Anton Webern i Innsbruck 1937

Text: Staffan Castegren Bild: från nätet Musik: Teatro del mondo

webernAnton Webern 1883–1945.

En eftermiddag i början av maj 1937 satt kompositören Anton Webern på ett oansenligt trottoarkafé på Maria Theresien Strasse i Innsbruck. Han hade valt en plats där han fick lä från den nordliga vinden. Bara några dagar tidigare hade det snöat, men nu värmde solen och det doftade av de blommande träden i allén. Borta från Altstadt hördes en skev blåsorkester och han grinade illa åt de ostämda instrumenten. En parad närmade sig under många olika flaggfärger, den österrikiska förstås, men också Tyrolens, Innsbrucks och olika alpregementens. Men många bar på den tyska, den röda och vita med det svarta hakkorset.

Han tittade på dem med en blick som han försökte göra ointresserad, men inte likgiltig och absolut inte fientlig.
– Vad firar de? frågade en man vid bordet bredvid.
Webern såg forskande på honom, en man i trettiofemårsåldern, välklädd och med en intelligent blick. Kunde naturligtvis vara polis. Bäst att vara försiktig.
– De är för ett samgående mellan Österrike och Tyskland, sa han.
– Är det en utbredd uppfattning i Innsbruck? undrade mannen.
– Det kan jag inte svara på, sa Webern avmätt. Det har varit många parader de senaste veckorna, men vad folk i gemen tycker vet jag inte. Jag är inte intresserad av politik.

De var tysta en stund. En grupp kvinnor passerade, draperade i olikfärgade sjalar. De såg uppklädda ut, som folk i en opera som ska framföra bondkvinnornas kör i första akten. Sedan kom en trupp alpjägare med korta gröna jackor, halvlånga läderbyxor, grova yllestrumpor och kraftiga kängor. Flera av dem hade långa gammalmodiga gevär på ryggen.
– Jag är inte heller intresserad av politik, sa mannen plötsligt, men man blir indragen i den ändå.
Nu hördes det tydligt att han var tysk. Detta lugnade Webern en smula.
– Jag försöker att hålla mig borta, sa han. Jag är bara intresserad av min musik.
Mannen lyste upp.
­– Jag tyckte att jag kände igen er från tidningarna, sa han. Är ni inte Anton Webern? Jag har hört flera av era verk i Berlin.
– Jag spelas inte i Berlin.
– Nej, jag vet, men det här var före 1933.

Utan att fråga om lov flyttade han över till Weberns bord.
– Mitt namn är Werner Heisenberg, sa han.
– Fysikern?
– Ni känner till mig?
– Det stod om er när ni fick Nobelpriset härom året.
– Ja, det var då. Nu kallar de mig vit jude.
– Vad i hela friden betyder det?
Heisenberg lutade sig framåt för att förstärka sina ord.
– Jag är arisk, sa han, det kan de inte säga något om. Men jag nämner Albert Einstein, Niels Bohr, Wolfgang Pauli och andra framstående vetenskapsmän i mina föreläsningar. Det vill de förbjuda: inte bara namnen, utan även tankarna. Den tyska fysiken behöver inte judiska påfund som relativitetsteorin och annat.
– Är det därför ni kommit till Österrike? För att flytta vidare till England eller Amerika?
– Nej, jag är här på semester, vandra i bergen, vila tankarna.

Webern kände att han ville återgälda förtroendet, och efter en viss tvekan sa han:
– Mig kallar de kulturbolsjevik. Jag får inte dirigera längre och min musik framförs inte. En gauleiter på radion har stoppat mig där och socialdemokraterna har lagt ner arbetarnas orkester som jag ledde i många år. Min lärare och mentor, Schönberg, har flyttat till Amerika, och det förstår jag, han är ju jude, men jag ska inte behöva lämna mitt land.
– Ni uttrycker precis min tanke, herr Webern. Jag har sagt till de styrande att det är farligt för fosterlandet att så många goda hjärnor tvingas att flytta till fientligt inställda länder. Jag tror inte herr Hitler riktigt förstår vilka krafter han har släppt lös.
Webern tog en mun av sitt kallnade kaffe och rös till av den beska smaken.
– Män som ni och jag borde kunna försörja sig på sitt arbete, sa han. Vi tar ju inte politisk ställning. Jag känner människor av olika uppfattningar, min son, Peter, är faktisk engagerad i den nationalsocialistiska rörelsen, men jag respekterar allas åsikter, och själv vill jag bara ägna mig åt musiken.
– Kanske kommer de att förstå sitt misstag, sa Heisenberg. Min farmor är mycket god vän med reichsführer Himmlers far och hon har ett flertal gånger diskuterat detta med honom. Jag hoppas att det ska leda till något gott.

Paraden avslutades av en grupp män i långa läderrockar och armbindlar med hakkorset. De var beväpnade och redo att ingripa om det skulle behövas. Webern vände bort blicken, Heisenberg verkade inte ens ha sett dem.
– Men vad gör ni här i Innsbruck? frågade han.
Webern suckade.
– Jag arbetade här för länge sen, sa han. Och jag kommer gärna hit när jag behöver ro. Det är så vackert i dalen mellan bergen. Min doktorsavhandling hade som ämne en motettsamling av Heinrich Isaac som verkade här 1485 hos den habsburgska hertigen Sigismund. Även han var lycklig i denna stad, och när han var tvungen att resa skrev han sin kanske mest älskade sång: Innsbruck ich muss dich lassen.
De satt tysta, försjunkna i sina tankar. De såg inte mannen i den långa läderrocken lite längre bort på gatan som tog en sten och kastade den genom en bokhandels fönster.

Efter en stund skildes de två männen åt och de träffade aldrig igen. Bägge stannade kvar i sina hemländer under kriget, Webern som marginaliserad tonsättare, Heisenberg som uppburen fysiker. Men det finns en märklig beröringspunkt mellan dem. I december 1944 höll Heisenberg en föreläsning i Schweiz. USA skickade dit en beväpnad OSS-agent, Moe Berg, som hade uttryckliga order att skjuta honom om han antydde att Tyskland var nära att kunna framställa en atombomb. Mr Berg bedömde att så inte var fallet och Heisenberg överlevde.

När kriget var slut kontrollerade de allierade styrkorna en tid situationen i Österrike. Det rådde utegångsförbud på nätterna och amerikanska soldater patrullerade gatorna. En kväll i september 1945 såg en av dem plötsligt ett svagt glödande ljus i mörkret och avlossade ett skott. Han uppfattade inte riktigt vad han sköt på, men träffade och dödade Anton Webern som gått ut på verandan för att röka en cigarr. Soldaten, en viss Raymond Bell, överfölls senare av svåra skuldkänslor och söp ihjäl sig 1955.

Lyssna här
på Innsbruck ich muss dich lassen av Heinrich Isaac 1450–1517, framförd av Teatro del mondo.