Text: Rut Hillarp

Rut Hillarp 1914–2003, var poet, prosaförfattare, översättare, fotograf och filmskapare. Hennes litterära grund var 40-talsmodernismen, och den kunde man knappast leva på i Sverige, särskilt inte om man var kvinna. Därför arbetade hon hela sitt liv även som lärare, jag hade henne själv några år på 60-talet.

denna dikt kommer från hennes debutsamling Solens brunn. Det övergripande temat i hela hennes diktning är erotiken, och så även här. Att vakna i en kärleksbädd tillsammans med någon man fortfarande åtrår är ju precis så här underbart: att famna varandra igen och varsamt älska en gång till.

Text: Werner Aspenström

Werner Aspenström 1918–1997 var son till en lantbrukare. Fadern var dock en av nästan 100 miljoner människor som dog i spanska sjukan efter första världskriget och hans hustru blev ensam med de tre barnen. Werner fick tidigt jobba och bidra till försörjningen, men efter folkhögskolestudier i Sigtuna kom han till Stockholm och pluggade vidare på universitetet.

Till en början räknades Aspenström till 40-talisterna i svensk diktning, men med tiden gick han mot en ökad enkelhet. År 1981 valdes han in i Svenska akademien, men lämnade den efter Rushdie-affären. Den här dikten kommer från samlingen Ty från 1993 och den beskriver något han ser från ett tågfönster i Österrike och de tankar detta i sin tur väcker.

Text: Hjalmar Gullberg

Hjalmar Gullberg 1898–1961, poet, översättare, radioman och ledamot av Svenska akademien 1940–1961. Han föddes utom äktenskapet i en tid då sådant var oacceptabelt och han lämnades bort till en arbetarfamilj. Den biologiska fadern var en framgångsrik företagare, modern en kontorsflicka. De gifte sig senare, men fick inga barn. De försökte ändå inte att ta till sig sin son, men bekostade hans studier.

Herr och fru Gullberg, Hjalmars fosterföräldrar var omvittnat kärleksfulla, men också driftiga. När de biologiska föräldrarna dog fanns ett testamente där Hjalmar fick 40 000 kronor. Fru Gullberg bestred dock testamentet och Hjalmar gjordes till brösrarvinge och fick 200 000 kronor i stället (ca fem och en halv miljon i dagens penningvärde).

Hjalmar Gullberg var en omtyckt, nästan folkkär diktare. Han var chef för Radioteatern under tiden 1936–1950 och räknas till de stora radioprofilerna. Han led av den obotliga nervsjukdomen myasteni vilket tvingade honom till plågsamma behandlingar. Han valde därför till sist att ta sitt liv genom att dränka sig.

Denna dikt kommer från samlingen Dödsmask och lustgård från 1952. Här låter diktaren fåglar sjunga från de öppna ögonens träd, om hur man bränner bort sitt själviska falska jag och når en ny oskuld. Adam och Eva vet att de därmed misshagat Gud, men förvandlar sin fruktan till en ny och djärvare lust. Och fåglarna prisar daggen som svalkar de älskandes lemmar.

Text: Edith Södergran

Edith Södergran var en finlandssvensk poet. Hon föddes i Sankt Petersburg 1882, men familjen flyttade till Raivola i dåvarande Finland (nu Ryssland). Där dog hon redan 1923, endast 31 år i tuberkolos. Hon fick inte mycket uppskattning under sin livstid, men nu räknas hon till en av de stora svenska diktarna. Detta stycke är från debutsamlingen, Dikter, från 1916.

Att likna hösten vid människolivets mognadsperiod, en period som också förebådar vinterns ögonskenliga död, är väl inte så originellt. Det som gör Södergrans dikt så underbar är självmedvetenheten, stoltheten och livsglädjen. Bilderna och orden är gnistrande vitala och angelägna. trots de gamla verbformerna.

Text: Kristina Lugn

Kristina Lugn, född 1948, är poet, dramatiker, estradör och sedan 2006 ledamot av Svenska akademien. Hennes första diktsamling, Om jag inte, kom 1972. Den här dikten är från samlingen Hej då, ha det så bra! från 2003.

Dikten är en sorts lägesrapport om skrivandets verklighet, hur allt hänger ihop: tystnaden, språket, hemligheten, livet. Livet, och därmed naturligtvis även skrivandet, är ett sorgearbete. Det är först när man inser det som man kan bli riktigt glad.

Text: Stig Sjödin

Stig Sjödin 1917–1993 växte upp i en arbetarfamilj i Sandviken. Efter skolan började han på järnverket där han jobbade i tio år. Där fostrades han i solidaritet och där växte en bildningstörst och ett behov att skriva. Genom folkhögskolestudier, bland annat på Brunnsvik, kunde han gå vidare. Han flyttade till Stockholm och arbetade som journalist. Han ligger begravd på Katarina kyrkogård bredvid Cornelis Vreeswijk.

Dikten jag valt kommer från samlingen Sotfragment från 1949 som behandlar hans erfarenheter från bruket, både hans egna och andra arbetares. Här finns bilder av flytande stål i väldiga gnistregn, olyckor när tröttheten kommer, den långsamma nedslitningen av arbetarna, men framförallt, som i denna dikt bitterheten inför den ständiga förnedringen.

Text: Sonja Åkesson

Sonja Åkesson 1926–1977 var poet, dramatiker och bildkonstnär. Hon föddes på Gotland i en arbetarfamilj och flyttade senare till Stockholm. Hennes diktning rymmer mycket drastisk humor och mycket socialrealism och vardaglighet. Den dikt jag valt är därför mycket otypisk. Den kommer från debutsamlingen Situationer från 1957 och ingår i en svit om tre dikter som hon kallar finrumskonst.

Namnet Finrumskonst låter ironisk, men hon är alldeles för bra på det för att ironin ska funka. Hon ville skriva teknisk fullödig dikt och det är just vad hon gjort. Det är en Stockholmsbild där vi förs från Storkyrkan ner till kajen, från barnbokshimlen ner till vattnet gråsvart som en gäddrygg.

Vad de missmodiga nunnorna har för sig är inte lätt att veta, men visst balanserar de den obemannade snigelsvarta likbilen. På vägen över Kornhamstorg passerar de torgmadammerna som ser nykläckta ut i sina hucklen och plommonformade ansikten och som ser så förväntansfulla ut. Men döden är obeveklig. Likbilen behöver inte ens en förare.

Text: Siv Arb

Siv Arb, född 1931, är poet. översättare och kritiker. Hon debuterade 1959 med diktsamlingen Växt mot vinden. Den här dikten kommer från samlingen Burspråk från 1971.

Det verkar alltid finnas två sidor av alla mynt. Å ena sidan ensam är stark, å andra enighet ger styrka. Är det carpe diem som gäller eller lever man rikare i kontakt med sitt minne, sitt nu och och sin längtan?

Det är bara i ögonblicket vi blir tagna på bar gärning, födelsen, orgasmen och döden kommer alltid till oss i nuet. Men flimret av ögonblickens sekundkorta synligheter hetsar oss och hotar att kväva oss till tystnad.

Text: Gunnar Ekelöf

Gunnar Ekelöf 1907–1968 var diktare, översättare och ledamot av Svenska akademien 1958–1968. Han föddes i en överklassfamilj – fadern var mäklare och modern kom från en adelsfamilj – och han levde sin barn- och ungdom som mycket välbeställd, men i Kreugerkrashen 1932 förlorade familjen alla sina pengar. Samma år debuterade han med sin diktsamling Sent på jorden.

Den här dikten kommer från den märkliga samlingen Strountes (uttalas strunt?) från 1955. Att analysera den övergår min förmåga, även Olof Lagercrantz avstod från det. Men Arsinoe är ett namn som användes av många drottningar i det ptolemeiska riket i Egypten några århundraden före Kristus. Linneremsorna, salvorna och den konstrika flätningen ger ju också associationer till mumier. Men vem denna kvinna egentligen är, hon med det obefläckade anletet, det får var och en reflektera över, inlindade i det fantastiska språket.