Text: Staffan Castegren Bild: från nätet Musik: Teatro del mondo
Anton Webern 1883–1945.
En eftermiddag i början av maj 1937 satt kompositören Anton Webern på ett oansenligt trottoarkafé på Maria Theresien Strasse i Innsbruck. Han hade valt en plats där han fick lä från den nordliga vinden. Bara några dagar tidigare hade det snöat, men nu värmde solen och det doftade från de blommande träden i allén. De höga bergen som man kunde se var man än befann sig i staden lyste snövita, men gatorna var torra, och yrvakna gula fjärilar irrade uppspelta omkring i den nya grönskan. På bordet framför honom stod en halvdrucken kopp kaffe och resterna av en Esterhazy-tårta som inte var så god som han hade hoppats.
Borta från Altstadt hördes en skev blåsorkester och han grinade illa åt de ostämda instrumenten. Men han kände igen den gamla österrikiska marschen, ja han kände till och med igen arrangemanget. Visst hade han dirigerat det någon gång? Det måste varit med någon av alla arbetarorkestrar han lett. Han mindes inte var, men han kunde se de fuktfläckade notbladen framför sig och alla ansiktena som var vända mot honom och som också var fläckade på något vis, av dålig mat, hårt arbete och bitter fattigdom, en grupp män i enkla blå kläder och med billiga instrument i en kall och dragig lokal, fumliga och tafatta, men ivriga att lära. Han försökte erinra sig namnet på marschen, men inte heller det kunde han. Det gjorde honom irriterad. Så mycket tid han varit tvungen att lägga på amatörorkestrar. För brödfödan hade han arbetat runt om i Wien, men även i Polen och Tjeckoslovakien, tid som tagits från hans komponerande.
Det kom en procession längst ner i allén, med banderoller, flaggor och blänkande mässingsinstrument. Han kunde ännu inte läsa några plakat, men han anade vad det rörde sig om. Han började förbereda sin blick som han ville göra ointresserad, men inte likgiltig och absolut inte fientlig.
– Vad firar de? frågade en man vid bordet bredvid.
Webern såg forskande på honom, en man i trettiofemårsåldern, välklädd och med en intelligent blick. Kunde naturligtvis vara polis ändå. Bäst att vara försiktig.
– Jag gissar att de är för ett samgående mellan Österrike och Tyskland, sa han.
– Är det en utbredd uppfattning i Innsbruck? undrade mannen.
– Det kan jag inte svara på, sa Webern avmätt. Det har varit många parader de senaste veckorna, men vad folk i gemen tycker vet jag inte. Jag är inte intresserad av politik.
– Nej, inte jag heller, men man blir indragen i den ändå, mot sin vilja.
Nu hördes det tydligt att han var tysk. Detta lugnade Webern en smula.
– Jag försöker att hålla mig borta från dagsfrågorna, sa han. Jag är bara intresserad av min musik.
Mannen lyste upp.
¬– Jag tyckte att jag kände igen ert ansikte, sa han. Är ni inte Anton Webern? Jag har hört flera av era verk i Berlin.
– Jag spelas inte i Berlin.
– Nej, jag vet, men det här var före 1933.
Utan att fråga om lov flyttade han över till Weberns bord.
¬– Jag minns särskilt en konsert, sa han ivrigt. Jag tror det var Furtwängler som dirigerade. Före paus framförde man två ganska långa verk, Tre orkesterstycken av Alban Berg och Variationer för orkester av Arnold Schönberg och jag kände mig lite övermätt i pausen, men andra avdelningen inleddes med er Symfoni, ett fascinerande stycke musik. Jag tror att den bara var 6 minuter och den grep mig djupt. Därefter spelade man Mahlers underbara Kindertotenlieder. Jag var verkligen lycklig när jag gick hem den kvällen.
– Jag hade själv ingen möjlighet att närvara, men min vän Alban Berg sa att det hade gått bra.
– Jo, något annat kan man inte säga. Alban Berg, för resten. Dog inte han härom året?
– Jo, han fick blodförgiftning efter ett insektsbett.
– Ett sånt öde, för en så framstående man.
De satt tysta en stund, sedan ryckte plötsligt mannen upp sig.
– Ursäkta mig min oartighet, sa han. Jag har inte presenterat mig. Mitt namn är Werner Heisenberg.
– Fysikern?
– Ni känner till mig?
– Det stod om er när ni fick Nobelpriset i fysik för några år sedan. Var det 1932?
– Ja, då var det många som skrev berömmande om mig. Men redan året därpå lät det annorlunda. Då började de kalla mig vit jude.
– Vad i hela fridens namn betyder det?
Nu hade paraden kommit så nära att man kunde se orkestern som gick i täten, femton man stark, kornetter, althorn, euphonier, en tuba, två virveltrummor, en bastrumma och ett par marschcymbaler. De hade ingen tamburmajor, men höll ändå takten förvånansvärt bra. Utan att han egentligen reflekterade över saken läste Webern snabbt av ensemblens kvaliteter och svagheter. Några var bra på riktigt, några var habila, men en av kornettisterna och althornisten med den märkliga mössan saknade musiköra fullständigt. Det var på dem det berodde att musiken klingade orent.
Heisenberg såg sorgset på de marscherande.
– Ja säg det, sa han. Vit jude? Jag är arisk, det kan de inte säga något om. Men jag nämner Albert Einstein, Niels Bohr, Wolfgang Pauli och andra framstående vetenskapsmän i mina föreläsningar. Det vill de förbjuda: inte bara namnen, utan även tankarna. Den tyska fysiken behöver inte judiska påfund som relativitetsteorin och annat.
– Är det därför ni kommit till Österrike? För att flytta vidare till England eller Amerika?
– Nej, jag är här på semester, jag behöver vandra i bergen, vila tankarna.
Efter orkestern kom en procession bestående av cirka fem hundra personer med banderoller och flaggor som vajade i vinden. På många skyltar stod det bara ett ord: Anschluss. Bland flaggorna såg man den österrikiska förstås, men också Tyrolens och Innsbrucks. Webern kände igen standaret från Vaterländische Front och vimplar i bjärta färger som han gissade tillhörde de olika alpregementena. Men överallt såg man också den tyska flaggan, den tydliga, den oemotsägliga; den röda och vita med det svarta hakkorset.
Webern genomfors av motstridiga känslor: de majestätiska bergen, de enkla hakkorsen, och minnet av musiken som hans bordsgranne uppskattat så. Han tänkte sällan på sin egen musik, men nu kom klarinetterna och hornen i den sjätte variationen för honom och tonerna blandades med den enkla marschen som var på väg bort i allén. Han mindes den amerikanska kompositören Charles Ives, som en gång beskrev musikaliskt hur två olika orkestrar möttes. Han kände att han ville återgälda Heisenbergs förtroende, och efter en viss tvekan sa han:
– Mig kallar de kulturbolsjevik. Vad nu det betyder. Jag får inte dirigera längre och min musik framförs inte. En gauleiter på radion har stoppat mig där, han säger att jag skapar ”entartete musik”, och Socialdemokraterna har lagt ner arbetarnas orkester som jag ledde i många år. Min lärare och mentor, Schönberg, har flyttat till Amerika, och det förstår jag, han är ju jude, men jag ska inte behöva lämna mitt land.
– Ni uttrycker precis min tanke, herr Webern. Jag har sagt till de styrande att det är farligt för fosterlandet att så många goda hjärnor tvingas att flytta till fientligt inställda länder. Jag tror inte herr Hitler riktigt förstår vilka krafter han har släppt lös.
– Nej, sa Webern, herr Hitler är absolut en mycket framstående, ja en unik person som har åstadkommit mycket gott, men nazismen är inte riktigt, vad ska jag säga, en ideologi, utan mer en samling osorterade fördomar. Och jag tror att det är dags att förståndigt folk lugnar ned de mest rabiata entusiasterna. Jag menar, män som ni och jag ska naturligtvis kunna försörja oss på vårt arbete utan politisk inblandning. Vi tar ju inte ställning. Jag känner människor av olika uppfattningar, min son, Peter, är faktisk engagerad i den nationalsocialistiska rörelsen, men jag respekterar allas åsikter, och själv vill jag som sagt bara ägna mig åt musiken.
– Kanske kommer de att förstå sitt misstag, sa Heisenberg. Min farmor är mycket god vän med reichsführer Himmlers far och hon har ett flertal gånger diskuterat detta med honom. Jag hoppas att det ska leda till något gott. Det var ju underförstått 1933 att nazisterna skulle få makten under en begränsad period för att rädda landet.
En grupp kvinnor passerade, draperade i olikfärgade sjalar. De såg utklädda ut, som folk i en opera som ska framföra bondkvinnornas kör i första akten. Sedan kom en trupp alpjägare med korta gröna jackor, halvlånga läderbyxor, grova yllestrumpor och kraftiga kängor. Flera av dem hade långa gammalmodiga gevär på ryggen.
– Men vad gör ni här i Innsbruck, herr Webern?
Webern suckade.
– Jag arbetade här för länge sen, sa han. Och jag kommer gärna hit när jag behöver ro. Det är så vackert i dalen mellan bergen. Min doktorsavhandling hade som ämne en motettsamling av Heinrich Isaac som verkade här 1485 hos den habsburgska hertigen Sigismund. Även han var lycklig i denna stad, och när han var tvungen att resa skrev han sin kanske mest älskade sång: Innsbruck ich muss dich lassen.
– Jo, sa Heisenberg, den känner jag mycket väl. Jag är med i en kamratförening från universitetet som träffas då och då. Vi sjunger gärna ihop, och självklart möts vi i den tyska kulturskatten. Men det blir ju inte så ofta numera. Trots att de kritiserar mig för mina judiska kontakter vill das Vaterland ha mina kunskaper när det gäller vapenutveckling.
Paraden avslutades av en grupp män i långa läderrockar och armbindlar med hakkorset. De hade koppel och var beväpnade med moderna pistoler, redo att ingripa om det skulle behövas. Webern vände bort blicken och tog en mun av sitt kallnade kaffe och rös till av den beska smaken. Heisenberg verkade inte ens ha sett dem. Han suckade och fortsatte:
– Jag står naturligtvis till tjänst när fosterlandet kallar, men de måste förstå att fysik är ren vetenskap och att den inte kan styras av politik. Däremot, lustigt nog, efter den där konserten jag talade om, med Furtwängler, funderade jag på om tolvtonsmusiken kunde ge några nya ingångar till kvantfysiken. Jag grubblade länge, men jag kunde inte hitta några samband.
– Det var en märklig tillfällighet, sa Webern med ett litet leende. Jag och några likasinnade diskuterade helt nyligen om det fanns något i kvantfysiken som kunde förnya musiken. Framför allt var det er osäkerhetsrelation och er kollega herr Schrödingers berömda katt vi pratade om. Men även vi misslyckades med att hitta några beröringspunkter.
– Men vi försöker i alla fall, sa Heisenberg. De som motarbetar oss och talar illa om oss kommer aldrig att kunna förstå den bildningens adelskap som förenar två personer som vi, under ett tillfälligt möte, en eftermiddag i maj i den vackra staden Insbruck.
Webern svarade med en lätt, instämmande bugning. Därefter satt de tysta, försjunkna var och en i sina tankar. Paraden drog förbi uppåt gatan. De såg inte mannen i den långa läderrocken som tog en sten och kastade genom fönstret till en bokhandel. Efter en stund tittade Webern på sin klocka och med några artiga fraser skildes de två männen åt, tolvtonskompositören och kvantfysikern, och de träffades aldrig igen.
Men det finns en märklig beröringspunkt mellan dem. Bägge skulle senare komma att ha var sitt livsavgörande möte med amerikansk militär. De var båda, som sagt, misstrodda av de nazistiska ledarna, men stannade ändå kvar i sina hemländer under kriget, Webern som marginaliserad tonsättare, Heisenberg som uppburen fysiker. Tyskland skulle kanske ha kunnat utveckla en atombomb, men som vanligt satte dumheten krokben för sig själv. Eftersom de inte litade på Heisenberg byggde nazisterna upp ett parallellt forskningsinstitut i militär regi. Denna splittring av resurserna var en av orsakerna till att de misslyckades. I december 1944 reste Heisenberg till Schweiz där han skulle hålla en föreläsning. USA som kommit långt i atomforskningen skickade dit en beväpnad OSS-agent, vid namn Moe Berg. Fysikerna i Los Alamos visste att tyskarna arbetade med bomben, och de visste också hur viktig Heisenberg personligen var för arbetet. Att döda honom skulle kunna göra stor skillnad. Därför hade de givit noggranna instruktioner till Mr. Berg och han hade uttryckliga order att skjuta Heisenberg om han yttrade vissa speciella ledord som kunde antyda att Tyskland var nära att framställa en atombomb. Moe Berg bedömde dock att så inte var fallet och Heisenberg överlevde därmed sitt möte med den amerikanska militärmakten. Han levde till 1976, fick sju barn och dog av cancer i njurarna.
I slutet av kriget flyttade Webern med sin hustru, sin dotter och sin svärson undan hotet från öster till den lilla staden Mittersill i Salzburg. Där nåddes han av budet att hans son, Peter, dödats på östfronten. När kriget i Europa sedan var över kontrollerade västmakternas styrkor situationen i Österrike en tid. Weberns svärson ägnade sig åt svarta börs-affärer och familjen hade det bättre än många andra. Det rådde utegångsförbud på nätterna och amerikanska soldater patrullerade gatorna. En kväll i september 1945 gick Anton Webern ut på verandan för att röka en cigarr som han fått av sin svärson. Han visste att utegångsförbudet inte skulle börja gälla förrän om en halvtimme, och han ville inte besvära sina barnbarn med cigarröken. Men just då passerade en amerikansk patrull och en av soldaterna såg plötsligt ett svagt glödande ljus i mörkret och han avlossade tre skott. Han uppfattade inte riktigt vad han sköt på, men ett av skotten träffade och dödade Webern. Soldaten, en viss Raymond Bell från Ohio, överfölls senare av svåra skuldkänslor när han insåg vem han dödat och han söp ihjäl sig 1955.
Lyssna här
på Innsbruck ich muss dich lassen av Heinrich Isaac 1450–1517, framförd av Teatro del mondo.
