Blyertspennans Vänner

Existentiella lådan

Här kommer en del mejl och svar som inte riktigt passar in i den vanliga frågelådan på FriText. Det handlar mer om undringar och spekulationer om vårt märkliga samhälle och resonemang om olika förhållningssätt och livsstrategier.

Skriv gärna och fråga om vad som helst:
fritext@fritext.se

Staffan Castegren

Om du varit här tidigare kan du klicka på länken nedan så slipper du rulla igenom texter som du redan läst:
Senast införda bidrag
Mejl:

Jag har med intresse läst vad du skrivit om Blyertspennans Vänner. Jag tror att jag varit medlem i många år utan att veta om det. Fast jag tycker inte om att du raljerar om folk som går in i väggen. Det är som att håna nån för att hon är blind.

Jag har en väninna som gått in i väggen och hon är världens finaste människa som alltid ställer upp för alla och är jätteduktig. På vårt jobb har det varit en massa omorganiseringar och ledningen har hattat hit och dit och en massa övertid och till slut orkade hon inte längre. Som du skriver är det som om det var hennes eget fel. Jag tycker du ska ändra det och visa mer respekt. Tack annars för en bra hemsida.
Svar:

Tack själv för de vänliga orden och de kloka synpunkterna. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag hånar naturligtvis inte blinda eller andra som av olika skäl har svårt att se. Jag känner inte din väninna och jag är varken läkare eller sociolog, men jag har funderat en del över de här problemen. Så om du tillåter, så ska jag försöka formulera mig.

Att folk går in i väggen tror jag har många samverkande orsaker, både på och utanför jobbet. Det här du skriver om att alltid ställa upp för alla och vara jätteduktig kan absolut bidra. Men när det händer finns två faktorer nästan alltid med: Dålig ledning och en negativ självbild.

Er hattande ledning är säkert typisk för den här kortsiktigheten som genomsyrar många organisationer i dag. De brukar göra den finare än vad den är genom att kalla den förändrings- eller utvecklingsarbete. Den bygger ofta på någon av flera konkurrerande management-teorier som tangerar astrologin i sin enastående luddighet (tro mig, jag har sett såna här snillrika konsulter som ritar trianglar, cirklar och pilar på en whiteboard).

Det är ju klart att en chef som själv inte fattar, har problem med att formulera arbetsuppgifterna på ett mätbart sätt. Han eller hon får svårt att umgås naturligt med personalen och driver gärna på utan att konkretisera målen. Personalen går därför omkring med en ständig känsla av otillräcklighet.

Men det jag hävdar, och det du retar dig på, är att man har både rätten och skyldigheten att ta ansvar för sitt liv. Nürnbergrättegångarna slog fast att man är ansvarig för sina handlingar även när man lyder order. Här handlar det visserligen inte om att tortera fångar, men kanske om att tortera sig själv.

Visst kan man försöka diskutera korkade beslut, men tyvärr är ledningen sällan nåbar i sådana frågor, eftersom besluten bygger på luddiga idéer. Man får försöka göra så gott man kan, och de flesta lyckas också i ren självbevarelsedrift hantera förändringarna; somliga genom total omedvetenhet, somliga med en sorts galghumor.

Sedan har vi då de här duktiga som försöker utföra det som kanske inte går att utföra och som blir knäckta på kuppen. Deras problem är ofta att de värdesätter sig själva, inte för vad de är, utan för vad de presterar. Min tanke var inte att raljera över dessa människor, utan att försöka ingjuta lite mod.

PS
Du skriver att du själv är mångårig medlem i Blyertspennans Vänner. Tror du att din väninna är medlem?
DS

Mejl: (samma avsändare som ovan)

Tack för ditt långa brev. Det var väldigt intressant och jag tror jag förstår vad du menar. Det är svårt att veta vad man ska göra. Vi är verkligen vänner hon och jag. Vi gör massa saker tillsammans och jag skulle så gärna vilja hjälpa henne. Hennes läkare säger att hon ska vila och inte tänka så mycket. Det tycker jag är en konstig ordination. Jag skulle vilja att hon tänkte mer - fast på ett annat sätt.

Frågan i ditt PS var verkligen obehaglig. Jag har tänkt på den och jag tror inte hon är medlem. Problemet är nog humorn. Man måste kunna sparka sig själv därbak, om du förstår vad jag menar. Själv hör jag absolut till den galghumoristiska typen, men naturligtvis med empati.
Svar:

Du har rätt; humor utan medkänsla blir otäckt iskall. Jag har tänkt mycket på hur man kan hjälpa folk. Ibland tror jag att man aldrig någonsin kan hjälpa en enda människa med det man säger, men att man ibland kan vara till stor hjälp genom att bara vara den man är.

Man blir så lätt övertydlig när man kommer med sina goda råd. Folk värjer sig mot intrång och försvarar både sina goda och sina dåliga sidor. Ibland ser man en människa och man tänker: Herre Gud om han bara kunde lägga av sig den där kavajen, eller den där attityden, eller vad det nu är. Det är så uppenbart för alla, utom för personen själv. Men samtidigt vet man inte vad kavajen står för. Vad händer om man tar bort den symbolen?

För min del har jag stor hjälp av mina inre rum. Om jag märker att någonting håller på att bli för viktigt, kan jag tänka på mitt barnbarn, eller på någon byggteknisk detalj i huset på landet, jag kan höra ett mozarttema inne i huvudet eller vårens första bofink, och då plötsligt får den här skitviktiga saken mer realistiska proportioner.

Mejl:

Vem kan segla förutan vind? Vem kan ro utan åror? Tacksam för svar.
Svar:

Ingen kan segla förutan vind. Ingen kan ro utan åror. Fast det är hemskt många som försöker, utan att någonsin komma ur fläcken. Jag vet inte vad du menar med ditt mejl - om det finns någon poetisk eller filosofisk tanke. Om det är, som jag tror, att det är ett slags skämt och ett försök att göra mig löjlig, kan du känna dig blåst. Så lätt viker jag inte ner mig.
Mejl:

När man läser dina sidor är det ganska uppenbart att du inte gillar journalister nåvidare. Menar du att det blivit värre eller har det alltid varit så? Jag går själv på journalistutbildning och vi har diskuterat etiska frågor mycket nu i samband med Anna Lindh. Det finns faktiskt, åtminstone bland oss unga, en växande medvetenhet om det här problemet. Jag ville bara säga det.

För övrigt tycker jag att du har en enastående site. Det är en av de få svenska sidorna där man hittar sammanhängande kunskap och inte bara en massa sönderhackade småbitar. Keep up the good work!
Svar:

Har journalisterna blivit värre? Det beror på vad man jämför med. Den amerikanska Hearst-pressen satte en läskig ribba i början av 1900-talet där ändamålet - högsta tänkbara lösnummerförsäljning - helgade varje tänkbart medel. Det dröjde länge innan vi kom i närheten av det i Sverige. Men jag tycker verkligen att det har blivit värre även här de senaste 10 - 15 åren.

Man talar ibland om det militärindustriella komplexet, med rustningsindustrin, militären och diverse högerinriktade intressegrupper. Pressen har hamnat i något slags medialt show business-komplex tillsammans med TV-, event- och reklambranschen, plus diverse obskyra tankesmedjor och kotterier. Nyheter är underhållning.

Att detta skapar en förtroendekris är ganska självklart. Och då blir det rätt skevt när en journalist apropå Anna Lindh slänger pressfriheten i ansiktet på läkarna, när de av hänsyn till de anhöriga inte vill berätta hur många hugg hon fick och var de träffade.

En annan allvarlig sida är att pressen, som ska värna demokratin, får en antidemokratisk verkan. Särskilt det här att de springer åt samma håll. Om alla tidningar skriver att en viss utpekad person är skyldig till ett brott, hur ska de som har som uppgift att bedöma den saken kunna värja sig och förbli objektiva? Om mångfald blir enfald, hur ska läsarna kunna få en sann bild av samhället?

Det där blev så tydligt senaste gången Gudrun Schyman gjorde bort sig. Hon var skyldig långt innan något utslag var fällt. Och ombuden i Vänsterpartiet hade ingen möjlighet att ta ställning i sakfrågan. Det var bara å lyssna på mediedrevets skall. Att Aftonbladets rubriksättare - Här festar Gudrun upp dina skattepengar - ska fatta beslut inom ett politiskt parti är sjukt.

En av mina TV-idoler är Laila Freivalds. Du vet den där gången när nåt nyhetsgäng ringde på hos henne med kameran i gång. Och hon bara tittade på dem och fräste: Att ni inte skäms! och smällde igen dörren. Det tycker jag är civilkurage.

Hyckleriet blir så lättköpt i och med att journalisterna, som ju själva är en maktfaktor, aldrig behöver skylta med sin moral. Men har de aldrig varit på en konferens som egentligen är en löneförmån, utnyttjat tjänstebilar, pressleg och kreditkort i privata syften, tänjt på avdragsreglerna, varit inblandad i tvivelaktiga lägenhetsaffärer och hängett sig åt apparta, erotiska excesser? Låt den journalist som aldrig varit med om det kasta första stenen. Vi skulle slippa en del stenkastning då.

Många frågar sig varför vi har så tråkiga politiker. Det är väl inte så konstigt. Om jag tänker på vad en rapp murvel skulle kunna gräva upp i mitt liv, är det klart att jag aldrig vill bli politiker. Eventuell kompetens spelar ingen roll. Vill de sälja lösnummer får de göra det på nån annans bekostnad. Mediernas hycklande renlighetsiver har bidragit till att skapa dagens vaga politikertyp.

Jag vet att jag överdriver. Jag vet att det finns många fantastiska journalister i Sverige. Men de här frågorna måste diskuteras, och inte bara ibland för att legitimera "business as usual". Det kanske är som du skriver att det är ni unga som ska få till stånd en förändring. Jag håller tummarna. Kul att du gillar min sajt för resten.

Mejl:

Jag är pensionär och jag har börjat använda Internet på biblioteket. Personalen där hjälper oss och det är riktigt skojigt att surfa. Jag är intresserad av historia och det var så jag hittade Fritext. Nu har jag en historisk fråga till er frågelåda.

Jag har fem barnbarn, bland annat två flickor som är elva och tretton och jag tycker att de klär sig så utmanande. Jag har talat med deras mamma, min dotter, och sagt att de är barn och att de borde ha kläder som är mer lämpade för att springa, hoppa och klättra i träd.

Min dotter säger bara att modet är så, och att alla flickor klär sig på det viset. Vad jag undrar är, var kommer ett sådant mode ifrån? Vem bestämmer att en elvaårig flicka ska visa magen, även när det är kallt och ruggigt?
Svar:

Jag tycker att jag kan mycket om mycket, men kläder och mode är jag urdålig på. Dessutom brukar jag, vis av skadan, i möjligaste mån hålla inne med mina gammalmodiga åsikter. Men på en punkt håller jag verkligen med dig, det är synd när barn inte får vara barn.

Det har skrivits böcker om modets historia, men jag vet inte om de verkligen svarar på din fråga. Man kan nog säga att 1800-talets krinoliner och valbenskorsetter var en del av manssamhällets kvinnoförtryck. Men vilka var manssamhället? Det måste funnits fysiska personer som skapade klänningar som man knappt kunde sitta i och korsetter som deformerade revbenen.

Det är lätt att skratta åt gamla tiders mode. Tänk på 50-talets bystdrottningar med sina strutformade behåar som fick brösten att likna torpeder. Om femtio år kommer väl folk skratta åt vår tid där brösten i stället ska vara uppuffade strax under nyckelbenen. Då kommer de väl skriva om sminket, bygelbehån och stringtrosan som manssamhällets förtryckarinstrument.

Men igen, vilka är manssamhället? Det blir ju ännu svårare att svara på i vår egen tid, där säkert hälften av de som jobbar i modeindustrin är kvinnor och där många av de mest radikala kvinnosakskvinnorna använder smink och push up-behåar.

Jag tycker som du att föräldrar borde prata med sina döttrar om kvinnlig stolthet och självkänsla så att de inte helt okritiskt går omkring och exponerar sig som sexualobjekt. Däremot går jag bet på din fråga. Jag tror att svaret är mycket mycket sammansatt och komplicerat.

Mejl:

Jag skrev till frågelådan för ett halvår sen och fick två bra svar. Men jag glömde den viktigaste frågan: Vem kan skiljas från vännen sin utan att fälla tårar? Tacksam för svar.
Svar:

Eftersom jag svarade som jag gjorde på ditt förra mejl måste jag väl fullfölja och säga att det nog är ganska många som kan skiljas från vännen sin utan att fälla tårar. Det här att kärleken övervinner allt är avgjort en sanning med modifikation. Många poeter med begränsad erotisk erfarenhet har skrivit underbar kärlekslyrik. Men vad vet de egentligen om kärlek?

Den romantiska synen är ett dubbeleggat svärd. Visst kan kärleken smaka som den ljuvaste nektar, men den har skapat mycket ångest också, allt från den unge Werther till våra dagars trånsjuka dansbandssångare. Handsvett, kondomfummel och trångboddhet kan göra det svårt att känna att ens älskade är som en nyutsprungen ros.

Fast det ska jag säga dig, där du sitter bakom din anonyma hotmail-adress, att jag lika gärna kunde svarat tvärtom. Störst av allt är kärleken. Den så kallade verkligheten är bara en löjligt ofullständig spegling av en högre verklighet. Om ett träd faller i skogen och ingen är där så hörs det inte ett ljud. Eller vad tror du?

Mejl:

Jag slog på Google på ordet "dubbeleggat svärd" och hamnade på er skumma sida. Jag har läst allting och jag bara undrar. Vad fan håller ni på med? Hur orkar ni? Det är bara för mycket. Hajar ni att mänskan är aggressiv som art. Det har vi alltid varit. Och med vår tids spetsteknik kommer dom ha ihjäl varandra för eller senare. Det är inget att göra åt. Och framför allt inte med nån jävla existentialism. Vad det nu är för något. Jag slog på existentialism men det gick inte att läsa. Ta och vakna upp! Välkommen till verkligheten.
Svar:

Det är väl lustigt hur ödet styr våra steg, hur du hamnar på min sajt, och framför allt att du läser allting. Det måste ha funnits något som fängslade, eftersom du dessutom tar dig tid att skriva. Jag har inte din svartsyn, och jag är inte riktigt säker på att du har den själv helt och hållet, om du ursäktar en språkmans analys. I ditt brev är du "vi" med människan och med vår tid, men inte med "dom" som kommer att ha ihjäl varandra. Men jag ska gärna skriva lite om människans aggressivitet.

Det mest typiska med naturen är att den är rationell och ekonomisk. Det finns alltid ett syfte med allt, med påfågelns stjärt, med valrossens betar och tukanens näbb. Naturligtvis finns det även ett syfte med aggressiviteten. Men man måste förstå vad aggressivitet är i biologisk mening.

När ett rovdjur fäller ett byte handlar det inte om aggressivitet. Förhållandet mellan bytesdjur och rovdjur är en stark evolutionär motor för bägge parter. Det är de svaga och sjuka bytesdjuren som åker dit, och de långsamma rovdjuren som svälter ihjäl. Det vill säga, de starka, friska och snabba får större chans att para sig och föra sina anlag vidare.

Aggressivitet förekommer mellan individer av samma art eller mellan arter som konkurrerar om samma födokälla. I naturen leder aggressiviteten mycket sällan till någons död, eller ens till allvarligare kroppsskador. Den etablerar överhöghet och ledarskap och den är medfödd. Men medfödda är även diverse aggressionshanterande beteenden.

Ändå är det många "filosofer" som hävdar att ondskan är en medfödd genetisk och biologisk arvedel. Dessa människor har ofta en begränsad biologisk kunskap. De förväxlar aggressivitet med ondska och läser in en massa ovidkommande mänskliga moraliska aspekter på naturens "grymma" kod; äta eller ätas.

Vår art, Homo sapiens sapiens, har troligen funnits i cirka 150 000 år. Under nio tiondelar av den tiden har arten levt i samklang med naturen och med sina instinkter. Det finns inga bevis för att det under den tiden förekommit ett allmänt krigande och dödande människor emellan. Och varför skulle det det? En destruktiv aggressivitet vore inte rationell och som jag sa tidigare, naturen är alltid rationell och ekonomisk.

Krig är alltså inte, som jag ser det, något naturligt beteende, utan en mänsklig uppfinning. Men att analysera de bakomliggande orsakerna blir lite för mycket här och nu.
---

Så långt blev mitt svar, men efteråt började jag naturligtvis fundera över de där bakomliggande orsakerna. Till slut satt jag mig ner och skrev en artikel. Den är ganska lång och platsar inte här, men är du intresserad kan du klicka på länken nedan.
Den heliga egennyttan

Mejl:

Skulle va kul och höra vad du tycker om att Lars Ohly kallar sej kommunist. Är det rätt i en demokrati?
Svar:

Oj! Jag har inte hängt med riktigt i den där debatten. Det blir alltid så ytligt och ohistoriskt. Egentligen handlar det ju om röstfiske mellan de två blocken, och om mediernas perversa lust att hitta skandaler. Fast spontant kan jag tycka att det är en märklig demokrati om man inte får kalla sig vad man vill.

Om karln sa att han var stalinist eller att han sympatiserade med de röda khmererna skulle nog många v-väljare tveka att rösta på honom. Men kommunism är ju ett mycket brett begrepp.

Det kommunistiska spöket som sades gå igenom Europa redan 1848, var ju då den enda politiska ideologi som ville ha frihet för en majoritet av befolkningen. Liberaler och konservativa tyckte att det räckte att några få procent fick demokrati. Vad som sen gjorts i kommunismens namn ändrar inte detta historiska faktum.

Athen, där ordet demokrati uppstod för mer än två tusen år sedan, var ju ett slavsamhälle. I demokratin USA härjade den ohyggliga mörkermannen McCarthy på 50-talet. I demokratin Schweiz fick kvinnorna rösträtt först 1971. Ordet demokrat kanske också är tvivelaktigt?

Eller ta den här Peter Wahlbeck, vars begåvning tyvärr går mig spårlöst förbi. Han kallar sig tydligen renässansmänniska. Får han verkligen göra det i en demokrati? Tänk på Machiavelli och på de ideologier som rådde då.

Jag har lite svårt att tro att Lars Ohly skulle vilja ha moskvarättegångar, Gulag, eller utsvältning av bönder i Sverige. I den mån han är en skurk, vilket jag inte vet om han är, har det nog mindre med hans åsikter att göra, och mer med det faktum att han tillhör det politiska etablissemanget. Makt kan alltid korrumpera. Men jag hoppas och tror att det finns goda människor inom alla de politiska partierna.

Mejl:

Vilken underbar idé. Jag har hittills hittat flest idéer med en mycket speciell, svart tuschpenna. Den glider lätt, gör tydlig text och är skön att hålla i handen.

Efter att ha läst din text om blyertsvännernas pennor är jag dock benägen att prova den gamla hederliga, gula blyertspennan. Förutom att ofta bära en blyerts bakom ena örat (det är inte helt lätt med mina små öron, men övning skall säkert ge färdighet), ser jag fram emot att höra det hemtrevliga raspandet igen.

Jag inser att jag inte behöver rapportera mitt inträde i föreningen, men det kändes ändå som något jag ville göra. En tacksamhet över att ha fått ta del av din text.

Jag ska vara lite extra uppmärksam på folk som bär blyertspennor från och med nu. Nu när man vet...

Svar:

Jag får ganska mycket brev till FriText. Somliga är felfinnare (bra, eftersom det är svårare att korrläsa egna texter), somliga ställer frågor om allt mellan himmel och jord och somliga är som du, allmänt eller specifikt positiva.

Att det hemliga sällskapet Blyertspennans Vänner har många medlemmar blir alltmer uppenbart. Det känns skönt att det finns en tungt vägande, om än osynlig, balanserande kraft, så som samhället ser ut i dag. Många öron, stora och små, är öppna.

Mejl:

"Fråga om vad som helst"
Hur får vi (män) våra värderingar och av vem? Vi skapar dom väl inte själva? Är det inte så att värderingar formas fram till 15 års ålder och behålls sen (i princip) livet ut? Hur har då manssamhället fått sin kvinnosyn och av vem?

Svar:

Du ställer verkligen en relevant fråga: "Hur har manssamhället fått sin kvinnosyn och av vem?" Tyvärr kan jag inte ge något uttömmande svar, lika lite som till mannen som undrade över vem som får småflickor att gå med magen bar.

Eftersom man och kvinna de facto är olika kommer det alltid att finnas mans- och kvinnoroller. Men dessa roller har skiftat genom historien. Det finns kulturer där kvinnan har (eller har haft) högre status än män. Men på 500-talet e.kr diskuterade ett kyrkomöte på fullt allvar om kvinnan skulle räknas som människa, eller om hon hörde till de oskäliga djuren.

Om vi håller oss till Sverige, anser arkeologerna sig kunna utläsa ur gravskick och annat att kvinnan hade högre status för 4 000 år sedan än för 2 000 år sedan. I bondesamhället var könsrollerna ganska fasta och förändrades mycket långsamt, eftersom samhället var stabilt och inte förändrades i någon större utsträckning.

Barnen lärde sig sina roller av de vuxna och växte in i ett tänkesätt. Men det är viktigt att komma ihåg att folk är sig ganska lika genom tidsåldrarna. Även om vi kan se inbyggda förtrycksmekanismer så var det i det dagliga livet ändå de personliga egenskaperna som avgjorde. Precis som i dag fanns det familjerelationer där mannen dominerade och andra där kvinnan var den starkare och ytterligare andra som byggde på en ömsesidig kärlek och respekt,

En stor förändring kom med industrisamhället, då kvinnan fick en annan ekonomisk roll. Särskilt tydligt var det under första världskriget i Europa, där miljontals män gick ut i kriget och miljontals kvinnor jobbade i industrin och bidrog till den totala krigsansträngningen.

Men för att återkomma till din fråga, var kommer våra könsroller ifrån? Jag tror att det är ett mycket sammansatt komplex. Dels finns de biologiska skillnaderna, dels släpar urgamla föreställningar från Bibeln och bondesamhället med. Allt detta blandar sig med de moderna idéerna som kommit fram de senaste femtio åren. Rörigt? javisst!

Industrisamhället har nu övergått i det som brukar kallas informationssamhället. Jag gillar inte riktigt det uttrycket. Ordet information låter så objektivt och positivt. Snarare borde det kallas propagandasamhället. Det är ju en mycket liten samhällsgrupp som styr informationsspridningen. Och även om det kanske inte finns någon medveten konspiration är de tankar som framförs i filmer, TV, tidningar och reklam märkligt likriktade.

Det här är något som verkligen rör till det för unga människor i dag. De får sina könsroller från sexistiska actionfilmer och förljugen livsstilsreklam. Trots att vi alla vet att det är en lögn att en man får snyggare tjejer om han använder en viss deodorant, så nöter den ständiga upprepningen ner vår förmåga till kritiskt tänkande. De otaliga förnedringsprogrammen i TV sprider en människosyn som är djupt odemokratisk.

Men som sagt. Det är svårt att svara på din fråga. Att analysera ett samhälle som fanns för 500 år sedan är inte så svårt när man har alla facit i handen, men att begripa vad det är som snurrar runt omkring oss i dag är knepigare. Jag tror att en grundläggande skepsis är det mest hälsosamma.

Mejl (samma avsändare som ovan):

Det var många och försiktiga ord. Jag är väl mera brutal. I den värld som numera snurrar runt omkring oss, - när bonde,- och hantverkseran är över - umgås barn oftast bara med kvinnor. Först i hemmet - kanske utan en far - sen på dagis, skola och fritis.

Jag tror det är kvinnor som står för det så kallade kvinnoförtrycket. Att skylla på oss män är bara en form av projektion. En sak är klar, i hemmet, dagis, skola och fritis där formas värderingarna, det är också där (av och genom kvinnorna) som en förändring kan komma till stånd.

Svar:

Det är lustigt. När jag började skriva mitt svar till dig hade jag tänkt ta upp det du skriver om, det här att ungar i dag har så få manliga förebilder i vardagslivet. Men det blev ju många ord ändå och det kom inte med. Det är absolut en del av problemet, men det är inte det enda svaret.

Du tycker att jag är försiktig. Det är för att jag försöker undvika förenklingar. Att säga, som somliga gör, att kvinnoförtrycket beror på männen, är en typisk förenkling som bara gör det svårare att förstå. Fast jag tycker att du säger samma sak, bara det att du vrider frågan 180 grader. Du säger att kvinnoförtrycket beror på kvinnorna. Då frågar jag: Var har kvinnorna fått det ifrån?

Jag har skrivit tidigare om att det finns ett mediepolitiskt komplex, bestående att press, TV, event- och reklambransch, plus diverse obskyra tankesmedjor och kotterier. De får ett alltmer symbiotiskt förhållande till de politiska partierna. Mediekonsulter, så kallade "spin doctors", hjälper politikerna att spela på propagandainstrumentet. Konspiration? Jag vet inte. Men en sak är klar: De är hundra gånger mer medvetna än vad de konsumenter är, som tar emot den information de planterar i medierna.

Om det här mediepolitiska komplexet började dra alla åt samma håll, skulle vi få ett fruktansvärt totalitärt samhälle. Men nu vill somliga sprida högertankar och andra vänstertankar, reklambranschen vill kränga varor och film- och TV-producenterna vill tjäna pengar. Deras metoder är kraftfulla, men eftersom allt skriks med stora bokstäver blir folk alltmer blaserade och otillfredsställda. Politikerförakt och folk som zappar från TV-reklamen är bara två av många resultat.

Vad jag vill ha sagt är bara att frågan om var åsikter och värderingar kommer ifrån är mycket komplicerad. Tio Guds bud finns med, likaväl som dagens propaganda. Tankar filtreras via vuxna (företrädesvis kvinnor) ner till barnen, men barnen ser själva på läskigt fördomsfulla barnprogram och målinriktad reklam. Men som tur är finns det motkrafter, som folks naturliga fantasi, kreativitet, intelligens och skepsis inför överheten. De krafterna har stått pall för mycket genom historien.

Mejl (samma avsändare som ovan):

"Var har kvinnorna fått det från?" Värderingarna! Huvudsakligen från sina mödrar så klart, antingen som ett "arv" elller som en motreaktion. Också kvinnors värderingar permanentas vid unga år. Sen tillkommer en mindre del; väljs ur "det mediepolitiska komplexet" vid vuxen ålder.

Ändrade värderingar hos mänskligheten uppstår före myndighetsåldern. Lär man i unga år (ut) att män förtrycker kvinnor, har männen små möjligheter att sen i vuxenvärlden ändra på detta. Där har skapats ett kvinnligt monopol! Vet dom om det? (Nåja allt är inte enkelt. Jag har också sett prov på att barn har förändrat (föräldrars), mödrars värderingar.)

Svar:

Det känns som om vi utvecklat våra tankar nu. Jag har inget mer att säga och behöver inte till varje pris få sista ordet. Jag tänker lägga ut våra mejl i Existentiella Lådan på min webbplats. Dit kommer ganska många läskunniga besökare.

Mejl:

Jag har fått många mejl hit till FriText från arbetslösa, och jag har naturligtvis svarat på dem alla. Eftersom problemet är så stort har jag dessutom skrivit en artikel som du når genom länken nedan.

Svar:
Att vara arbetslös

Mejl :

Jag har läst vad du skriver om könsrollerna och han som frågar verkar ju inte klok. Fast jag tycker att du är feg och gömmer dig bakom en massa historiska och litterära resonemanger. Du tar inte ställning i själva kvinnofrågan. Så därför vill jag fråga rätt på, vad tycker du om Feministiskt Initiativ och vad tror du om deras chanser i valet?

Svar:

Det är så typiskt. Det första jag tänkte när jag läste om Feministiskt Initiativ i tidningarna var: Hoppas jag inte får någon fråga till FriText om det här. Men så kul skulle vi inte ha det. Och eftersom jag nu har som princip att svara på allting så är det väl bara att sticka ut hakan och försöka famla sig fram.

Jag vet inte om jag är feg, men jag är absolut ganska ambivalent i den här frågan. Å ena sidan tycker jag att mångfald är bra, men å andra sidan är begränsning dåligt. Som jag ser det har vi två stora ödesfrågor i vår tid. Den ena handlar om en rättvis fördelning av resurserna, den andra är miljön. Om vi inte lyckas lösa dem kommer den första frågan i ett värsta-scenario att leda till ett eller flera storkrig och den andra till en global katastrof. Det låter muntert va?

Det här är något som kommer att drabba alla människor på jorden, män och kvinnor, fattiga och rika, vita och svarta, anorektiker och bullemiker, hårdrockare och hip hopare. Att då starta ett parti med målet att förbättra situationen för kvinnor i Sverige kan jag tycka är slöseri med politisk energi som hellre borde läggas på de verkligt viktiga frågorna.

Är då inte kvinnosaken viktig? Jo visst är den det, men frågan är: Hur viktig, jämfört med annat? De två stora frågorna i den feministiska debatten verkar vara våldet mot kvinnor och likalönsprincipen, och av dem tvivlar jag på att kvinnovåldet verkligen är en kvinnofråga. Låt mig förklara.

Det finns belägg för att över 90 % av allt våld utövas mellan människor som känner varandra eller har annan anknytning, t ex som fotbollshulliganer, medlemmar i den undre världen eller grannar i en krogkö. Det godtyckliga våldet mot fullständiga främlingar är mindre vanligt än vad kvällspressen vill få oss att tro.

Jag tror att kvinnovåldet är en del av detta våldsmönster och att orsaken inte är kvinnoförtryck i första hand utan våldsfixering, vanmakt och frustration i ett sjukt samhälle. Ska man angripa kvinnovåldet måste man samtidigt angripa allt annat våld.

Återstår då likalönsprincipen. Visst är det åt helvete att kvinnor får sämre pröjs för samma arbete. Det är helt klockrent. Men borde man då inte starta en ny kvinnlig fackförening, snarare än ett nytt politiskt parti?

Hur de kommer att klara sig i nästa val är jättesvårt att veta. De andra partiernas plötsliga feministiska nytändning kommer möjligen att sno en del av underlaget, och möjligen är de en aning för hårdföra. Gudrun Schyman har en viss politisk karisma, även om den naggats i kanten på sistone, men jag tvivlar på att en kortklippt bisexuell kvinna i herrkostym går hem något vidare ute i stugorna.

Över huvud taget anar jag samma avstånd till verkligheten som tokvänstern på 60-talet hade när de skulle göra revolution åt arbetarklassen. Jag menar, vem fan skulle våga diskriminera Ebba Witt-Brattström eller någon av de andra kvinnorna i Feministiskt Initiativ? Det gör att kampen riskerar att handla om hypotetiska kvinnor, de där andra, de där förtryckta.

Jag undar om inte kvinnodiskriminering har samma orsak som diskriminering på grund av hudfärg, sexuell läggning, ålder eller allmän samhällelig onyttighet, dvs att den inte beror på kön i första hand, utan på ett djupare liggande systemfel. I så fall är konsekvensen självklar. Ska man angripa kvinnodiskrimineringen måste man samtidigt angripa all annan diskriminering.

Tillbaka till Blyertspennan Vänner

Tillbaka till frågelådan

Tillbaka till huvudsidan