Author Archives: admin

Att göra en pudel

Text och bild: Staffan Castegren

pudelSamspel på gatunivå.

Jag kommer gående på Flemminggatan, på väg nånstans, jag minns inte vart, och plötsligt ser jag denna dam som håller på att lära sin pudel att trycka på knappen vid övergångsstället. Jag stannar och tar min bild, vi växlar några ord och jag tänker:
– Jaha, det var hennes livsprojekt. Så kan det också vara.
Sen går jag vidare upp mot S:t Eriksgatan.

Jag är flanör. Varje dag nästan går jag runt i Stockholm och ibland leker jag fantasilekar med folk jag möter. Jag gör dem till medspelare i uppdiktade historier, och de har inte en aning om det. De har heller inget ont av det, även om jag skulle låta dem träffas av en gammal skrivmaskin som faller från sjätte våningen, eller bli bortrövade av CIA. Som berättare kan jag göra vad jag vill med dem, antingen renodla och förenkla, eller fördjupa och problematisera in absurdum.

Verkligheten är ju ändå alltid en annan. Ta damen med hunden till exempel. Vad vet jag egentligen om hennes livsprojekt? Det är naturligtvis mer omfattande än det jag ser under vårt korta möte. Vad är mitt livsprojekt? Är det Fritext? Nej, sannerligen inte! Mitt liv är mitt livsprojekt, mina barn, min sambo, mina nära och kära, musiken, naturen, erotiken, alla taktila, känslomässiga, andliga och intellektuella upplevelser som berikar mig. Det är rätt självklart. Och det är naturligtvis likadant för henne.

Men jag blir glad av att se henne och hennes pudel. Allt som bryter normen piggar upp. Mångfald är ett ord som har en mångfald betydelser, det handlar inte bara om etnicitet. Ett gott samhälle berikas av drömmare, tjänstemän, konstnärer, tapetblommor, asperger-personer, kyrkvaktmästare, virrhjärnor och torrbollar. Ingen människa är bara somalier, bara undersköterska, eller bara hundägare. Vi måste bejaka mångfalden både i samhället och i varje människa. Vad är det Tomas Tranströmer säger? ”Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt”.

Nocturne

Text och musik: Evert Taube

landet3Vårnattsvind svalkar dig, sov på min arm

Här kan du höra min tolkning på Youtube

Nocturne ingår i vissamlingen Ballader i det blå från 1948. Frågan är om inte det här är den mest okända av Evert Taubes alla kända visor. Det är paradoxalt, för om man sjunger ”Sov på min arm” så vet en stor del av Sveriges befolkning att det är Taube. Men om man frågar vad den handlar om kan väldigt få redogöra för det, även om de har texten framför sig.

Jag har spelat den på en begravning en gång. Beställarna verkade tycka att ”Sov på min arm” var synonymt med ”Vila i frid”. Åkej, ett gig är ett gig, så vi körde låten, en sångerska och jag, utan att någon, inte ens sångerskan, reflekterade över att vi framförde en av Taubes allra mest erotiska kärlekssånger.

I visan ligger en man och en kvinna tillsammans. Kvinnan sover på mannens arm. Hennes kinder blossar och hon är lycklig och varm. Senare får vi veta att hon har bar överkropp, sannolikt är de båda nakna. Det är uppenbart att de vilar ut efter ett samlag där de nått ömsesidig tillfredsställelse.

Mannen tittar på kvinnan och fantiserar om att hon drömmer och genomlever kärleksstunden en gång till. Han vakar över hennes sömn, fylld av kärlek. Så går månen upp och lyser på dem och han ligger i timmar och ser hur månljuset vandrar över hennes bröst. Han reflekterar över orgasmen, om hur hjärtat kan hysa en helig frid ”mitt i den virvlande blodstormens larm”.

Men det finns vissa människor som tolkar den här texten på ett annat sätt. De menar att den handlar om en våldtäkt. Fast då lyssnar de inte på hela dikten, utan lyfter bara ut vissa ord. Det är framför allt två rader: ”Flyr mig i drömmen som våg flyr vind” och ”Fångas igen, flämtar, strider”.

Evert Taube var en mycket bildad och beläst man, med dragning åt den klassiska kulturen, snarare än åt modernismen. Han liknade gärna sig själv vid Apollon, särskilt i relation till sin hustru Astri. Historien med den flyende Daphne är en arketypisk bild som förekommer i flera av hans visor. I liknelsen mannen som vinden och kvinnan som havet är det inte helt självklart vem som är överordnad. Och att livet, kärleken och döden beskrivs som en strid är ju inte direkt ovanligt i litteraturhistorien.

Om man bara läser Taube i en nutida kontext är man lika barbarisk som den kejsare som Evert har diktat om, han som gav upphov till den kinesiska hostan när han lät bränna alla böcker i Kina. Den som vill att historien ska börja med vår rysliga tid är inte bara inskränkt, utan även totalt humorlös och det är nästan det värsta brottet.

Fast jag måste förstås poängtera att jag inte vet hur det var i verkligheten den där natten. Det vet bara Evert och Astri, och de är borta bägge. Det enda jag bedömer är vad som faktiskt står i den här underbara visan, om mannen och kvinnan som ligger hos varandra efter kärleksakten och låter sig svalkas av vårnattens vind.

Nocturne – text
Evert Taube

Sov på min arm. Natten gömmer
under sin vinge din blossande kind
Lycklig och varm snart du drömmer
flyr mig i drömmen som våg flyr vind

Fångas igen, flämtar, strider
Vill inte, vill, och blir åter kysst
Slumra min vän. Natten skrider
Kärleken vaktar dig ömt och tyst

Sov på min arm. Månens skära
lyftes ur lundarnas skugga skyggt
och på din barm, o min kära
täljer dess återglans timmarnas flykt

Helig den frid hjärtat hyser
mitt i den virvlande blodstormens larm
Slut är din strid. Månen lyser
Vårnattsvind svalkar dig. Sov på min arm

Månen vandrar

Text: Christina Lagerlöf Musik: trad

moonVad du är lycklig, du måne klara …

 

Den låter som en gammal folkvisa, men den är skriven på artonhundratalet av en avlägsen släkting till Selma Lagerlöf. Jag kör bara de tre första verserna. Det finns två till, men de känns inte så väldigt nödvändiga.

När månen vandrar – text
Christina Lagerlöf

När månen vandrar på fästet blå
och tittar in genom rutan
då tänker jag understundom så
och knäpper sakta på lutan
Vad du är lycklig, du måne klara
som får så högt över jorden fara
och blott se på
och blott se på

Väl ser du dårskaper utan tal
det kan man nog hålla troligt
båd älskande som förgås av kval
och älskande som ha roligt
Väl ser du tåren från ögat rinner
men sorgen aldrig upp till dig hinner
Det är för högt
Det är för högt

Spektaklet tröttar dig innan kort
det kan man icke förtänka
då går du bara helt enkelt bort
man ledsnar också att blänka
Så blir du borta i några dagar
och kommer åter när du behagar
och ser på oss
och ser på oss

 

 

Nu har jag fått den jag vill ha

Text och musik: Olle Adolphson

gryningTystnaden smyger som en katt genom rummet och därute är luften redan blå …

Här kan du höra min tolkning på Youtube

Olle Adolphson 1934–2004 är en av våra stora visdiktare. Den här texten är gåtfull, minst sagt. Jagpersonen tycks ha längtat länge efter en speciell kvinna, en som han ville ge sin kärlek i alla sina dar. Så tillbringar de slutligen en natt tillsammans, men när morgonen kommer finns det inget av kärleken kvar.

Vad är all denna längtan vi går och bär på till för? Varför längtar man så ofta efter fel saker? Vi kan anta att hon längtade också, eller inte, texten säger inget om detta. Längtan är så allmänmänsklig och man kan tro att bara jag finge det där jobbet, vunne den där lottovinsten eller bleve en annan människa så …

När det blir tyst mellan två älskande har slutet börjat. När hände det? När tog kärleken slut mellan dem? Det tidlösa havet andas utanför fönstret och en fågel sjunger i ett träd, och trots allt, är hon det vackraste han vet.

Nu har jag fått den jag vill ha – text
Olle Adolphson

Nu har jag fått den jag vill ha
den jag ville ge min kärlek i alla mina dar
Morgonen kommer redan. Vad händer sedan?
Det finns ju inget av den kvar

Tystnaden smyger som en katt
genom rummet, och där ute är luften redan blå
Morgonen sköljer undan natten, och slutet
har redan börjat för oss två

En solstråle går ifrån
min hand över hennes hud
lyser som guld i hennes hår
Allt jag känner är tid och tystnad
och timmarna som går

Långt borta kan jag höra
havet som andas, och en fågel som sjunger i ett träd
Tystnad, när slutade vi älska varandra
Hon är det vackraste jag vet

 

Eldarevalsen

Text och musik: Evert Taube

slejs

En släjs, ca en meter lång. Bilden kommer från Sjöhistoriska museets arkiv.

 

Eldarevalsen ingår i Taubes vissamling Ultramarin från 1936. Den är typisk för många av hans sjömansskildringar, med blandningen av lögnaktiga skepparhistorier och exakta och trovärdiga detaljer, jämför Möte i monsunen och Balladen om Gustav Blom.

Sången handlar om Charlie Barr, en sjöman som lämnar en trålare, det vill säga en fiskebåt, och blir trimmer på lastfartyget Aileen Alannah. En trimmer är lägst i rang på en ångbåt. Han står i kolboxarna och stuvar fram kol till eldarna. Förmannen i maskin kallas donkeyman och
maskinchefen kallas chiefen.

Donkeyman kommer från det engelska namnet för åsna. Tidigare drevs hamnarnas kranar av åsnor som gick runt runt. På båtarna var det männen som fick driva kranarna och slita som åsnor och förmannen kallades därför donkeyman, ett namn som blev kvar även sedan kranarna blivit ångdrivna.

Charlie byter båt och blir eldare på SS Bermudas. Men där är kolet så dåligt att det bildas mycket slagg. Han arbetar med raka och släjs och med skyfflar och spett. En släjs (se bilden) är ett verktyg för att ta loss slaggen från ”fyren”, det vill säga eldrummet under ångpannorna. Bermudas hade sex fyrar. Normalt slaggar man i slutet av sin vakt (sitt pass) och lämnar rent åt dem som kommer efter, men på Bermudas fick de slagga två gånger per vakt.

Varje meter ett ångfartyg färdas kostar eldarna hårt arbete. Därför vill de förstås att matroserna ska styra skutan rakt. Men på Biscayabukten var det grov sjö och fartyget slingrade och krängde och eldarna lovade att ge matroserna stryk (dagg) om de inte parerade sjöarna och höll rak kurs.

En ångmaskin fungerar ju så att man har en eller flera ångpannor som man fyller nästan fulla med vatten. Sedan eldar man under så att vattnet börjar koka och så utnyttjar man kraften hos ångan. Men ångpannorna blir smutsiga av rost och avlagringar och måste göras rent med jämna mellanrum. Då låter man dem kallna, tappar ur vattnet, öppnar manluckan högst upp och skickar ner eldarna med rosthacka och stålborste, ett mörkt och klaustrofobiskt jobb.

Eldarevalsen – text
Evert Taube

När jag börja att segla till sjöss i maskin
var jag trimmer på Aileen Alannah
För jag lämna en trålare i Aberdeen
och fick chansen att mönstra med samma
Vi var sex man på durken och två i var box
det var kolboxar stora som hus
Och det mesta vi gick med var stenkol och koks
ifrån Sunderland till Santa Cruz

Det var dåligt med käket men chiefen var bra
så vi höll alltid steamen på toppen
och så fick vi en whiskey var fjortonde dag
det är nyttigt sa gubben för kroppen
It’s a very old whiskey, my boy sa han då
och så plira han smått och slog i
och så sjöng vi en visa som började så
I was born by the side of the sea

Det var hårt på den tiden vi gick sex om sex
och ibland gick vi fyra om fyra
och man tröttnar på teblask, konserver och kex
när man seglar för två pund i hyra
Så jag klarade ut i Newcastle on Tyne
fast den staden var tråkig och ful.
och där fick jag hyra med Stevenson Line
och i Spanien där fira vi jul

Båtens namn var Bermudas på fem tusen ton
med sex fyrar och trångt mellan skottna
och jag sa när jag stod där med släjsen igång
Det är syndastraff, boys att vi fåttna
Våra kol var som snus eller finmalet krut
vi fick släjsa och raka i ett
Vi fick slagga två gånger på vakten till slut
och vi levde i aska och svett

Ja, den får inte va varken dum eller lat
som ska stå på en elddurk och fyra
och får ju till slut ett förinnerligt hat
till matroser som inte kan styra
Det var bus på Biscaya och slinger i ett
och vi lovade rorgängarna dagg
För på elddurken drällde där skyfflar och spett
och vi trampa i glödande slagg

I Valencia där fick vi en last apelsin
men den lasten fick gå mej förutan
för jag smet med min sjösäck och min mandolin
jag var tröttkörd och ogilla skutan
Jag var tunn som ett rakblad men riggad och fin
och en fröken som sjöng på en bar
gödde opp mej med kyckling och tre sorters vin
Ja, den flickan va ovanligt rar

Jag har seglat med britter med yankees och allt
ja, med tyskar och med portugiser
Det var hemskt när man gick utan hyra och svalt
och fick smörj av Antwerpens poliser
Men det värsta var nog när vi hade gjort rent
i ångpannorna ner i Bordeaux
och jag somna i kitteln och märkte för sent
att manluckorna skruvades på

Ja, jag vakna när vattnet blev påsläppt you see
och kamraterna eldade under
Det var kolmörkt i kitteln och vattnet det steg
så jag flydde ju högst upp inunder
Men där var det ju stopp, där var manluckan på
och jag tänkte Nu är det nog klokt
Charlie Barr, att du kvickt läser opp Fader Vår
för här eldare, här blir du kokt

Som jag läste min bön fick jag höra ett ljud
det var någon där oppe som knacka
och så öppna nån luckan och skrek: Herre Gud
här är Charlie ju kvar med min hacka
Det var donkeyman själv, han var skotte you know
och se hackan jag hade var hans
Det var den som han sökte, men medge ändå
att det samtidigt gav mej en chans