Formlära



Verb

Man brukar säga att verb beskriver verksamhet, men då får man ha en vid tolkning, eftersom "vila, slöa, slappa" är verb. Man kan också säga att verben beskriver aktivitet, förändring och tillstånd. Orden "springa, växa och tillbringa" är verb.

Det finns ett bra sätt att prova om ett ord är ett verb. Verben är de enda ord i svenskan som böjs efter tidsperspektivet. Man kan alltid konstruera två meningar så här: Jag "verb" nu. Jag "verb" i går. Jag springer nu. Jag sprang i går. Eftersom ordet "springer" böjs så är det ett verb.

Låt oss då prova om ordet "hungrig" är ett verb: Jag hungrig nu. Jag hungrig i går. Det låter som Tarzan-språk. Men även om du nu skulle tycka att det här är korrekt svenska så märker du att ordet inte böjs. Alltså är inte "hungrig" ett verb. Det är naturligtvis ett adjektiv.

Detta fungerar i långt över 99 % av alla fall. Men det finns undantag. Tro inget annat. Här är tre exempel:

Det lär finnas undantag i svenskan.
Ja, det torde nog vara så.
Att det alltid måste krångla!

De här tre exemplen innehåller två verb vardera: "lär finnas", "torde vara", och "måste krångla". Verben "lär, torde och måste" passar inte in i mönstret, men du kan väl bara lägga dem på minnet.






Verbets tema

Verbets tema är verbets böjningsmönster: Springa, sprang, sprungit, plocka, plockade, plockat. Så kan man göra med nästan alla svenska verb:

infinitiv imperativ presens imperfekt supinum
springa spring springer sprang sprungit
skratta skratta skrattar skrattade skrattat
binda bind binder band bundit
vinna vinn vinner vann vunnit
stänga stäng stänger stängde stängt
sy sy syr sydde sytt






Infinitiv

Infinitiv är verbets grundform. I den formen står verben i ordlistan. Man använder infinitiv bland annat i tvåverbskonstruktioner:

Jag ska springa till jobbet.
Hon brukar skoja med sin man.

Då är det alltid det första verbet som böjs. Infinitiven böjs aldrig.

Hon brukade skoja med sin man.

Ibland används infinitiven nästan som substantiv:

Att fiska är vilsamt.
Han blev världsmästare i att plöja.

Man kan lätt byta ut "att fiska" och "att plöja" mot substantiven "fiske" och "plöjning".

Ordet "att" har flera betydelser. I exemplen ovan kallas det för infinitivmärke. En infinitiv har ofta ett infinitivmärke, men inte alltid. I de mycket vanliga tvåverbskonstruktionerna sätter man aldrig ut infinitivmärke.






Imperativ

Imperativ används i uppmaningar:

Spring och hämta min penna är du snäll.
Försvinn ur min åsyn!
Stäng fönstret!






Presens och imperfekt

Presens och imperfekt är två av verbets olika tempus eller tidsformer. Det finns flera. Presens är nutid och imperfekt är dåtid.

Jag skriver nu.
Jag skrev i går.

För dig som är svenskspråkig innebär detta inte några problem.






Supinum

Av supinumformen och verbet "ha" bildar man två andra tempus, perfekt och pluskvamperfekt.






Perfekt

Perfekt bildar man med presensformen "har" och supinum. Till exempel:

Jag har sytt i din knapp älskling.

Perfekt beskriver något i det förflutna som har samband med nuet. Jämför dessa två meningar:

Jag började plugga.
Jag har börjat plugga.

Den första meningen säger inget om hur det är nu. Den kan lika gärna ingå i en längre replik:

Jag började plugga, men hoppade av och nu jobbar jag på posten.

Den andra meningen däremot, antyder att "jag" fortfarande pluggar.






Pluskvamperfekt

Pluskvamperfekt bildar man med imperfektformen "hade" och supinum.

Hon hade sytt i hans knappar i tio år, när hon plötsligt en dag slog näven i bordet och sa att han kunde sy i sina förbannade knappar själv.

Pluskvamperfekt beskriver något i det förflutna som har samband med en viss punkt som också ligger i det förflutna. Detta syns tydligt i exemplet ovan om kvinnan som var foglig i tio år, fram till den där speciella dagen.






Futurum

Futurum, eller framtid är också ett tempus, men det finns ingen särskild verbform som uttrycker framtid på svenska. I stället använder man "kommer att", "ska" eller "tänker" plus infinitiv. Ett annat sätt är att använda presens plus ett tidsuttryck som uttrycker framtid.

Det kommer att visa sig.
Jag ska köpa vingar för pengarna.
Vi tänker lägga om lånen.
Han sticker till Mallis på onsdag.






Tempusharmoni

Man kan säga att det finns två tidsplan i språket, nu-planet och då-planet. Det här blir enklast att förstå med en liten uppställning.

Nu-planet
Perfekt Presens Futurum
Jag har ätit. Jag äter. Jag ska äta.

Då-planet
Pluskvamperfekt Imperfekt Futurum (Imperfekt)
Jag hade ätit Jag åt. Jag skulle äta.

Man brukar inte blanda former från de olika tidsplanen, men som vi sett så många gånger förr finns det naturligtvis undantag.






Tvåverbskonstruktioner

Tvåverbskonstruktionerna är mycket vanliga i svenskan. Se på dessa exempel ur mäster Evert Taubes skattkista:

Som kan dansa tango.
Vi ska segla nu och sätta kurs igen.
Jag brukar försörja mig ibland, som tatuerare i land.
Jag ville vila mig vid jordens bröst.

I tvåverbskonstruktionerna ovan kallas verben "kan, ska, brukar och ville" för hjälpverb, medan verben "dansa, segla, sätta, försörja och vila" kallas för huvudverb. Huvudverbet står alltid i infinitiv. Hjälpverbet böjs beroende på vilket tempus man vill ha.






Finit form

De finita verbformerna är imperativ, presens och imperfekt. Titta på dessa exempel:

Dansa tango!
Som kan dansa tango.
Som kunde dansa tango.
Som har kunnat dansa tango.
Som hade kunnat dansa tango.
Som kommer att kunna dansa tango.

Det finita verbet är det verb som böjs. I första exemplet ovan står verbet "dansa" i imperativ. I de övriga står det i infinitiv. Nu råkar de formerna vara identiska när det gäller ordet "dansa", men så är det inte alltid. Jämför med spring, springa eller läs, läsa.

I andra meningen är hjälpverbet "kan" det finita verbet. Det står i presens. I tredje meningen är hjälpverbet "kunde" det finita verbet. Det står i imperfekt.

I fjärde och femte meningarna däremot står hjälpverbet "kunnat" i supinum. Supinum kan inte böjas. De finita verben är i stället "har" och "hade". Den fjärde meningen är perfekt och "har" står i presens. Den femte meningen är pluskvamperfekt och "hade" står i imperfekt.

Det sjätte exemplet är futurum. Då står hjälpverbet "kunna" i infinitiv. Det finita verbet är då "kommer" som står i presens.

Tvåverbskonstruktionen har alltså blivit en treverbskonstruktion. Man kan tänka sig både fyra- och femverbskonstruktioner:

Jag har tänkt börja sluta röka.

Här är "har" det finita verbet. Det står i presens. Sedan följer "tänkt" i supinum och de tre infinitivformerna "börja, sluta, röka".






Samordnade verb

Notera att det kan förekomma flera verb i en mening utan att det för den skull kallas för en tvåverbskonstruktion:

Per sitter och läser
Pål gick och pratade i sin mobiltelefon.

Här finns inga infinitiver. Samtliga verb är i finit form. De kallas för samordnade verb.






Presens Particip

Genom att lägga -ende eller -ande till ett verb kan man konstruera presens particip. Se på dessa exempel.

Hon är en djupt troende människa.
Då träffade jag den sjungande lantbrevbäraren.

Av verben "tro" och "sjunga" har vi bildat orden "troende" och "sjungande". Det är viktigt att notera att ett presens particip inte längre fungerar som ett verb. Verben i meningarna ovan är ju "är" och "träffade". Orden "troende" och "sjungande" fungerar i stället som adjektiv.

Presens particip kan även fungera som substantiv:

Detta påstående får inte stå oemotsagt.
(ett påstående, påståendet, flera påståenden, påståendena)
I telefonkatalogen står jag som studerande.
(en studerande, studeranden, flera studerande, studerandena)

Eller som adverb:

Han gick seende sin fiende till mötes.
Det var en strålande vacker dag.






Perfekt particip

Man kan säga att perfekt particip är verbets adjektivform. Se på dessa meningar:

I går lagade jag min cykel, mitt gökur och mina rullskridskor.
Cykeln är lagad.
Gökuret är lagat.
Rullskridskorna är lagade.

Av verbet "laga" har vi alltså fått ett perfekt particip "lagad/lagat/lagade". Vi ser också att perfekt participet böjs efter substantivet. Fast böjningen är ofta oregelbunden beroende på om verbet är regelbundet eller oregelbundet och en del verb kan inte ha perfekt particip. Språkörat hjälper oss, men titta på denna lista så klarnar det nog:

Verb Perfekt particip
Infinitiv Utrum Neutrum Plural
binda bunden bundet bundna
heta --- --- ---
hugga huggen hugget huggna
klippa klippt klippt klippta
smörja smord smort smorda
sova --- --- ---
stiga (upp) (upp-)stigen stiget stigna






Partikelverb

Det finns uttryck där ett verb är hårt kopplat till ett annat ord, oftast en preposition eller ett adverb. Lyssna här:

Mormor sätter på TV:n.
Mormor har en blomma som hon sätter på TV:n.

Läs meningarna högt och notera skillnaden i betoning mellan "sätter på" och "sätter på". "Sätter på" i det första exemplet kallar man för partikelverb. I formläran har partikelverben ingen särskild betydelse. Man kan fortfarande säga att "sätta på" består av ett verb och en preposition. Men i satsläran skapar partikelverben en hel del problem. Vi återkommer alltså. Var så säker.

Partiklarna kan ibland stå före och bindas ihop med verbet. Ibland kan placeringen av partikeln ändra meningens betydelse. Läs och begrunda:

Jesus bröt av brödet.
Pojken bröt av en pinne.
Kejsaren avbröt samtalet.

Här är det bara andra och tredje exemplet som är partikelverb. (Lyssna på betoningen) I det första exemplet är prepositionen tydligt skild från verbet.






Passiv form

Man kan konstruera passiv på två sätt. Dels med verbändelsen -s, dels med verbet "bli" plus ett perfekt particip. Se på dessa meningar:

Edison uppfann glödlampan.
Glödlampan uppfanns av Edison.
Glödlampan blev uppfunnen av Edison.

Den första meningen står i aktiv form. Vi vet ju alla att det var Edison och inte glödlampan som var aktiv i uppfinningsprocessen. De andra två meningarna står i passiv form.

Passiv form används ofta för att mildra en mening. Jämför:

Ni ska betala fakturan senast 3 maj.
Fakturan ska betalas senast 3 maj.

Vid utebliven betalning skickar vi fakturan till inkasso.
Vid utebliven betalning skickas fakturan till inkasso.

I det första meningsparet försvinner ordet "du" i den passiva meningen. I det andra meningsparet försvinner ordet "vi". Passiv form är ganska bra att ta till i små doser, men använder man det för mycket så blir texten opersonlig och tråkig.

Passiv form använder man också när det inte har någon betydelse vem som utför en handling:

Kassan öppnas klockan 15.00.

Det finns verb som har ändelsen -s utan att vara passiva, bland andra:

träffas, mötas, andas, hoppas, lyckas, minnas, låtsas, finnas






Några andra verbformer

Förr hade man särskilda pluralformer av verben. Man kan fortfarande möta det i gamla texter och i vissa sånger:

Vi äro musikanter ...
Vi komma ifrån riara ...
... och bjödo varandra sin hand.

Presens konjunktiv är en annan verbform som sällan används i dag. Vi möter den i vissa gamla uttryck:

Leve konungen.
Kvinna tige i församlingen.

Imperfekt konjunktiv används däremot ofta i dagligt tal, men de speciella verbformerna är nästan helt borta. Jämför:

Ack vore jag en fågel så flöge jag till dig.
Om jag var en fågel så skulle jag flyga till dig.

Låt oss till sist bara för skoj skull skriva ut 12 olika former av verbet springa:

springa, spring, springer, sprang, sprungit, springande, sprungen, sprunget, sprungna, sprungo, springe, sprunge.

Om du läst riktigt duktigt ska du kunna sätta namn på alla dessa former.