Author Archives: Staffan Castegren

Med halmhatt och dragbasun i kulturlivet

Text: Staffan Castegren Bild: Nils Castegren

liten staffanBlivande idealist, kulturarbetare och looser

På 90-talet fick jag internet och jag skaffade mig tidigt en egen webbplats, fritext.se. Där la jag ut skrivregler, grammatik och med tiden ganska mycket folkbildning. Det var jättekul och det nya mediet kändes demokratiskt och som gjort för ideella insatser. Tidigare var jag lärare och jag kände att det här var ett sätt att ge upprättelse åt alla de elever man aldrig hann med.

Det här höll jag på med intensivt i fem år säkert, och sedan ytterligare några år kanske lite mer sporadiskt, men till slut fick jag svårigheter. Gamla Fritext hade en uråldrig teknisk plattform och jag var inte programmeringskunnig nog bygga om den, och omkring 2006 slutade jag helt och hållet att uppdatera webbplatsen.

Men Bahnhof, min internetleverantör, lät sidorna ligga kvar utan att jag behövde betala. De visste ju att det stadigt kom mellan 20 000 och 30 000 besökare per månad, och hela tiden fick jag tackmejl från folk som haft nytta av Fritext. Många företag och föreningar länkade till mina sidor, eller snodde text rakt av. Men jag sa aldrig nej och tog aldrig betalt.

Det här gör att Fritext i dag har enastående värden hos webbläsarna. Många sökord placerar mig fortfarande högt upp på Googles förstasida. Prova själv att googla skrivregler, procenträkning, eller musiklära. Då och då har jag tänkt att jag borde kunna slå mynt av det, men jag är bra på mitt jobb, men jag kan inte sälja. Jag skrev till Skolverket en gång, men de svarade inte. Kanske borde jag skrikit högre, haft halmhatt och spelat dragbasun.

Så blev jag arbetslös 2010 och gick till Arbetsförmedlingen och bad om ett starta eget-bidrag för att utveckla Fritext. De skickade mig till någon sorts konsult, med en bildningsnivå som knappt var mätbar, men som ändå hade makten att säga att det inte fanns någon som helst ekonomisk potential i en språk- och bildningssajt. Nå! de kan dra åt helvete allihop. Jag är ändå mycket stolt över vad Fritext betytt för tiotusentals människor.

Och härom året satte jag mig ner och skrev en deckare. Men som vanligt skulle jag krångla till det: i stället för att skriva en likadan deckare som alla andra, skrev jag en proggdeckare och den ville naturligtvis inte förlagen ha. Vadå klasskamp? Vadå Maos lilla röda? Jag har nu gett ut den på eget förlag i en synnerligen limiterad upplaga. Men när jag ska sälja den får jag samma problem som vanligt. Är det halmhatten och dragbasunen som saknas igen? Fan vet.

Lena Adelsohn Liljeroth har verkligen fått rätt. En kulturarbetare i dag måste vara entreprenör. Det räcker inte att skriva en bra bok, eller att måla en bra tavla. Man måste kunna sälja den. Även de som är emot entreprenörstänkandet är ändå fast i det. Det som inte snurrar i medierna finns inte. Det gör att världen sakta fylls av usla alster skapade av folk vars kvalifikationer snarare är mediala än konstnärliga.

Tro nu inte att jag deppar ihop. Det är en ära att vara en looser i dag, och det jag beskrivit här ovan är bara en liten del av mitt liv. Jag sitter och skriver på en uppföljare till min bok. Och som ni vet har jag startat den här nya avdelningen på fritext.se med kulturell slow food. Här har jag redan cirka 6 500 besökare per månad. Ni som kommer hit är troligen sådana som har tröttnat på vårt genomkommersialiserade samhälle. Jag känner verkligen att det är hos er jag hör hemma.

 

Rickard Widmark röker hasch

Från Den sextonde familjen av Staffan Castegren

pipaMannen på bilden är inte samma som i berättelsen.

Det är september 1972. Av skäl som vi inte behöver gå in på har Rickard tänt på med en snubbe som heter Bobo. Nu har de åkt i Rickards Falcon till Sigtunagatan och Bobo hoppar ur och försvinner in i sin port.

“– Fan, vad skönt att vara ensam!
Jag tittade på ratten och på hastighetsmätaren och på nyckeln som hängde så fint ur sitt lilla hål. Men nej, det var inte nyckeln som hängde. Den satt i tändningslåset. Det som hängde var en lite rund plastbricka som det stod Caltex på. När fick jag den? Jag kommer inte ihåg. En bensinmack, men var finns det Caltex? Hörnet Hornsgatan Torkel Knutsson. Men finns den macken kvar? Jag rörde fötterna och kom åt pedalerna där nere.
– Kommer jag verkligen ihåg hur man gör när man startar? tänkte jag.
Men så klart; kopplingen och bromsen och halva foten beredd på gasen, sedan vrider man bara på nyckeln. Det skorrade till och den tände direkt och jag blev nästan tårögd.
– Min bil är så jävla bra, så jävla fin och pålitlig.

Jag la i ettan och började rulla framåt och brast ut i ett gapskratt, stort och brett. Det var helt enkelt så jävla kul att köra bil. Det fanns inga människor på gatan, men på bägge sidorna stod det bilar och jag förstod att det var viktigt att inte köra på dem. Men allting gick så mjukt och fint, bil på bil på bil som jag inte körde på. Jag hoppades nästan att någon stod i ett fönster och såg hur otroligt bra jag körde.

I samma ögonblick blev det krångligt. Gatan tog slut och en annan, mycket större gata som gick åt ett helt annat håll låg i vägen.
– Vad fan håller de på så här för?
När jag spände blicken såg jag att min lilla fina gata fortsatte på andra sidan, men det åkte bilar åt alla håll på den stora gatan och det kändes omöjligt att titta åt bägge hållen samtidigt. Men så kom det en stor röd buss från vänster. Det stod 47 med tydliga siffror på den, och efter den verkade det inte komma några bilar. Jag lät den fara förbi och tittade igen, nej inte en biljävel. Jag fattade ett blixtsnabbt beslut och svängde höger och det gick så enastående bra att jag tänkte:
– Fan, det här måste jag göra igen. Det här var en högersväng i världsklass.
Och har man sett på fan, nästan direkt kom en ny gata och glad i hågen svängde jag höger på den.

Den här gatan såg annorlunda ut. På vänster sida gick ett slags mur och på höger var det hyreshus. Även här var det fullt med parkerade bilar. Det var lite mörkare och jag trivdes inte riktigt lika bra, så i nästa hörn svängde jag höger igen. Här var det ljusare. På andra sidan gatan låg det en park med lyktor där människor gick omkring och jag tänkte att det är bra att de gör det så här fint så folk blir glada.

Men plötsligt blev jag bländad. En stor lastbil hade kommit smygande bakifrån och nu låg den nära och dess ljus brände mig i nacken och fyllde hela min backspegel. Jag förstod att jag måste slinka undan och jag höll ögonen öppna efter någon lämplig gata att svänga in på. Och mycket riktigt.
– Den här stan är verkligen välordnad. Här kommer en gata precis när jag behöver den.
Jag svängde in och lastbilen försvann ur backspegeln. Det här var en trevlig gata. Jag blev på gott humör av den. Men efter en stund blev jag osäker. Jag tyckte att jag kände igen mig. Där stod en folkabuss med atombombsmärken på, och plötsligt insåg jag att det var Bobos gata. Fast jag tyckte att jag varit ute och åkte en timme minst hade jag bara kört runt kvarteret.

Jag fylldes av en insikt, så jag gasade på lite grand och svängde höger för femte gången, in på den där stora gatan igen. Där ställde jag mig vid trottoarkanten och stängde av motorn.
– Åkej, vad fan är det som händer?
Steg för steg benade jag upp situationen. Jag var påtänd. När jag slapp att ha Bobo i håret ökade flummigheten i runda slängar 300 procent. Men jag visste att jag kunde skärpa mig.
– Den här gatan heter Karlbergsvägen. Jag borde ställa bilen här och gå bort till Odenplan och ta bussen hem.

Men plötsligt kom en annan känsla, stark och mäktig som Amazonfloden efter regn. Jag var hungrig. Jag ville ha entrecote med bearnaise och pommes frites, den svenska nationalrätten. Jag tänkte först på Cassi på Narvavägen, godaste pommes fritesen i stan, men har de verkligen öppet så här dags? Sedan kom jag att tänka på Bologna på Apelbergsgatan. Och driften var så oemotståndlig att jag bara körde iväg och tog Dalagatan ner mot stan utan att fundera på vad jag borde eller inte.

Vasaparken igen, Eastmansinstitutet och Sabbatsberg, sedan passerade jag den lilla utsökta bron över Kammakargatan. Stod jag inte där en gång med en tjej och pratade om hur den påminde mig om Paris? Jag som inte hade varit längre än till moster i Vagnhärad. Jag har alltid tyckt att det var ett pinsamt minne, men nu fylldes jag av ömhet inför den där kåta omogna 17-åringen. Men det blev ju inget. Jag bodde ju hos morsan och brorsan på Västmannagatan och hon hos sina föräldrar på Falugatan. Och jag glider ännu längre tillbaka, in i 40-talets Stockholm, och femmans spårvagn skramlar uppför Dalagatan bort mot ändhållplatsen vid Karlberg.

Det är ett annat ljus och en annan doft än det här deppiga jävla 70-talet. Jag spelar ränna med Krille utanför hans port på Frejgatan. Några killar springer förbi. Jag vet vad de heter, jag vet var de bor. Jag vet vems farsa som super. Han heter Svante Rudberg. Jag vet att den andres föräldrar är skilda. Det är inte så vanligt. En heter Ruben. Det kan man garva åt ibland. En har en syrra som haltar när hon går. Henne är jag hemligt förälskad i. Vad hände med henne? Och vad blev det av Svante Rudberg? Han höll alltid på med sin tunga och slickade sig om munnen. Hans farsa satt och grät i trappen när han inte vågade gå hem till sin fru. Och nu kör jag omkring i en bil fast jag bara är elva år.

Gatan kränger och jag vet inte var jag är. En jätteplats öppnar sig. Är det Röda Torget i Moskva? Fast på en skylt står det Vinterpalatset? är inte det Leningrad? På vänster hand ser jag en stor skrämmande skola och det hugger till av ångest. Borde jag inte gått där? Morsan ville så gärna, men varken brorsan eller jag hade någon lust. Det är bara jävla typer som tar studenten. Och nu är hon död, och jag vrider och trycker för att få bort de tankarna. Entrecote med bearnaise i mjuk flottlukt ville jag ha, men var i helvete ligger Apelbergsgatan? Plötsligt är det en bil som kör ut från trottoarkanten framför mig. Det blir en lucka och jag kör in och ställer mig och stänger av motorn. Jag har mycket vaga begrepp om var jag är, men jag vågar inte köra mer, och jag tänker att om jag går så kommer jag att hitta.

Så stod jag på trottoaren och jag kunde för mitt liv inte säga var jag var. Rickard Widmark som kan varenda jävla gata i den här stan. Jag gick dröjande framåt. Några smågator vek av åt bägge hållen. Sedan kom jag till en större gata. Där fanns det nedgångar till tunnelbanan, men det var ju inget för mig. Jag gick över och fortsatte rakt fram och såg en färghandel till vänster och till höger i nästa gathörn ett ölfik. Och plötsligt var jag inne i en tunnel. Det luktade gråberg, och fukten dröp längs väggarna. Jag hörde ett egendomligt ljud någonstans ifrån. Det lät som en gråtande trollkvinna fången i berget. Och så var det.

Mitt i tunneln satt en svartklädd kvinna på en låda och spelade klarinett. Fodralet låg på golvet framför henne, och i fodralet en bunt noter och några mynt. Tonen var sprucken och vibratot hjärtskärande. Det gick inte att höra vad hon spelade för melodi. Fraseringen var för ryckig, för inåtvänd och hemlighetsfull. Det var som om hon försökte blidka någon avlägsen utomvärldslig gud som hon ensam kände. Jag la en femtioöring i fodralet när jag passerade. Hon reagerade inte, men när jag kommit några steg därifrån ändrades musiken och blev till långa knotiga händer som grep efter mig och ville hålla fast mig. Jag blev rädd och var tvungen att komma ur mitt rus tillräckligt för att markera en verklighet.
– Brunkebergstunneln, sa en röst inom mig.
I samma ögonblick tystnade musiken och när jag vände mig om syntes inte en människa.

Så var jag ute ur tunneln. Kvällsluften kändes varm mot ansiktet efter den råa kylan där inne. Jag förstod att jag var på väg åt fel håll, men jag kunde fortfarande inte riktigt lokalisera mig. En bit fram låg Dambergs restaurang. Farsan brukade gå till trean, den billigaste avdelningen, någon gång ibland när det skulle firas och ta en vit och en brun. Jag mindes hur han blev tröttare och tröttare med åren och 1949 dog han. Då var jag femton och jag såg morsan gråta en enda gång. Sedan bet hon ihop och gick vidare. På Dambergs ville jag inte gå in. Där fanns inte den maten jag ville ha, bara onda minnen om fattiga satar från Sibirien som kom in för att dricka de sketna centilitrar myndigheterna tillät, bullra lite och sedan gå hem.

Jag skyndade mig förbi och svängde höger i nästa gathörn. Där gled en öppen Ford Fairlane 1956 cabriolet förbi. I bilen satt tre killar som flabbade oavbrutet och tre tjejer som skrek. Radion var på och ingen var över 25 år. Jag kände igen dem på något sätt och blev sorgsen. Ingen tittade åt mitt håll fast jag vet att de kände min närvaro. Till sist var det ändå en tjej som mötte min blick. Först såg hon ledsen ut och bad nästan om ursäkt, som om jag vore hennes farsa, men sedan blev hon trotsig och stolt:
– Vadåra? Har du så jävla kul? Hitta på något bättre själv.
Och hon fortsatte att skrika, och hennes röst slingrade sig upp för husfasaderna och ryckte och slet i de lysande neonskyltarna.

Bilen försvann runt ett gathörn och jag visste att det var Kungsgatan. Dit ville jag absolut inte. Jag böjde ner huvudet och skyndade på stegen, passerade Myrstedts Matthörna och tog nästa tvärgata höger. Det var en ganska brant backe uppåt, och det slog mig att här någon stans ligger det faktiskt en restaurang i ett hus, en trappa upp. Sedan skrattade jag. Jag förstod att det var Gröna Linjen jag tänkte på, en vegetarisk restaurang, det var inte riktigt det jag suktade efter. Då kom jag att tänka på Manne. Han stod en gång nere på gatan, en varm sommarkväll när de hade fönstren öppna där uppe och kastade in köttbullar. Han var så jävla kul, visst söp han och visst tog han fenedrin när han var trött, men han gjorde så galna jävla grejer. Vi var ganska mycket tillsammans en tid, men så plötsligt en dag var han död. Han hade tagit livet av sig. Jag försökte vara som han, lika spontan och galen, men på den resan följde jag inte med.
– Nej, Gröna Linjen är inte aktuellt.

Men så slog det mig att den faktiskt inte låg här. Den låg några gator bort. Jag började bli trött på att inte veta vad gatorna hette. Jag fortsatte backen upp. Jag visste att längre fram låg Oxen och någon skum jävla sexklubb. Det var heller inte intressant, men långsamt började kartbilden klarna inne i huvudet och jag anade att jag åtminstone gick åt rätt håll.

Jag kände faktiskt en hora en gång. Vi träffades när jag jobbade med något som jag glömt och blev vänner. Hon var en riktigt jävla krass och kompromisslös person. Jag gillade henne verkligen. Vi låg med varandra en gång, alltså inte professionellt. Jag ville väl visa vad tjusig och fördomsfri jag var, men där gick jag bet. Jag kunde inte älska henne därför att hon var det hon var. Och det är klart att hon kände det, även om hon inte sa något. Lite senare flyttade hon till Göteborg och blev spårvagnskonduktör och gifte sig med någon jävla traversförare. Det var troligen en bra idé.”

Vill du köpa boken signerad?

Skicka mig ett mejl på fritext [snabela] fritext.se.
Ange ditt namn och din adress och berätta om du vill ha den dedicerad.
Den kostar 159:- inkl porto. Faktura medföljer, och den pröjsar du när det passar.

Stockholmsfolk

Text och bild: Staffan Castegren

sminkKlicka på bilden för att förstora den. Tryck backsteg för att återvända till sidan.

Ett fint möte på Slussens T-banestation. Jag bad att få ta en bild och en halv sekund bolmade en massa gamla otuggade kulturkrockar upp mellan pappan och mig. Men flickan var så stolt över sin medalj och sin fina sminkning, och plötsligt sa han ja. Jag önskar att jag hade höjt kameran en liten bit till, för han var precis lika stolt som hon.

bubblesI trappan upp till lekplatsen i Vita bergen stod den här flickan och hennes mamma och blåste såpbubblor. De sa att jag fick ta en bild, men det blev rätt många och tog lite tid, för tjejen regisserade mig stenhårt så att en tillräckligt fin bubbla skulle komma med på fotot.

folkliv2En glad dragspelare i Götgatsbacken. Ljuset läcker in okontrollerat i kameran, men det ger en extra dimension till bilden. Så även folklivet i skyltfönstrets spegelbild. Den stackars trummisen i bakgrunden och en osynlig barytonsaxofonist utanför bild får finna sig i att vara helt bortvalda.

folkliv4En höstdag med ett lätt duggregn på Sveavägen. Den gula accenten, mössa och halsduk, lyser så glatt. Ändå är det knappast en glad bild. Posh living, står det på skylten. Är det verkligen det som pågår här? Hunden och den passerande kvinnan verkar ha sina egna tankar, och den gula tittar misstroget in i affären.

folkliv7På bänkarna utanför Blomsterfondens äldreboende på Ringvägen sitter ofta gamla människor. Denna dam var så fin i sin genomtänkta klädsel och med rullatorn noga parkerad för att vara inom bekvämt räckhåll. Jag skulle naturligtvis gått närmre, men jag skämdes. Vad är det jag plåtar egentligen?

mimDetta är inte en mimartist som jag trodde först, ni vet såna som står blickstilla som statyer på Europas alla gågator och torg. Jag mötte honom senare när han gick omkring och tiggde pengar av folk. Seven eleven har förlorat greppet om sitt varumärke. De där muggarna signalerar inte närbutik numera.

studentDe här studenterna från Kärrtorps gymnasium kom farande förbi Ringen på väg mot den absoluta arbetslösheten. Ölet stod som en aura kring ekipaget, och de uttryckte inte hopp och ljusnande framtid direkt. Det såg rätt tröstlöst ut, men på samma gång trotsigt:
– Vadå? Har ni så jävla mycket roligare då?

Stan är full av vatten

Text och bild: Staffan Castegren

nautik1Klicka på bilden för att förstora den. Tryck backsteg för att återvända till sidan.

I går tog jag Djurgårdsfärjan över till Skeppsholmen. Omkring tolv grader, nästan vindstilla. Jag stod på bakre däck och tittade när vi lämnade Gamla Stan. Strömmens vatten var på sitt mest lekfulla humör. Reflexerna ovan är dess fria tolkning av Räntmästartrappan.

nautik2

Rött, blått och svart och de krumböjda figurerna i vattnet. Det är trevligt att strosa längs Skeppsholmens östra strand och titta på fartygen. Doften av fernissa och tjära tänder minnesblänk om båtarna och människorna i skärgården för femtio år sen.

nautik3

Många älskar sina båtar med en kärlek som tar sig uttryck i färg och form och tusentals små ömsinta detaljer. Men jag undrar om detta påfallande kritvita ankare någonsin har sökt grepp i en botten med havstulpaner, sjögräs och stenbunden blålera.

nautik4

Bilderna blir så tidlösa. Det här kunde Hjalmar Söderberg sett under en av sina promenader, eller Bellman på väg till Djurgården med rödvin och lättfotade kvinnor. Vid Skeppsholmsbron passerade en skolklass, skrattande, sjungande, pratande om sina nutida angelägenheter.

 

Den bortstädade Ekelöfbilden

Text: Staffan Castegren. Bild: Nils Castegren (1908–1999)

hilduroullaMin mormor och min mamma i rekorderliga kappor någon gång på 30-talet.

Runt 1850 var Stockholm en av de mest illaluktande städerna i Europa. Uppe vid nuvarande Jarlaplan låg en sjö som kallades Träsket där man tömde sopor och latrinkärl. Från Träsket, längs det som blev Birger Jarlsgatan rann Träskfloden ner till nuvarande Nybroviken vars stank spreds vida över stan.

Tio år senare påbörjades ett stort förändringsarbete, det som skulle kallas Lindhagenplanen och som Strindberg skrev om i dikten Esplanadsystemet 1883. Det tog lång tid, men min mormor (1873–1963) som bodde i Stockholm hela sitt liv upplevde den utvecklingen. Inte för att jag hört henne tala om det, jag var bara 15 år när hon dog, men det ger perspektiv.

Det är lätt att tro att historia är något som hände innan man själv föddes, men den pågår naturligtvis ständigt i stort och smått. I fredags hade vi gäster och då kom vi i tillfälle att konstatera att även vi upplevt en hygienisk förändring. Vi talade om Gunnar Ekelöf och jag påpekade att en bild i hans dikt Solstrimman i Caféet inte längre är giltig:

Du bärare av damm
Människorna skrattar och pratar
runt dig, bakom dig
men du bländar mig
och gömmer deras ansikten för mig
Blind hör jag deras röster
du bärare av människor

När vi var unga var alla solstrimmor inomhus bemängda av virvlande dansande damm. Så är det inte längre. I vårt välstädade tidevarv har vi inte så mycket textiler, och de vi har tvättar vi oupphörligen. Vi kunde alltså slå fast att solstrimmor inte längre är bärare av damm, även om de fortfarande kan bära människor – som i ökande grad lider av olika slags allergier.

Det slog oss också att i vår tid luktar det inte surt ylle på bussen en regnig dag i november. De här tunga kapporna och ulstrarna som vi mindes så väl och som signalerade rekorderligt folk, nyttjas inte längre. I den mån malen inte slukat dem hänger de möjligen på Stadsmissionen, kemtvättade och klara i väntan på en ny generation unga retroentusiaster.

Jag kommer ihåg ännu en odör som inte längre finns. Förr, om våren, när snön smälte och tjälen gick ur jorden, doftade stan av tinande hundskitar. Då fanns det inga små svarta plastpåsar. Hundarna gjorde ifrån sig lite var som helst. När det var varmt bröts lortarna ned av gräsklippare och mikroorganismer, men under vintern fick vi en koncentration av frusna fekalier som väntade på att året skulle vända. Jag gillade märkligt nog den doften när den kom, den var ju vårens och sommarens budbärare.

Egentligen är det för jävligt!

Text och bild: Staffan Castegren

havcloseEn ljusblå junikväll vid vattnet.

Den enda sanna ismen har inget namn. Den kan inte ha något namn, för då skulle folk börja fylla den med innehåll och prestige och poängen med denna ism är dess prestigelöshet. Det märkliga är att alla någon gång har bekänt sig till den – höger eller vänster, över eller under, gammal eller ung, alla har vi varit där. Men det kommer ändå aldrig byggas något parti på ismen som är den enda sanna.

Den dyker bara upp vid speciella tillfällen. Till exempel när man är nära naturen, en ljusblå junikväll vid vattnet, eller när man kapitulerar inför sin egen litenhet under en gnistrande stjärnhimmel, eller när festen nästan är över, musiken tystnat, gästerna gått hem och man sitter några trötta utsupna själar i köket och äter upp resterna av ostbrickan.

Då kan någon säga något om krig, miljöförstöring, diktatur, ojämlikhet, VD-bonusar, rasism, Ebola eller något annat rysligt. Och plötsligt är alla överens, och på ett gåtfullt sätt kan den mest humorbefriade kommunist och den mest rabiata högerdebattör mötas. Och de säger ofta samma sak, ofta med ett litet galghumoristiskt skratt: Ja, egentligen är det för jävligt!

Vad är det som händer där? Vad är det för åskådning, vad är det för människosyn som binder samman de motstridiga åsikterna? Det måste vara den där enda sanna ismen. Den vi inte törs formulera. Vi säger: Egentligen är det för jävligt! Egentligen, det vill säga i verkligheten, när det är på riktigt. Men dan därpå är vi tillbaka i den andra världen, den som inte är egentlig, men som vi ändå är tvungna att leva i.

Nu använder vi andra ord: krig är säkerhetspolitik, miljöförstöring är resursutnyttjande, diktatur är terroristbekämpning, ojämlikhet är valfrihet, VD-bonusar är kompetensförsäkring och så vidare. Och många människor försvarar hårdnackat den oegentliga världen och har ett outtömligt förråd med argument mot dem som inte vill lämna den blå junikvällen, den gnistrande stjärnhimlen eller det sunkiga ost- och vindoftande köket.

”När Adam grävde och Eva spann, vem var då adelsman?” Nånstans förstår vi att folk blivit lurade genom hela historien, med lagar, religion och teve. Åtminstone var det så förr, ja, fram till 50-talet, det är ju lätt att se. Ändå tänker vi, aningslöst och oegentligt, att vi i vår tid är de första som är fria. Och det går vi omkring och tror, tills vi hamnar där i köket igen.

Är det verkligen helt omöjligt att skapa en egentligen-är-det-för-jävligt-kanon där alla orättvisor och oegentligheter blir listade en gång för alla. Tänk en liten grön bok som världens folk lägger fram för sina styresmän. Så här vill vi ha det. Nu ska vi ordna det tillsammans. Och när jag tänker så kommer det där lilla skrattet igen. Ja vad fan, det vore ju egentligen det enda rätta.
Se vad stjärnorna glimmar!

Om svindel

Text och bild: Staffan Castegren

ua6Ett typiskt exempel på konstruktionssvindel.

På taket på andra sidan gatan står en målare. Vindskupornas fönsterbågar ska strykas på utsidan och det är tydligen lättare att klättra ut än att lyfta av fönstren. Han har ingen livlina och står någon meter från kanten med ryggen mot avgrunden. Jag tycker det är så obehagligt, att jag är tvungen att gå in i ett annat rum.

Hur är det egentligen, är svindel en fobi eller en rationell rädsla? Jag menar, det är ju faktiskt farligt att trilla ner från höga höjder. Men i det här fallet är jag inte själv utsatt för någon fara. Trots det är nog rädslan rationell eftersom själva faran är verklig. Man kan kalla det för ställföreträdande eller solidarisk svindel.

Mer tveksamt är det när det gäller den retroaktiva svindeln. Vi bor i en vindslägenhet och en gång skulle jag bygga en liten plattform för tomatplantorna. Takkanten är ca två meter från fönstret och jag var aldrig helt ute på taket. Faran var egentligen obefintlig, ändå vaknade jag natten efteråt badande i svett vid tanken på vad som kunnat hända.

Jag lider även av inverterad svindel. Den är verkligen konstig. Ett av de värsta anfallen jag varit med om drabbade mig när jag gick in i en gammal fabriksskorsten och tittade uppåt. Det bara svischade till i skallen. Det var som om jag skulle falla upp genom skorstenen ut i intet, vilket ju får anses tämligen osannolikt.

Svindel genom ombud är en annan underart för oss verkliga multineurotiker. Det här är en dröm jag hade för ca 25 år sedan: Jag är i ett stort tomt rum och ser hur en närstående person trillar ut genom fönstret. Jag springer fram och ser hur personen studsar mot ett snedtak och försvinner ur sikte över nästa takkant. På andra sidan gatan står två personer och genom deras fasa kan jag uppleva fallet.

Konstruktionssvindel, även kallad inbyggd svindel, är en kombination av den ställföreträdande och den inverterade svindeln. När jag ser hissen utanpå Globen eller den rysliga slänggungan på Grönan blir jag starkt påverkad. Det är både rädslan att jag skulle teleporteras upp dit och medlidandet med de stackars satar som byggt eländet. Bilden ovan, foajén till Uppsala konserthus, är ett typiskt exempel.

Ja, det var vad jag hade att säga om svindeln. Sen har vi katastrofsyndromet (det värsta kan alltid hända), janussyndromet (jag är samtidigt bäst i världen och sämst i världen) och det lilla sangviniska syndromet (en benägenhet att sorglöst invagga mig i förhoppningar), och alla deras olika underavdelning. Men annars mår jag bra, tack.

 

Att recensera sin egen bok

Text och bild: Staffan Castegren

booksEftersom DN inte lär bry sig.

Den sextonde familjen liknar inget annat i den svenska deckarfloden. Jag väljer att kalla den proggdeckare av en anledning. Ska man jämföra den med något är det inte Mankell, Läckberg eller Åsa Larsson. utan snarare Fria Proteatern, eller kanske ännu hellre, Tårtan och Skrotnisse. Det handlar om en renhjärtad tro på godheten och ett försök att förklara ondskan.

Boken utspelar sig 1972. Huvudpersonen, Rickard Widmark, är privatdetektiv av film noir-typ i trenchcoat och hatt. Han är tuff och slängd i käften, men bär också på osorterat tankegods från arbetarkvarteren i Vasastan. När han möter hippies och vänstersympatisörer i 70-talets Stockholm blir det komplicerat

Hans uppdrag är att leta reda på den försvunne arvtagaren i en mäktig finansfamilj. Där möter han interna stridigheter mellan starka personligheter: den koleriske morbrodern, den ondsinta sherrypimplande modern och advokaten som metodiskt vill krossa vänstervågen och göra Högerpartiet, som nyss bytt namn till Moderata samlingspartiet statsbärande.

Bokens titel kommer från CH Hermanssons bok De femton familjerna. Det här är den sextonde familjen, hungrig och på väg upp. Men det finns mörka hemligheter. Vem var mannen som blev skjuten fyra år tidigare? Vem är det som styr och ställer i bakgrunden? Vilka är gansterynglen med nylonstrumpor över huvudet ute i Näsby Park?

Men den bärande deckargåtan handlar inte om våld och pengar, utan om klass. Rickard Widmark kommer från den arbetarklass som byggde välfärdssamhället. Vad händer när han möter medelklasstudenten i snickarbyxor som citerar Mao? Vad händer i kärleksrelationen med överklasskvinnan på Östermalm?

Den sextonde familjen är en rolig bok med drastiska situationer. Det är en nostalgisk bok där vi får åka med i Widmarks Ford Falcon i ett Stockholm som inte längre finns. Men framför allt är det en samhällskritisk bok som vill beskriva hur högerkrafterna började mobilisera i början av 70-talet för att skapa det vi upplevt de senaste åtta åren i Alliansens Sverige.

Jag har ett antal böcker bakom mig. Jag har totat ihop hundratals revynummer. Jag har arbetat som allmänjournalist och Copy och har skrivit om nästan allt. Detta är alltså inte någon debutroman, utan en rapp berättelse av en driven skribent. Men det är samtidigt en bok som bryter mot många regler, kort sagt en proggdeckare.

Stöd en författare! Köp boken här.

 

 

Dumpa sossarna, Mp

Text och bild: Staffan Castegren

polhostPolitisk höst i Sverige

Är makten så ljuv? Är alla beredda att offra vad som helst för att nå den högsta toppen? Nu kommer de, en bit i taget, den blivande (?) regeringens visioner, avsikter och programförslag. Jag blir alldeles matt. Skolobligatorium för medborgare som faktiskt hinner bli myndiga innan de tar sin examen. Är det ens lagligt? Nya Jas-plan och det största motorvägsprojekt som någonsin byggts i Sverige.

Vad gäller sossarna har jag redan gett upp. Det finns en massa schyssta socialdemokrater i det här landet. Jag skulle tro att de är i majoritet i partiet. Men den högerfraktion som tagit makten är lika näringslivsvänlig som Moderaterna, och jag tror inte att vi läst det sista kapitlet i dagens parlamentariska thriller än. Om det till slut, i en tornado av floskler om ansvar för nationen, blir en koalition mellan S och M skulle det inte förvåna mig ett dugg.

Men när det gäller Miljöpartiet har jag närt en aningslös romantisk förhoppning om godhet utan egennytta. Den första punkten på deras agenda är väl att rädda världen. Men alla vet ju att nedrustning är bättre än upprustning om man vill undvika krig. Varför vill de då köpa ubåtar och stridsflygplan? Alla vet också att bilismen som idé är gravt föråldrad. Varför vill de då bygga denna monstruösa motorväg?

Det enda ärliga för Mp vore att hoppa av samarbetet med S, och låta Löfven möta sina partikamrater som den borgerliga politiker han är. Och det handlar inte bara om ärlighet utan om ren självbevarelsedrift. Om Miljöpartiet säljer ut sina hjärtefrågor kommer de sjunka tungt i opinionsmätningarna. För Löfven är de ändå bara ett alibi, en parlamentarisk gisslan. Gå i opposition Mp. Det kommer kännas mycket bättre.

Spridda musikminnen del 1

Text: Staffan Castegren
Bild: Snodd på nätet

gr2Tangerine Sparkle, det var de vackraste trummor jag sett …

Det börjar väl med att man utsätts för musik. Hemma hos oss var jag passiv mottagare av mammas pianoelever, sjungande syskon, fyrhändigt på flygeln, och så radion förstås. Senare börjar jag välja mer aktivt ur det som fanns i de äldre syskonens, och pappas skivförråd: What’d I Say med Ray Charles, The Champ, med Dizzy Gillespie, West side story, och senare Eldfågeln och Bartoks Konsert för orkester. Samtidigt visste jag nånstans att jag måste hålla en del musik hemlig, begränsa mig och gilla sånt som ungdomar gillar. Elvis och Little Richard funkade, de var bra på riktigt.

Den första konsert jag minns var Chilos skiffle group. Jag minns inte sammanhanget men jag kommer ihåg hur jag går hem uppfylld av refrängen Oh, oh, oh, oh, oh what you´ve done to me. Senare blir det tyngre grejor, men det är samma känsla av att vara uppfylld när man varit på en bra konsert: Archie Shepp på Stadsteatern 1966 med Roswell Rudd, Charlie Haden och Beaver Harris, Rostropovitch som spelar Brittens cellokonsert, och Hendrix förstås. Utan all jämförelse för övrigt är det faktiskt samma upplevelse när man själv lirar och kommer riktigt nära musiken och medmusikanterna.

Jag började spela trummor som tioåring i slutet av 50-talet. Mina första idoler var Tony Meehan, originaltrummisen i The Shadows och, naturligtvis, Sandy Nelson. Sedan blev jag mer kvalitetsmedveten, och då var det Max Roach, Blakey och Roy Haynes, och sen så klart Elvin och Tony Williams. I sextonårsåldern började jag fundera på att söka till Ackis och bli slagverkare i nån symfoniorkester. Då sökte jag, och kom in, på Borgarskolan här i Stockholm.

Min lärare där hette Henry Lundin, Bas-Ludde även kallad. Han var basist i hovkapellet, och även farbror till jazzbasisten Conny Lundin som det går många historier om. Bas-Ludde undervisade både i bas och slagverk, bland annat gick Georg Riedel för honom. Han var väl inget vidare på trummor, men han var en mycket fin pedagog så jag gjorde framsteg. Året därpå flyttade jag hemifrån och fick jobb i en musikaffär på Karlavägen som hette Trumcity.

Den här affären hade några fina agenturer, bland annat Gretsch trummor och gitarrer, och K Zildjian cymbaler. Det stora märket för poptrummisar var Ludwig, Gretsch var det mest jazzmusiker som använde, men George Harrison i Beatles hade en Gretsch-gitarr så många av de stora banden, Shanes, Mascots och Annabee-nox kom dit och handlade, kanske en Tennessean, kanske en Country Gentleman eller en White Falcon som kostade ofattbara 7 000 kronor på den tiden.

K Zildjian-cymbalerna kom från Turkiet i stora tunga trälådor. Det var lite julafton att packa upp dem. De var så ojämna så jag provade igenom alla och lade undan de bästa till mig själv. Tyvärr hade jag inte råd med dem så de åkte ut i affären en efter en. En av de allra bästa sålde jag till Leroy Lowe, kanske den vänligaste trumslagare jag träffat. I femton år säkert sa han samma sak varenda gång vi sågs:
– Hej Staffan, jag har kvar din cymbal. Den är jättebra.
Han var bortåt två meter lång, rätt ranglig och nästan kolsvart. En gång i mellandagarna kom han in i affären och redan i dörren ropade han med sin kraftiga amerikanska accent:
– Fy fan vad det är gott med lutfisk.

Gretsch trummorna var för dyra för mig. Jag suktade, men fick hålla tillgodo med mina gamla kaggar. Men en dag fick vi in en sändning från USA och där fanns ett set i färgen tangerine sparkle. Det var de vackraste trummor jag någonsin sett. Jag brukade ställa upp dem på kvällarna och spela och drömma och längta. Men en dag kom det in en trummis som hette Folke Lindesjö och köpte dem. Bara så där, en snubbe som skulle spela nån jävla gammeltjoa på mina trummor. Det var en mörk dag i mitt liv

Men man kommer över allt. Jag började på Ackis, men hoppade av och i början av 70-talet öppnade vi en egen affär, Birka musik. Jag fick det bättre ställt och köpte ett begagnat Gretsch-set, visserligen i champagne sparkle, men ändå. Det gick bra för oss, vi var affären alla trummisar kom till, även Folke Lindesjö. Och en dag kom han i ett särskilt arende:
– Tjena Staffan, sa han. Du kommer ihåg de där Gretsch-trummorna du sålde till mig?
– Ja?
– Har ni lust att tjacka dem? Jag har fått ett Sonor-set som reklam.
– Tja, det kan vi kanske göra, sa jag med tillkämpat lugn.

Så slutade historien lyckligt och jag fick mina trummor, fast tio år för sent. Jag ägde dem i ca 30 år, men pö om pö ledsnade jag på att spela trummor och de sista åren stod de bara i garderoben. Jag förstod att det inte var ok. Fina instrument måste spelas på. Jag måste låta dem gå vidare. Så jag bad Stefan Lund som tagit över Birka musik att hitta ett nytt hem åt dem, och ett par veckor senare ringde han och berättade att han sålt dem till nån kille i Halland eller vad fan det var och att de hade det bra där.
– De står uppställda i ett särskilt rum, och varje kväll säger han god natt till dem.
Det är ju möjligt att den gode Stefan ljuger för mig för att göra mig glad, men varför inte. Ignorance is bliss, som man säger.