Text och bild: Staffan Castegren

Klicka på bilden för att förstora den. Tryck backsteg för att återvända till sidan.

Ett fint möte på Slussens T-banestation. Jag bad att få ta en bild och en halv sekund bolmade en massa gamla otuggade kulturkrockar upp mellan pappan och mig. Men flickan var så stolt över sin medalj och sin fina sminkning, och plötsligt sa han ja. Jag önskar att jag hade höjt kameran en liten bit till, för han var precis lika stolt som hon.

I trappan upp till lekplatsen i Vita bergen stod den här flickan och hennes mamma och blåste såpbubblor. De sa att jag fick ta en bild, men det blev rätt många och tog lite tid, för tjejen regisserade mig stenhårt så att en tillräckligt fin bubbla skulle komma med på fotot.

En glad dragspelare i Götgatsbacken. Ljuset läcker in okontrollerat i kameran, men det ger en extra dimension till bilden. Så även folklivet i skyltfönstrets spegelbild. Den stackars trummisen i bakgrunden och en osynlig barytonsaxofonist utanför bild får finna sig i att vara helt bortvalda.

En höstdag med ett lätt duggregn på Sveavägen. Den gula accenten, mössa och halsduk, lyser så glatt. Ändå är det knappast en glad bild. Posh living, står det på skylten. Är det verkligen det som pågår här? Hunden och den passerande kvinnan verkar ha sina egna tankar, och den gula tittar misstroget in i affären.

På bänkarna utanför Blomsterfondens äldreboende på Ringvägen sitter ofta gamla människor. Denna dam var så fin i sin genomtänkta klädsel och med rullatorn noga parkerad för att vara inom bekvämt räckhåll. Jag skulle naturligtvis gått närmre, men jag skämdes. Vad är det jag plåtar egentligen?

Detta är inte en mimartist som jag trodde först, ni vet såna som står blickstilla som statyer på Europas alla gågator och torg. Jag mötte honom senare när han gick omkring och tiggde pengar av folk. Seven eleven har förlorat greppet om sitt varumärke. De där muggarna signalerar inte närbutik numera.

De här studenterna från Kärrtorps gymnasium kom farande förbi Ringen på väg mot den absoluta arbetslösheten. Ölet stod som en aura kring ekipaget, och de uttryckte inte hopp och ljusnande framtid direkt. Det såg rätt tröstlöst ut, men på samma gång trotsigt:
– Vadå? Har ni så jävla mycket roligare då?