Meningsbyggnad




Satsschema för huvudsats

Ett satsschema kan vara en hjälp att analysera en mening. Det ser ut så här (förkortningarna "fund." och "komp." betyder fundament och komplement):

Fund. verb 1 subjekt satsadverb verb 2 komp.
Jag brukar
inte äta kött

Hjälper du

mig?
I går satt jag
och läste hela dan.
Kaffe dricker de

i glas.
Hon har

bott i Lund.
Aj!





Stick!



Fundamentet är helt enkelt första platsen i meningen. Där står subjektet när man har rak ordföljd. Men där kan även objekt eller adverbial stå. På den andra platsen, verb1, kan det bara stå ett verb i finit form. På den tredje platsen hamnar subjektet vid omvänd ordföljd.

Den fjärde platsen är inte säker. Många satsadverb kan placeras på olika ställen i meningen:

Man borde egentligen börja jogga.
Man borde börja jogga egentligen .
Egentligen borde man börja jogga.

I det första exemplet hamnar satsadverbet "egentligen" på sin plats. I det andra står det som komplement och i det tredje som fundament.

På den femte platsen i satsschemat hamnar infinitiven vid tvåverbskonstruktioner, supinumformen vid perfekt och pluskvamperfekt eller det andra verbet vid samordnade verb.

På komplementplatsen hamnar objekt och adverbial när de inte står som fundament.

Ofta är inte alla platserna i ett satsschema ifyllda. Ett subjekt kan ju inte gärna stå både på fundamentplats och på subjektplats och alla meningar har inte två verb eller satsadverb. Däremot kan vissa platser (särskilt fundament och komplement) bli fulla av ord. Se på detta exempel.

I en fager nejd, där sädesfälten böjer sig för vinden och där en liten å lättjefullt ringlar sig genom landskapet, bor Bo.

Här hamnar "bor" på verb 1 och "Bo" på subjekt. Hela den långa tiraden mellan "I" och "landskapet" är ett rumsadverbial som hamnar på fundamentplatsen. Om vi vill ha rak ordföljd så sätter vi "Bo" som fundament, "bor" som verb 1 och det långa adverbialet som komplement.







Komplementet

Komplementplatsen kan sedan byggas ut ytterligare (förkortningen "part." betyder partikel. Orden sätts-, rums-, och tids- står för olika adverbial):

Part. indir. objekt dir. objekt sätts- rums- tids-

På partikelplatsen hamnar partikelverbens partiklar. Platserna för indirekt och direkt objekt är inte mycket att orda om. Ordningsföljden på adverbialen däremot är mycket fri. Uppställningen ovan är ett slags normalfall (om det nu finns några normalfall).

Det är svårt att få detta överskådligt på en dataskärms begränsade utrymme. Det bästa är om du själv tar ett liggande A4-papper och skriver in alla olika platser. Sedan kan du laborera som du vill. Pröva den här meningen:

Jag brukar egentligen spela boulle en stund i parken på kvällen.

Detta exempel är konstruerat så att alla ord utom ett kan stå på fundamentplatsen. (kan du känna vilket ord det är? Alla ord måste vara med och inget får läggas till, bara ett frågetecken.) I samtliga fall utom det ovanstående får vi omvänd ordföljd.

En del exempel blir ganska otympliga:

Parken brukar jag egentligen spela boulle i en stund på kvällen.

Så här skriver man naturligtvis inte, men det är formellt sett korrekt. Det enda ordet som inte kan stå först är "stund". "En stund" går bra, men inte bara "stund".

Varför sätter man då andra satsdelar än subjektet först? Dels kan det vara för att man vill betona något. Dels kan det vara för att det låter snyggare. Möjligheten att växla mellan rak och omvänd gör att en driven skribent kan få en rytm i språket, där meningarna rör sig i mjuka bågar genom texten.







Att inleda med objekt eller adverbial

Den satsdel som oftast står först i en påståendesats, när inte subjektet står där, är tidsadverbialen:

I nästa vecka åker vi till Teneriffa.
Nu får det vara nog!
På nyårsnatten har många förhastade löften avgivits.

Även ett objekt kan stå först:

Blodpudding kan jag bara inte äta.
Isdubbarna har man i ett snöre om halsen.
Pianot fick flyttgubbarna ta.

Eller varför inte ett annat adverbial:

Med en dåres mod gick Sven Dufva till attack.(Sättsadverbial)
Inte ska du tro jag går och friar ... (Satsadverbial)
Under bordet låg Jeppe och log. (Rumsadverbial)