Text och bild: Staffan CastegrenBruno K. Öijer föddes 1951 och växte upp i Linköping i fattiga förhållanden med sin mamma och sina bröder, pappan dog när Bruno var två år. Han debuterade 1973 med diktsamlingen Sång för anarkismen. De här två dikterna kommer från hans senaste samling Och natten viskade Anabel Lee.

Att ge sig på att läsa Öijers dikter kan tyckas dumdristigt, han är ju sin egen främsta uttolkare med sin dramatiska läsart. Men all text måste ju vara öppen för nya synsätt. Den första dikten heter Katedralen och handlar om den fundamentala ensamheten, den som varken är skön eller beklagansvärd, utan en del av livets villkor.

Den andra dikten heter Eländiga kvistar och den handlar möjligen om den möjliga människan, den vi kunde vara om vi bara släppte all ängslan och tillät oss att uppfylla hela den kapacitet som ligger färdig inom oss.