Category Archives: Blogg

Coronaåret 2020

Text och bild: Staffan Castegren

En förändring måste vara möjlig.

Under åren 2015 till 2019 dog i genomsnitt 91 157 personer per år i Sverige. Den preliminära siffran för 2020 är 97 941. Det är en ökning med 6 784. Under hela 2000-talet har siffrorna hållit sig kring 90 000 per år, med en topp 2002 med 95 009 döda. De vanligaste dödsorsakerna är hjärt- och kärlsjukdomar och cancer, som tillsammans står för mer än hälften av alla dödsfall.

Medierna har fortlöpande informerat om dem som dött av Covid 19. Siffran för 2020 landade på drygt 10 000. Den siffran är dock lite missvisande. Att någon har covid, behöver inte betyda att det var dödsorsaken. Om vi tittar på den ökade dödligheten 2020 som alltså var 6 784, är det kanske en rimligare siffra på antalet döda i Covid 19, men även den siffran är osäker eftersom det vi jämför med är ett genomsnittsvärde.

Döden är ju inte bara människans villkor, utan det gäller allt levande på jorden. Det finns dödstal och medellivslängder för alger, ejdrar och elefanter. För människan påverkas siffrorna av levnadsstandard, samhällsklimat och demografi. I Sverige kommer dödstalen öka framöver allt eftersom 40-talets stora barnkullar börjar komma upp i åren. Vi kan alltså ännu inte säkert bedöma hur ”onaturligt” dödstalet för 2020 var.

I USA som har det högsta antalet döda i Corona, dör normalt ca 2,8 miljoner människor per år. För 2020 tror man att den siffran ska överstiga 3 miljoner. Ca 400 000 har registrerats som döda i Covid 19, men den siffran är lika osäker som den svenska, och av samma orsaker. Även i USA dör de allra flesta av hjärt- och cancersjukdomar.

Man kan diskutera rimligheten i de resurser som satsas på just denna dödsorsak. Vi pratar sannolikt om en siffra som ligger mellan 5 och 10 procent av alla döda, och som nästan uteslutande drabbar personer över 70 år med olika bidragande sjukdomar, folk som troligen ändå skulle ha dött inom några år. Om man hade satsat en bråkdel av resurserna på värdiga och professionella äldreboenden skulle fler liv ha räddats och sjukvården blivit mindre belastad.

Vi måste se Coronavirusen som ett tecken på en större sjuka. Att försöka stoppa tecknen, utan att angripa orsakerna är ju rätt enfaldigt. En samlad vetenskap säger att vi håller på att förstöra vår jord. Extremväder, våld och pandemier är tydliga tecken på detta. Men ska vi lyckas vända den utvecklingen krävs det samlade globala insatser.

Politikerna och medierna måste ställa sig i spetsen, men tyvärr har världen fastnat i en lögnbubbla. Det som publiceras i tidningar, teve och sociala medier är ofta skamlöst och genomskinligt lögnaktigt. Det gör att de enstaka kornen av sanning döljs eller misstänkliggörs. Och det är svårt att hitta politiker som kämpar för att rädda världen. De som bereds mest plats i medierna verkar bara vara intresserade av den egna karriären.

Det får inte vara så att Greta är vårt enda hopp (Gud välsigne henne). Rörelsen måste breddas. Vi måste ställa krav på politikerna. Sluta rösta på de partier som bara vill öka hat, krig och ojämlikhet. Skriv till era lokala partidistrikt och säg att de ska lyssna på vetenskapen och rädda världen. Låt Covid 19 bli den väckarklocka vi behöver. En förändring måste vara möjlig.

Svensk dödsstatistik

Text och bild: Staffan Castegren

Jag har skrivit om detta tidigare och jag vill även denna gång betona att jag inte raljerar. Alla dödsfall är beklagliga för de närstående, men också i långa loppet oundvikliga. Ingen social distansering i världen kan skydda oss från döden.

Jag var inne på SCB i dag och hämtade lite siffror. Då hittade jag denna sammanfattning om läget i Sverige:

”Under 2000-talet har ungefär 90 000 personer dött varje år, med en topp år 2002 då drygt 95 000 avled. År 2019 dog färre än 89 000 personer, vilket är det lägsta antalet döda under ett enskilt år sedan 1977.”

Under perioden 1 jan – 31 maj 2020 dog 42 815 personer i Sverige. Medeltalet för samma månader de fem föregående åren är 39 481 döda. Skillnaden är alltså 3 334 döda. Denna överdödlighet inträffade under två månader från mitten av mars till mitten av maj när coronan härjade som värst. Nu verkar dödssiffrorna vara nere på normala nivåer igen.

Om inget nytt utbrott av pandemin drabbar landet är det tveksamt om coronan kommer att ge något utslag i statistiken när siffrorna för hela 2020 ligger klara. Bland de döda är ju gamla och mycket gamla klart överrepresenterade. Många av dessa skulle sannolikt ha avlidit ändå under året av andra orsaker. Dödstalen kan alltså komma att hamna under medeltalet en tid framåt.

Sveriges strategi under coronapandemin verkar trots allt ganska rimlig. Vad man inte riktigt förutsåg var hur hårt privatiseringen av apoteken och nedskärningarna i sjuk- och äldrevården skulle slå. Det är där skillnaden mot våra nordiska grannländer ligger. Men i gengäld har vi haft ett tämligen öppet land.

Nu går vi in i en utvärderingsfas, och jag hoppas att inte frågorna tas över av populister och amatörepidemiologer. Vi behöver mängder med vettiga människor som diskuterar vad som hände och vad vi kan göra bättre, och framförallt hur vi går vidare med de stora frågorna, miljön, krigen och den groteska ojämlikheten.

Fem waka från Södermalm del 5

Text och bild: Staffan Castegren

Jag trodde jag var färdig med mina Södermalmswaka, men det var några till som ville bli skrivna. Men det här är de sista. Passa gärna på att klicka på länkarna nedan och läs de andra 20. De är faktiskt rätt bra.

Fem waka från Södermalm del 1

Fem waka från Södermalm del 2

Fem waka från Södermalm del 3

Fem waka från Södermalm del 4

*******

Jag minns en flicka
på Heleneborgsgatan
som jag inte fick –
Hon sjöng en sång i vinden
men behöll sin hemlighet

*******

Höstdag på Söder
Himlavalvet allt mer krökt
husen allt lägre –
I munnen ändras klangen
vokalerna hukar sig

*******

Märkligt, det ligger
en hästlort på Ringvägen
Vem rider väl här –
mjuka oskodda hovslag
viskar från Altamira

*******

Överallt, alla
dessa ljud och symboler
som bölar i skyn
Jag flyr till Adas trappor –
Ensamhetens sakrament

*******

Nu brinner fönstren
vid Södermälarstrand i
solens sista sken –
Fjärden ligger lika blank
som den säkert gjorde då

*******

Jag har samlat alla mina bästa waka i ett illustrerat häfte som du kan skriva ut på papper om du vill.

Klicka här om du vill komma till nedladdningssidan.


Fem waka från Södermalm del 4

Text och bild: Staffan Castegren

Så var det dags igen för några japanska femradingar. Det här är ett pyssel som passar mig som södermalmsflanör. Jag tittar, luktar, minns och tänker. Somliga av dikterna beskriver vår tid, andra är minnen från den tiden då jag gick här som barn. Ibland flyter det ihop och jag vet inte var i livet jag befinner mig.

Här har du länkar till mina tidigare försök:

Fem waka från Södermalm del 1

Fem waka från Södermalm del 2

Fem waka från Södermalm del 3

Fem waka från Södermalm del 5

*******

Långholmsbron, här är
den svarta isen svarslös –
Men Venus vakar
och i den blanka ytan
ser jag ett stim av stjärnor

*******

Tornseglarskriken
över Blekingetäppans
djupa kitteldal
förebådar sommaren
och samtidigt – sommarns slut

*******

Snickarn i Pryssgränd
spröjsar en ny fönsterram
ut till sportstugan –
Hans son ska ta studenten
långt långt bort på Östermalm

*******

Tre tjejer ifrån
Siargatans hunddagis
drar genom parken –
De för sina hundknippen
som ballongförsäljare

*******

Visch visch torkarblad
skvätter regndroppar och ljus  –
Tysta i bilen
ser vi skyltfönstrens sken och
Ricardos röda lyktor

*******

Jag har samlat alla mina bästa waka i ett illustrerat häfte som du kan skriva ut på papper om du vill.

Klicka här om du vill komma till nedladdningssidan.

Är det nån mening att rösta?

Text och bild: Staffan Castegren

Glada förstagångsväljare.

Nu är det val igen. Sannolikt kommer en frustrerad väljarkår lämna över stafettpinnen till Alliansen så att de med stöd av SD kan föra i princip samma politik som de rödgröna. Skillnaden mellan de politiska partierna blir allt mindre för varje mandatperiod. De har samma tro på den otyglade marknadsekonomin och de jagar efter samma tillfälliga opinionsfläktar.

För den som följt mitt skrivande här på Fritext är det rätt uppenbart att jag har en socialistisk grundsyn. I alla år har jag röstat på V, trots att jag inte alltid varit så förtjust i deras politik. Men jag har tänkt att det är viktigt att rösta. Det är ett sätt att försvara demokratin. Fast nu är jag inte lika säker på den saken. Finns det nån demokrati att försvara egentligen?

Jag minns från skolan att demokrati kommer från grekiskan och betyder folkstyre. Tanken är att vi, ca 7,3 miljoner röstberättigade, ska utse politiker som företräder våra intressen i riksdagen. Men är det så? Företräder de verkligen våra intressen? Det känns som om de som äger Sverige, mindre än en procent av befolkningen, har oproportionerligt stort inflytande.

Jag ska inte utge mig för att vara folkets talesman, men för mig finns det tre saker som är extra viktiga: miljö, fred och jämlikhet. Jag tror att det är ödesfrågor för vår framtid här på planeten. Jag tror att de tre problemen hänger ihop vad gäller orsak, men jag tror också att det finns mycket små möjligheter att lösa dem, med de politiker vi har i dag.

Jag nämnde de som äger Sverige. De ingår i en större grupp, som dock procentuellt är lika liten: de som äger världen. Jag vet att när jag skriver så, förlorar jag många läsare. Det är egentligen ganska konstigt. Det är ju inte några falska fakta som Kim Jong-Un har hittat på. I princip alla människor vet att det är på det här viset, men man får visst inte tala om det.

Den här gruppen äger alla viktiga företag inom industri, energi, transport, handel, livsmedel, media, reklam, banker och finansbolag. I många länder vill de även ta över utbildning, vård, omsorg, ja till och med socialhjälp, polis och militärmakt. Jag hävdar att de här människornas vettlösa jakt på ständig tillväxt och ökad rikedom är jordens allvarligaste problem.

Att tillverka produkter som ska gå sönder inom 18 månader, att ta fram syntetiska material utan att göra en miljökonsekvensanalys, att fortsätta pumpa upp fossila bränslen trots att vi kan gå över till sol- och vindenergi, allt det är kriminellt. Det är därför sopbergen växer, haven fylls av mikroplaster och luften av koldioxid. Och det är denna grupp som är skyldig.

De äger rustningsindustrierna och vill naturligtvis sälja sina vapen. I en trygg värld skulle det vara svårt. Men deras medier rycker ut och skriver lögnaktiga artiklar om massförstörelsevapen, diktatur och annat. Det är svårt att tro att världens största fiender skulle varit Irak, Libyen och Syrien. Ändå bombades dessa länder sönder och samman.

Det finns forskning som visar att de flesta kan acceptera rimliga löneskillnader, att en läkare tjänar dubbelt så mycket eller någon annan fem gånger så mycket. Men när en vd tjänar 60 gånger så mycket, börjar folk må dåligt. Ojämlikhet skapar oro och minskad samhällsmoral, både inom landet och globalt, med flyktingströmmar och terrorism som följd.

Om jag nu vill rösta efter min övertygelse blir det svårt. Jag vill sätta en nosgrimma på den här gruppen människor. Jag vill ha en radikal skärpning av miljökraven, att industrin och flyget ska bära sina miljökostnader. Jag vill att Sverige är alliansfritt, rustar ner och förbjuder all vapenexport. Jag vill att alla människor ska ha nånstans att bo och nån slags inkomst.

Vilket parti ska jag då rösta på? Riksdagen känns rätt belastad. Nyligen röstade de igenom Ceta-avtalet, som ger storföretag rätt att stämma oss om vi fattar fel beslut (Vem sätter nosgrimma på vem?) De fortsätter att bygga motorvägar och bevilja flyget skattefrihet. De samarbetar med Nato och ökar de militära anslagen. De saknar helt radikala planer för ökad jämlikhet.

Medier och lobbygrupper styr och ställer. De säger att ryssarna har trollfabriker som kan påverka det svenska valet. Vi måste öka vår försvarsförmåga mot Ryssland, säger Riksdagen. Men när Cambridge analyticas bedrifter uppdagades, och när det visade sig att LO och Svenskt näringsliv har egna trollfabriker, blev det påfallande tyst i talarstolen.

Så länge politikerna går i maktens ledband kommer det knappast ske några större förändringar och då går det åt helvete. Vi skulle behöva en ny generation politiker som säger nej till marknadsekonomin och som ställer sig på mänsklighetens sida. Men att vår privatiserade skola skulle lyckas frambringa en sådan lysande generation känns ju inte särskilt troligt.

Fem Waka från Södermalm del 3


Text och bild: Staffan Castegren

Jag tycker om att skriva waka, det vill säga en femradig dikt av japanskt ursprung med stavelsemönstret 5 – 7 – 5 – 7 – 7. Det är ett långsamt arbete, man tänker mycket och filar och putsar och ändrar ett ord här och där. På något sätt känns det extra tillfredsställande i vår quick fix-kultur.

Här nedan hittar du länkar till mina tidigare dikter.

Fem Waka från Södermalm del 1

Fem Waka från Södermalm del 4

*******

Demonstranterna
stolpar struttande nedför
backen mot Slussen –
Första maj, solidariskt
sträcker vi knälederna

*******

Oktoberskymning
Kajorna talar sorgset
i Tantolunden –
En liknande dag i fjol
valde du en egen väg

*******

Nylagd svart asfalt
Vit rök bland kala buskar –
Vinterfjärilar
på Ansgariegatan
1957

*******

Snömodd och snålblåst
Doften av sura kappor –
På tians spårvagn
nynnar konduktören tyst
Sakta vi gå genom stan

*******

En klar diamant
lyser i gråstensfloden
av fotgängare –
Ett enda ansikte, gömt
i Götgatans tystnadsplikt

*******

Jag har samlat alla mina bästa waka i ett illustrerat häfte som du kan skriva ut på papper om du vill.

Klicka här om du vill komma till nedladdningssidan.

The mighty Simon Steensland

Text och bild: Staffan Castegren

En viktig röst i det svenska musiklivet.

Det är mer än två år sen Simon Steensland gav ut sitt förra album, A farewell to brains. Denna tystnad har knappast orsakat någon chockvåg av förundran på svenska kulturredaktioner. Steensland ingår inte i den kulturella fårhage som anses kräva speciell bevakning. Ändå är vi några enstaka finsmakare som längtar och kanske till och med hör av oss till honom och frågar: Hur går det? Kommer det nån ny platta snart? Och nu är det faktiskt dags.

Det nya albumet heter 25 years of minimum R&B och består av två CD-skivor. Som namnet antyder är det en retrospektiv betraktelse över en lång karriär som kompositör. Detta gäller särskilt första skivan. Steenslands gamla plattor är i princip omöjliga att få tag på, och kan bli ganska dyra om man mot förmodan skulle springa på något lösgående exemplar. Första skivan i nya albumet ger en god bild av hans tidigare produktion, allt i nymastrade versioner.

När jag lyssnat igenom den tänkte jag: Bra, bra, ett utmärkt pedagogiskt initiativ. Nya lyssnare kan här ledas in i den egendomliga steenlandska musikvärlden. Bra, bra, men nu vill jag höra det nya materialet. Fast redan baksidestexten gör mig konfunderad. Förra plattan innehöll fem låtar. Den här skivsidan består av tjugo. Jag anar en risk för splittring och snuttifiering.

Min tveksamhet håller i sig ganska länge, trots att skivan innehåller nummer som vart och ett motiverar priset på albumet, det gäller till exempel The Wooden Panther, den hjärtskärande vackra Is It You Then? och den totalskruvade Das Blues. Men sen sitter jag där i mina hörlurar och det är bara tre låtar kvar. Nummer 18 och 19 är två rätt tunga dystopier, sen kommer nummer 20, sista låten, ett stycke på 15 minuter som heter Orkestern, och plötsligt öppnar sig en fantastisk floddal och allt blir annorlunda.

Det här är en tondikt. Inte så som Richard Strauss skulle skrivit den, inte som Pärt eller Schnittke, utan så som Simon Steensland skapar den. Det här är fruktansvärt bra musik. Plötsligt får de tidigare 19 låtarna ett nytt sammanhang. Vi leds i en osynlig grimma förbi det dystopiska, det skruvade och det vackra till en evighet där allt som finns kvar är en slags häpenhet och stilla humor.

Man undrar när kulturetablissemanget ska vakna. När kommer Sveriges Radio med en beställning till Simon Steensland? Inte på en pianokonsert, inte ett requiem, inte ett orkesterstycke, utan på ett stort anlagt Steenslandverk som han själv väljer att komponera det. Han är en viktig röst i det svenska musiklivet. Eller som Morgan Ågren skrev på Facebook för nåt år sen när han jobbade med den här plattan: Another day at work: music by the mighty Simon Steenland. Som sagt, det finns finsmakare.

Här kan du läsa recensionen på förra plattan.

 

 

Fem Waka från Södermalm del 2

Text och bild:  Staffan Castegren

För två år sedan lade jag ut en samling korta, femradiga dikter här på Fritext. Nu har jag fått ihop fem till. Jag jobbar inte sådär blixtsnabbt direkt. Här nedan finns en länk där du kan läsa de tidigare fem, och även få en beskrivning av vad en Waka är.

Fem Waka från Södermalm del 1

Fem waka från Södermalm del 3

*******

På hemväg från dig
Äppelblomsvinden vit i
Skinnarviksparken –
Blind av kärlek och lycka
ser jag inte snön som yr

*******

Jag minns en cykel
gulgrön av sjögräs och dy
dränkt vid Pålsundsbron –
Jag var liten då och blev
förvånad, ledsen och rädd

*******

Sädesärlorna
liknar badmintonbollar
frasande lätta –
Svirrar runt om likbilen
vid Allhelgonakyrkan

*******

Jag flyger utför
Hargränds kullerstensbacke –
Ett liv senare
gräver jag ut den doften –
Minnets arkeologi

*******

Följ mig fläkt av hägg
in i min älskades famn
Bölja blå gardin –
Nu badar Åsöbergen
i sommarnattens doftregn

*******

Jag har samlat alla mina bästa waka i ett illustrerat häfte som du kan skriva ut på papper om du vill.

Klicka här om du vill komma till nedladdningssidan.

DN omdefinierar demokratin

Text och bild: Staffan Castegren

001b01cVad händer egentligen på de översta våningarna?

DN blir allt mer Orwellsk för var dag som går: krig är fred, frihet är slaveri. I morse skrev en av deras ledarskribenter, Amanda Björkman, att toppstyrda politiska partier är bra för demokratin. Hon menade att om lågrankade partimedlemmar tilläts framföra egna åsikter skulle väljarna inte kunna förstå vad partiet egentligen tycker. Jag blir lite mörkrädd: Mindre yttrandefrihet är mer demokrati. Ändå nämner hon det allvarliga förhållandet att de politiska partierna får allt färre medlemmar. Men hennes kommentar till detta är: ju färre partikamrater, desto mindre behöver ledningen bry sig.

Vi har fria val i Sverige, men det är ett antal krympande, toppstyrda partier som nominerar vilka vi får rösta på. Partierna tar emot ekonomiska bidrag från olika håll och lyssnar på de professionella lobbyisterna som svärmar kring dem. De behöver alltså, enligt DN, inte längre bry sig om sina medlemmar, och knappast i någon högre grad om vad väljarna vill, eftersom det finns stor enighet inom det egna skrået, bland politikerna i riksdagen, om de grundläggande sanningarna: marknadsliberalism, privatiseringar, en minskad ökning av miljöförstöringen, låga skatter, ökade klyftor, tilltro till USA och Nato och misstro mot Ryssland och Kina.

I princip handlar framgångar i valen inte längre om att övertyga svenska folket, utan om att lyckas framstå i positiv dager i medierna. Spinndoktorerna och mediekonsulterna blir viktigare än ideologerna och de politiska strategerna. De som inte lärt sig läxan kan försvinna i obegripligt brutala mediedrev. De som är kvar är så totalt kontrollerade att debatterna i teve och riksdag blir plågsamt tråkiga att lyssna på. Det är inte längre människor som talar, utan dresserade politiska apor som spottar oneliners som kan citeras i press och på sociala medier.

DN kan skriva att det känns tryggt att USA och Nato har jättelika militärövningar vid Rysslands gräns, men hotfullt när Ryssland övar vid sin egen gräns. I ett normalt samtal kan man påpeka det enfaldiga i detta, men vi har inte ett normalt debattklimat i dag. Lögnerna upprepas tills de blir sanningar. En enskild människa kan värja sig, men en politiker talar inte med människor längre, utan framträder på en medieplattform, där hon eller han måste förhålla sig till mediernas agenda, både sanningarna och lögnerna. Detta mediepolitiska komplex är ett av de främsta hoten mot demokratin i dag.

 

 

Vad gör vi med eliten?

Text och bild: Staffan Castegren

dsc03281cSka vi rädda världen måste ta makten över framtiden.

Det finns en sanning som nästan alla vuxna människor känner till, men som väldigt sällan tas upp i samhällsdebatten. Den viftas ofta bort med ordet konspirationsteorier, trots att alla vet att det faktiskt är en objektiv sanning. Om man skulle förklara den för ett barn som ännu inte följer nyhetsflödet eller pladdret på internet skulle den framstå som en monumental och obegriplig orättvisa, och det är ju just precis vad den är.

Jag talar naturligtvis om det faktum att det finns en elit i världen som består av ca en procent av befolkningen. Denna elit äger i princip allt. Den äger banker, finansinstitut och försäkringsbolag; medier, reklamföretag, lobbyorganisationer och tankesmedjor; all viktig mark, strategiska råvarutillgångar, och transportbolag; och industrier för tillverkning av allt från blöjor och mobiltelefoner till bekämpningsmedel och splitterbomber.

De här människorna samverkar över nationsgränserna i olika interna forum och utövar därmed en oändligt mycket större makt än någon politiker, inklusive Obama, Putin och Merkel. De kan styra kapitalflöden och industriproduktion och på så sätt skapa eller strypa tillväxt i olika regioner. Deras medier har en enorm inverkan på vad människor tycker och tänker och politikerna vet att det påverkar deras möjlighet att bli omvalda.

Det finns myter som befäster elitens rätt: en är att människan är ond och att de starka alltid tar makten. Det är inte sant. Människan som art är ca 200 000 år gammal. Parasitära eliter har funnits i ca 10 000 år. En annan myt är att alla dugliga personer kan avancera upp till det översta skiktet. Det är inte heller sant. Visst, några kommer till och några faller ifrån, men procentuellt sett kommer de underlydande alltid bestå av 99 procent, oberoende av hur dugliga de är.

Eliten har alltid styrt genom ombud, kungar, präster, militärer och tjänstemän. Viktiga ideologiska verktyg har varit religion, nationalism och rasism. I dag har demokratin övertagit religionens roll. Att tvivla på demokratin som allena saliggörande styrelsesätt är lika blasfemiskt som det var att förneka den heliga treenigheten på medeltiden. Men sanningen är ju den att demokratin bara hanterar den marginella makten, under de verkliga makthavarna.

Inom filmen finns det något som kallas Bechdeltestet, som är ett verktyg för att mäta taskig kvinnosyn. Jag skulle vilja ha ett elittest att applicera på alla samhällsfrågor: Varför löser man inte miljöproblemen, trots att tekniken finns för ett globalt paradigmskifte? Varför startar man ständigt nya krig, trots att jordens befolkning vill slippa? Varför används inte medier och internet till folkbildning och högklassig kultur, utan mest till fördumning, hat och hjärntvätt?

Det finns många som försvarar det bestående, medvetet eller omedvetet. Somliga säger att allt bara blir bättre: barnadödlighet, sysselsättning och näringsintag. Men de reflekterar inte över miljökonsekvenserna när allt fler vill leva det västerländska slöseriliv eliten vill sälja till dem. Andra säger att medelklassens del av förmögenheten ökar. Men de reflekterar inte över att det framförallt gäller bostäder, högt belånade i elitens kreditinstitut.

Det är skrämmande att det inte finns en enda ledamot i den svenska riksdagen som gått till val på parollen: Detronisera eliten, All makt åt samhället. Men ännu mer skrämmande är att nästan inga samhällsdebattörer tar upp frågan om eliten. Hårda duster förs mellan folk inom de 99 procenten om feminism, rasism, hbtq-rättigheter, trängselskatter, omskärelse, veganism och andra lovvärda, men helt ofarliga frågor. Jag tror det är dags att höja debatten till rätt nivå. Ska vi rädda världen måste vi sätta eliten på omskolning och ta makten över framtiden.