Author Archives: Staffan Castegren

Wollter och kommunismen

Text och bild: Staffan Castegren

viet1bSymboler som är bannlysta i Sverige.

Vår art, Homo Sapiens Sapiens, anses ha funnits i ca 200 000 år. Under 95 % av den tiden var vi jägare och samlare. Vi levde i små grupper med stark solidarisk kultur där alla hjälpte varandra och delade på resurserna. Vi träffade då och då andra grupper av människor och bytte föremål, knöt allianser, träffade nya kärlekspartner och fick genetisk påfyllning. Det finns inga arkeologiska bevis för något omfattande krigande.

För ca 10 000 år sedan började människans övergång till jordbruk. Det skapade ett överskott av resurser och en ökad arbetsdelning. Samhället ”fick råd” att försörja ett ledande skikt. De var sannolikt till en början bara organisatörer, men de knöt med tiden till sig präster som predikade samhällsbevarande religioner, och krigare som försvarade dem. Våld mot andra grupper börjar alltid med våld mot den egna gruppen. Klassamhället tog sin början.

Klassförtrycket och krigen ökade gradvis fram till högkulturernas framväxt för ca 5 000 år sedan. Från den tiden och framåt har alla samhällen i grunden styrts med våld, öppet eller underförstått, och historieskrivningen är manipulerad. Begrepp som ”högkultur” och ”civilisationens vagga” legitimerar maktstrukturerna. Det är segrarna i de otaliga krigen som skriver historien. Det är deras bild vi impregneras med.

Visst finns det exempel på folkliga uppror, men de har alltid slagits ner. Historieböckerna beskriver Spartacus besegrade slavarmé som i tusental hängde korsfästa längs Via Appia mellan Brindisi och Rom, eller 1500-talets bondehopar som brutalt slaktades av beridna knektar. Signalen är tydlig: olydnad mot överheten straffar sig alltid. Men med proletariatets framväxt på 1800-talet skapades en ny kraft. Socialister av olika slag tog kamp mot klassamhället.

Den kommunistiska revolutionen i Ryssland var tämligen oblodig. Det följande inbördeskriget, dit 19 olika nationer, bland annat USA, England och Frankrike sände trupper, kostade många människor livet. De ryska ledarna, med Lenin i spetsen, lärde sig att fienden var obeveklig. Men även de var bildade människor och hade som de flesta härskare läst sin Machiavelli: En furste ska vara pragmatisk och får inte hindras av moral eller medlidande.

Alla nationer styrs som sagt mer eller mindre öppet med våld. Under 1900-talet dog ca 250 miljoner människor genom nationellt våld, krig, folkmord, svält med mera. Ryssland och Kina har en stor skuldbörda. Jag kan bli så besviken: Varför var de inte bättre än de andra länderna? Varför deporterade de folk, avrättade, förföljde och svalt dem? Det finns historiker som anser att planekonomin är ansvarig för 80 miljoner människors död. Det är fasansfullt.

Men det finns andra nationer som också har en skuld och som aldrig behöver stå till svars, därför att det är de som skriver historien. Marknadsekonomiska stater startade i princip alla 1900-talets krig, inklusive de två världskrigen. De stora svältkatastroferna i Indien och Afrika beror på orättvisa marknadsekonomiska strukturer. Marknadsekonomin är ansvarig för ca 170 miljoner människors död under 1900-talet. Men för detta krävs ingen på avbön.

För att nu äntligen komma till Sven Wollter. I programmet ”Min sanning” ställs han mot väggen och förväntas försvara kommunismens alla ogärningar. Carl Bildt i samma situation behöver ju aldrig ta ansvar för marknadsekonomins krig, folkmord, koncentrationsläger, utsvältning, stöld och finansiella svindel. Detta beror på den ovannämnda historiska bluffen. Hitler, Franco och Pinochet var faktiskt ledare i marknadsekonomiska stater.

Stalin tyckte sig ha rätt att avrätta och deportera väldigt många människor. Det kan aldrig försvaras. Man kan heller inte försvara att Obama skickar drönarplan som mördar afghanska kvinnor och barn, eller Suharto som lät döda miljontals människor och stal bortåt 30 miljarder dollar av sitt folk, eller ungturkarna som utrotade armenier, greker och syrier och var ett föredöme för Hitler i hans planer på etnisk rensning i Europa.

Sven Wollter vågar säga att han är kommunist. Anna Hedemo kan då kräva att han ska försvara Nordkorea, och folk på sociala medier, inte minst människor som var med i 60-talsvänstern, kan skrika att kommunism och nazism är samma sak. Det här är ett tecken på att historieskrivningen fortfarande fungerar. Tänkande människor avstår från att tänka och blir rasande på Sven Wollter för att han ändå envisas med att använda hjärnan.

Vad han säger är att vi behöver en ny solidaritet, en ny planekonomi, en ny socialism för att rädda vår vackra lilla planet. Vägen dit måste gå via fred och samarbete. Men marknadsekonomin är redo att starta ännu ett världskrig för att hindra detta. Och som vanligt får de hjälp av alla icketänkande,  pratmakare. De står alltid till tjänst och viftar med flaggorna. Människan är ond, suckar de, trots att vi under 95 % av den tid vi funnits faktiskt varit goda. Jag hävdar att ondskan är en tämligen modern uppfinning som bara en ytterst liten del av världens befolkning tjänar på.

 

Den underbara uppgörelsen

Text: Staffan Castegren

desexSpelkort i den stora patiensen.  Bild från Svt

Så är vi snart klara med vecka 52. Kortleken är genombläddrad. Den här patiensen gick inte heller ut. Sviterna är fulla med hål och lankorna hamnar överst. Den politiska cirkusen har knappast gjort någon glad. Valresultatet antydde möjligen att väljarna längtar tillbaka till välfärdssamhället, men eftersom inget parti har det på sitt program uppstår förvirring när folk ändå söker det hos Sossarna eller hos Sverigedemokraterna.

Om man ska tro Naomi Kleins chockdoktrin, var sannolikt allt jidder med budgeten bara ett spel för galleriet. De sex (dvs. alla partier utom V och SD) lät det fascistiska partiet skramla en stund i medierna, bara för att skrämma slag på alla ansvarskännande krafter. Därefter – som nu har skett – kunde de komma överens på en nivå som deras respektive väljare kan svälja (det är ändå bättre än SD): Alliansen går med på lite skattehöjningar och S/Mp låter näringslivet vara i fred.

Det ska bli intressant att se vad den här överenskommelsen kostar folket och miljön. Fortsatt privatiserad omsorg och skola, militär upprustning med JAS-plan och annat, utbyggd biltrafik och eftersatt järnväg, och den där skrockfulla tilltron till den ständiga tillväxten och heltidsarbetet? Det kan också bli så att den offentliga debatten kvävs, att fler frågor bereds i hemliga överläggningar mellan de sex och sedan skyfflas genom riksdagen utan diskussion.

Redan dagen efter det att Löfvens budget föll skrev jag här på bloggen (Dagen efter debaclet) att det vore en smal sak att neutralisera SD med ett antal nedlagda röster. Att det tagit de sex en hel månad att komma på detta skulle vara smickrande för min intelligens om det inte var så att de troligen redan då visste hur det skulle sluta. De måste bara lägga fram det så att alla väljare ska tycka att just deras parti visat ansvarskänsla och politisk klokskap.

Och nu på måndag börjar vecka ett. Första kortet i en ny patiens. Och upplägget kommer att vara som vanligt: giriga affärsmän med hedgefonder och räntesnurror, cyniska politiker med toppjobb väntande efter karriären, smilande journalister som av enfald eller ondska vägrar visa några samband, kirurgiska hackers som av politiska eller militära eller kommersiella skäl snokar runt i våra datorer, mobiler, kreditkortsköp och hjärnor.

Men det är klart att godhet också finns. Om man lägger en patiens med två lekar, vilket morsan ofta gjorde, är de möjliga variablerna fler än antalet atomer i universum. Det kommer finnas godhet, galenskap, kreativitet, dadaism, blygsamhet, kåthet, övermod, solidaritet, nyfikenhet, missmod och allmän eufori. Men den jävla patiensen kommer ändå aldrig gå ut. Vi får hoppas på de små förskjutningarna, de som flyger in under radarn och plötsligt och ohjälpligt ändrar spelreglerna.

Knalle Juls Vals

Text och musik: Evert Taube

grangubbeNutida granförsäljare på ett annorlunda Södermalm.

 

Denna sång kommer från samlingen I dina drömmar från 1953, och jag tolkar den just så, som en dröm. Jag tror att Evert hade läst Moa Martinsson, Ivar Lo och andra arbetarförfattare. Han visste att i deras värld skulle hans historia få ett olyckligt slut. Julgransförsäljaren som hade tre hundra kronor på fickan skulle ha supit ner sig, slagit sin fru, piskat hästen, somnat bakom soptunnorna ute på gården och vaknat med en fasansfull ångest.

Men Knalle Jul får visa att godhet finns: Han förbarmar sig över den stackars ratade granen, han ger hästen havre och en extra tott hö, han avstår krogen och åker hem till hustrun med granen och ger henne alla pengarna han tjänat. Det ligger nära till hands att tro att det handlar om Evert själv. I en annan visa har han skrivit om hur Astris fina släkt och vänner misstrodde honom, men hur hon själv alltid höll på honom.

Jag kan inte låta bli att fundera över uträkningen i visan. Han har sålt 99 granar och fått 303 kronor. Vad blir det per gran? Men strunt i det. Det är i första hand en folklig julberättelse och en väldigt fin kärlekssång. För visst handlar väl visan om Evert och Astri som då hade varit gifta i 28 år?

Knalle Juls Vals
Text: Evert Taube

Här var det gran. Här var det gran
den finaste i stan till dopparedan
Ensam hon står. Sista som går
Hundra huggde jag i år
Pengar blir det. Nu ska vi se:
Jo, nittinie, ger mig trehundratre
kronor i år. Sista som går.
Här drar kallt om ben och lår.

Min lilla gran så grön och fin
du luktar gott som terpentin
Vill ingen ha dig får jag väl ta dig
som rövat bort dig från skogen din
Min lilla gran så smal och ful
kom ta en vals med Knalle jul
Här har du knallen med glada trallen
å han har penningar å häst i skjul

Kylan är svår. Vintern i år
den kommer väl till jul så vitt jag förstår
Här var det gran. Sista i stan
dagen före doppardan
Natten blir kall. Bra i så fall
att märren står i Pelle Janneses stall
Havre är gott. Hö har hon fått
Jag la dit en extra tott

Min lilla gran så grön och fin
du luktar gott som terpentin
Vill ingen ha dig får jag väl ta dig
som rövat bort dig från skogen din
Min lilla gran så smal och ful
kom ta en vals med Knalle jul
Här har du knallen med glada trallen
å han har penningar å häst i skjul

Snart kör väl vi hem till Sofie
Här här blev längre än det brukar att bli
Jag har fått nog. Slutar mitt knog
Hinner inte gå på krog
Nu, tror Sofie, sitter han i
mjuka soffan och serverader blir
av servitris, men som surpris
kör jag nykter hem precis.

Min lilla fru du är så söt
Nu är det jul. Du kokar gröt
Du höll på knallen med glada trallen
när alla trodde han var ett nöt
Min lilla fru vi kommer snart
Nu kör vi hem. Jag vill ha mat
Å här är grana, om du vill ha´na
Å här trehundra kronor som jag spart

 

 

Vidalitá

En kofösares elegi
Text och musik: Evert Taube

gaucho-1024-768Stiger från min hydda, Vidalitá, blå rök under kvällens himmel …  (Bild från internet)

Här kan du höra min tolkning på Youtube

Här kan du ladda hem text och ackord

Den här sången kommer från samlingen Pepita dansar från 1950. Den är inte helt lättolkad. Vidalitá låter ju som ett kvinnonamn, men i verkligheten är det ett argentinskt versmått (på Youtube finns många olika Vidalitá-sånger). Det visste naturligtvis Evert som ju bodde i Argentina i flera år, men han tycker att det är ett effektfullt ord, och låter oss tro att det är namnet på kvinnan som sångaren drömmer om.

Sången har undertiteln En kofösares elegi, det vill säga klagosång. Jag kan inte låta bli att undra om det verkligen finns någon kvinna. Han ser hennes unghäst vid sin sida, men bara om han blundar. Och när han tycker sig se röken stiga från sin koja skyndar han hem, men det finns ingen där. Ensam sitter han och nynnar på sin visa, sin Vidalitá.

I Sydamerika arbetade Evert bland annat som gaucho som är det spanska ordet för cowboy. Och som vanligt hos Evert Taube innehåller texten iakttagelser som känns verklighetstrogna. Han pratar om Pampasvinden som tydligen bär med sig fjärilar och små sländor, och han säger att han vallar sin boskap. Det är ju vad en kofösare gör, men man hör sällan det ordet i cowboyhistorier.

I den här sången har jag tagit mig en stor frihet. Evert och alla andra sjunger två rader i taget och repriserar dem, och sjunger nästa två rader och repriserar dem. Då blir visan dubbelt så lång och alla sjunger den lite för fort för min smak. Jag försöker ta fasta på beteckningen elegi, struntar i alla repriser och tar det lite lugnare.

Vidalitá
Text: Evert Taube

I min lilla hydda, Vidalitá
där finns ingen ro och vila
Ständigt mina tankar, Vidalitá
hän till dig vill ila

Kommer pampasvinden, Vidalitá
med fjäril och liten slända
Tänker jag: Min älskling, Vidalitá
hon kommer i kväll kan hända

När jag ensam rider, Vidalitá
och vallar min boskap vida
Ser jag – om jag blundar – Vidalitá
din unghäst vid min sida

När jag återvänder, Vidalitá
med oxar och kor och kviga
Då, om du har kommit, Vidalitá
ser jag röken stiga

Stiger från min hydda, Vidalitá
blå rök under kvällens himmel
Snabbare än hinden, Vidalitá
ilar då min skimmel

Men min lilla hydda, Vidalitá
den ger ingen ro och lisa
Ensam där jag sitter, Vidalitá
nynnande min visa

De verkliga fienderna

Text: Staffan Castegren Bild: Tomas Oneborg / SvD / TT

soderÄr det verkligen så här den stora fienden ser ut?

Denna totalt ointressanta nolla, Björn Söder, får verkligen oproportionerligt mycket uppmärksamhet. Han är en dumskalle, och de som röstar på hans parti är kanske inte heller de vassaste rakbladen i badrumsskåpet. Men det är inte de som är perverst rika och som håller på att förstöra vår jord. Det är fan dags att vända protesterna från dem, mot de verkliga skurkarna.

Huvudfienden är inte rasisterna, inte homofoberna, kvinnohatarna eller antisemiterna. Det finns en liten grupp människor som äger världen. De vill att vi ska slåss med varandra. De vill att 20 procent ska vara arbetslösa och pressa ner lönerna för dem som jobbar övertid utan ersättning. De vill suga ut jorden hänsynslöst. De skänker gärna pengar till alla som sparkar nedåt och åt sidan. De stöder bägge sidorna i inbördeskrig. De vet att hat mellan folkgrupper är bra för deras immunitet.

Det strukturella våldet, den ekonomiska ojämlikheten, den metodiska miljöförstörelsen är en följd av medvetna val av denna lilla grupp, och de vet mycket väl att det orsakar uppgivenhet hos den maktlösa befolkningen. Ur denna uppgivenhet växer rasism och kvinnohat och andra “ofarliga” uttryck. Samtidigt blir de här symptomen de viktigaste angreppsmålen för engagerade människor som borde tillhöra en mer medveten opposition. Någon jävla spindoktor måtte ha lyckats otroligt bra när alla nu angriper rasisterna, men låter rovkapitalismen vara i fred.

Många av mina vänner från 60-talet säger att det inte finns något vänster eller höger, att kommunismen är död, att vi var aningslösa idioter. Den lilla gruppen som äger världen gillar det helskarpt. De vet naturligtvis att det finns ett höger. Det är ju det de är, och det måste vara toppen för dem om deras fiender irrar omkring och har tappat all riktning. Kanske dags att skaffa en ny kompass. Huvudfienden är inte den där idioten i sin larviga hatt som pratar om judar och samer. Huvudfienden är de som äger världen och gör vad fan de vill med den.

Dumhet kostar

Text: Staffan Castegren Bild: Wikipedia

Michel_Sittow_004Ferdinand II av Aragonien, en inskränkt furste, död 1516.

Det sägs att skadeglädjen är den enda sanna glädjen. Så kanske det är. Visst kan man ibland skratta åt riktigt nötaktig enfald, men oftare kanske man känner medlidande. Jag har ett talesätt som kanske är lite krasst: Dumhet kostar. Det gäller förstås enskilda människor, men ännu mer stater, företag, myndigheter och politiska eller religiösa organisationer.

På 1470-talet enade Ferdinand och Isabella Spanien under sin spira. Det relativt toleranta moriska styret var över och katolska kyrkan lade sin hand över hela den iberiska halvön. Judar och morer tvingas att antingen konvertera eller fly ur landet. Adelsmännen stal all egendom de kom över. Det var även nu den fruktade spanska inkvisitionen skapades.

Till en början verkade allt så bra. Tokskallen Columbus passerade, fick några skorvar och råkade upptäcka Amerika, och massor av guld ramlade ner i kungaparets knä. Men en hög guld är inte samma sak som pengar. De ledande i Spanien var jordägande adel, de visste inget om växelkurser. Stora finansiella vinster på det amerikanska guldet gick därför till konkurrerande nationer. De som verkligen kunde något hade ju tvingats fly från Spanien. Dumhet kostar.

Hundra år senare hände i princip samma sak i Frankrike. Under Bartolomeinatten 24 augusti 1572, mördades upp till 10 000 reformerta hugenotter. Då flydde hundratusentals människor, främst till Holland och England, senare till Sydafrika och Nordamerika. Det var i första hand hantverkare och handelsmän. De bidrog starkt till att det protestantiska Europa drog ifrån det katolska i den industriella utvecklingen. Som vanligt kostade dumheten.

Nu dyker det upp ett parti i Sverige med samma inskränkta synsätt. Om de får som de vill ska alla utlänningar slängas ut. Kvar ska bara de riktiga svenskarna få finnas. De har inte lärt sig något. De förstår inte att just mångfalden historiskt sett varit en viktig framgångsfaktor. Det finns många svenskar som härstammar från folk som flydde från Spanien på 1400-talet och Frankrike på 1500-talet. De är i dag en självklar del av den svenska mångfalden.

Det här partiet tror att utlänningar förstör det svenska och att de bara kostar landet en massa pengar. Men de är inte så bra på att räkna. På samma sätt som hugenotter som Bedoire och De Laval startade industrier i Sverige, startar dagens invandrare företag, de anställer folk, de betalar moms och skatt. Om det inskränkta partiet skulle komma till makten och tvinga bort dessa människor, skulle Sverige göra en stor nettoförlust, både kulturellt och ekonomiskt.

För att det inte ska bli något missförstånd vill jag till sist förtydliga att det här inskränkta partiet heter Sverigedemokraterna. Rösta aldrig på dem. De är inte så kunniga i politiska och ekonomiska frågor, och det vore tråkigt om de fick inflytande, eftersom dumhet, som sagt, alltid kostar.

 

 

Här är den sköna sommaren

Text och musik: Evert Taube

gotystSe nu blommar ju din strand och nu glittrar din vik

Den här sången kommer från samlingen Ballader i det blå från 1948. Man brukar ju säga att Taube aldrig är politisk, och det är han ju faktiskt inte här heller, trots att han två gånger talar om krig och politik som destruktiva krafter. Han berättar bara om andra som förblindas inför naturens skönhet därför att de fastnar i det triviala politikgnället.

Den här inspelningen gjorde jag när vågorna gick höga i våra medier om Sossarnas budget och Alliansens avslag och det framtvingade nyvalet. Jag hade debatterat och skrivit i bloggen, men så ledsnade jag plötsligt. Jag längtar också efter sommaren när solen glittrar i vattnet. Det finns annat är krig och politik här i världen.

 

Här är den sköna sommaren
Text: Evert Taube

Jag sjöng vid bondens knut
nu är sommaren här
Det är våren som är slut
svara bonden så tvär
Djupt gick tjälen här i nord
och sanna mina ord,
det är krig och politik som har fördärvat vår jord!

Jag sjöng för handelsman
där han stod i butik
Se nu blommar ju din strand
och nu glittrar din vik
Men han svarade burdus
Ja du går i glädjerus,
men se krig och politik drar nöd och sorg till mitt hus

Då gick jag ner till strand
där låg skutan förtöjd
Se goddag på dig sjöman
Hör du fåglarnas fröjd
Gökar gala här i land
under solens höga brand
Men han svarade Jag seglar till ett varmare land.

Jag gick i aftonsång
för att höra Guds ord
När jag står i kyrkans gång
hör jag kyrkherrens ord
Satan följer dina spår
höst och vinter och vår
och han jagar dig om sommaren i blommande snår

Då sprang jag ut på ängen
där mandelblom står
och då ser jag lilla Karin
till brunnen hon går
Och då ropar hon till mig
ja på blommande stig
Se här är den sköna sommaren som jag har lovat dig

 

Dagen efter debaclet

Text och bild: Staffan Castegren

debacelDet politiska landskapet i Sverige blir allt solkigare.

Sverige går mot nyval som det verkar. Teoretiskt finns det några dagar kvar att reda upp situationen innan beslutet om nyval blir definitivt. Man kan till exempel tänka sig att Alliansen väljer ut 32 ledamöter som i en ny budgetomröstning har den demokratistödjande uppgiften att lägga ner sina röster. Då skulle de rödgröna få 159 röster och resten av Alliansen plus SD få 158. En annan möjlighet är att M får i uppdrag att bilda en regering med stöd från SD.

Men nyval verkar vara det troligaste. Sverigedemokraterna ser det som en seger. Kanske gör Alliansen det också. Alla tänker väl att de ska kunna öka sina röstetal. De rödgröna tror visst det med, men det blir inte lätt. Medierna i Sverige är med några få undantag massivt borgerliga. En sån här dag syns det tydligt. DN går ut med en total uppbackning av alla Alliansens beslut. De skyldiga är främst SD, därefter Löfven och sedan (lite oklart hur) Mp.

På förstasidan uttrycks bara en behärskad sorgsenhet. Men på sidorna fyra och fem är det tre artiklar som med olika ord säger samma sak. På sidan sex kommer en lite konstig debattartikel som berättar att SD:s väljare är främlingsfientliga eftersom de har negativa attityder till minoriteter. Det är som att säga att din huvudvärk troligen beror på att du har ont i huvudet. Men kanske är det DN:s redaktion som vinklat artikeln. Författarna arbetar inom ett projekt som undersöker effekterna av den ökade segregationen i Sverige och där finns väl en rimligare orsak.

Sedan är det sidorna åtta till sjutton som säger sig vara nyhetssidor. Men inte heller där finns det ett ont ord om Alliansen. De citerar Löfven som sa att högern fällt budgeten, men säger mångordigt mot honom i nästa andetag. Och så här kanske det kommer att fortsätta fram till ett nyval. Hur ska de rödgröna hävda sig i ett sådant medieundeläge? Vilken effekt kan sociala medier ha? Kan kampen föras på gatorna? Men vem går ut på barrikaderna för Löfven och Romson?

Jag får en deja vu-upplevelse av det som händer. Jag minns när Tsunamin slog till i Thailand och tiotusentals människor och däribland hundratals svenskar dog. Alla politiker var chockade och förvirrade. Ett par timmar stod allt och vägde på en knivsegg. Sverige skulle mått bra av en nationell samling då, men borgarna valde att gå till hårt angrepp mot regeringen för att den inte gjorde mycket mer. Det som skulle kunnat bli en gemensam upplevelse av solidaritet och stöd åt de drabbade blev i stället ett utdraget tjatter som delade landet.

Jag vill gärna tro gott om det moraliska klimatet i det här landet. Visst vill vi ha ett rättvist samhälle som hjälper de svaga? Men jag kanske överskattar godheten? Det finns så många som har fördel av ojämlikheten i dag, folk med goda inkomster, dyra bostadsrätter, gisslan under reporäntan. Om de är i majoritet kommer Alliansen regera, segregationen öka och det allmänna missnöjet driva nya skaror till SD. Vi kan välja sida, men motståndarna är ruskigt starka.

 

 

 

Viggen Viggo på nya äventyr

Text och bild: Staffan Castegren

sofoducksCoola gräsänder i Sofo.

Det första naturprogram jag så på teve var Viggen Viggo från 1955. Det var spännande för att det spelades in på en ö ganska nära där jag tillbringat alla mina somrar. Senare sände de naturfilmer av Arne Sucksdorff och Torgny Anderberg och sen kom Korsnäsgården 1961 med Nisse Lindman och hans lågmälda kompisar. Allt var naturligtvis svartvitt och inte så där jätteskarpt. På bio såg jag Disneys Bäverdalen som förspel till någon annan film.

Det mest typiska med de här filmerna var att de förmänskligade djuren: Medan mamma bäver pysslade med maten gav sig bäverpojken ut på äventyr. Han ville minsann bli lika duktig på att bygga som sin pappa. Den första pinnen han la på dammen var för klen, den tog pappan bort medan pojken snopet tittade på, men trägen vinner och till slut gjorde han sin stränga pappa riktigt stolt med en gren som passade precis.

Snopna bävrar, finurliga ekorrar, flärdfulla fjärilar och majestätiska älgar befolkade den tidens naturfilmer. Och så höll det på länge, och vi visste inte här i Sverige att en ändring var på gång, inte förrän 1979 när David Attenboroughs Liv på jorden slog ner som en andlig atombomb. Det var nåt vi aldrig sett förr, fototekniskt var den briljant, men framför allt var den helt nyskapande intellektuellt. Efter hundra år fick äntligen Darwin plats i naturfilmerna.

Lejonen var inte elaka när de dödade svaga och sjuka gnuer. Tvärtom! De hjälpte Gnustammen genom att bara låta de starkaste och snabbaste få en chans att föra sina gener vidare. Trutarna som åt ejdrarnas ägg höll populationen på den nivå som just den biotopen kunde försörja. Balans och ömsesidig nytta var återkommande ledord i Attenboroughs program. Jag tänkte att han förändrade sättet att skildra naturen för alltid.

Men så är det inte. Jag tycker att naturfilmer långsamt har blivit sämre igen. Jag menar då inte fototekniskt, utan innehållsmässigt. Häromdan var det ett program om grizzlybjörnar i Alaska. Programledaren, som syntes i bild mer än björnarna, var en gapig person av Filip och Fredrik-typ, med en rudimentär kunskap om biologi och evolutionära samband. Mesta tiden gick han så nära björnarna han kunde, pekade och skrek enfaldiga kommentarer.

Det var tydligen så att många honor och hanar samlades på en viss plats under parningstiden. Det är kanske inte så konstigt för djur som lever ensamma under övriga tider på året. Men programledaren gjorde stor sak av det och pekade på de kraftiga hanarna och skrek att det var amazing, och att det var som på en bar en lördagkväll, med en massa machomän som spänner sig mot varandra. ”Men jag skulle gjort likadant”, sa han, ”det är en del verkligt heta honor här.”

Han saknade all förmåga att förstå vad han såg. När en hona parade sig med flera hanar skrek han helt hysteriskt: ”Se på henne! Se vad falsk hon är som låtsas att hon inte gjort något.” Han visste inte att hanar ofta dödar ungar för att honan ska bli brunstig igen och kanske bära hans gener vidare. Därför parar sig honan med flera, för att hanarna ska tro att det är deras ungar om de möts senare i vildmarken. Det handlar naturligtvis inte om någon falskhet.

Den allmänna bristen på bildning verkar vara ett globalt fenomen, och det finns naturligtvis en förklaring. Medievärlden har exploderat de senaste tjugo åren. Det finns miljontals tevekanaler, webbmagasin, podcastar och dylikt. Alla dessa ska ledas av folk som åtminstone ska verka veta vad de talar om. Men väldigt få människor har i dag lust att lägga ner den tid som behövs för att de ska bli riktigt bra på något. Därför sänks kraven, på kunskap, bildning, språk, litteratur, konst, ja nästan all humaniora. Dataprogrammerarna däremot blir duktigare, och vapentillverkarna och börshajarna och företagsledarna. Hm, finns det ett samband här?

 

 

Ture Sventon var är du?

Text och bild: Staffan Castegren

myrornasNär egennyttan råder

”Tomtebogatan i Stockholm är en enastående trevlig gata. Det hörs ju redan på namnet – vem som nu kan ha hittat på det. Det låter nästan otroligt att det kan finnas en gata med ett så trevligt namn. På den gatan inträffade emellertid för några år sedan en del dunkla och hemska tilldragelser, som reddes upp av privatdetektiv Ture Sventon på hans vanliga skickliga och raska sätt.”
Så skrev Åke Holmberg 1954, men nu inträffar det nya hemska tilldragelser på denna trevliga gata.

I femman, till vänster i första kvarteret har i Frälsningsarmén haft lokaler i 105 år. Den vackra församlingssalen har takfönster ut mot gården och utsirade pelare. Här har genom åren många misshandlade kvinnor fått tröst, många olyckliga hittat gemenskap, många fyllbultar funnit vägen till nykterhet. Precis som Frälsningsarmén än i dag genom Myrornas hjälper tiggare, hemlösa och missbrukare.

När jag bodde i Birkastan på 60-talet saknade fortfarande många hus centralvärme och hiss. Det låg en vedbutik på Norrbackagatan med prima björkved och fotogen till varmvindskaminen. Man träffade ofta gamla fabriksarbetare från Rörstrand och Atlas på Konsum, i Berglunds livs eller på konditori Dalpojken. Det var verkligen enastående trevligt på den tiden, ett arbetarkvarter där man hjälpte de gamla med de tunga matkassarna och i tvättomaten.

Men det är andra tider nu. I åtta år har Alliansen styrt Sverige. Politiken har gått ut på att montera ner välfärden och slumpa bort våra tillgångar. De som vunnit mest på detta är näringslivet och folk med jobb och goda inkomster. Bland vinnarna finns de som sitter i bostadsrätter i Stockholm. De har löjligt låga räntor, de har fått ständiga skattesänkningar, och rut- och rotbidragen gör att vi alla är med och betalar deras städning och deras perversa lust att byta kök.

Man kan alltså säga att de pengar som sparats på att försämra vård, omsorg och skolor har gått direkt till en grupp människor som redan har det ganska bra ställt. Men somliga är ändå inte nöjda. På Tomtebogatan 5 finns det en bostadsrättsförening som tycker att det är en bra affärsidé att ta från de fattiga och ge till de rika. De har chockhöjt hyran för Myrorna så att de inte kan vara kvar. Pengar som skulle gått till hemlösa, tyckte de boende att de borde få i stället.

Det är svårt att fatta hur sådana människor fungerar. Man ser en girighet som passerar alla gränser. Det skulle varit intressant att sitta med på styrelsemötet i den bostadsrättsföreningen när beslutet att sparka ut Frälsningsarmén efter 105 år fattades. De skurkar T Sventon hade att brottas med var Slarviga Svante, Ville Vessla och Stora nysilverligan, frågan är hur han skulle klarat det nya fallet på Tomtebogatan. Var är du Ture Sventon? Vi skulle verkligen behöva dig.