Frågelådan
Språkfrågor
Från början var frågelådan en renodlad språkhjälp, men allteftersom FriText växte ut till en allmänbildningssajt fick jag fler och fler bildningsfrågor. Det tycker jag är kul och jag har, efter förmåga, försökt att svara även på sådana frågor. Du hittar några exempel här:
Allmänbildning
Nu har det visat sig att det bland besökarna på FriText även finns människor som har ett behov av att diskutera existentiella livsfrågor. Det är inte särskilt förvånande och jag är glad över förtroendet. Men eftersom det här inte handlar om objektiva svar, utan om resonemang, har jag valt att ta upp dessa frågor på en annan plats:
Blyertspennans Vänner
Skriv gärna och fråga om vad som helst:
fritext@fritext.se
Här följer några exempel på språkfrågor och svar:
Om du varit här tidigare kan du klicka på länken nedan så slipper du rulla igenom texter som du redan läst:
Senast införda bidrag
Fråga:
Som fullständig allergiker mot särskrivningar har jag, till min stora glädje, upptäckt ett ord som jag inte vet ska vara sammansatt eller särskrivet. Det gäller ordet/orden lätt åtkomlig alt. lättåtkomlig. Hur bör det skrivas? Jag har följande mening som jag slåss med till min katalog:
Mugghållare med plats för en mugg. Lätt åtkomlig från baksätet då hållaren placeras i bakkant av mittkonsolen.
Svar:
Skojigt problem. Bägge skrivsätten är godkända. Mitt språköra föredrar till och med särskrivningen:
Muggen är åtkomlig. Muggen är lätt åtkomlig. På detta sätt blir åtkomlig ett adjektiv och lätt ett adverb. Då är särskrivning korrekt.
Muggen är lättåtkomlig. Då blir lättåtkomlig ett adjektiv, vilket också är korrekt.
Men eftersom betydelsen är att muggen lätt kan nås från baksätet känns särskrivningen rimlig.
Fråga:
Tacksam för hjälp med policy i pluralform.
Svar:
Det är ett problem som jag försöker lösa med omskrivningar som policydokument eller policybeslut där den svenska pluralen blir klockren. Svenska Akademiens ordlista (SAOL) ger inget förslag. Policyer och policyerna är inte så vackert, men kanske det mest korrekta. Policies är den engelska böjningen, inte policys.
Men SAOL godkänner i vissa fall engelsk plural. Till exempel controller där det står controllrar eller engelsk böjning. Därför brukar jag fråga mina kunder hur de vill ha det. Jag är inte någon språkpurist. Om de tror att policies stör läsningen minst så får de skriva så.
Fast väljer man den engelska böjningen får man stora problem vid bestämd form plural. Policieserna är inte bara fult och otympligt, det är fel också. Man kan inte ha både engelska och svenska ändelser i samma ord.
Fråga:
Vilket av följande är rätt sätt att att ange ett temperaturintervall:
Svar:
7 - 11°C eller 7° - 11°C?
Det andra sättet att ange temperaturintervall:
7° - 11° är korrekt. Det är samma sak när man anger andra intervall. 5 - 600 betyder intervallet mellan talet fem och talet sex hundra. 500 - 600 däremot betyder intervallet mellan talet fem hundra och talet sex hundra.
Fråga:
Ska man skriva 5,4V eller 5,4 V? Alltså med eller utan mellanslag?
Svar:
Du ska skriva 5,4 V det vill säga med mellanslag. Det gäller alla sådana måttenheter och även procenttecken. De enda undantagen är 37° (liten rund ring för grader), 14' (ett kort lodstreck för minut och fot) och 36" (två korta lodstreck för sekund och tum). Dessa tecken är inte så vanliga. Ofta är det bättre i löpande text att skriva ut ord som grader och tum.
Fråga:
En kollega har skrivit en mening i en offert som jag tycker är fel men jag kan inte säga varför. Så här låter den: "Att använda sig av NNN Mobil betyder att Ni har möjlighet att få en effektivare total kommunikationslösning". Kan du hjälpa mig?
Svar:
Visst är det fel och skälet är att din kollega använder en så pass komplicerad meningsbyggnad. Om man tar två enklare meningar så ser du direkt:
Han kammar sig.
Ni kammar sig.Den andra meningen är ju fel. "Ni" kan inte stå ihop med "sig". Hur ska man då skriva om meningen? Ja, vill ni gärna skriva krångligt får det väl bli: "Att använda sig av NNN Mobil gör att man har möjlighet att få en effektivare total kommunikationslösning" Men ett enklare skrivsätt är: "Med NNN Mobil får ni en effektivare total kommunikationslösning".
Fråga:
Vi har en diskussion på jobbet som vi inte blir överens om. Det är en rad i en låt av Christer Sandelin "Den hon vill ha. Det är jag" De flesta tycker att det ska vara "mig". Dvs han som sjunger är objektet. Visst, det verkar rimligt, men vi är några som bara tycker att det "känns" fel. "Den hon vill ha. Det är mig." Hur är det egentligen? Vad är rätt? Ståupparen Adde Malmberg gjorde en grej om det där och han tycker att det ska vara "mig". Vad tycker du?
Svar:
Hmm, den här frågelådan är tänkt som en rent yrkesmässig hjälp, inte som ett forum för principiella grammatiska utredningar. Men de som känner mig vet att jag har svårt att säga nej när det gäller intressanta frågor. Så "vadåra", håll i hatten så kör vi.
Grammatik är inte "sanningen om språket" utan ett ibland ofullständigt verktyg. Jag brukar säga att grammatik är som ett sånt där rutnät som arkeologerna lägger över en utgrävning för att få struktur. Det är bara det att språket är så komplext att det tenderar att "puta ut" åt olika håll. Det gäller särskilt talspråk och poetiska texter.
Om vi nu tittar på texten du undrar över "Den hon vill ha. Det är jag" så kan väl det knappast sägas vara korrekt skriftspråk, men å andra sidan är det inte skriftspråk utan just en "poetisk" text där det är tillåtet att ta sig friheter vad gäller meningsbyggnaden.
Något jag störs av är punkten mellan satserna. Jag vet inte om det är författaren eller du som satt dit den. Jag vill nog hellre ha ett komma. För jag tror att det här till syvende och sist handlar om satsanalys.
Adde Malmbergs tolkning måste då vara "Det är mig, (som) hon vill ha", där "det är mig" är huvudsats och "hon vill ha" är bisats. Då väljer han att bortse från ordet "den".
Men man kan tolka på ett annat sätt. Notera den överdriva kommateringen: "Den, (som) hon vill ha, är jag." Då bortser vi i stället från ordet "det" och får analysen "den är jag" huvudsats och "hon vill ha" inskjuten bisats.
Du kanske tycker att "den är jag" är en konstig huvudsats, men då ska du komma ihåg att huvudsatser kan ha rak eller omvänd ordföljd. Det är korrekt att skriva både "jag tycker inte om hundar" (rak ordföljd) och "hundar tycker jag inte om" (omvänd ordföljd). Vi kan alltså konstruera den korrekta meningen "Jag är den (som) hon vill ha".
En av svårigheterna i analysen är att pronomenet "den" är samma i subjekts- och objektsform. Om vi gör ett djärvt experiment med meningen (och med flickan) och gör om det hela till plural, får vi ett pronomen med subjektsform "de" och objektsform "dem". Då säger mig mitt språköra att det ska låta så här: "Dem hon vill ha, det är vi". Be dina kolleger att smaka på den meningen. Här får de ett objekt som syns lite tydligare än "den".
Det är knepigt att ta ut satsdelar när verbet är så luddigt som "är". Titta här i stället: "Det hon vill höra, det säger jag." Vem är det som "säger"? Jo "jag". "Jag" är alltså subjekt och står i subjektsform. Om man i stället ställer frågan vem är det som "är", blir det genast svårare. Min (och Christer Sandelins) bedömning är trots allt att det är "jag" som "är" och att subjektsformen således är korrekt.
Fråga:
Folk säger vart när det ska vara var. Jag hör när det är fel, men vad är det för skillnad?
Svar:
Det här står i FriTexts skrivregler. Det är bara att klicka på Svenska och sedan på Skrivregler. Då har du till vänster en massa intressanta rubriker, bland annat "Var eller Vart".
Fast jag kan inte låta bli att berätta om mina söner. Deras dagisfröknar sa vart i stället för var. Detta gjorde att pojkarna kom till mig och frågade "vart är mina skor?" Jag påpekade att det hette var, men det gjorde ingen nytta eftersom jag i nästa ögonblick berättade var skorna låg.
Jag är inte en sån som petar i folks talspråk, men just detta tycker jag är outhärdligt fult. Så jag sa till mig själv: Är jag språkvårdare eller är jag språkvårdare? Nästa gång de frågade "Vart är min XXX?" svarade jag konsekvent: "Dit" och inget mer. Under en kort övergångstid blev de rasande på mig, men sen blev det rätt.
Så här står det i skrivreglerna:
Man kan säga att "var" uttrycker befintlighet och "vart" någon form av rörelse. Man kan också säga att svaret på en fråga med "var" kan vara "här" eller "där", medan svaret på en fråga med "vart" kan vara "hit" eller "dit":
Var ska lampan stå? Den ska stå där borta i hörnet.
Var är min bok? Den ligger här på bordet.
Vart ska du gå min lilla flicka? Jag ska gå dit bort, till mamma.
Vart ska du fara på semester då? Till Säffle. Kan man få en kopp kaffe?Om du inte får det här rätt så kan det gå för dig som det gick för den stressade mannen som frågade med andan i halsen:
– Vart går bussen till Brommaplan?
– Till Brommaplan naturligtvis. God middag!
Fråga:
Du säger i skrivreglerna att man ska uttala @ som snabel-a. Jag brukar säga "at". Det tycker jag går mycket fortare. Är det fel, eller kan man välja vilket som helst?
Svar:
Du kan naturligtvis säga "at" om du är säker på att den du talar med förstår vad du menar. Jag använder själv engelska uttryck i mitt talspråk. Men det här att det går fortare tror jag är ganska marginellt. Det räcker med att en enda person frågar Vadå "at"? för att du ska förlora de sekunder du vunnit.
Uttrycket snabel-a missförstås mycket sällan. Sen är det så, tycker jag, att om det finns ett svenskt uttryck så kan man lika gärna använda det. Vi har väl alla ett slags ansvar att vårda vårt svenska modersmål. Eller?
Fråga:
Jag tycker det är synd att ö-ljudet är på väg att försvinna. Det är för att det är folk i radio och TV som säger fel. Vad tycker ni på Fritext om det?
Svar:
Talspråk är talspråk och skriftspråk är skriftspråk. Här behandlar vi egentligen bara skriftspråk. Om man börjar rota i hur folk talar är det lätt att man utväljer vissa geografiska områden eller vissa sociala grupper som mall för uttalet.
Vårt ö-ljud är inte på väg att försvinna, men visst kan man höra olika uttal i radio och TV där man tidigare var noga att följa den mellansvenska mallen. Till exempel är det vanligt med uttal där "höst" rimmar med "must" eller "mössa" med "sussa".
Men det är inte bara det korta ö-ljudet som uttalas på olika sätt utan även det långa. Många säger "snö" eller "kö" med ett uttal av ö-ljudet som närmar sig ö-ljudet i "smör".
Alla dessa ljud har naturligtvis funnits länge i olika dialekter och det är alltid vanskligt att påstå att något är rätt eller fel. Hur svenskan kommer att låta om hundra år vet ingen. Just nu är vissa dialekter som gotländska, värmländska och norrbottniska inne, medan dialekterna från Närke, Östergötland och Småland i mångas öron låter mer "bonniga". Men sådant kan ändras snabbt.
Fråga:
Jag var inne i en bokhandel och skulle köpa en ordbok men det finns så himla många. Vilken ska man välja?
Svar:
Om du har Svenska Akademiens ordlista och Svenska språknämndens skrivregler så klarar du dig bra. I SAOL kan du slå upp stavning och böjning av orden och i skrivreglerna hittar du råd om modernt språkbruk.
Sedan kan man tänka sig en handordbok, som sätter in orden i fraser, en etymologisk ordbok, som beskriver ordens ursprung och en synonymordbok. Men de först nämnda är vedertagna normgivare för svenska språket.
Fråga:
Vilka är dom vanligaste orden i svenska?
Svar:
Det beror på vilka texter man undersöker. Här har du två listor. Den första är de tio vanligaste orden i tidningstexter. Den andra är de tio vanligste orden i romaner.
i, och, att, det, som, en, på, är, av, för
och, det, i, att, jag, en, som, på, han, varOm du jämför dem kan du se att det är nästan samma ord, fast i lite olika ordning. En skillnad är att tidningarna skriver "är" (i presens), medan romanförfattarna oftare skriver "var"
(i imperfekt). En annan skillnad är att två prepositioner "av" och "för" i den första listan ersätts med två pronomen "jag" och "han" i den andra.
Fråga:
Vad står EPA för i EPA-Traktor?
Svar:
Epa var namnet på en varuhuskedja som fanns förr. Den försvann någon gång på 70-talet. Epa var förkortning av Enhetspris AB. Affärsidén var att köpa in stora mängder av varor och sälja till lågt pris.
Kvaliteten på varorna var kanske inte alltid den bästa. Därför skapades det ett uttryck i folkmun, där man använde förleden epa- för något som var billigt och halvdåligt t ex epa-dinka (klocka), epa-dojor (skor), epa-pluska (plånbok).
Varan behövde inte vara inköpt på Epa just. Och uttrycket kunde användas ganska fritt i förklenande sammanhang: epa-film, epa-band, epa-fejs (ansikte). När varuhuskedjan försvann, försvann också uttrycket. Nu finns det, vad jag vet, bara kvar i namnet epa-traktor.
Från början var betydelsen en sämre och billigare traktor (eller bil), en traktor som inte var en riktig traktor. Men nu är inte ordet negativt längre, utan en mer objektiv benämning. Det finns dekaler som man kan sätta på sin epa-traktor där det står epa-maffian. Det handlar inte om någon sämre lågbudget-maffia, utan signalerar ägarens stolthet över sitt fordon.
Fråga:
Jag har läst vad ni skriver i skrivreglerna om procent och procentenheter, men jag tycker ändå att tidningarna skriver konstigt när det är skillnad mellan det ena och det andra. Kan ni inte skriva hur det är?
Svar:
Sanningen är, tråkigt nog, att det finns ondska i världen. Många journalister spelar avsiktligt på sina läsares okunnighet. Om vi till exempel säger att arbetslösheten förväntas öka från 2 % till 2,2 %, kommer en tidning som är negativ till den sittande regeringen att skriva att arbetslösheten stiger med 10 %.
Det är naturligtvis sant. Men journalisten vet också att många kommer att missförstå siffran. Folk som jobbar på ett företag med hundra anställda kommer att tro att tio blir utan jobb och somliga på ett företag med tusen anställda tänker; Oj, det är hundra som måste gå.
Ja visst, 10 % av tusen är hundra. Det är rätt räknat, men fel ändå. Ökningen är inte 10 % av tusen, utan 10 % av två. Det är alltså i faktiska tal 0,2 procentenheter. På ett företag med hundra anställda innebär det att ingen förlorar jobbet eftersom man inte kan sparka två tiondelar av en anställd. På ett företag med tusen anställda kommer 2 att få gå.
Jag vill inte förringa allvaret i att bli arbetslös, men det är faktiskt skillnad på två och hundra personer. Jag valde just detta exempel för att det är typiskt för vinklad journalistik, oberoende av politisk färg. Det enda råd jag kan ge dig är att du är vaksam när du läser tidningarna. Några tecken på att journalisterna skulle bättra sig kan jag tyvärr inte se.
Fråga:
Heter det en demo eller ett demo?
Svar:
Den frågan är inte helt okomplicerad. I senaste SAOL står demo bara som sammansättning, t ex en demokassett. Eftersom alla medier i musikkretsar, kassett, band, skiva, platta och CD är en-ord faller det sig naturligt att där säga en demo. "Vi har spelat in en demo."
Men då kommer frågan: Vad heter det i plural? I svenskan har substantiven fem olika böjningsmönster, deklinationer (demos hör absolut inte dit). Vissa vill kanske föra ordet till andra deklinationen vilket känns lite yxigt, men som ger följande böjning:
demo, demon, demoar, demoarna.Andra föredrar tredje deklinationen vilket ger följande lite elegantare böjning:
demo, demon, demor, demorna.Men i andra kretsar kan demo upplevas som en förkortning av sammansättningarna demospel eller demoexemplar som ju bägge är ett-ord. Då kanske man hellre säger ett demo. "Med senaste datatidningen fick man ett demo på nya Half Life."
Då för man ordet till fjärde deklinationen vilket ger följande böjning:
demo, demot, demon, demona.Vilket är då rätt? Tyvärr finns det inget rätt. Ordet är så pass nytt och används på olika sätt. Det är inte färdigt än. Vad man kan göra är att jämföra med andra ord. Nu har vi inte så många ord som slutar på "o" i svenskan. "Ko" och "sko" hör bägge till tredje deklinationen, medan "bro" hör till andra.
Men vi har några nyare låneord. "Radio" och "stereo" tycker vi inte om att använda i plural. Vi säger radioapparater och stereoanläggningar i stället. Om man tvingar någon att konstruera ett plural blir det nog ofta andra deklinationen "radioarna" och "stereoarna".
Däremot har "video" glidit in i tredje deklinationen: video, videon, videor och videorna. Ett annat ord är "piano" som tillhör fjärde deklinationen: Ett piano, pianot, pianon, pianona.
Hur det ska bli med demo är oklart. Kommer vi att behålla det både som en-ord och ett-ord? Det verkar inte riktigt sannolikt. Min personliga tro är att det slutar som "ett demo" och böjs som piano, men den som lever får se.
Fråga:
Ordet ung i videung, har det samma betydelse som ung i en ung människa?
Svar:
Jodå, det har inte bara samma betydelse, det är samma ord. Texten skrevs på 1800-talet av den finlandssvenske poeten Zacharias Topelius (som enligt en elak samtida kritiker "kunde vara bra för barn och små fåglar") och lyder "Sov du lilla vide ung", det vill säga "du lilla unga vide".
Det här har många barn uppfattat som ett ord, videung (jämför med "trygga räkan") och det är väl inget ont i det. Det är nog varje poets dröm att sätta spår i språket. Men frågan är vad en videung i så fall är. De lena grå knopparna brukar ju kallas videkissar och själva växten, när den väl har slagit ut, är det inte så många som känner igen. Det verkar som om videung är namnet på växten under den tid då den bär sina videkissar.
En annan knepighet är att SAOL säger att vide är ett ett-ord. Det tyckte uppenbarligen inte Topelius. Då skulle han skrivit "Sov du lilla vide ungt", och i andra versen "Vide litet blir så grönt", vilket ju rimmar urdåligt med "Än en liten solskensbön".
Faktum är att mitt språköra inte skulle reagera om någon sa: "Under den där viden växer det kantareller". Fast då skulle jag få problem om det fanns flera buskar. "Vilken av videarna menar du?" Det är kanske Topelius fel att jag hellre vill böja ordet som "en vide, flera videbuskar", precis som "en TV, flera TV-apparater".
Det är kanske Topelius fel att flera människor som jag frågat också säger en vide snarare än ett vide och att flera uppslagsböcker behandlar ordet som ett en-ord. Om det är så kan man verkligen säga att han har satt spår i språket.
Men man kan undra vad gamle Zacharias själv menade med vide ung. Visste han något om själva buskens ålder? Nej snarare avsåg han knopparna som ju kan sägas vara unga på vårvintern och som senare på försommaren slår ut och blir gröna. Fast en vän berättade att hans pappa brukade säga "Nu är björken ung" när den fått sina första små blad på våren. Hur som helst; det är en söt visa och jag hoppas att den kommer att sjungas av många framtida generationer.
Fråga:
Jag blir inte klok på det där med media och mediasamhället och mediesamhället. Det är en enda röra alltsammans. Vad heter det egentligen?
Svar:
Det är alltid jobbigt med sådana frågor: "Vad heter det egentligen?" Å ena sidan är jag ganska språkliberal och tycker att ett ord som används, det finns, och det finns i den form som det används. Men å andra sidan vill jag råda folk när det uppstår förvirring och risk för oklarhet i kommunikationen.
Vi har ganska många ord som slutar på -ium i svenskan och de har växt in i det svenska böjningsmönstret. Orden kommer från latinet och visst har det funnits folk som velat glänsa genom att använda det latinska pluralet "ett auditorium, flera auditoria" (på samma sätt som vissa böjer musiktermer med italienskt plural, "en cello, flera celli").
Men den svenska böjningen är ganska lätt. Ta gymnasium till exempel. Det ordet kan varenda 15-åring böja: Ett gymnasium, gymnasiet, flera gymnasier, gymnasierna, och i sammansättningar gymnasie- som i gymnasieskolan. Om du böjer medium på samma sätt är det helt korrekt: Ett medium, mediet, flera medier, medierna och i sammansättningar medie- som i mediesamhället.
Vad är då problemet? För femtio år sedan hade ordet två huvudsakliga betydelser, dels det medium som är en förmedlare till andevärlden, dels det medium som t ex ljudvågor kan röra sig genom, typ luft, vatten, stål. På den tiden var också ovanstående böjning den enda godkända.
På 60-talet kom plötsligt den nya betydelse som nu är en av de viktigaste, nämligen massmedium. Ordet kom från engelskan där pluralformen är media. I den politiska debatten talade man inte så ofta om ett massmedium, därför fick vi (efter engelskt mönster, snarare än latinskt) orden massmedia och mediasamhället.
SAOL som ju ska spegla det svenska språket godkänner båda pluralböjningarna, medier och media. Men heter det media i obestämd form plural måste det heta media även i bestämd form plural ("mediarna" är helt otänkbart). Detta har många svårt att svälja. Man kan säga "flera media", men inte "de där speciella media".
Det är detta som skapat den röra som du skriver om. Det är inte ovanligt med följande böjningsmönster: Ett media (inkorrekt), mediet (svensk böjning), flera media (latinsk/engelsk böjning) medierna (svensk böjning) och i sammansättningar media- som i mediasamhället (inkorrekt).
Kanske den största svårigheten ligger i singularformen? Folk har svårt att säga "ett massmedium". Ordet massa inbegriper ju ett flertal. Fast jag har en annan teori. Jag har inget belägg för den, men om du tillåter så ska jag spåna lite.
Ordet medium har även en annan betydelse, nämligen som beskrivning av storlek. Den betydelsen har funnits tidigare, men det är först de senaste trettio åren som ordet fått totalt genomslag i och med att allt från T-tröjor till pop corn-bägare mäts i storlekarna liten, medium och stor (eller snarare s, m, l, xl och xxl).
Medium, som ju kan vara optimalt för en mediumstor människa när det gäller en T-tröja, har i överförd bemärkelse blivit något halvdant. "Hur var filmen? Tja, medium." Det värdeomdömet vill naturligtvis ingen ha, särskilt inte ett massmedium som vill sälja lösnummer eller generera reklamintäkter.
Nå, skämt åsido. Går det att få ordning på röran? Ja, möjligen om SAOL-redaktionen återgår till sin tidigare åsikt att "medier" är den enda godkända pluralformen, men framförallt om massmedierna själva konsekvent och samstämmigt enas om att använda det svenska böjningsmönstret.
Men då är vi tillbaka där vi började. Varför skulle de göra det? Vem bestämmer över vårt språk? Är det de som vårdar det eller de som använder det? Den frågan är inte så retorisk som den låter. Det är en balansgång som tål att tänka på.
Fråga:
Vi har en kul diskussion här på kontoret. Kan man säga "gammal klassiker"? Diskussionen går i stil med att klassiker är ett ord som har en underförstådd laddning i sig att vara gammal eller i varje fall rejält imperfekt. Om man då lägger till gammal så blir det en dubbelförklaring. Man kan kanske säga att det är en "modern klassiker". Menar man då att det är en företeelse som är anmärkningsvärd som ligger närmare i tiden är vad klassiker normalt gör?
Svar:
Problemet med ordet klassiker är att betydelsen har blivit ordentligt breddad på senare tid. Förr betydde det författare från antiken, typ Homeros eller Vergilius, eller folk som studerat dessa författare, eller påverkats av dem.
Numera kan en klassiker vara en person eller ett verk eller till och med en företeelse, som existerar i den mediala världen bara en liten aning längre än Nakenjanne och Robinsonjesus:
Gunde Svan, Matrix, löjromstoast, Vasaloppet och Metalica kan alla kallas klassiker i dag. Detta är naturligtvis ett språkmode och en grov exploatering av ordet. I reklamen för en ny film kan det ju till och med stå: En blivande klassiker.
I den ursprungliga betydelsen kunde man kanske säga en gammal klassiker om en äldre person som läst latin och grekiska i sin ungdom. I den nya betydelsen är väl Håkan Hellström en ung klassiker och Ulf Lundell en gammal.
Jag minns en serietidning som fanns när jag var liten. Den hette Illustrerade Klassiker och innehöll tecknade versioner av stora verk ur världslitteraturen. Visst fanns där Iliaden och Odysséen, men även Jorden runt på 80 dagar och Greven av Monte Christo.
Jag påstod tidigare att ordet klassiker i sin ursprungsbetydelse hade med antiken att göra. Och det stämde nog för hundra år sedan. Men betydelseskiftningen har gått gradvis till vår tids urholkning. Under en lång tid på 1900-talet betydde nog klassisk snarare tidlös.
Vi har även begreppet klassisk musik, typ Mozart och Chopin. Den har ju inget med antiken att göra. På 60-talet hade radion en konsertserie som hette Nutida Musik som spelade modern
klassisk (!) musik. Dit räknades lustigt nog Stravinskijs Våroffer (1913), men inte Ravels Bolero (1928).Men kan man kalla ett snart hundraårigt verk för nutida? Det är tveksamt. För att lösa problemet har man försökt införa begreppet konstmusik för all genomkomponerade musik som bygger på den mer än tusenåriga europeiska traditionen. Fast det är klart; då undrar med viss rätt en del seriösa jazz- och rockmusiker: Vadå, är inte vår musik konst?
En lustig detalj är att fysikerna drar en liknande skiljelinje som musikhistorien, och vid ungefär samma tidpunkt. All fysik före Einstein och Planck kallas klassisk fysik. Därefter pratar man om den nya eller moderna fysiken. Frågan är vad man kommer att ha för en indelning om hundra år. Redan nu står Einstein närmre Newton än vad kvantfysikerna gör. Vad betyder ordet klassisk 2104?
Fråga:
Jag har av någon outgrundlig anledning så här mot slutet av min yrkesverksamhet (jo, jag är en av de där journalisterna som du inte gillar särskilt mycket, men av den gamla skolan) blivit "den som kan allt".
Men när jag skulle söka efter den egentliga överförda betydelsen av ordet "käpphäst" har jag gått bet. Det förekommer i ett otal sökträffar på google, men ingen talar om (mer än NE-ordboken som anger första förekomsten till 1838 - var det Tegnér?) hur ordet i dess överförda betydelse uppkommit. Hjälp!
Svar:
Jag skriver på annan plats på min webbplats (Blyertspennans vänner) om hets mot yrkesgrupp. Jag hoppas att du inte tar allt för illa upp. Men du nämner ju även att du tillhör "den gamla skolan", vilket får mig att tro att du liksom jag inte är helt förtjust i den värsta expressenjournalistiken.
Käpphäst var knepigare än jag trodde. Jag har mycket språklig referenslitteratur hemma, men varken Pelle Holm eller min etymologiska ordbok stod mig bi i detta. Nåväl, om du "kan allt" så måste ju jag "kunna mer". Alltså cyklade jag ner till biblan och hittade en åldrig upplaga av Svensk etymologiska ordbok och se, där fanns det.
Käpphäst i bildlig betydelse är ett importerat uttryck och finns i flera europeiska språk. De nämner danska, kaephest, tyska steckenpferd och engelska hobbyhorse. Vid den första nämnda svenska förekomsten 1804 brukades uttrycket ännu på tyska. NE anger den första förekomsten på svenska till 1838, min bok säger Aftonbladet 1841.
De nämner inget om ursprunget till den överförda betydelsen, men har man lite historisk fantasi blir det ganska uppenbart. Ordet har från början en lite förklenande valör; vurm, mani, något man klamrar sig fast vid.
Om man tänker sig en tid (som 1800-talet) där barnen inte hade denna uppsjö av leksaker som de har nu, blir det kristallklart och ganska dräpande om man skriver om en vuxen människa att t ex Gibbon, Burke eller Voltaire är hans käpphäst. Man får bilden av det inskränkta och infantila.
Notera dock att dessa två sista stycken är mina egna reflektioner.
Fråga:
Jag har funderat en hel del över uttrycket "lite grann". Praktiskt taget varje dag dyker det upp i tidningsspalter, eller t ex på en textremsa på en TV-film. Själv säger - och skriver - jag: lite grand, och har fått för mig att uttrycket kan härstamma från Bibeln och Matteus: "att se grandet i sin broders öga men inte bjälken i sitt eget".
I så fall skulle lite grand kopplas till den direkta översättningen (enl SAOL): lite(t) dammkorn. Med andra ord: lite grand är just: inte särskilt mycket, jämförbart med dammkorn..? Kan du bringa klarhet i detta vore jag tacksam.
Svar:
Ordet "grand" har enligt min etymologiska ordbok isländskt, dvs fornnordiskt, ursprung och betyder smula, grus- eller stoftkorn. Det är besläktat med det engelska verbet grind som betyder mala. "Litet" däremot är ett gemensamt germanskt ord med oklart ursprung (jfr engelskans little).
Grand kommer alltså inte från Bibeln. Fast det är en drastisk liknelse med bjälken i ögat. Det är som straffet som borde drabba dem som inte betalar sin TV-licens; att få en snigel på ögat.
Om vi tittar i SAOL:s tionde upplaga från 1982 står det " grand, äv, vard. grann" och som exempel "(ett) litet grand, lite grand el. grann". I senaste upplagan (tolfte) däremot står det "lite grann, el. lite grand". Ordet "ett" har försvunnit, t:et i "litet" är borta och "lite grann" står som första alternativ. Oftast skrivs det som två ord, men även "litegrann" kan godtas.
Vi har ju även det vardagliga "lite granna eller litegranna" som stilmässigt kanske inte hör hemma i skriven text. Det är även intressant att titta på ordklasser. I "ett litet grand" har vi ju adjektiv och substantiv, men i "lite grann" är det inte lika klockrent. Senaste SAOL anger hela uttrycket som ett adverb.
Jämför även uttrycken "en liten smula" och "en liten gnutta". Här finns inte förenklingen "lite smula" eller "lite gnutta" (kanske för att bägge är en-ord). Ändå kan man säga "ja tack, en liten smula mjölk", vilket är aningen konstigt. Hur mäter man mjölk i smulor? För att inte tala om ordet "gnutta" som med oklart ursprung har släktskap med ordet "gnet" som betyder lusägg. "ja tack, ett litet lusägg mjölk".
Är det kafferast eller?
Fråga:
Du är ju värsta språkpolisen som i värsta språket. Hålla på och peta i hur man snackar. Folk får väl säga som dom vill? Skulle du våga ställa upp hos Fredrik Lindström? Han skulle såga dej fett.
Svar:
Jag gillar Fredrik Lindströms program. Han är kunnig och han avdramatiserar språket och gör säkert mycket nytta. Fast det vore ingen större idé att jag ställde upp som språkpolis, eftersom vi tycker rätt lika. Alla moderna språkvårdare har en ganska liberal inställning till språket.
Men ... (ja, du anade kanske att det skulle komma ett men), Fredrik Lindström behandlar bara talspråk. Själv jobbar jag bara med skriftspråk. Det är en enorm skillnad. Talspråket innehåller en mängd bild- och ljudmässiga parametrar; det är miner, gester, betoningar och små ordlösa ljud. Talspråket förhåller sig mycket fritt till grammatiken.
I en skriven text däremot är det annorlunda. Där vill man ha ordbruk och meningsbyggnad i vedertagna former, annars störs man i sin läsning. Det är det jag håller på med, att råda folk hur man ska skriva för att störa läsningen så lite som möjligt. Visst, "para" används av människor i Sverige i dagligt tal, alltså är det ett svenskt ord, men skriver man para i stället för pengar i en text som många ska läsa ger man en signal som man kanske inte alls tänkt sig.
Allt som kommer fram i medierna ska vara enkelt, lättfattligt och utan komplikationer. Därför måste Fredrik Lindström fortsätta att driva sin språkliberala linje och "såga språkpoliser fett". Jag kan tänka mig att han själv blir lite trött på det där ibland. Han vet, lika väl som jag, att språket inte är enkelt och okomplicerat. Tvärt om.
Om han skulle jobba som redaktör på FriText några månader skulle han också bli tvungen att ta hand om sådana frågor som "var eller vart", "före eller innan" och de effekter som uppstår om man inleder en mening med en bisats. Han skulle naturligtvis klara det utan problem, men du skulle kanske bli besviken på honom.
Fråga:
Passar inledningsvis på att ge beröm för ett idogt arbete! Jo, det är så att jag har länge undrat över om det finns någon indelning av vad som är svordomar och vad som bara är fula ord? Klassas invektiven (t.ex. hora och svartskalle) som svordomar eller bara som fula ord? Klassas eufemismsvordomarna (t.ex. jäklar och fasen) som svordomar eller som fula ord?
Svar:
Oerhört tacksam för motgiftet.
Jag vet inte om jag är rätt person att ge dig motgift. När jag skrev ett läromedel i svenska för invandrare fick jag kämpa med förlaget för att få ha med några svordomar. Min tanke var att man måste lära sig även att svära. Ofta när invandrare svär låter det fult, eftersom de inte riktigt känner de olika valörerna.
Någon indelning i svordomar och fula ord har jag aldrig hört talas om. Vad som är fula ord är ju mycket subjektivt, t ex att kiss är OK men att piss är fult. Du skriver jäklar och fasen i stället för jävlar och fan.
Traditionellt svär vi i Sverige med hjälp av underjordens potentater och all slags avföring. De sexuella svordomarna har kommit in de senaste decenierna i huvudsak genom amerikansk film och TV, men även genom invandrarsvenskan.
Jag skulle inte kalla hora och svartskalle för svordomar, utan just som du skriver invektiv eller skällsord. Svordomar tycker jag är de ord man nyttjar till förstärkning, fan vad äckligt, jävlar vad gott, eller när man slår sig eller blir arg. Ett annat ord är kraftuttryck.
Jag svär själv när jag känner att det behövs. Svordomar är en del av språket lika väl som andra och "finare" ord. Däremot låter det torftigt om man svär utan omdöme och lusar ner sitt tal med meningslösa kraftuttryck som förlorat sin kraft.
Fråga:
Jag vill fråga om Mountain bikes. Vad heter det egentligen på svenska? Mountainbiksarna? Mountainbiksen?
Svar:
Ja, det kan man fråga sig. Det går helt enkelt inte att ta ett utländskt ord och böja det på svenska hur som helst. Du måste nog böja det på engelska. Men det skapar problem. Man kan kanske säga "Vi tog våra mountain bikes och gav oss iväg", men knappast "Vi tog mountain bikesarna", eftersom man då blandar engelsk och svensk böjning.
Vissa engelska ord har försvenskats, tape har blivit tejp, mail har blivit mejl och site har blivit sajt. Då fungerar den svenska böjningen, tejperna, mejlen och sajterna. När jag var liten var bajk ett vanligt slangord för cykel. Det är ju lättböjt, bajk, bajken, bajkar, bajkarna. Skulle man kunna kalla det för bergsbajk? Hur är det med terrängcykel, är det en annan sorts fordon?
När det gäller nya låneord får man helt enkelt se hur ordet utvecklas. Jag hörde ett bra namn på en sån där toaster som man gör varma smörgåsar i. Någon kallade det för ett mackjärn. Svenskt och lättböjt.
Tillbaka