Tjejtrasa lingon
Jag minns första gången jag hörde uttrycket "Hur är läget?". Min pappa och jag gick på Brännkyrkagatan på väg till spårvagnen. Det var tidigt 60-tal och sommar och så där dammigt stockholmsvarmt. Vi mötte en av mina vänner och han frågade mig: Hur är läget?
Jag blev ställd av uttrycket och tolkade det inte som "hur mår du?" utan som en uppmaning till analys av den nuvarande situationen. Och eftersom far och jag inte var helt sams svarade jag: "Kritiskt." Ungefär som en soldat skulle svarat: "Läget är kritiskt general. Fienden har tagit de yttre skansarna, men de inre linjerna håller än."
Så här långt efteråt kan jag fundera på hur pappa uppfattade vårt replikskifte, eller vad min kamrat tyckte om svaret, som ju var ett brott mot en kod som jag då inte kände till. Valörer är viktiga i alla språk.
Då, på den tiden var "flukta" ett av modeorden. Det betydde "titta" i alla aspekter. "Titta här, titta där, titta på mej, titta på det här." Flukta! Senare tog ordet "kolla" över, både betydelsen och det tjatiga användandet. Fast "flukta" blev kvar, men nu i en mer tvivelaktig betydelse; "flukta genom kvisthålet till dambadet", "drömflukt".
Ett annat ord som jag minns redan från 50-talet är "tjejtrasa", ett allmänt skällsord för tjejer, ibland förstärkt till "tjejtrasa lingon". När jag smakar på det ordet i dag får det en helt annan poetisk klang. "Varföre är allt en trasa?" skrev Almqvist. Har inte Sonja Åkesson eller någon lekt med den valören? Jag är inte beläst nog och Internet ger inga svar.
Om man nu omvärderar ordet tjejtrasa till att bli ett hederstecken, vilka skulle då få den utmärkelsen? Aj aj, det här känns farligt. Knappast Kajsa Bergkvist va? Knappast Astrid Lindgren? En kvinna med en slags sliten bluestrasig stolthet. Vad sägs om Louise Hoffsten, Anna Pettersson eller Margot Wallström? Tjejtrasa lingon!
Ord som byter valör, ofta helt diametralt, är inte så ovanligt. Ett exempel är "värsting". Ordet kom fram på 70-talet bland knarkare och kriminella och var odelat positivt, "värstingbåge, värstingkupp, han är en värsting". Sedan tog media över ordet som en odelat negativ beskrivning av just knarkare och kriminella, särkilt yngre, "värstingar, värstingproblem, värstingresor". Nu är ordet tillbaka i ungdomsspråket och används till och med som adverb, "värsta kul asså".
Det sker en ständig nyskapning av ord, nästan uteslutande inom grupperna substantiv, verb och adjektiv, "pinkod, SMS:a och elallergisk". De vanliga formorden däremot står sig bra. Datorvärlden har inte krävt några nya prepositioner. Vi säger på Internet eller i cyberrymden. Ingen science fictionförfattare har lyckats skapa några apparater eller varelser som inte kan beskrivas med våra vanliga pronomen han, hon, den, det.
Fast det finns ett formord, närmast ett rumsadverb, som är tämligen nytt även om det bara är en kombination av befintliga ord. Det är sportkommentatorernas underbara "snett-inåt-bakåt". Det uttrycket saknar mening till exempel i skogen eller på havet. Det är specifikt för vissa lagidrotter, som fotboll eller ishockey. Möjligen kan man säga att man kör snett-inåt-bakåt när man fickparkerar.
Det finns dialekter och sociolekter. Det finns ord som kräver en ideologisk konsensus för att vara begripliga. Ett uttryck som jag använder, men om vars spridning jag är osäker, är ordet "skitnödig". Det betyder ungefär pretentiös, men också humorbefriad och utan självkritik. När rockgruppen Metallica spelar med symfoniorkester är det rejält skitnödigt.
En annan kandidat till epitetet är DN:s kultursida, särskilt de där återkommande tillfällena när kulturchefen avgår och skriver en stort upplagd artikel om hotet mot demokratin. Jag blir full i skratt och försöker tänka mig en sådan artikel i en tidning i Burma, i Turkiet, eller i Stenbecksfären. Men som sagt, det är bara vissa som förstår när jag talar om DN:s skitnödiga kultursida.
Språket kan innesluta eller utesluta. Den finns facktexter som innehåller så många specialuttryck att de blir obegripliga för utomstående. Andra texter, som till exempel Finnegans Wake är så introverta att de vränger ut och in på sig själva och exploderar som kvasarer i en helt annan del av ens mentala universum.
Det enda man kan vara säker på är att de som oroar sig för språkets framtid är helt fel ute, nu såväl som alla gånger tidigare när de klämtat i sina varningsklockor. Så länge vi fortsätter att besitta vår aggressiva uttryckslusta och vårt desperata hävdelsebehov, lär språket fortsätta att ge oss ständigt nya medel till självförverkligande.
Tillbaka till Blyertspennan Vänner
Tillbaka till FriText