Birgitta Stenberg går och badar

Text och bild: Staffan Castegren

galge På bordet låg en galge från Fröjds herrekipering.

En morgon tidigt i maj kom en kvinna ut genom en port i Tyska Brinken i Stockholm. Hon kastade en snabb blick upp mot den smala remsan av himmel. Milda vindar strök hennes hår och det gick  en krusning över ansiktet, som gled hon ur en morgonrock av irritation. Hon slank in på ett kafé, beställde en tallrik krusbärskräm och en ostsmörgås och bläddrade igenom de fläckiga morgontidningarna: Hårda strider i franska Indokina. Ska Bannister klara drömmilen? En artikel av Björn Lundegård om Metamorfosgruppen som nämnde alla, utom henne. Det var tisdag den 4 maj 1954 och kvinnan hette Birgitta Stenberg.

Det var i mars som hon blev tvungen att åka hem till Stockholm ett tag, tjäna lite pengar, sköta sina familjeförpliktelser. Paul och Lasse var kvar i Paris och hon fick låna Lasses lya i Gamla Stan. Det var faktiskt skönt att få vila en stund. Det blev inte lika intensivt här, inte lika mycket fenedrin. Men så i går hade det ringt på dörren, och där stod en fransman med ett brev från Palle: ”Denne gode man behöver en famn och ett hem några dagar. Tar du hand om det? Vännen Paul.” Visst gjorde hon det. Det finns en extramadrass i skåpet där. Du kan sova i alkoven. Sedan blev det löksoppa och två flaskor algeriskt rödvin och en, uppriktigt sagt, rätt misslyckad chokladpudding. Samtidigt flödade ett samtal, i första hand om hans eländiga liv. Hans namn var Claude.

– Min bror kämpar i Indokina. Han blev stationerad i Dien Bien Phu och det gjorde mamma lugn. Det fortet är ointagligt, sade man. Men nu har de tonkinkinesiska rebellerna fått hjälp av kineser och ryssar och byggt en väg genom djungeln, jag vet inte hur, för den syns inte från luften. Men plötsligt finner de sig beskjutna med tungt artilleri, och vi fruktar för min broders liv.
Han snyftade och sökte efter en näsduk. Birgitta gav honom en av sina.
– Jag rådde honom att inte åka. Din mor skulle inte överleva om något hände dig, sa jag.
– Jag känner igen den situationen, sa Birgitta.
Hon gick bort till bokhyllan och tog fram en lankig liten bok. Den var på svenska, men han kände naturligtvis igen den.

– Jag känner denna skrift mycket väl, sa han högdraget, men jag kan inte se likheten. Jean-Paul skrev om andra världskriget. Hade han föredragit kriget i kolonierna skulle han valt det.
Han torkade sig missnöjt om näsan.
– Denna näsduk är för liten.
Birgitta log åt honom, sedan tog hon på sig en bekymrad min.
– Jag har funderat lite över det där med essensen, sa hon. Om man tänker sig en …
Hon hejdade sig och såg sig om. På bordet låg en galge från Fröjds herrekipering.
– Om man tänker sig en galge, sa hon.
– En papperskniv, avbröt Claude, med ett litet leende.
– Ja, eller en galge, det är egalt.
– Nej, min kära, det är inte egalt. Allt i denna bok har en oerhörd betydelse. Hade Jean-Paul föredragit en galge skulle han skrivit det.
Hon tittade på honom med fransk dramatisk upprördhet.
– Min herre, utbrast hon, förstår ni inte att ni hemfaller åt kvietism i er dyrkan av orden, snarare än innehållet?
Han såg förfärat på henne. Sedan sa han högtidligt som hade han just mottagit hederslegionen från republikens president:
– Mademoiselle Stenberg, sa han, Jag är fransman och existentialist.
– Det är bra. Jag ska köpa en näsduk åt er.

Det var klart att han fick ligga med henne. Hon hade ju en viss faiblesse för fransmän, men den här figuren höll knappast måttet. På sin höjd nådde han upp till en medioker belgare. Hon tuggade i sig det sista av ostmackan, betalade och gick. När hon kom ut på Kornhamnstorg blev hon bländad av solljuset. Det här är Stockholm när det är som bäst. Hon kände hur den sista irritationen rann ur henne. I Paris hade hon träffat en vietnamesisk kvinna som hette Nguyen Thi Binh. Hon talade lyriskt om Ho Chi Minh och Vo Nguyen Giap, och om folkkriget; hur soldaterna transporterade tung utrustning längs osynliga trampade djungelstigar på ombyggda cyklar. Ni i väst tror att starkast industri vinner. Men vi vet att starkast ideologi vinner.

Hon lät en spårvagn och en bryggarbil passera, sedan korsade hon Munkbron och gick upp mot Södermalmstorg. Hon tänkte på  Björn Lundegårds artikel i tidningen.
– Fan för honom. Jag var lika mycket entusiast som de. Lika berusad som de av de nya vägarna och ordens spännvidd och kraft. Men de drar vidare, man och man emellan, med förbindliga inbördes artiklar. Mig ville de ha till annat.
Hon stannade i hörnet Hornsgatan Götgatan. En bit fram låg Fröjds herrekipering. Där skulle hon kunna köpa en näsduk till Claude. Men hon svängde vänster i stället, upp för Götgatsbacken.
– Varför skulle jag köpa något åt honom? Han kan dra åt helvete. Jag går upp till Forsgrenska och badar i stället. De kan dra åt helvete allihopa. Vem kommer minnas Claude, eller Björn Lundegård, eller Paul Andersson om femtio år. Fan ta dem alla. Ni ska få se.

Ordförklaring:
Kvietism: religiös mystik som syftar till ett försjunkande i Gud; overksamhet.

Litteraturlista:
Jean-Paul Sartre: Existentialismen är en humanism (1947), översättning av Arne Häggqvist.
Birgitta Stenberg: Israpport, från samlingen Det skuddade stoftet (1985). Lyssna här.