Den onda kommunismen
Segrarna skriver historien. Så har det alltid varit. Historien de skriver är inte alltid sann, men det är den historia vi har att hålla oss till, åtminstone en tid framåt. Kommunismen i Europa och Ryssland har förlorat och segrarna har förklarat varför: Ett stelbent och ofritt samhällssystem kunde i längden inte stå mot demokratin. Detta är den officiella bilden. Men är den sann? I detaljer, ja. I huvudsak, nej.
Den stora osanningen ligger i beskrivningen av huvudmotsättningen, att det var kommunism som stod mot demokrati. Så var det naturligtvis inte. Det var planekonomi som stod mot marknadsekonomi. Och varför är den skillnaden så viktigt? Det är ju bara andra ord. Jo, i påståendet "kommunism mot demokrati" blir kommunism synonymt med diktatur, och det är i och för sig sant. Det är historiskt belagt att ingen kommunistisk stat lyckats förena planekonomi med demokrati. Ändå haltar påståendet eftersom i nästa led marknadsekonomi blir synonymt med demokrati, och det är en fet lögn. Det är precis lika historiskt säkert.
De senaste dryga åttio åren har världens länder styrts av ettdera av de två systemen planekonomi eller marknadsekonomi. Planekonomin har alltid inneburit diktatur, men i de flesta länder har diktaturen fungerat lika bra med marknadsekonomin. Över huvud taget var 1900-talet en ryslig tid. Som nämnts på annan plats på dessa sidor beräknar man att ca 180 miljoner människor dog i krig och folkmord under århundradet. Och kommunismen har verkligen dragit sitt strå till denna onda stack.
Det anses att Moskva skickade minst 20 miljoner sovjetmedborgare till en säker död i Gulag. Andra anser att den siffran bör fördubblas. Hur många som mördats och svälts ihjäl i Kina är svårt att veta. Siffran 10 miljoner har nämnts. Kanske ska även denna siffra fördubblas. En realistisk bedömning är alltså att planekonomin är skyldig till minst 60 miljoner människors död. Det är en fasansfull siffra. Men då måste man också fråga: Vilket system är ansvarigt för de övriga 120 miljonerna?
Nazityskland var en diktatur, men också en marknadsekonomi. De stora företagen Krupp, Thyssen, och IG Farben bedrev sin verksamhet med god förtjänst. Krupp och det engelska rustningsföretaget Vickers hade ömsesidiga patentavtal som de reglerade med stor noggrannhet så att bägge företagen gjorde sig en hacka även på de granater som föll över det egna landets trupper. Andra länder som haft fri marknad och ofri befolkning långt in i modern tid är Grekland, Spanien, Portugal, Chile och många många fler. Dessa länder har samtidigt varit respekterade medlemmar i de västliga allianserna. Och president Putin är ju ingen demokratins riddare precis, snarare en typisk rysk självhärskare, någonstans på skalan mellan Alexander III och Bresjnev. Konflikten har alltså inte gällt diktatur mot demokrati, utan, som sagt, planekonomi mot marknadsekonomi.
Tro nu inte att jag argumenterar för ett återinförande av kommunismen i Ryssland, Gud förbjude. Men det är på tiden att vi rycker av marknadsekonomin den demokratiska helgonglorian som den sannerligen inte förtjänar. Den här falska historieskrivningen riskerar att leda oss till en global katastrof, eftersom historien visat att tygellös kapitalism är destruktiv. De senaste tjugo årens kritiklöshet är skrämmande. Varje angrepp på de fria marknadskrafterna har ansetts som ett angrepp på demokratin, och alla partier från vänster till höger har samma nyliberala grundsyn.
Nu kanske någon reagerar på ordet kritiklöshet. Tidningarna har ju varit fulla med Skandiaaffärer och Enronskandaler, bonusar, mygel och svindlerier, men det där är egentligen bara olycksfall i arbetet och kritiken får funktionen alibi för "business as usual". Det är inte skandalerna som är problemet. Den stora faran är när marknadsekonomin har fritt och friktionslöst spelrum. Jag ska här ge några exempel på hur stölden är en självklar och accepterad del av den fria marknaden.
Av gammal hävd ägde de svenska skogsarbetarna sina verktyg; stocksåg, tigersvans, yxa och barkspade. På 50-talet kom de första användbara motorsågarna och enstaka arbetare investerade i den nya tekniken för att kunna tjäna lite extra. Men mycket snart höjde bolagen ackorden så att de anpassades till vad en huggare med motorsåg kunde producera. De skogshuggare som arbetade med de gamla verktygen blev då tvungna att för egna pengar köpa motorsåg för att komma upp i sin gamla lön. Kostnaden för mekaniseringen av skogsbruket bars alltså av arbetarna, medan hela förtjänsten av den ökade produktionen gick till bolagen.
Någon gång på 1970-talet gjorde den amerikanska finansfamiljen Hunt en spekulationskupp i silver och lyckades driva upp priset till astronomiska höjder. Det här fick vittgående konsekvenser. Bland annat ökade kostnaderna för filmtillverkarna eftersom deras emulsioner innehåller silversalter. Jag minns hur priset för en rulle Kodachrome plötsligt steg från 45 till nästan 90 kronor. När sedan familjen Hunt plockat ut sina spekulationsvinster (bara det ett formidabelt rån) sprack bubblan och silverpriset sjönk till normal nivå. Men lustigt nog stannade Kodachromepriset på den högre nivån.
Det här är bara två godtyckligt valda exempel. Det finns hur många som helst. Jag kunde till exempel skriva om Krügerkraschen, där Wallenberg och Handelsbanken bestal tiotusentals små aktieägare på stora värden. Det var i den affären familjen Stenbäck för första gången visade sin säregna lejonklo, genom nestorn Hugo Stenbäck, vars historia jag hoppas att en grävande journalist någon gång ska skriva. Många har också egna erfarenheter av utförsäljningen av Teliaaktien, komplett med värdestegringsgaranti från Björn Rosengren och samtliga banker. För att inte tala om urholkningen av våra pensioner som bekostat många Rolexklockor, Armanikostymer och Bugattibilar.
Men stöld är inte bara överföring av värden från en ficka till en annan. Resursslöseri och miljöförstöring är en gigantisk stöld från kommande generationer. Nyliberalerna hävdar att marknaden är självreglerande i det avseendet. Och visst, moderna bilar är tekniska underverk som släpper ut en bråkdel av de avgaser äldre modeller gav ifrån sig. Men samtidigt har en firma som Briggs & Stratton år efter år tillverkat en helt osannolik mängd usla bensinmotorer som används i gräsklippare och annat. Dessa motorer alstrar lika mycket skadliga utsläpp på en timme som en modern bil gör på en vecka. Men varför skulle Briggs & Stratton bry sig om miljön om de inte tvingas? Och hur ska bilindustrin kunna vara självreglerande, när varje vettig människa inser att bilismen som idé är orimlig i ett långsiktigt globalt perspektiv? Ska bolagen reglera bort sig själva?
Ett annat aktuellt exempel är västvärldens utflyttning av industriproduktion till Kina. Det är lätt att i huvudet vända på den processen. Tänk om vi flugit in 50 miljoner kineser, placerat dem i baracker runt om i västvärlden och låtit dem jobba för kinesiska löner. Det vore politiskt otänkbart. Tvärt om går däremot bra, trots att det i princip är samma sak. Bristen på långsiktighet ligger här på flera plan. De fabriker i väst som slås ut har ofta en god miljöstandard, medan tillverkningsenheterna i Kina endast i undantagsfall är certifierade. Att tro att vi exporterar miljöförstöringen är ett feltänkande. Vi ökar den bara, och de smältande polarisarna kommer att påverka New York och Stockholm precis lika mycket som Shanghai.
Men det finns även en politisk implikation. Moder natur lade med sitt egenartade sinne för humor ett mäktigt vapen i händerna på ett antal lågutvecklade arabiska länder. På 70-talet fick vi lära oss att frukta ett nytt ord: Oljeembargo. Hur kommer det bli om tio tjugo år när industrin i väst är nedlagd och kompetensen överförd till annan verksamhet, eller till arbetslöshet? Kommer vi att skrämmas av de nya begreppen mobiltelefonsembargo, moderkortsembargo eller våffeljärnsembargo. Här är det inte naturen utan de fria marknadskrafterna som överlämnat vapnet. Ska vi slippa att smaka på det måste det till en global förändring. De arabiska extremisterna hade bara förmågan att i vanmäktig vrede kvadda några kåkar i New York. Kineserna kommer inte att vara lika handfallna.
Kina har varit en stormakt i över 2 000 år och är det fortfarande. Med den tillväxt de har i dag kommer de att bli ännu starkare inom några decennier. Om kampen om jordens knappa resurser ska skötas av den så kallade självreglerande marknadsekonomin kommer det uppriktigt sagt att gå åt helvete. Man kan bara hoppas att kineserna har en större politisk mognad, men det finns inget belägg för det. De globala problemen måste lösas genom hårdför global planering och det lär komma att svida i de västerländska skinnen. Men alternativet är hundra gånger värre; en växande spänning mellan öst och väst och till slut ett fullskaligt krig mellan USA och Kina. Det kommer att bli bra mycket mer än vad CNN och tankesmedjan Timbro förmår att svälja.
Karl Marx skrev om alienationen, som ett ekonomiskt socialt begrepp för främlingskap. Senare tider har lagt en mer personlig psykologisk tolkning i ordet. Jag tror att en kombination av definitionerna, en ekonomisk, social och psykologisk innebörd ger en god förklaring till varför så många människor verkar må så dåligt i dag. Man bombarderas av information, men hajar ändå inte ett jota och kan inte göra ett dugg åt saken. Att sådant disponerar för alienation behöver man inte vara psykolog för att begripa. Och mest tragiska blir de som lika insiktslösa och alienerade som andra, med halvsmälta fraser från TV och tidningar ändå försvarar systemet, och tror att det gör någon skillnad att rösta på fp i stället för m eller v i stället för s.
Vi har väl alla någon gång suttit i ett kök en tidig morgon efter en genomfestad natt och löst världsgåtorna. Det är en speciell sinnesstämning. Man är ofta ganska prestigelös och orkar inte leta efter de dagsaktuella argumenten, utan man faller tillbaka på ett basalt sunt förnuft och kan enas kring en allmän "egentligen är det för jävligt"-attityd, trots att man till vardags har skilda åsikter om det mesta. För det sunda förnuftet blir det ju så orimligt att vi känt till miljöproblemen i 50 år och inte gjort mer, att det finns bönder som får betalt för att inte odla, medan folk svälter, att bara en liten del av Coca Colas marknadsföringsbudget skulle räcka till att ge bromsmedicin till världens alla Aidssjuka, att det finns såna saker som krig, förtryck och ondska.
Men när man sovit ruset av sig skäms man för sin enfaldiga barnslighet. På kvällen ser man på Aktuellt för att få sig ett dagen efter-piller. Där får man höra att Nasdaq-börsen gått upp 0,1 %, och senaste nytt om reporäntan, konverteringslånen och depositmarknaden. Sedan fastnar man i en hjärndöd såparepris och långsamt kommer alienationen krypande igen. Vad tjänar det till? undrar man. Vad fan tjänar det till? Samma sak tänker jag när jag skriver dessa rader. Ingenting jag säger kan ändra ett smack. Men vadå? Kan man inte bli en "working class hero", kan man åtminstone fortsätta som alienerad systemkritiker.
Den onda kommunismen är död. Kvar finns bara ett vagt ångestladdat tvivel på segrarnas godhet. Vem ska vi nu skylla på? Nordkorea och Irak säger president Bush. Det är så urbota dumt. Jag tror inte på ondskan som en personlig egenskap. Hur många genuint onda människor har man egentligen träffat? Ondskan är en konstitutionell funktion. Vi har ett system som föder och göder personer som Hunt och Stenbäck. Stöld och exploatering är en accepterad del av systemet, därför är också murkna diktaturer och organiserad brottslighet integrerade i den globala marknadsekonomin.
Sovjetunionen är borta och Kina har öppnat dörrarna på vid gavel. Den fria marknaden har segrat. Det är följaktligen den som ska ställas till svars. På försvarssidan sitter marknadens alla små och stora aktörer och i stort sett samtliga politiker i hela världen. Åklagarsidan är de många milliarderna maktlösa människor. Historiska skeenden drivs av historiska krafter, enskilda personer har marginell betydelse, men en röst för förnuftet är alltid en röst i rätt riktning.
Tillbaka till Blyertspennan Vänner
Tillbaka till FriText