligt. Ingen nation kan muta in lidandet och kräva ensamrätt på det. Även ondskan är allmänmänsklig. Den elit som startade kriget omfattade många nationer och folkslag: tyskar, engelsmän, amerikaner, men även judar.

Lidandet är allmänmänskligt. Ingen nation kan kräva ensamrätt på det.

Den dagen vi var där var det mycket varmt, och det slog mig att även på 40-talet fanns det årstider. Även då kunde någon eländig fånge glädjas en stund över en vacker blomma, bara för att i nästa stund förbanna hettan som skyndade på förruttnelsen och förvärrade den onda stanken. Men vintern med 30 minusgrader var naturligtvis inte bättre.

Birkenau är väldigt mycket större än Auschwitz I, och mer öppet, och man kunde se de olika grupperna som lotsades runt. Det slog mig att detta är ett logistiskt problem liknande det som nazisterna hade på 40-talet. Somliga ska till barackerna, andra till gaskamrarna. Guiden visade på en plats där det brukade sitta en fångorkester som spelade musik att hålla takten till.

Bland vår tids människor såg jag både bödlar och offer.

När vi kom tillbaka till Krakow var det som att jag bland vår tids människor såg både bödlar och offer. Jag såg renhjärtade hjältar och småaktiga opportunister. Hur nära ligger katastrofen egentligen? Så länge somliga tjänar miljarder på sina vapenfabriker kommer krigen inte ta slut. Bara en demokratisk majoritet kan förbjuda vapentillverkning, men jag har aldrig hört en politiker som drivit den frågan.

Även på flygplatsen när vi skulle hem till Stockholm upplevde jag det logistiska problemet med att hantera stora grupper människor: “Lämna inte ert baggage utan uppsikt.” – ” Final call hej faderittan, gate 14.” – “Missa inte våra erbjudanden i tax free-shopen.” Och folk ställer sig i sina köer, somliga till barackerna och somliga till gaskamrarna. Eller?!!

Auschwitz ligger alltid latent i historien så länge klassamhället består.

Vi lotsas genom världen av anonyma högtalarröster. Men vad är det de säger? “Fortsätt konsumera, även om jorden går under!” – “Det land som har störst militärbudget och som startar flest krig är fredligast!” – “Ensam är stark, solidaritet är dåligt! – “Sparka nedåt slicka uppåt!”

Kanske kommer jag att klara mig, men jag är oroligt för mina barn och mina barnbarn. Auschwitz ligger alltid latent i historien så länge klassamhället består, så länge vi inte reser oss tillsammans och säger: Dra åt helvete! Det räcker nu! En procent ska inte bestämma över oss andra! Nu är det dags att slå in på en helt ny väg!

Nu har Fritext en kvarts miljon besökare

Text och bild: Staffan Castegren

Bild tagen av en Stockholmsflanör med socialt patos.

I dag surfade besökare nummer 250 000 in här på fritext.se. Det är lite häftigt faktiskt. Man blir både stolt och glad. Samtidigt vet jag inte riktigt vad det är för folk som hittar till min sajt. Statistiken ger en viss information, men mycket är oklart.

Jag har några hundra vänner på Facebook. När jag lägger ut en ny grej på Fritext kan jag få tio tjugo lajks, men när jag kollar statistiken här på Fritext en månad senare kan över tusen personer varit inne och tittat.

Mina Taubetolkningar har många besök, på första plats ligger Möte i monsunen. Andra gillar mina bildbloggar. Somliga verkar föredra de litterära texterna, andra de politiska. Jag tänker att folk tar mig som jag är, en vänsterkulturell Stockholmsflanör med socialt patos.

För att fira de fina besökssiffrorna ska jag dela med mig av Fritextsidor med många besökare. Välj det som verkar roligast. Eller titta på allt. Det finns sannolikt en anledning till att så många besöker just de här sidorna:

Den sextonde familjen
Detta är en reklamtext om en bok jag skrivit.

*****

Birkastan på 70-talet
Ett antal bilder från den tid då jag bodde i Birkastan.

*****

Höger eller vänster? Det är bara att välja.
En politisk text om dem som försöker villa bort korten.

*****

Pär Rådström köper tidningarna
En litterär text om en påhittad eftermiddag i Pär Rådströms liv.

Vad är det politikerna vet?

Text och bild: Staffan Castegren

Illavarslande moln över Södermalm i dag, Natoövning eller värmeåskväder?

Det händer så ofta att politikerna röstar fullkomligt uppåt väggarna: Moderaterna mot försvaret, Socialdemokraterna mot arbetarklassen och Miljöpartiet mot miljön. De kan ju inte gärna vara helt dumma i huvudet. Det måste finnas ett skäl. De måste sitta inne med en annan kunskap. Vad är det de vet, som inte vi fattar?

Mer än hälften av Sveriges befolkning vill behålla alliansfriheten. Ändå röstar 90 % av riksdagsledamöterna för ett avtal med Nato. Varför gör de så? Jag vet att det finns ett land som har 800 militärbaser i 80 länder och en militärbudget som är större än de 15 följande länderna tillsammans. De är dessutom i allians med de flesta av de andra stora militärmakterna.

Det landet har flest skjutvapen per capita, en poliskår som mördar fattigt folk, ett otroligt odemokratiskt valsystem, mutade politiker, fler svarta män i fängelse än på universitetet, privatiserade samhällsfunktioner, inklusive krig och fångvård och en sjunkande nivå när det gäller utbildning, levnadsstandard och allmänkunskap.

Det handlar naturligtvis om USA, ett land som ständigt är i krig, som ständigt bekämpar alla demokratiska rörelser. Ett land som är fasansfullt aggressivt och som närmast påminner om de länder som styrdes av Hitler, Napoleon, Attila och Alexander. Men det är det landet 90 % av våra riksdagsledamöter vill liera sig med. Vad är det de vet som inte vi känner till?

Kan det vara så att de fått intern information om att USA tänker dra igång ett tredje världskrig mot Ryssland och Kina och döda två, tre miljarder människor? Vad det därför Moderaterna skar ner försvaret, för att tvinga in oss i Nato? Är det därför sossarna tycker att det är okay att skicka ut en ny generation arbetare i skyttegravarna? Är det därför MP tror att krig är bra för miljön?

För en någorlunda klipsk person utanför riksdagen är det självklart att vår framtid ligger i neutralitet, nedrustning, förbud mot vapenexport och ett återskapande av Sverige som moralisk stormakt och fredsmäklare. Men finns det en okänd agenda? Kommer USA att förklara krig mot oss om vi inte böjer oss för deras krav på världsherravälde?

Eller också vet politikerna inte ett skit. De kanske bara följer mediernas vägledning. Eftersom den svenska medievärlden har en mycket stark borgerlig övervikt, så kommer i så fall samtliga politiker gå i samma fålla, och så verkar det ju också vara. Nästan alla röstar för Nato, för privatiseringar, för Rut- och Rotbidrag, för stora motorvägar, för stöd till rika och nedskärningar för de fattiga.

Är det för att de vet saker som vi inte vet eller är de bara fångar i ett medialt nät av lögner? Det skulle jag gärna vilja veta.

Fula hus

Text och bild: Staffan Castegren

Olika tider ger olika avtryck i stadsbilden.

Jag var på en demonstration utanför Stadshuset häromdagen. Vi protesterade mot byggandet av det stora curryfärgade Nobelhuset på Blasieholmen. Men sanningen är den att mitt engagemang mot huset i sig egentligen är ganska svalt. Jag gick dit i studiesyfte för att se på människorna och för att höra deras argument.

Jag har varit på många demonstrationer sedan de första Vietnamprotesterna på 60-talet. Jag kan minnas US Trade Center på Vasagatan, polisbrutaliteten 20 december 1967 och den stora demonstrationen mot USA:s krig i Irak på Norra Bantorget. Då var ilskan, engagemanget och beslutsamheten intensiv. Man kunde nästan ta på den.

Utanför Stadshuset var det annorlunda. Det var en verserad samling människor med hög medelålder och inkomst och självklart kulturellt och socialt kapital. Från podiet talades det om vikten att inte riva hus som minner om den svenska stormaktstiden. Det klagades även på arkitekternas brist på smak och pietet.

Jag var där i en timme ungefär och under den tiden var det bara män som talade. Till slut ledsnade jag på ojämlikheten och den allmänt borgerliga inriktningen. På bussen hem insåg jag att jag måste tänka över detta. Är det verkligen värt att stå ute i aprilkylan och protestera mot just detta hus?

Varje tid sätter sina avtryck i en växande stad. Så är det överallt och så kommer det alltid att vara. Huset på bilden ovan är väl ganska fult, men det är ju också tidstypiskt och detsamma kan man säga om Nobelbygget. Jag tror att stadsbilden kan svälja dem. De är inte brott i klass med skövlingen av Stockholms innerstad på 50-, 60- och 70-talen.

Det som stör mig i den här frågan är snarare den ständiga beredvilligheten hos politikerna att ge våra pengar till eliten. Tomten på Blasieholmen är naturligtvis värd massor. Den skänker de till Nobelstiftelsen. De bekostar även arkeologiska undersökningar, gatornas breddning, en ny kaj och ett trevligt litet torg för stiftelsens besökare.

Hur många hundra miljoner kommer allt detta att kosta? Det vet inte politikerna. Men inom Wallenbergsfären och H&M, som är medfinansiärer, vet man att det är en god affär. Om tio år har sannolikt Nobelstiftelsen sålt huset till dem. Stiftelsen hyr det utrymme de faktiskt behöver, kanske 30 %. Men vad händer med resten?

Jo, finansiärerna kommer att äga en fastighet, på tomtmark som vi skänkt dem, där internationella koncerner kan hyra kontorsutrymme för astronomiska summor och bada i glansen kring Alfred Nobels namn. Då kommer den fula gula lådan verkligen bli en nagel i ögat och folk kommer att fråga sig: Varför gick vi med på det?

Moderaterna och centern har varit med om att slumpa bort våra tillgångar till sina vänner inom näringslivet. Nu har de och sossarna slagit sig samman i denna nya stöld från det allmänna. Förr i tiden tillgrep myndigheterna räfst och reduktion av de förläningar eliten fått av kronan. Det börjar bli dags för det igen. När reser sig en politiker upp och kräver det?

Öppet brev till Spotify

Text och bild: Staffan Castegren

Bort med fattigt folk från innerstan!

Jag har just sagt upp mitt abonnemang på Spotify i protest mot ert oförskämda öppna brev. Jag är en fattigpensionär, och lever med en kvinna som jobbar inom omsorgen. Ändå tillåter det nuvarande systemet att vi kan bo i en hyresrätt på Södermalm. Ni tycker uppenbarligen att det är fel.

Ni propagerar för marknadshyror: Ut med nollorna i periferin, fyll innerstan med produktivt folk. Vi ska betala skatt till utbildning av programmerare och utbyggd infrastruktur. Själva utnyttjar ni det lagliga skattefusket maximalt.

Jag har förstått att ni var hyggligt goda människor i början, men Lord Actons klassiska citat gäller visst alla, utom de mest moraliskt högtstående: “Makt har en benägenhet att korrumpera, och fullständig makt korrumperar fullständigt. Stora män är nästan alltid onda män.”

Ni hotar med att flytta från Sverige. Låt det inte stanna vid ett hot. Sök ett land som är mer näringslivsvänligt. Där finns ofta ”gated communities” så ni slipper se vad nedmonterad solidaritet gör med folk. Sverige behöver inte fler av er sort, vi mår bättre utan er.

De osynliga magikerna

Text och bild: Staffan Castegren

Och de är nöjda med ersättningen, fast det är de själva som betalar …

De säger:
Det finns inga klasser mer
det finns inget höger och vänster.
De bokar bord med mobilen på sköna krogen
medan gubbarna byter deras kök igen
färgstarka typer från Polen med svensk chef och rot-bidrag
I morgon bär det av till Maldiverna
Man måste få unna sig

Nej det finns inga klasser mer
Metallerna i mobilen kommer inte från gruvor
De orsakar inga krig i Kongo-Kinshasa längre
Mark Zuckerberg surfar fram dem i cyberrymden
rent, klasslöst och utan ansträngning
Vitvarorna i borstat stål skapas av en webbdesigner
De växer sömlöst fram ur hans dator
Det finns inga monteringsfabriker med slavarbete
mer än möjligen i Kina, men vadå

Maten smakar, pianisten fönar följsamt
De stora tallrikarna kommer och går
eleganta rätter som skapas med kärlek av artister
Vi har sett dem på teve
inga belastningsskador, inga brännsår
det är deras kall
inte tänker de på höger och vänster
och flygbränslet är så raffinerat numer
att det snarare renar än förorenar luftlagren

Sånt säger de
aningslöst
hypnotiserade av osynliga magiker
Och de är nöjda med ersättningen
fast det är de själva som betalar
mobiler, kylskåp, gourmetmat, flygresor
Vi har det verkligen bra nu
Vad mer skulle man kunna önska?

*******

Reservation
Jag hittade denna dikt i min dator i en nästan två år gammal fil. Jag kommer inte ihåg när jag skrev den, men jag känner igen tankarna. Om du som läser detta vet att det finns någon annan upphovsperson får du gärna höra av dig.

Bilder mars 2016

Text och bild: Staffan Castegren

Jag är en flanör. De flesta av mina bilder är synnerligen närodlade. I den här samlingen är tio tagna på Södermalm, åtta i övriga Storstockholm och endast tre på annat håll. Hälften av bilderna är porträtt, och nästan bara av folk som jag bett om lov att få plåta. Resten är bilder på sådant jag tycker är intressant, fantasieggande eller vackert. Som vanligt går det alltid att klicka på bilderna för att öka kvaliteten.

Dörren till Citykonditoriet. En dag när vi var där föll en rödtonad eftermiddagssol in genom fönstret. Det är ofta sådana saker jag snöar in på.

Vi hade lunchat på Cassi, min vän Birgitta och jag, och på väg tillbaka till SR, där hon jobbar såg vi denna snabbmatsbil där man kunde spela dataspel medan man väntade på maten.

I ett egendomligt gråljus på väg till Moderna museets utställning med Klee och Aguéli mötte jag dessa gräsänder som blev en del av konstupplevelsen.

Tuomo Haapala, basist, frimusiker och kompositör, men även författare. Här står han vid bokbordet på Drottninggatan och säljer sin utmärkta bok: Staden som scen.

Christianshavn är en stadsdel i Köpenhamn som med viss rätt brukar kallas Lilla Amsterdam. Området tillhörde tidigare danska flottan. Här anses det fint att bo.

Det är lite Munchvarning på denna gubbe som vi träffade på i Blekingetäppan en sen eftermiddag med god kramsnö.

På många mössor står det Svea, på andra Obey, vilket är rätt mysko. Den här mannen försäkrade mig att han var precis det han signalerade.

En tredje bild med en blank vattenspegel. Det verkar vara något slags tema. Här står jag på Söder och tittar över mot Hammarby sjöstad.

Sköld Peter Matthis håller föredrag om Vietnamrörelsen på ABF-huset. Om hjältar funnes skulle han definitivt vara en hjälte för mig.

Om vintern är det folktomt och vilsamt bland Eriksdalslundens kolonilotter. Det tycker vi om, både jag och den vaksamma koltrasten på staketet.

Den här kamraten ser man ofta på stans loppmarknader. På bilden har han smällt upp sitt stånd nere vid Hornstulls strand.

Det här motivet fann jag vid Brunnsviken norr om Lings grav. Det är ett märkligt ljus. Man skulle kunna tro att det var en oljemålning.

Utanför Åhléns på Klarabergsgatan. Plötsligt ledsnade hon på att sitta och tigga och började dansa i stället och skrattade åt sin spegelbild i skyltfönstret.

Och ständigt dessa trappor. Jag har hur många som helst i datorn. Den här gången var det vinter och sen eftermiddag uppe vid gamla scenskolan i Tjurbergsparken.

På Kakslottet i Taxinge stod denna allvarliga unga man. Jag bad att få ta en bild och han sa genast ja utan några frågor. Vackert ljus och intressant uttryck.

En bild tagen från vårt köksfönster där kameran fullständigt flippade ut. Månen och Allhelgonakyrkans spira till höger, och alla lamporna i huset mitt emot hamnade i oskärpa.

Ett barn på en uteservering. Jag gillar hennes drömmande blick, hennes barnfingrar och den vackert slitna stolens ljusblå färg.

Dubbeldäckartåget från Strängnäs hade välvda sidofönster. När vi körde in i en tunnel blev fönstret en konkav spegel. Då tog jag denna selfie.

Förra sommarens pridefestival. Pajazzo och Columbina, som han är olyckligt förälskad i, flanerar på Mariatorget i det mjuka ljuset under sina parasoller.

Solen går ner i sydväst. Året är ännu ungt. Som frusna vinterfåglar ryttlar molnen tätt över skorstenarnas svarta silhuetter.

Första dagen med min nya kamera 24 juni 2015. Jag plåtade allt och alla. I kiosken vid färjan över till Sjöstan stod de här tjejerna. De ställde gärna upp på en bild.

En sufi i Strängnäs

Text: Staffan Castegren Bild: från familjen Almqvist

En källa till stöd och inspiration.

Den här bilden har följt mig i tio, tolv år, först på jobbet, och nu hemma i köket. Den föreställer Kurt Almqvist som avled 2001, 89 år gammal. Han var lärare, språkman, författare, sufi och en andlig sökare med en bildning av kolossala mått. Jag träffade honom aldrig själv, men jag intervjuade hans änka och det var hon som gav mig bilden. Jag ser den dagligen, och blicken som är både mild och nyfiken inspirerar mig.

Kurt Almqvist föddes 1912. Hans far var något så ovanligt som masugnskonstruktör. Familjen hade det gott ställt och fadern bekostade under 30-talet ett flertal bildningsresor i Europa för sin son. Under dessa resor kom han att fängslas av den franska och italienska kultursfären, inte minst den tidiga kristendomen och Mariakulten. Hemma i Sverige fick han kontakt med katolska tänkare, men han studerade även arabiska.

Kurt Almqvist behärskade förutom svenskan sju språk: Tyska, engelska, franska, italienska, spanska, ryska och arabiska. Han var dessutom en framstående medeltidskännare och religionsfilosof. Han läste indiska vedaskrifter och religiösa urkunde och studerade de stora religionerna, hinduism, buddism, judendom, kristendom och islam, men även taoism och så kallade primitiva religioner. Och överallt fann han samma kärna, samma urljus, samma närhet mellan människan och Gud.

Han hade en stor betydelse för det som kallas Sophia Perennis som säger att religionerna bara är olika dialekter som försöker tyda andens budskap. Om sophia betyder visdom och perennis tidlös, betyder således Sophia Perennis den tidlösa visdomen. Med visdom avses här en metafysisk visdom, en visdom som går bortom den fysiska verkligheten. Almqvist visade på den stora inre likheten som finns mellan de olika religionerna. Skillnaden ligger främst i de yttre formerna och ritualerna. Han ger en nyckel till förståelse av den religiösa mångfalden och öppnar för ett jämställt samtal.

Almqvist oroade sig över kyrkosamfundens stelbenta dogmer och den andliga återvändsgränd västerlandet råkat in i genom teknikdyrkan, materialism och naturvetenskapens stora högmod. Eller som docent Håkan Eilert uttryckte saken vid ett seminarium om Almqvist på Sigtunastiftelsen:
– Järnåldern är sannerligen långt gången.
Men ledamoten i Svenska Akademien, Gunnel Vallquist som gick bort nyligen, har sagt att tiden har hunnit ikapp Kurt Almqvist, även om det är svårt att tro i dagens antagonistiska värld

Almqvist intresserade sig särskilt för sufismen, den islamska vishetsläran, och 1941 blev han invigd i en sufisk orden under namnet Abd al-Muqsit, ett namn vars senare del är ett anagram på hans svenska efternamn. Men han lämnade aldrig kristendomen, även om svenska präster enligt hans hustru var rädda att söka upp honom, osäkra inför hans stora bildning. Han förde en fortlöpande brevväxling med ett antal utvalda filosofer över hela världen, men han såg sig inte som religionsforskare, utan som Gudssökare, på jakt efter källsprånget av sanning och liv.

År 1958 gifte han sig med Tilsi och 1965 flyttade de till Strängnäs med sina två barn. Där arbetade han som lektor vid gymnasiet fram till sin pensionering. Men hans verkliga arbete var fördolt. Passerande Strängnäsbor hade inte en aning om vad som hände i villan på Regementsgatan. Inte så att han höll något hemligt. Han var bara inte intresserad av diskussioner och debatter. Ett samtal ska ge ömsesidig upplysning och insikt, annars är det utan mening. Hans arbete får sitt rätta perspektiv av hustruns beskrivning när jag frågade om hennes egen tro:
– Naturligtvis är jag troende, men jag har inte kommit så långt som han. Han satt vid en källa och bara öste av Guds närhet.

När jag ser på bilden försöker jag föreställa mig vad det skulle kunna innebära att ösa av Guds närhet – för honom och för mig. Min väg är inte hans, men vart skulle en djupare andlighet kunna föra mig? Jag känner att musiken och stunder ensam nära naturen ibland kan föra mig närmre den tidlösa visdomens källa. Vi har en andlig förmåga även om många som fastnat i den kommersiella och tekniska enfalden skräckslaget försöker förneka den.

Jag vill sluta med en dikt ur Almkvist första diktsamling Vallfärd till mitten från 1945

Här kan du höra dikten

Heden – hjärtats vildmark

Innerst i varje människa finns en ändlös, ensam ödemark.
Den kärlek, som inte vet det, är ingen sann kärlek.
Den sanna kärleken älskar vildmarken innerst i nästans hjärta:
öknen, som är farlig för alla utom för sig själv,
heden, som blommar, inte för dig och inte för mig,
utan för sin egen ändlösa himmel.

Att Lyssna på känslan

Musik: Bob Dylan Text och bild: Staffan Castegren

Världen är värd att räddas. Första steget måste alltid vara fred.

Här kan du höra min tolkning på Youtube

Här kan du ladda hem text och ackord

Den här texten skrev jag i ren frustration. Sverige håller på att förvandlas till allt jag tycker illa om. Tanken att Sverige skulle alliera sig med Nato, rusta upp, koppla ihop sig med de amerikanska vapensystemen och lämna över sin utrikespolitik till USA är motbjudande. Vi bör värna om vår traditionella neutralitet och rollen som fredsmäklare i världen.

Att vi dessutom genom TTIP frivilligt är på väg att lämna över vårt demokratiska oberoende till den fasansfullt odemokratiska lilla klicken som äger bankerna, industrierna, medierna och energitillgångarna gör mig nästan gråtfärdig. Vi bör värna om vår självständighet och om miljöskydd och en hållbar utveckling.

Samtliga partier i Sverige verkar beredda att rösta för det här. Och jag undrar hur det står till? Okay, partiledningarna är manipulerade av skickliga lobbyister, men de vanliga riksdagsledamöterna? Hur kan en sosse, en miljöpartist, en liberal och en centerpartist tro att krig och rovkapitalism leder till en bättre värld? Säg nej till partipiskan! Det gäller vår gemensamma framtid.

Att lyssna på känslan
Text: Staffan Castegren

Du ledamot i det svenska parlamentet
tänk, din uppgift är att vara folkets röst
Vad som sas på senaste partikonventet
måste vägas emot känslan i ditt bröst

Det finns inga militära allianser
som någonsin har lett till mera fred
Vapenskramlet är en ryslig samhällscancer
Varje vettig mänska vägrar skramla med

Men vi måste börja lyssna på känslan
den som genomsyrar både själ och kropp
Tro inte dem som sprider hat och ängslan
Det är självklart att det ännu finns ett hopp

Vi ska förlita oss på neutraliteten
Det är faktiskt dags att börja rusta ned
Det är det enda säkra skyddet för planeten
Första steget måste alltid vara fred

Och vi måste börja lyssna på känslan
den som genomsyrar både själ och kropp
Tro inte dem som sprider hat och ängslan
Det är självklart att det ännu finns ett hopp

Ja, vi måste börja lyssna på känslan
den som genomsyrar både själ och kropp
Tro aldrig dem som sprider hat och ängslan
Det är självklart att det alltid finns ett hopp