Text och bild: Staffan Castegren

Jag har spelat musik som i korta stunder fört mig till en gränsöverskridande översinnlighet.

För några veckor sedan hörde jag skådespelaren Thommy Berggren i teve. Han beskrev sig själv med orden: ”Det är som med Miles Davis och John Coltrane, somliga är helt enkelt bäst”. Jag har inga synpunkter på hans högmod, alla konstnärer måste kämpa med sitt självförtroende. Men jag har alltid tyckt att det är lite konstigt när man måste lyfta upp vissa artister på en speciell piedestal.

När jag var liten fanns det folk som var beredda att slåss för sin åsikt att Tommy Steele var bäst. Jag insåg ju att Elvis var mycket bättre, men att även han låg i lä jämfört med Little Richard och Ray Charles. Men det fanns också Eddie Cochran, Jerry Lee Lewis och Chuck Berry. Att Bill Haley var en bluff insåg jag tidigt, och sen kom det folk som sa att Fabian var bäst bland rockstjärnorna, och det var naturligtvis inte ens värt att diskutera.

På 60-talet breddades min musiksmak och inbegrep jazz och klassiskt. Många som sedan följt mig genom livet uppfyllde mig då: Bach, Bartok, Schubert, Sjostakovitj, det var så otroligt bra musik, men aldrig kunde jag säga att en av dem var bäst. Men i min umgängeskrets fanns en speciell dyrkan av Mahler. Jag hade vänner som hade tio inspelningar var av alla symfonierna. Visst är väl Mahler okay, men inte bättre än alla andra.

Samma dyrkan tillkommer Coltrane, och det är inte bara Thommy Berggren. När Sonny Rollins och Steve Reich fick Polarpriset 2007, intervjuade de Reich och han sa att Rollins var en mycket duktigt saxofonist. Men när de frågade honom om Coltrane sa han att Coltrane förändrat hans liv. Själv älskar jag Archie Shepp, Albert Ayler, Ornette Coleman och Eric Dolphy, tillsamman med Coltrane och Rollins. Jag tänker inte välja en.

I min ungdom i vänstersvängen lärde jag mig att det fanns två sorters socialister; en humanistisk sort med humor och självdistans och en rigid sort utan humor och självdistans. Jag antar att det är likadant inom Islamska Staten i dag och att det var så i Knutby för tio år sen. Det är ett problem inom alla idéburna rörelser. När de rigida tar makten hoppar humanisterna av och humorn och självdistansen dör ut.

Här är jag naturligtvis ute i ogjort väder. Jag jämför ju nästan Thommy Berggren och Steve Reich med Stalin och Bin Laden. Men det är nåt mysko, det här behovet av absoluta sanningar. Jag minns en stackars pojke som kom in på Birka Musik och frågade mig vem som var snabbast, Di Meola eller McLaughlin. När jag sa att jag inte kunde säga det blev han sur för att jag undanhöll sanningen för honom.

Att säga att en enda är bäst är bara skitsnack. Hjältedyrkan är fördummande, vare sig det gäller Alexander, Napoleon eller Lucky Luke, eller för den delen Coltrane, som inte är betjänt av den. Jag har spelat och lyssnat på musik som i korta stunder fört mig till en gränsöverskridande översinnlighet. Tänk Billy Holliday, Pablo Casals, Jimi Hendrix, Martha Argerich, Albert Ayler, Janis Joplin. Vem är bäst? Jag förstås! Jag som där och då kunde ta till mig allt detta underbara.