Author Archives: Staffan Castegren

Balladen om Eken

Text och musik: Ruben Nilsson

Det är hus vid hus i ett skumraskljus
och det gör en glad det är våran stad det är våran stad ja Eken

Ruben Nilsson föddes 1893 på Skånegatan på Söder i Stockholm. Senare flyttade familjen upp till Sibirien, det vill säga nordöstra Vasastan. Vi pratar arbetarklass, trångboddhet och social misär, men också stolthet och politiskt engagemang.

Ruben började som plåtslagarlärling i unga år och blev med tiden mycket bra på det. Men han ville egentligen bli konstnär. Fast det gick ju inte att försörja sig på. Han gick dock och tog lektioner på sin fritid och 1929 hade han sin första utställning.

Han gjorde även visor och 1934 gav han ut sin första samling, illustrerad av honom själv. Den här sången kommer från hans tredje och sista samling som också heter Balladen om Eken. Eken är ett gammalt slangord på knallarnas hemliga språk månsing, och betyder Stockholm.

För er som inte är gamla stockholmare och som inte tittar på gamla pilsnerfilmer får jag väl översätta en del ord. Sjucker betyder snygg. Nasarna becknar rabbel å snask betyder försäljarna säljer tidningar och godis. Stillot betyder fängelset.

Ruben Nilsson fick ett uppsving på 60-talet när Fred Åkerström spelade in flera av han sånger, men han var då gammal och trött och ointresserad av nya människor, så de träffades aldrig, men han uppskattade Fred Åkerströms tolkningar. Ruben Nilsson dog 1971 och ligger på Solna kyrkogård.

Balladen om Eken – text
Ruben Nilsson

Man skulle väl tona en sjucker ballad
om våran stad, ja om våran stad
Men en ann kan ju inte snacka så snyggt
såre låter så där som om det vore tryckt
Men ge bäng i de. Vill ni följa me
på en långpromenad här i våran stad?
Här i våran stad, i Eken

Vi låtsas vi träffas en snarfager kväll
vid båtarna, ner vid Grand Hotell
där som nasarna becknar rabbel å snask
ja, och nyplockad mask, ett par spänn för en ask
Här vid Strömmens brus, vårat riksdagshus
och Norrbro, Rosenbad, å en slottsfasad
De e våran stad, ja Eken

Sen flyger vi över till Västerbron
I dikt å ton ska man ta motion
Ser ni Stillot på ön och Pålsundets strand
gamla krokiga pilar å båtar på land
Å Norr Mälarstrand me ett långt, långt band
utav lyktor i rad! De e våran stad
De e våran stad, ja Eken

Högt oppe på Fjällgatan harom ett fik
med bra musik å med fluktutkik
över Stassgårn och Saltsjöns svartblåa vik
Ni förstår, de e vår. De e dröm och mystik
De e hus vid hus, i ett skumraskljus
och de gör en glad. De e våran stad
De e våran stad, ja Eken

Å skorvarna ligger med flaggor på svaj
vid Stassgårns kaj, ja vid Stassgårns kaj,
där står knallröda lyftkranar grant emot spat,
ja, å Skeppsholmens grönska e späd som spenat
Gröna Lundens lamm, far på färjan fram
emot Allmänna Gränd. Ja, den e ju känd
här i våran stad. I Eken

Men Eken e mera än utsikt och grant
Ja de e sant. Aldrig likadant
Det kan vara ett flyttlass på Odenplan
eller snöslask å julmarknad i Gamla Stan
Men de e nåt mer som man inte ser
ja, man vet inte vad som e våran stad
som e våran stad. Ja, Eken

Lilla bäcken

Text och musik: Allan Edvall

Och lilla bäcken mot älven rinner och älven rinner mot stora hav
Och aldrig någonsin mer du finner var lilla bäcken blev av

Här kan du höra min tolkning på Youtube

Här kan du ladda hem text och ackord

Allan Edvalls visor är rätt speciella, ofta burleska, ofta sorgsna och jag kommer troligen lägga ut fler vad det lider. Men just den här har en särskild betydelse på ett mer personligt plan.

Den handlar ju om ett liv som det kan gestalta sig, från den omedvetna barndomen, över den krassa vuxenheten, till en insikt om att allt som är stort och starkt är byggt av de många små smulorna och att sanningen inte är absolut, utan består av ångrad lögn.

Här finns det både en centrallyrisk tanke om det egna livets obetydlighet i universum, men också en politisk idé om det samlade flödets kraft och om solidariteten.

Lilla bäcken – text
Allan Edvall

Jag var ett barn med klara ljuva sinnen
och på mitt väsen solen lyste ned
Mitt liv var nytt och ännu utan minnen
och genom natten månen stilla gled

Och jag var ung med fasta steg på jorden
Jag levde fritt bland träd och vilda djur
Och som i lera formade jag orden
och rent var hjärtat som de föddes ur

Och lilla bäcken mot älven rinner
Och älven rinner mot stora hav
Och aldrig någonsin mer du finner
var lilla bäcken blev av.

Och jag blev en man med hatt och stövlar tunga
och lärde tyglarna av lämplighet och sed
och lärde le när marken tycktes gunga
av tyngd från fiender som höggs ned

Jag ser på världen genom dödas blickar
Med andras oro köper jag min frid
och nedåt slår jag när jag uppåt slickar
och snarkar däst med själens nöd bredvid

Och lilla bäcken mot älven rinner
Och älven rinner mot stora hav
Och aldrig någonsin mer du finner
var lilla bäcken blev av

Jag samlar tid som musen samlar skulor
Till livets byggnad samlar jag på år
för allting stort och starkt är byggt av smulor
och sanningen av ångrad lögn består

I munnens valv jag känner orden klinga
som återskall av allt som sagts förut
Min tro är klen och klokskapen ringa
och allt är början, mitt oppi och slut

Och lilla bäcken mot älven rinner
Och älven rinner mot stora hav
Och aldrig någonsin mer du finner
var lilla bäcken blev av

Internationalen

Musik: Pierre Degeyter Svensk text: Henrik Menander

Den här bilden tog jag i Lisabon, men man kan hitta liknande budskap nästan överallt.

Här kan du höra min version på Youtube

Här kan du ladda hem text och ackord

Texten till Internationalen är stelnad till en ramsa. Betydelsen ligger inte längre i orden, utan i själva handlingen att sjunga internationalen. Redan de första orden kan man fundera över: “Upp trälar uti alla stater”, liksom raden: “Slav stå upp för att slå dig fri”. Att tala om arbetarna som trälar och slavar är konstigt.

Min franska är så usel att jag inte vet om det är originaltexten eller bara den svenska översättningen. Bägge författarna var arbetare, men jag undrar om de verkligen såg sig själva som slavar, eller om det bara var massorna där nere.

Andra versen är roligare. Bönder och arbetare ska slå sig samman och knyta vänskapsband. Då får inte längre lättingen råda, och då ska vi sätta en gräns för rovdjuren som gnager på oss och solen ska skina mera klar.

Somliga kanske tycker att min version brister i respekt. Den låter inte riktigt som bruksorkesterns på första maj. Men min tanke är att klä av lite av högtidligheten och återerövra låten med humor. Det finns tre verser till, men dem orkar jag inte lära mig, men en av verserna handlar om att vägra kriga, skjuta de egna generalerna och sjunga broderskapets lov.

Internationalen – text
Henrik Menander

Upp, trälar uti alla stater,
som hungern bojor lagt uppå
Det dånar uti rättens krater
snart skall frihetens timma slå
Störtas skall det gamla snart i gruset
Slav, stig upp för att slå dig fri
Från mörkret stiga vi mot ljuset
från intet allt vi vilja bli

Upp till kamp emot kvalen
Siste striden det är
ty Internationalen
till alla lycka bär
Upp till kamp emot kvalen
Sista striden det är
ty Internationalen
åt alla lycka bär

Arbetare, i stad på landet
en dag skall jorden bliva vår
När fast vi knyta vänskapsbandet
lättingen inte råda får.
Många rovdjur på vårt blod sig mätta
men när vi nu till vårt försvar
en gräns emot dem alla sätta
skall solen stråla mera klar.

Upp till kamp emot kvalen
Siste striden det är
ty Internationalen
till alla lycka bär
Upp till kamp emot kvalen
Sista striden det är
ty Internationalen
åt alla lycka bär