Från Den sextonde familjen av Staffan Castegren
Mannen på bilden är inte samma som i berättelsen.
Det är september 1972. Av skäl som vi inte behöver gå in på har Rickard tänt på med en snubbe som heter Bobo. Nu har de åkt i Rickards Falcon till Sigtunagatan och Bobo hoppar ur och försvinner in i sin port.
—
“– Fan, vad skönt att vara ensam!
Jag tittade på ratten och på hastighetsmätaren och på nyckeln som hängde så fint ur sitt lilla hål. Men nej, det var inte nyckeln som hängde. Den satt i tändningslåset. Det som hängde var en lite rund plastbricka som det stod Caltex på. När fick jag den? Jag kommer inte ihåg. En bensinmack, men var finns det Caltex? Hörnet Hornsgatan Torkel Knutsson. Men finns den macken kvar? Jag rörde fötterna och kom åt pedalerna där nere.
– Kommer jag verkligen ihåg hur man gör när man startar? tänkte jag.
Men så klart; kopplingen och bromsen och halva foten beredd på gasen, sedan vrider man bara på nyckeln. Det skorrade till och den tände direkt och jag blev nästan tårögd.
– Min bil är så jävla bra, så jävla fin och pålitlig.
Jag la i ettan och började rulla framåt och brast ut i ett gapskratt, stort och brett. Det var helt enkelt så jävla kul att köra bil. Det fanns inga människor på gatan, men på bägge sidorna stod det bilar och jag förstod att det var viktigt att inte köra på dem. Men allting gick så mjukt och fint, bil på bil på bil som jag inte körde på. Jag hoppades nästan att någon stod i ett fönster och såg hur otroligt bra jag körde.
I samma ögonblick blev det krångligt. Gatan tog slut och en annan, mycket större gata som gick åt ett helt annat håll låg i vägen.
– Vad fan håller de på så här för?
När jag spände blicken såg jag att min lilla fina gata fortsatte på andra sidan, men det åkte bilar åt alla håll på den stora gatan och det kändes omöjligt att titta åt bägge hållen samtidigt. Men så kom det en stor röd buss från vänster. Det stod 47 med tydliga siffror på den, och efter den verkade det inte komma några bilar. Jag lät den fara förbi och tittade igen, nej inte en biljävel. Jag fattade ett blixtsnabbt beslut och svängde höger och det gick så enastående bra att jag tänkte:
– Fan, det här måste jag göra igen. Det här var en högersväng i världsklass.
Och har man sett på fan, nästan direkt kom en ny gata och glad i hågen svängde jag höger på den.
Den här gatan såg annorlunda ut. På vänster sida gick ett slags mur och på höger var det hyreshus. Även här var det fullt med parkerade bilar. Det var lite mörkare och jag trivdes inte riktigt lika bra, så i nästa hörn svängde jag höger igen. Här var det ljusare. På andra sidan gatan låg det en park med lyktor där människor gick omkring och jag tänkte att det är bra att de gör det så här fint så folk blir glada.
Men plötsligt blev jag bländad. En stor lastbil hade kommit smygande bakifrån och nu låg den nära och dess ljus brände mig i nacken och fyllde hela min backspegel. Jag förstod att jag måste slinka undan och jag höll ögonen öppna efter någon lämplig gata att svänga in på. Och mycket riktigt.
– Den här stan är verkligen välordnad. Här kommer en gata precis när jag behöver den.
Jag svängde in och lastbilen försvann ur backspegeln. Det här var en trevlig gata. Jag blev på gott humör av den. Men efter en stund blev jag osäker. Jag tyckte att jag kände igen mig. Där stod en folkabuss med atombombsmärken på, och plötsligt insåg jag att det var Bobos gata. Fast jag tyckte att jag varit ute och åkte en timme minst hade jag bara kört runt kvarteret.
Jag fylldes av en insikt, så jag gasade på lite grand och svängde höger för femte gången, in på den där stora gatan igen. Där ställde jag mig vid trottoarkanten och stängde av motorn.
– Åkej, vad fan är det som händer?
Steg för steg benade jag upp situationen. Jag var påtänd. När jag slapp att ha Bobo i håret ökade flummigheten i runda slängar 300 procent. Men jag visste att jag kunde skärpa mig.
– Den här gatan heter Karlbergsvägen. Jag borde ställa bilen här och gå bort till Odenplan och ta bussen hem.
Men plötsligt kom en annan känsla, stark och mäktig som Amazonfloden efter regn. Jag var hungrig. Jag ville ha entrecote med bearnaise och pommes frites, den svenska nationalrätten. Jag tänkte först på Cassi på Narvavägen, godaste pommes fritesen i stan, men har de verkligen öppet så här dags? Sedan kom jag att tänka på Bologna på Apelbergsgatan. Och driften var så oemotståndlig att jag bara körde iväg och tog Dalagatan ner mot stan utan att fundera på vad jag borde eller inte.
Vasaparken igen, Eastmansinstitutet och Sabbatsberg, sedan passerade jag den lilla utsökta bron över Kammakargatan. Stod jag inte där en gång med en tjej och pratade om hur den påminde mig om Paris? Jag som inte hade varit längre än till moster i Vagnhärad. Jag har alltid tyckt att det var ett pinsamt minne, men nu fylldes jag av ömhet inför den där kåta omogna 17-åringen. Men det blev ju inget. Jag bodde ju hos morsan och brorsan på Västmannagatan och hon hos sina föräldrar på Falugatan. Och jag glider ännu längre tillbaka, in i 40-talets Stockholm, och femmans spårvagn skramlar uppför Dalagatan bort mot ändhållplatsen vid Karlberg.
Det är ett annat ljus och en annan doft än det här deppiga jävla 70-talet. Jag spelar ränna med Krille utanför hans port på Frejgatan. Några killar springer förbi. Jag vet vad de heter, jag vet var de bor. Jag vet vems farsa som super. Han heter Svante Rudberg. Jag vet att den andres föräldrar är skilda. Det är inte så vanligt. En heter Ruben. Det kan man garva åt ibland. En har en syrra som haltar när hon går. Henne är jag hemligt förälskad i. Vad hände med henne? Och vad blev det av Svante Rudberg? Han höll alltid på med sin tunga och slickade sig om munnen. Hans farsa satt och grät i trappen när han inte vågade gå hem till sin fru. Och nu kör jag omkring i en bil fast jag bara är elva år.
Gatan kränger och jag vet inte var jag är. En jätteplats öppnar sig. Är det Röda Torget i Moskva? Fast på en skylt står det Vinterpalatset? är inte det Leningrad? På vänster hand ser jag en stor skrämmande skola och det hugger till av ångest. Borde jag inte gått där? Morsan ville så gärna, men varken brorsan eller jag hade någon lust. Det är bara jävla typer som tar studenten. Och nu är hon död, och jag vrider och trycker för att få bort de tankarna. Entrecote med bearnaise i mjuk flottlukt ville jag ha, men var i helvete ligger Apelbergsgatan? Plötsligt är det en bil som kör ut från trottoarkanten framför mig. Det blir en lucka och jag kör in och ställer mig och stänger av motorn. Jag har mycket vaga begrepp om var jag är, men jag vågar inte köra mer, och jag tänker att om jag går så kommer jag att hitta.
Så stod jag på trottoaren och jag kunde för mitt liv inte säga var jag var. Rickard Widmark som kan varenda jävla gata i den här stan. Jag gick dröjande framåt. Några smågator vek av åt bägge hållen. Sedan kom jag till en större gata. Där fanns det nedgångar till tunnelbanan, men det var ju inget för mig. Jag gick över och fortsatte rakt fram och såg en färghandel till vänster och till höger i nästa gathörn ett ölfik. Och plötsligt var jag inne i en tunnel. Det luktade gråberg, och fukten dröp längs väggarna. Jag hörde ett egendomligt ljud någonstans ifrån. Det lät som en gråtande trollkvinna fången i berget. Och så var det.
Mitt i tunneln satt en svartklädd kvinna på en låda och spelade klarinett. Fodralet låg på golvet framför henne, och i fodralet en bunt noter och några mynt. Tonen var sprucken och vibratot hjärtskärande. Det gick inte att höra vad hon spelade för melodi. Fraseringen var för ryckig, för inåtvänd och hemlighetsfull. Det var som om hon försökte blidka någon avlägsen utomvärldslig gud som hon ensam kände. Jag la en femtioöring i fodralet när jag passerade. Hon reagerade inte, men när jag kommit några steg därifrån ändrades musiken och blev till långa knotiga händer som grep efter mig och ville hålla fast mig. Jag blev rädd och var tvungen att komma ur mitt rus tillräckligt för att markera en verklighet.
– Brunkebergstunneln, sa en röst inom mig.
I samma ögonblick tystnade musiken och när jag vände mig om syntes inte en människa.
Så var jag ute ur tunneln. Kvällsluften kändes varm mot ansiktet efter den råa kylan där inne. Jag förstod att jag var på väg åt fel håll, men jag kunde fortfarande inte riktigt lokalisera mig. En bit fram låg Dambergs restaurang. Farsan brukade gå till trean, den billigaste avdelningen, någon gång ibland när det skulle firas och ta en vit och en brun. Jag mindes hur han blev tröttare och tröttare med åren och 1949 dog han. Då var jag femton och jag såg morsan gråta en enda gång. Sedan bet hon ihop och gick vidare. På Dambergs ville jag inte gå in. Där fanns inte den maten jag ville ha, bara onda minnen om fattiga satar från Sibirien som kom in för att dricka de sketna centilitrar myndigheterna tillät, bullra lite och sedan gå hem.
Jag skyndade mig förbi och svängde höger i nästa gathörn. Där gled en öppen Ford Fairlane 1956 cabriolet förbi. I bilen satt tre killar som flabbade oavbrutet och tre tjejer som skrek. Radion var på och ingen var över 25 år. Jag kände igen dem på något sätt och blev sorgsen. Ingen tittade åt mitt håll fast jag vet att de kände min närvaro. Till sist var det ändå en tjej som mötte min blick. Först såg hon ledsen ut och bad nästan om ursäkt, som om jag vore hennes farsa, men sedan blev hon trotsig och stolt:
– Vadåra? Har du så jävla kul? Hitta på något bättre själv.
Och hon fortsatte att skrika, och hennes röst slingrade sig upp för husfasaderna och ryckte och slet i de lysande neonskyltarna.
Bilen försvann runt ett gathörn och jag visste att det var Kungsgatan. Dit ville jag absolut inte. Jag böjde ner huvudet och skyndade på stegen, passerade Myrstedts Matthörna och tog nästa tvärgata höger. Det var en ganska brant backe uppåt, och det slog mig att här någon stans ligger det faktiskt en restaurang i ett hus, en trappa upp. Sedan skrattade jag. Jag förstod att det var Gröna Linjen jag tänkte på, en vegetarisk restaurang, det var inte riktigt det jag suktade efter. Då kom jag att tänka på Manne. Han stod en gång nere på gatan, en varm sommarkväll när de hade fönstren öppna där uppe och kastade in köttbullar. Han var så jävla kul, visst söp han och visst tog han fenedrin när han var trött, men han gjorde så galna jävla grejer. Vi var ganska mycket tillsammans en tid, men så plötsligt en dag var han död. Han hade tagit livet av sig. Jag försökte vara som han, lika spontan och galen, men på den resan följde jag inte med.
– Nej, Gröna Linjen är inte aktuellt.
Men så slog det mig att den faktiskt inte låg här. Den låg några gator bort. Jag började bli trött på att inte veta vad gatorna hette. Jag fortsatte backen upp. Jag visste att längre fram låg Oxen och någon skum jävla sexklubb. Det var heller inte intressant, men långsamt började kartbilden klarna inne i huvudet och jag anade att jag åtminstone gick åt rätt håll.
Jag kände faktiskt en hora en gång. Vi träffades när jag jobbade med något som jag glömt och blev vänner. Hon var en riktigt jävla krass och kompromisslös person. Jag gillade henne verkligen. Vi låg med varandra en gång, alltså inte professionellt. Jag ville väl visa vad tjusig och fördomsfri jag var, men där gick jag bet. Jag kunde inte älska henne därför att hon var det hon var. Och det är klart att hon kände det, även om hon inte sa något. Lite senare flyttade hon till Göteborg och blev spårvagnskonduktör och gifte sig med någon jävla traversförare. Det var troligen en bra idé.”
Vill du köpa boken signerad?
Skicka mig ett mejl på fritext [snabela] fritext.se.
Ange ditt namn och din adress och berätta om du vill ha den dedicerad.
Den kostar 159:- inkl porto. Faktura medföljer, och den pröjsar du när det passar.
Blivande idealist, kulturarbetare och looser
