Text och bild: Staffan Castegren

En viktig röst i det svenska musiklivet.

Det är mer än två år sen Simon Steensland gav ut sitt förra album, A farewell to brains. Denna tystnad har knappast orsakat någon chockvåg av förundran på svenska kulturredaktioner. Steensland ingår inte i den kulturella fårhage som anses kräva speciell bevakning. Ändå är vi några enstaka finsmakare som längtar och kanske till och med hör av oss till honom och frågar: Hur går det? Kommer det nån ny platta snart? Och nu är det faktiskt dags.

Det nya albumet heter 25 years of minimum R&B och består av två CD-skivor. Som namnet antyder är det en retrospektiv betraktelse över en lång karriär som kompositör. Detta gäller särskilt första skivan. Steenslands gamla plattor är i princip omöjliga att få tag på, och kan bli ganska dyra om man mot förmodan skulle springa på något lösgående exemplar. Första skivan i nya albumet ger en god bild av hans tidigare produktion, allt i nymastrade versioner.

När jag lyssnat igenom den tänkte jag: Bra, bra, ett utmärkt pedagogiskt initiativ. Nya lyssnare kan här ledas in i den egendomliga steenlandska musikvärlden. Bra, bra, men nu vill jag höra det nya materialet. Fast redan baksidestexten gör mig konfunderad. Förra plattan innehöll fem låtar. Den här skivsidan består av tjugo. Jag anar en risk för splittring och snuttifiering.

Min tveksamhet håller i sig ganska länge, trots att skivan innehåller nummer som vart och ett motiverar priset på albumet, det gäller till exempel The Wooden Panther, den hjärtskärande vackra Is It You Then? och den totalskruvade Das Blues. Men sen sitter jag där i mina hörlurar och det är bara tre låtar kvar. Nummer 18 och 19 är två rätt tunga dystopier, sen kommer nummer 20, sista låten, ett stycke på 15 minuter som heter Orkestern, och plötsligt öppnar sig en fantastisk floddal och allt blir annorlunda.

Det här är en tondikt. Inte så som Richard Strauss skulle skrivit den, inte som Pärt eller Schnittke, utan så som Simon Steensland skapar den. Det här är fruktansvärt bra musik. Plötsligt får de tidigare 19 låtarna ett nytt sammanhang. Vi leds i en osynlig grimma förbi det dystopiska, det skruvade och det vackra till en evighet där allt som finns kvar är en slags häpenhet och stilla humor.

Man undrar när kulturetablissemanget ska vakna. När kommer Sveriges Radio med en beställning till Simon Steensland? Inte på en pianokonsert, inte ett requiem, inte ett orkesterstycke, utan på ett stort anlagt Steenslandverk som han själv väljer att komponera det. Han är en viktig röst i det svenska musiklivet. Eller som Morgan Ågren skrev på Facebook för nåt år sen när han jobbade med den här plattan: Another day at work: music by the mighty Simon Steenland. Som sagt, det finns finsmakare.

Här kan du läsa recensionen på förra plattan.

Text och bild:  Staffan Castegren

För två år sedan lade jag ut en samling korta, femradiga dikter här på Fritext. Nu har jag fått ihop fem till. Jag jobbar inte sådär blixtsnabbt direkt. Här nedan finns en länk där du kan läsa de tidigare fem, och även få en beskrivning av vad en Waka är.

Fem Waka från Södermalm del 1

Fem waka från Södermalm del 3

*******

På hemväg från dig
Äppelblomsvinden vit i
Skinnarviksparken –
Blind av kärlek och lycka
ser jag inte snön som yr

*******

Jag minns en cykel
gulgrön av sjögräs och dy
dränkt vid Pålsundsbron –
Jag var liten då och blev
förvånad, ledsen och rädd

*******

Sädesärlorna
liknar badmintonbollar
frasande lätta –
Svirrar runt om likbilen
vid Allhelgonakyrkan

*******

Jag flyger utför
Hargränds kullerstensbacke –
Ett liv senare
gräver jag ut den doften –
Minnets arkeologi

*******

Följ mig fläkt av hägg
in i min älskades famn
Bölja blå gardin –
Nu badar Åsöbergen
i sommarnattens doftregn

*******

Jag har samlat alla mina bästa waka i ett illustrerat häfte som du kan skriva ut på papper om du vill.

Klicka här om du vill komma till nedladdningssidan.

Text och bild: Staffan Castegren

Vad händer egentligen på de översta våningarna?

DN blir allt mer Orwellsk för var dag som går: krig är fred, frihet är slaveri. I morse skrev en av deras ledarskribenter, Amanda Björkman, att toppstyrda politiska partier är bra för demokratin. Hon menade att om lågrankade partimedlemmar tilläts framföra egna åsikter skulle väljarna inte kunna förstå vad partiet egentligen tycker. Jag blir lite mörkrädd: Mindre yttrandefrihet är mer demokrati. Ändå nämner hon det allvarliga förhållandet att de politiska partierna får allt färre medlemmar. Men hennes kommentar till detta är: ju färre partikamrater, desto mindre behöver ledningen bry sig.

Vi har fria val i Sverige, men det är ett antal krympande, toppstyrda partier som nominerar vilka vi får rösta på. Partierna tar emot ekonomiska bidrag från olika håll och lyssnar på de professionella lobbyisterna som svärmar kring dem. De behöver alltså, enligt DN, inte längre bry sig om sina medlemmar, och knappast i någon högre grad om vad väljarna vill, eftersom det finns stor enighet inom det egna skrået, bland politikerna i riksdagen, om de grundläggande sanningarna: marknadsliberalism, privatiseringar, en minskad ökning av miljöförstöringen, låga skatter, ökade klyftor, tilltro till USA och Nato och misstro mot Ryssland och Kina.

I princip handlar framgångar i valen inte längre om att övertyga svenska folket, utan om att lyckas framstå i positiv dager i medierna. Spinndoktorerna och mediekonsulterna blir viktigare än ideologerna och de politiska strategerna. De som inte lärt sig läxan kan försvinna i obegripligt brutala mediedrev. De som är kvar är så totalt kontrollerade att debatterna i teve och riksdag blir plågsamt tråkiga att lyssna på. Det är inte längre människor som talar, utan dresserade politiska apor som spottar oneliners som kan citeras i press och på sociala medier.

DN kan skriva att det känns tryggt att USA och Nato har jättelika militärövningar vid Rysslands gräns, men hotfullt när Ryssland övar vid sin egen gräns. I ett normalt samtal kan man påpeka det enfaldiga i detta, men vi har inte ett normalt debattklimat i dag. Lögnerna upprepas tills de blir sanningar. En enskild människa kan värja sig, men en politiker talar inte med människor längre, utan framträder på en medieplattform, där hon eller han måste förhålla sig till mediernas agenda, både sanningarna och lögnerna. Detta mediepolitiska komplex är ett av de främsta hoten mot demokratin i dag.

Text och bild: Staffan Castegren

Ska vi rädda världen måste ta makten över framtiden.

Det finns en sanning som nästan alla vuxna människor känner till, men som väldigt sällan tas upp i samhällsdebatten. Den viftas ofta bort med ordet konspirationsteorier, trots att alla vet att det faktiskt är en objektiv sanning. Om man skulle förklara den för ett barn som ännu inte följer nyhetsflödet eller pladdret på internet skulle den framstå som en monumental och obegriplig orättvisa, och det är ju just precis vad den är.

Jag talar naturligtvis om det faktum att det finns en elit i världen som består av ca en procent av befolkningen. Denna elit äger i princip allt. Den äger banker, finansinstitut och försäkringsbolag; medier, reklamföretag, lobbyorganisationer och tankesmedjor; all viktig mark, strategiska råvarutillgångar, och transportbolag; och industrier för tillverkning av allt från blöjor och mobiltelefoner till bekämpningsmedel och splitterbomber.

De här människorna samverkar över nationsgränserna i olika interna forum och utövar därmed en oändligt mycket större makt än någon politiker, inklusive Obama, Putin och Merkel. De kan styra kapitalflöden och industriproduktion och på så sätt skapa eller strypa tillväxt i olika regioner. Deras medier har en enorm inverkan på vad människor tycker och tänker och politikerna vet att det påverkar deras möjlighet att bli omvalda.

Det finns myter som befäster elitens rätt: en är att människan är ond och att de starka alltid tar makten. Det är inte sant. Människan som art är ca 200 000 år gammal. Parasitära eliter har funnits i ca 10 000 år. En annan myt är att alla dugliga personer kan avancera upp till det översta skiktet. Det är inte heller sant. Visst, några kommer till och några faller ifrån, men procentuellt sett kommer de underlydande alltid bestå av 99 procent, oberoende av hur dugliga de är.

Eliten har alltid styrt genom ombud, kungar, präster, militärer och tjänstemän. Viktiga ideologiska verktyg har varit religion, nationalism och rasism. I dag har demokratin övertagit religionens roll. Att tvivla på demokratin som allena saliggörande styrelsesätt är lika blasfemiskt som det var att förneka den heliga treenigheten på medeltiden. Men sanningen är ju den att demokratin bara hanterar den marginella makten, under de verkliga makthavarna.

Inom filmen finns det något som kallas Bechdeltestet, som är ett verktyg för att mäta taskig kvinnosyn. Jag skulle vilja ha ett elittest att applicera på alla samhällsfrågor: Varför löser man inte miljöproblemen, trots att tekniken finns för ett globalt paradigmskifte? Varför startar man ständigt nya krig, trots att jordens befolkning vill slippa? Varför används inte medier och internet till folkbildning och högklassig kultur, utan mest till fördumning, hat och hjärntvätt?

Det finns många som försvarar det bestående, medvetet eller omedvetet. Somliga säger att allt bara blir bättre: barnadödlighet, sysselsättning och näringsintag. Men de reflekterar inte över miljökonsekvenserna när allt fler vill leva det västerländska slöseriliv eliten vill sälja till dem. Andra säger att medelklassens del av förmögenheten ökar. Men de reflekterar inte över att det framförallt gäller bostäder, högt belånade i elitens kreditinstitut.

Det är skrämmande att det inte finns en enda ledamot i den svenska riksdagen som gått till val på parollen: Detronisera eliten, All makt åt samhället. Men ännu mer skrämmande är att nästan inga samhällsdebattörer tar upp frågan om eliten. Hårda duster förs mellan folk inom de 99 procenten om feminism, rasism, hbtq-rättigheter, trängselskatter, omskärelse, veganism och andra lovvärda, men helt ofarliga frågor. Jag tror det är dags att höja debatten till rätt nivå. Ska vi rädda världen måste vi sätta eliten på omskolning och ta makten över framtiden.