Text och bild: Staffan Castegren

En madeleinekaka vid Årstaviken

En dag när jag gick längs Årstaviken, och det gör jag ganska ofta, hittade jag den här lappen fästad på en parkbänk. Det var tydligt att den satts upp av en person som hade förberett sig noga. Orden var textade med tuschpenna och sedan fotokopierade, lappen var instoppad i en plastficka som häftats fast med grov klammer. Själva budskapet var sannolikt inte heller någon tillfällig nyck. Ja, ni ser ju själva vad det står: “dra ut pilen, sa han”.

Man kan alltså konstatera det uppenbara: tuschet, plastfickan, häftklammern och även ordens ögonskenliga betydelse. Men på de två intressantaste frågorna går jag naturligtvis bet: Vem har satt upp denna lapp? Är det en man eller en kvinna, är det en galning eller en konstnär? Vad betyder meddelandet egentligen, vilken pil, vilken han? Och plötsligt som om jag knaprat i mig någon jävla madeleinekaka växer ett gammalt minne fram. När jag var liten på 50-talet på Söder gick jag på matinéfilm varenda söndag. Det var Fången på Zenda, Andersonskans Kalle och Emil och detektiverna. Men bäst av alla var Höken och pilen med Burt Lancaster.

Det var nåt slags Robin Hood-historia med utländska fogdar och tappra frihetskämpar.  Jag tror knappt jag skulle orka med den i dag. Men det är en scen som sitter etsad i minnet. Burt har gjort något hjältemodigt och flyr skrattande från fogdens soldater. Pilarna viner och plötsligt blir han träffad i ryggen. Han rycker till, reser sig till hälften och faller ner från ett hustak … på rygg … rakt på pilen. Aaah, jag kan fortfarande få krampryckningar vid tanken.

På hemväg från bion, när vi lekte filmen, var det alltid den scenen jag ville göra. Jag klättrade i bergen vid Ansgariegatan, de som är så låga i dag. Men då var de nästan obestigliga och jag hörde pilarnas ondskefulla surrande, jag duckade och krängde, men samtidigt ville jag ju bli träffad för att få spela Burt som reser sig till hälften, faller och nästan dör hjältedöden, så ljuvligt smärtsamt.

Men alltså, jag undrar. Var det verkligen detta synnerligen privata minne den hemlighetsfulla annonsören ville väcka. Det verkar ju inte särskilt troligt. Snarare var det något annat som var precis lika privat för honom eller henne. Men jag kan leka med en tanke att den där lappen väckte ett personligt och individuellt minne hos alla som passerade, kanske hundratals människor, glada minnen, sorgsna minnen, tills någon plötsligt blev provocerad och förblindad och i vredesmod slet bort lappen.

Text och bild: Staffan Castegren

Samspel på gatunivå.

Jag kommer gående på Flemminggatan, på väg nånstans, jag minns inte vart, och plötsligt ser jag denna dam som håller på att lära sin pudel att trycka på knappen vid övergångsstället. Jag stannar och tar min bild, vi växlar några ord och jag tänker:
– Jaha, det var hennes livsprojekt. Så kan det också vara.
Sen går jag vidare upp mot S:t Eriksgatan.

Jag är flanör. Varje dag nästan går jag runt i Stockholm och ibland leker jag fantasilekar med folk jag möter. Jag gör dem till medspelare i uppdiktade historier, och de har inte en aning om det. De har heller inget ont av det, även om jag skulle låta dem träffas av en gammal skrivmaskin som faller från sjätte våningen, eller bli bortrövade av CIA. Som berättare kan jag göra vad jag vill med dem, antingen renodla och förenkla, eller fördjupa och problematisera in absurdum.

Verkligheten är ju ändå alltid en annan. Ta damen med hunden till exempel. Vad vet jag egentligen om hennes livsprojekt? Det är naturligtvis mer omfattande än det jag ser under vårt korta möte. Vad är mitt livsprojekt? Är det Fritext? Nej, sannerligen inte! Mitt liv är mitt livsprojekt, mina barn, min sambo, mina nära och kära, musiken, naturen, erotiken, alla taktila, känslomässiga, andliga och intellektuella upplevelser som berikar mig. Det är rätt självklart. Och det är naturligtvis likadant för henne.

Men jag blir glad av att se henne och hennes pudel. Allt som bryter normen piggar upp. Mångfald är ett ord som har en mångfald betydelser, det handlar inte bara om etnicitet. Ett gott samhälle berikas av drömmare, tjänstemän, konstnärer, tapetblommor, asperger-personer, kyrkvaktmästare, virrhjärnor och torrbollar. Ingen människa är bara somalier, bara undersköterska, eller bara hundägare. Vi måste bejaka mångfalden både i samhället och i varje människa. Vad är det Tomas Tranströmer säger? ”Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt”.