Category Archives: andra texter

Spridda musikminnen del 1

Text: Staffan Castegren
Bild: Snodd på nätet

gr2Tangerine Sparkle, det var de vackraste trummor jag sett …

Det börjar väl med att man utsätts för musik. Hemma hos oss var jag passiv mottagare av mammas pianoelever, sjungande syskon, fyrhändigt på flygeln, och så radion förstås. Senare börjar jag välja mer aktivt ur det som fanns i de äldre syskonens, och pappas skivförråd: What’d I Say med Ray Charles, The Champ, med Dizzy Gillespie, West side story, och senare Eldfågeln och Bartoks Konsert för orkester. Samtidigt visste jag nånstans att jag måste hålla en del musik hemlig, begränsa mig och gilla sånt som ungdomar gillar. Elvis och Little Richard funkade, de var bra på riktigt.

Den första konsert jag minns var Chilos skiffle group. Jag minns inte sammanhanget men jag kommer ihåg hur jag går hem uppfylld av refrängen Oh, oh, oh, oh, oh what you´ve done to me. Senare blir det tyngre grejor, men det är samma känsla av att vara uppfylld när man varit på en bra konsert: Archie Shepp på Stadsteatern 1966 med Roswell Rudd, Charlie Haden och Beaver Harris, Rostropovitch som spelar Brittens cellokonsert, och Hendrix förstås. Utan all jämförelse för övrigt är det faktiskt samma upplevelse när man själv lirar och kommer riktigt nära musiken och medmusikanterna.

Jag började spela trummor som tioåring i slutet av 50-talet. Mina första idoler var Tony Meehan, originaltrummisen i The Shadows och, naturligtvis, Sandy Nelson. Sedan blev jag mer kvalitetsmedveten, och då var det Max Roach, Blakey och Roy Haynes, och sen så klart Elvin och Tony Williams. I sextonårsåldern började jag fundera på att söka till Ackis och bli slagverkare i nån symfoniorkester. Då sökte jag, och kom in, på Borgarskolan här i Stockholm.

Min lärare där hette Henry Lundin, Bas-Ludde även kallad. Han var basist i hovkapellet, och även farbror till jazzbasisten Conny Lundin som det går många historier om. Bas-Ludde undervisade både i bas och slagverk, bland annat gick Georg Riedel för honom. Han var väl inget vidare på trummor, men han var en mycket fin pedagog så jag gjorde framsteg. Året därpå flyttade jag hemifrån och fick jobb i en musikaffär på Karlavägen som hette Trumcity.

Den här affären hade några fina agenturer, bland annat Gretsch trummor och gitarrer, och K Zildjian cymbaler. Det stora märket för poptrummisar var Ludwig, Gretsch var det mest jazzmusiker som använde, men George Harrison i Beatles hade en Gretsch-gitarr så många av de stora banden, Shanes, Mascots och Annabee-nox kom dit och handlade, kanske en Tennessean, kanske en Country Gentleman eller en White Falcon som kostade ofattbara 7 000 kronor på den tiden.

K Zildjian-cymbalerna kom från Turkiet i stora tunga trälådor. Det var lite julafton att packa upp dem. De var så ojämna så jag provade igenom alla och lade undan de bästa till mig själv. Tyvärr hade jag inte råd med dem så de åkte ut i affären en efter en. En av de allra bästa sålde jag till Leroy Lowe, kanske den vänligaste trumslagare jag träffat. I femton år säkert sa han samma sak varenda gång vi sågs:
– Hej Staffan, jag har kvar din cymbal. Den är jättebra.
Han var bortåt två meter lång, rätt ranglig och nästan kolsvart. En gång i mellandagarna kom han in i affären och redan i dörren ropade han med sin kraftiga amerikanska accent:
– Fy fan vad det är gott med lutfisk.

Gretsch trummorna var för dyra för mig. Jag suktade, men fick hålla tillgodo med mina gamla kaggar. Men en dag fick vi in en sändning från USA och där fanns ett set i färgen tangerine sparkle. Det var de vackraste trummor jag någonsin sett. Jag brukade ställa upp dem på kvällarna och spela och drömma och längta. Men en dag kom det in en trummis som hette Folke Lindesjö och köpte dem. Bara så där, en snubbe som skulle spela nån jävla gammeltjoa på mina trummor. Det var en mörk dag i mitt liv

Men man kommer över allt. Jag började på Ackis, men hoppade av och i början av 70-talet öppnade vi en egen affär, Birka musik. Jag fick det bättre ställt och köpte ett begagnat Gretsch-set, visserligen i champagne sparkle, men ändå. Det gick bra för oss, vi var affären alla trummisar kom till, även Folke Lindesjö. Och en dag kom han i ett särskilt arende:
– Tjena Staffan, sa han. Du kommer ihåg de där Gretsch-trummorna du sålde till mig?
– Ja?
– Har ni lust att tjacka dem? Jag har fått ett Sonor-set som reklam.
– Tja, det kan vi kanske göra, sa jag med tillkämpat lugn.

Så slutade historien lyckligt och jag fick mina trummor, fast tio år för sent. Jag ägde dem i ca 30 år, men pö om pö ledsnade jag på att spela trummor och de sista åren stod de bara i garderoben. Jag förstod att det inte var ok. Fina instrument måste spelas på. Jag måste låta dem gå vidare. Så jag bad Stefan Lund som tagit över Birka musik att hitta ett nytt hem åt dem, och ett par veckor senare ringde han och berättade att han sålt dem till nån kille i Halland eller vad fan det var och att de hade det bra där.
– De står uppställda i ett särskilt rum, och varje kväll säger han god natt till dem.
Det är ju möjligt att den gode Stefan ljuger för mig för att göra mig glad, men varför inte. Ignorance is bliss, som man säger.

Kvartetten

Text och bild: Staffan Castegren

17ptPappa spelade sopran.

Det hände sig, medan mina föräldrar ännu levde, att vi träffades och spelade blockflöjtskvartett ihop. Det var pappa, mamma, min syster och jag. Vi var väl inte så där rasande bra, men vi hade det trevligt och det var huvudsaken. Modern musik var bannlyst. Inget yngre än två hundra år. Favoriterna hittade vi i femton- och sextonhundratalen. Pappa skrev även enkla arrangemang på bachfugor och haydnkvartetter. Men sedan fanns det ett stycke som vi alltid försökte oss på, men som vi aldrig lyckades spela till slut.

För den som inte spelat blockflöjt måste jag förklara hur det är. Med snipig mun och behärskad andhämtning är man mycket känslig för allt som kan störa luftströmmens fria flöde. Man kan till exempel inte äta kex och spela blockflöjt och man kan inte skratta. Stycket vi aldrig rådde på hette Der Schlangengesang. Kompositören var okänd. Anonymus um 1600 stod det i noterna. Det var inte svårt alls. Hemma kunde vi var och en spela igenom våra stämmor utan mankemang. Det var när vi skulle sätta ihop dem som det blev så obeskrivligt löjligt att det inte gick att hålla sig för skratt.

Inledningen brukade gå bra, åtminstone första gången innan vi skrattat upp oss, men sedan skulle syrran spela solo på sopranen medan vi andra ackompanjerade. Pom fjutt, pom fjutt, pom fjutt fjutt lät det och då brast det alltid för oss. Vi skrattade så tårarna rann och flöjterna gled ur våra händer. Sedan lugnade vi oss och intalade oss själva att nu måste vi skärpa oss, och vi lovade dyrt och heligt att att inte vara den förste som började skratta. Men redan vid det första fjuttet var det färdigt igen.

Vi fantiserade mycket om vem denna Anonymus kunde varit. Vad levde han för liv? Fanns det en fru Anonymus och kanske fjorton anonyma barn? Vad pratade de om på kvällarna i de sköna vaxljusens sken? En gång försökte jag att spela in stycket ensam på en flerkanalig bandspelare. Jag valde ett tillfälle när jag hade svår huvudvärk och grava ekonomiska problem och när jag oroade mig mer än vanligt över tillståndet i världen. Men inte ens då gick det. Jag lade stillsamt tillbaka flöjter i sina fodral, ryckte på axlarna och insåg att livet kanske inte var så hopplöst i alla fall.

På den tiden var det några eldsjälar som anordnade kammarmusikaliska konserter på galleri Heland i Kungsträdgården och en kväll skulle det komma en rysk blockflöjtskvartett. Min syster och jag gick dit för att lyssna. Det var tre dystra herrar och en dam som tycktes lida av kronisk tandvärk, men de spelade underbart. Vi fick höra några av våra egna nummer, framförda så att vi fick gåshud på armarna och tårar i ögonen. Men när konserten var slut flög fan i syrran. Hon gick fram till musikerna innan de lämnade scenen och på en blandning av kända och okända språk lyckades hon få dem att göra ett försök med Der Schlangengesang. Noterna hade hon, tydligen med just detta mål för ögonen, tagit med sig.

Utan ett leende satte de sig ner och började spela. Början gick bra. Javisst, början gick alltid bra, men sedan kom det: Pom fjutt, pom fjutt, pom fjutt fjutt och de bröt ihop fullständigt. Det ryska svårmodet är kanske legendariskt, men jag försäkrar att det ryska gapskrattet överträffar det mesta. De skrattade så att jag trodde att de skulle spricka i sina ukrainska fogar, och damen med tandvärken måtte ha fått en andlig rotfyllning som i ett slag gjorde henne problemfri. Publiken var med på noterna och folk som passerade i parken undrade om de missat något när en kammarmusikkonsert kunde framkalla sådana reaktioner.

Sedan gick ett år och jag passerade Östberlin, på väg hem från Prag. Där hittade jag i en musikaffär en urgammal LP-skiva med en kinesisk blockflöjtskvartett. På omslaget kunde jag läsa, under över alla under: Der Schlangengesang. Anonymus um 1600, 2.14 min. Jag lyssnade inte på den där, men jag skickade ett telegram hem: Sensationellt fynd. Samling onsdag. Och på onsdagen träffades vi hemma hos pappa och mamma. Förväntansfulla radade vi upp oss framför grammofonen och lyssnade. Där kom inledningen, och solot, och reprisen och slutet, 2.14 min och ingen av oss hade ens dragit på munnen. Utan ett ord tog vi fram instrumenten och spelade låten från start till mål och vi insåg plötsligt vilket otroligt uselt stycke musik det var och vi spelade det aldrig igen.