Text och bild: Staffan Castegren

Knacka dig fri med EFT

I ett skyltfönster på Östermalm hittade jag detta budskap. Jag blev stående en stund, förundrad. Tar det aldrig slut? Hur många vägar till lyckan finns det egentligen? Vi kan skratta åt underbara läkemetoder från förr, vare sig de inbegriper kvicksilver, kokain eller elchocker, men när det dyker upp nya blir vi osäkra. Det är som om vi blir vidrörda i våra hemligaste drömmar. Är det detta som ska lösa alla problem och befria oss från vår ångest?

Kanske känns metoden en aning ytlig. Den säger sig kunna bota sötsug och småkrypsfobi, men hur är det med weltschmerz och alienation? Affischen nämner även flygrädsla, stress och flera, men vad det kan vara är oklart. Fast det är väldigt bra att den har ovanligt märkbar effekt. Det kan nog locka folk som legat åratal på terapisoffan. Annars verkar väl målgruppen i huvudsak vara KBT-konsumenter och missbrukare av positiv affirmation.

När jag kom hem googlade jag naturligtvis företaget och fick lite mera kött på benen. Metoden heter EFT, vilket står för emotionell frihetsteknik, direkt översatt från engelska. Den går ut på att man ska hitta sina negativa affirmationer, till exempel, ”jag blir aldrig befordrad”. Sedan ska man upprepa det för sig själv medan man slår sig lätt (knackar) med fingertopparna på olika utvalda så kallade akupunkter på handen, i ansiktet och på kroppen.

På detta sätt programmerar man om hjärnans synapser och sänker halten av olika ångestsubstanser i kroppen, och då försvinner allt det negativa. Somliga säger sig ha slutat röka, andra presterar bättre i diverse idrotter. Någon blev av med sin scenskräck, en annan kunde notera en ökad trivsel i familjelivet. Man har även behandlat amerikanska soldater med posttraumatiska reaktioner efter aktivt krigande i Irak och Afganistan, enligt uppgift med god effekt.

Min första reaktion är naturligtvis att dessa människor är charlataner av värsta sort som lurar sina olyckliga patienter på pengar. Men det är kanske inte så farligt att folk klappar sig själva i ansiktet, allra helst som behandlingen sägs ge ovanligt snabb effekt. Jag kan dock tycka lite synd om ”riktiga” psykoterapeuter som har många års utbildning och som ska vara kollegiala med en person som gått en treveckorskurs i EFT och som minsann också vill kallas terapeut.

Mer problematiskt är emellertid detta att allt måste behandlas. Visst finns det patologiska tillstånd av ångest och depression, och tack och lov för de mediciner som kan hjälpa mot dem. Men det är inte en mänsklig rättighet att alltid må bra. Ångest är faktiskt en del av livet. Vad händer med människor om varje tillstymmelse till negativ tanke behandlas bort. Jag får rysningar när jag försöker visualisera ett antal sådana runt mitt middagsbord.

Jag har blivit fri från sötsuget och cigarretterna. Men det var inte genom någon metod, utan av rent hat mot svinen som blir rika på att förgifta mig. Men flygrädslan finns kvar, och svindeln som jag skrivit om tidigare. När svårmodet kommer över mig känner jag igen det och vet hur jag ska hantera det: en långpromenad kanske, en stund med gitarren eller bara ligga på soffan och titta upp i taket. Jag vill inte bli daltad med. Det förminskar mig. Livet är på allvar, man dör faktiskt av det.

Text: Staffan Castegren Bild: Nils Castegren

Blivande idealist, kulturarbetare och looser

På 90-talet fick jag internet och jag skaffade mig tidigt en egen webbplats, fritext.se. Där la jag ut skrivregler, grammatik och med tiden ganska mycket folkbildning. Det var jättekul och det nya mediet kändes demokratiskt och som gjort för ideella insatser. Tidigare var jag lärare och jag kände att det här var ett sätt att ge upprättelse åt alla de elever man aldrig hann med.

Det här höll jag på med intensivt i fem år säkert, och sedan ytterligare några år kanske lite mer sporadiskt, men till slut fick jag svårigheter. Gamla Fritext hade en uråldrig teknisk plattform och jag var inte programmeringskunnig nog bygga om den, och omkring 2006 slutade jag helt och hållet att uppdatera webbplatsen.

Men Bahnhof, min internetleverantör, lät sidorna ligga kvar utan att jag behövde betala. De visste ju att det stadigt kom mellan 20 000 och 30 000 besökare per månad, och hela tiden fick jag tackmejl från folk som haft nytta av Fritext. Många företag och föreningar länkade till mina sidor, eller snodde text rakt av. Men jag sa aldrig nej och tog aldrig betalt.

Det här gör att Fritext i dag har enastående värden hos webbläsarna. Många sökord placerar mig fortfarande högt upp på Googles förstasida. Prova själv att googla skrivregler, procenträkning, eller musiklära. Då och då har jag tänkt att jag borde kunna slå mynt av det, men jag är bra på mitt jobb, men jag kan inte sälja. Jag skrev till Skolverket en gång, men de svarade inte. Kanske borde jag skrikit högre, haft halmhatt och spelat dragbasun.

Så blev jag arbetslös 2010 och gick till Arbetsförmedlingen och bad om ett starta eget-bidrag för att utveckla Fritext. De skickade mig till någon sorts konsult, med en bildningsnivå som knappt var mätbar, men som ändå hade makten att säga att det inte fanns någon som helst ekonomisk potential i en språk- och bildningssajt. Nå! de kan dra åt helvete allihop. Jag är ändå mycket stolt över vad Fritext betytt för tiotusentals människor.

Och härom året satte jag mig ner och skrev en deckare. Men som vanligt skulle jag krångla till det: i stället för att skriva en likadan deckare som alla andra, skrev jag en proggdeckare och den ville naturligtvis inte förlagen ha. Vadå klasskamp? Vadå Maos lilla röda? Jag har nu gett ut den på eget förlag i en synnerligen limiterad upplaga. Men när jag ska sälja den får jag samma problem som vanligt. Är det halmhatten och dragbasunen som saknas igen? Fan vet.

Lena Adelsohn Liljeroth har verkligen fått rätt. En kulturarbetare i dag måste vara entreprenör. Det räcker inte att skriva en bra bok, eller att måla en bra tavla. Man måste kunna sälja den. Även de som är emot entreprenörstänkandet är ändå fast i det. Det som inte snurrar i medierna finns inte. Det gör att världen sakta fylls av usla alster skapade av folk vars kvalifikationer snarare är mediala än konstnärliga.

Tro nu inte att jag deppar ihop. Det är en ära att vara en looser i dag, och det jag beskrivit här ovan är bara en liten del av mitt liv. Jag sitter och skriver på en uppföljare till min bok. Och som ni vet har jag startat den här nya avdelningen på fritext.se med kulturell slow food. Här har jag redan cirka 6 500 besökare per månad. Ni som kommer hit är troligen sådana som har tröttnat på vårt genomkommersialiserade samhälle. Jag känner verkligen att det är hos er jag hör hemma.

Text: Staffan Castegren. Bild: Nils Castegren (1908–1999)

Min mormor och min mamma i rekorderliga kappor någon gång på 30-talet.

Runt 1850 var Stockholm en av de mest illaluktande städerna i Europa. Uppe vid nuvarande Jarlaplan låg en sjö som kallades Träsket där man tömde sopor och latrinkärl. Från Träsket, längs det som blev Birger Jarlsgatan rann Träskfloden ner till nuvarande Nybroviken vars stank spreds vida över stan.

Tio år senare påbörjades ett stort förändringsarbete, det som skulle kallas Lindhagenplanen och som Strindberg skrev om i dikten Esplanadsystemet 1883. Det tog lång tid, men min mormor (1873–1963) som bodde i Stockholm hela sitt liv upplevde den utvecklingen. Inte för att jag hört henne tala om det, jag var bara 15 år när hon dog, men det ger perspektiv.

Det är lätt att tro att historia är något som hände innan man själv föddes, men den pågår naturligtvis ständigt i stort och smått. I fredags hade vi gäster och då kom vi i tillfälle att konstatera att även vi upplevt en hygienisk förändring. Vi talade om Gunnar Ekelöf och jag påpekade att en bild i hans dikt Solstrimman i Caféet inte längre är giltig:

Du bärare av damm
Människorna skrattar och pratar
runt dig, bakom dig
men du bländar mig
och gömmer deras ansikten för mig
Blind hör jag deras röster
du bärare av människor

När vi var unga var alla solstrimmor inomhus bemängda av virvlande dansande damm. Så är det inte längre. I vårt välstädade tidevarv har vi inte så mycket textiler, och de vi har tvättar vi oupphörligen. Vi kunde alltså slå fast att solstrimmor inte längre är bärare av damm, även om de fortfarande kan bära människor – som i ökande grad lider av olika slags allergier.

Det slog oss också att i vår tid luktar det inte surt ylle på bussen en regnig dag i november. De här tunga kapporna och ulstrarna som vi mindes så väl och som signalerade rekorderligt folk, nyttjas inte längre. I den mån malen inte slukat dem hänger de möjligen på Stadsmissionen, kemtvättade och klara i väntan på en ny generation unga retroentusiaster.

Jag kommer ihåg ännu en odör som inte längre finns. Förr, om våren, när snön smälte och tjälen gick ur jorden, doftade stan av tinande hundskitar. Då fanns det inga små svarta plastpåsar. Hundarna gjorde ifrån sig lite var som helst. När det var varmt bröts lortarna ned av gräsklippare och mikroorganismer, men under vintern fick vi en koncentration av frusna fekalier som väntade på att året skulle vända. Jag gillade märkligt nog den doften när den kom, den var ju vårens och sommarens budbärare.

Text och bild: Staffan Castegren

En ljusblå junikväll vid vattnet.

Den enda sanna ismen har inget namn. Den kan inte ha något namn, för då skulle folk börja fylla den med innehåll och prestige och poängen med denna ism är dess prestigelöshet. Det märkliga är att alla någon gång har bekänt sig till den – höger eller vänster, över eller under, gammal eller ung, alla har vi varit där. Men det kommer ändå aldrig byggas något parti på ismen som är den enda sanna.

Den dyker bara upp vid speciella tillfällen. Till exempel när man är nära naturen, en ljusblå junikväll vid vattnet, eller när man kapitulerar inför sin egen litenhet under en gnistrande stjärnhimmel, eller när festen nästan är över, musiken tystnat, gästerna gått hem och man sitter några trötta utsupna själar i köket och äter upp resterna av ostbrickan.

Då kan någon säga något om krig, miljöförstöring, diktatur, ojämlikhet, VD-bonusar, rasism, Ebola eller något annat rysligt. Och plötsligt är alla överens, och på ett gåtfullt sätt kan den mest humorbefriade kommunist och den mest rabiata högerdebattör mötas. Och de säger ofta samma sak, ofta med ett litet galghumoristiskt skratt: Ja, egentligen är det för jävligt!

Vad är det som händer där? Vad är det för åskådning, vad är det för människosyn som binder samman de motstridiga åsikterna? Det måste vara den där enda sanna ismen. Den vi inte törs formulera. Vi säger: Egentligen är det för jävligt! Egentligen, det vill säga i verkligheten, när det är på riktigt. Men dan därpå är vi tillbaka i den andra världen, den som inte är egentlig, men som vi ändå är tvungna att leva i.

Nu använder vi andra ord: krig är säkerhetspolitik, miljöförstöring är resursutnyttjande, diktatur är terroristbekämpning, ojämlikhet är valfrihet, VD-bonusar är kompetensförsäkring och så vidare. Och många människor försvarar hårdnackat den oegentliga världen och har ett outtömligt förråd med argument mot dem som inte vill lämna den blå junikvällen, den gnistrande stjärnhimlen eller det sunkiga ost- och vindoftande köket.

”När Adam grävde och Eva spann, vem var då adelsman?” Nånstans förstår vi att folk blivit lurade genom hela historien, med lagar, religion och teve. Åtminstone var det så förr, ja, fram till 50-talet, det är ju lätt att se. Ändå tänker vi, aningslöst och oegentligt, att vi i vår tid är de första som är fria. Och det går vi omkring och tror, tills vi hamnar där i köket igen.

Är det verkligen helt omöjligt att skapa en egentligen-är-det-för-jävligt-kanon där alla orättvisor och oegentligheter blir listade en gång för alla. Tänk en liten grön bok som världens folk lägger fram för sina styresmän. Så här vill vi ha det. Nu ska vi ordna det tillsammans. Och när jag tänker så kommer det där lilla skrattet igen. Ja vad fan, det vore ju egentligen det enda rätta.
Se vad stjärnorna glimmar!

Text och bild: Staffan Castegren

Ett typiskt exempel på konstruktionssvindel.

På taket på andra sidan gatan står en målare. Vindskupornas fönsterbågar ska strykas på utsidan och det är tydligen lättare att klättra ut än att lyfta av fönstren. Han har ingen livlina och står någon meter från kanten med ryggen mot avgrunden. Jag tycker det är så obehagligt, att jag är tvungen att gå in i ett annat rum.

Hur är det egentligen, är svindel en fobi eller en rationell rädsla? Jag menar, det är ju faktiskt farligt att trilla ner från höga höjder. Men i det här fallet är jag inte själv utsatt för någon fara. Trots det är nog rädslan rationell eftersom själva faran är verklig. Man kan kalla det för ställföreträdande eller solidarisk svindel.

Mer tveksamt är det när det gäller den retroaktiva svindeln. Vi bor i en vindslägenhet och en gång skulle jag bygga en liten plattform för tomatplantorna. Takkanten är ca två meter från fönstret och jag var aldrig helt ute på taket. Faran var egentligen obefintlig, ändå vaknade jag natten efteråt badande i svett vid tanken på vad som kunnat hända.

Jag lider även av inverterad svindel. Den är verkligen konstig. Ett av de värsta anfallen jag varit med om drabbade mig när jag gick in i en gammal fabriksskorsten och tittade uppåt. Det bara svischade till i skallen. Det var som om jag skulle falla upp genom skorstenen ut i intet, vilket ju får anses tämligen osannolikt.

Svindel genom ombud är en annan underart för oss verkliga multineurotiker. Det här är en dröm jag hade för ca 25 år sedan: Jag är i ett stort tomt rum och ser hur en närstående person trillar ut genom fönstret. Jag springer fram och ser hur personen studsar mot ett snedtak och försvinner ur sikte över nästa takkant. På andra sidan gatan står två personer och genom deras fasa kan jag uppleva fallet.

Konstruktionssvindel, även kallad inbyggd svindel, är en kombination av den ställföreträdande och den inverterade svindeln. När jag ser hissen utanpå Globen eller den rysliga slänggungan på Grönan blir jag starkt påverkad. Det är både rädslan att jag skulle teleporteras upp dit och medlidandet med de stackars satar som byggt eländet. Bilden ovan, foajén till Uppsala konserthus, är ett typiskt exempel.

Ja, det var vad jag hade att säga om svindeln. Sen har vi katastrofsyndromet (det värsta kan alltid hända), janussyndromet (jag är samtidigt bäst i världen och sämst i världen) och det lilla sangviniska syndromet (en benägenhet att sorglöst invagga mig i förhoppningar), och alla deras olika underavdelning. Men annars mår jag bra, tack.

Text och bild: Staffan Castegren

Eftersom DN inte lär bry sig.

Den sextonde familjen liknar inget annat i den svenska deckarfloden. Jag väljer att kalla den proggdeckare av en anledning. Ska man jämföra den med något är det inte Mankell, Läckberg eller Åsa Larsson. utan snarare Fria Proteatern, eller kanske ännu hellre, Tårtan och Skrotnisse. Det handlar om en renhjärtad tro på godheten och ett försök att förklara ondskan.

Boken utspelar sig 1972. Huvudpersonen, Rickard Widmark, är privatdetektiv av film noir-typ i trenchcoat och hatt. Han är tuff och slängd i käften, men bär också på osorterat tankegods från arbetarkvarteren i Vasastan. När han möter hippies och vänstersympatisörer i 70-talets Stockholm blir det komplicerat

Hans uppdrag är att leta reda på den försvunne arvtagaren i en mäktig finansfamilj. Där möter han interna stridigheter mellan starka personligheter: den koleriske morbrodern, den ondsinta sherrypimplande modern och advokaten som metodiskt vill krossa vänstervågen och göra Högerpartiet, som nyss bytt namn till Moderata samlingspartiet statsbärande.

Bokens titel kommer från CH Hermanssons bok De femton familjerna. Det här är den sextonde familjen, hungrig och på väg upp. Men det finns mörka hemligheter. Vem var mannen som blev skjuten fyra år tidigare? Vem är det som styr och ställer i bakgrunden? Vilka är gansterynglen med nylonstrumpor över huvudet ute i Näsby Park?

Men den bärande deckargåtan handlar inte om våld och pengar, utan om klass. Rickard Widmark kommer från den arbetarklass som byggde välfärdssamhället. Vad händer när han möter medelklasstudenten i snickarbyxor som citerar Mao? Vad händer i kärleksrelationen med överklasskvinnan på Östermalm?

Den sextonde familjen är en rolig bok med drastiska situationer. Det är en nostalgisk bok där vi får åka med i Widmarks Ford Falcon i ett Stockholm som inte längre finns. Men framför allt är det en samhällskritisk bok som vill beskriva hur högerkrafterna började mobilisera i början av 70-talet för att skapa det vi upplevt de senaste åtta åren i Alliansens Sverige.

Jag har ett antal böcker bakom mig. Jag har totat ihop hundratals revynummer. Jag har arbetat som allmänjournalist och Copy och har skrivit om nästan allt. Detta är alltså inte någon debutroman, utan en rapp berättelse av en driven skribent. Men det är samtidigt en bok som bryter mot många regler, kort sagt en proggdeckare.

Stöd en författare! Köp boken här.