Det är rätt att göra uppror, eller?

Text och bild: Staffan Castegren

venusVenus på Blekingegatan, inte Botticelli precis, men bra nog för mig.

Jag tror jag skrivit på annat håll att när jag var liten på Söder smög jag alltid ner i olåsta källare och in på andras gårdar. Jag hittade alltid saker att titta på. De kanske inte var så märkvärdiga saker, men det var jag som hittade dem, där och då: soptunnor som såg annorlunda ut, ett förfallet skjul med gamla skrotcyklar, eller en hörna dit solen otroligt nog nådde, där nån portvakt ordnat fint med ett bord, några stolar och en skranglig blomlåda.

Så är det inte längre. Varenda jävla port är ju låst. Det är synd, tycker jag. På många gårdar finns fantastiska saker som fler borde få se: mäktiga träd, nästan lika höga som husen, målningar, skapade av underbetalda plankstrykare (X:et började som sådan), och spännande takfönster till källarlokaler som kanske rymt en bilverkstad, Frälsis, eller en boxningsklubb för arbetargrabbar. Men allt detta är inlåst nu i de bostadsrättsliga kassaskåpen.

Men i dag hände det sig att jag kom förbi en port på Blekingegatan som faktiskt var öppen. Jag gick och tittade på gården som ledde vidare till andra gårdar, så där som jag minns det. Det var nästan att jag började klättra över staketet, men jag har inte mina knäleder till det priset längre. I Farstun stötte jag på den lilla sjöjungfrun på bilden ovan. Det är ju inte Botticelli precis, men det är något jag hittade där och då, och det räcker.

På 60-talet var jag med i rätt hårdföra vänstergrupper. Vi hade en något oklar idé om att vi kämpade för proletariatets sak. Men det var inte det som skrämde etablissemanget, utan det var den allmänna tanken att det är rätt att göra uppror. Det är en ödets ironi att det i dag inte är vänstern som protesterar mest i Stockholm. De som ville rädda TV-eken häromåret var knappast någon kommunistisk kampgrupp direkt.

Första gången jag såg folk hänga ut olikfärgade skynken genom fönstren tänkte jag att de radikala hittar nya vägar. Men senare fattade jag att de flesta lakansviftare är folk som är rädda att deras bostadsrätt ska sjunka i värde om det flyttar in en vårdcentral eller ett dagis, eller sker någon annan förändring i området. Att tänka med portmonnän är ofta dåligt, vare sig det gäller stadsplanering eller solidaritet.

Men även i hyresrätter finns rädslan för förändring. På Magnus Ladulåsgatan vill ICA öppna en Kvantumbutik. Politikerna är för, men hyresgästerna är emot. För en gångs skull tror jag att politikerna har rätt. De senaste tjugo åren har kommuner och näringsliv runt om i landet flyttat ut all livsmedelsförsäljning till stora köplador utanför stadskärnan och sedan blir de förvånade när deras pittoreska småstäder dör.

En stor livsmedelsbutik är en magnet för annan verksamhet, och det skulle behövas på den här rätt tråkiga delen av Söder. Små affärer och kaféer skapar stämning och ett positivt folkliv. Många i Stockholms innerstad verkar ha drabbats av nu-stänger-vi-dörren-syndromet: “Nu har jag flyttat hit, inga nybyggen nu, ingen förändring”. Hyresgästerna i kvarteret Linjalen stod emot ombildningen. Det ska de ha heder av, men i denna fråga tror jag de har fel.