Men tiden går

Musik och originaltext: Herman Hupfeld Svensk text: Hasse och Tage

Casablanca… och Ingrid Bergman log rart och ömt mot Humphrey Bogart …

(Detta är inspelat i mitt vardagsrum, ljudkvaliteten är därefter. Lyssna alltid i lurar.)

Att kalla detta en progglåt är naturligtvis en överdrift, men Hasse och Tages engagemang påverkades av samma vänstervindar som proggen. De tillhör dock en annan generation och deras USA-kritik blir mer en reflektion över vår egen aningslöshet, hur lätt det var att svälja filmens världsbild där tyskar, gulingar och svarta alla hade sina förutbestämda roller.

Det bitterljuva omkvädet om pianisten i baren och tiden som går är något helt annat än de otåliga proggarna med sina krav på Allt genast. Men det rymmer kanske också en dold kritik av något som textförfattarna upplever som ytlighet och historielöshet.

Men tiden går – text
Hasse och Tage

You must remember this
a kiss is still a kiss
a sigh is just a sigh
The fundamental things apply
as time goes by

Och Ingrid Bergman log rart
och ömt mot Humphrey Bogart
i vit tropikkavaj
I baren drog en pianist
As time goes by

Hjältar som alltid kom från USA
Tyskar som aldrig gjorde något bra
Negrer som bara stod och sa god dag
vad enkelt allting va

Sheriffer var så snygga
och ryssar var så stygga
mot stackars FBI
Vad svårt det blir ju mer man lär sig
as time goes by

John Wayne var allas vän
en riktig man bland män
med mycket kortklippt hår
Och rödskinn var som dumma får
men tiden går

En guling var en guling
en elak liten fuling
på honom sköt dom prick
Bob Hope var alltid väldigt kvick
men tiden gick

För fred och frihet gick dom ut i fält
och som en tomte smajlade Roosevelt
Han gjorde aldrig nånting kriminellt
Amerika var snällt

Och Ingrid Bergman log rart
och ömt mot Humphrey Bogart
i vit tropikkavaj
I baren spela pianisten
As time goes by